Jag steg in i Finlands sjömankyrkas lokaler för att de hade julbasar och blev helt överväldigad. Det var som ett litet mini-Finland med dofter, skyltar och snack som kändes som hemma. Det är en samlingsplats för finländare utomlands och jag har förstått att den verkligen fyller sin funktion.
Det ordnas au pair-träffar, allmänna träffar, sång, finskaundervisning lik vår hemspråksundervisning, och givetvis också gudstjänster, även om den mesta av verksamheten inte verkar ha någon religiös underton.
Hela stället överraskade mig positivt och jag kände mig lockad att sitta ner och dricka glögg i caféet fast jag inte hade tid. Pappila säljer också finska produkter så som Oltermanni, karelska piroger, mannagryn och grötflingor, tunnbröd, glögg, Felix makukurkku och en massa annat. Jag blev lite rörd nästan när jag såg allt detta. Här har det funnits hela tiden! Det var så grått ute, och blått också, eftersom belgarna av någon mystisk orsak tycker att juldekorationer ska vara blåa. Jag ville hem till Finland omedelbart, vilket kändes lite konstigt och överrumplande med tanke på hur bra jag trots allt trivs i Bryssel och utomlands i allmänhet.
torsdag 10 december 2009
onsdag 9 december 2009
EU-svenska är svenska
Jag var osäker i början på hur det skulle gå med min finlandssvenskhet. Min erfarenhet grundar sig ju dessutom exklusivt på den finländska förvaltningen. Men jag insåg snabbt att den rädslan var helt obefogad, för jag blev tillsagd: "Vi översätter för svenskspråkiga, inte för Sverige".
I Finland är man inom förvaltningen mer konservativ och känner sig bunden till det finska originalet. Hjälp, vad händer det för katastrofalt om jag byter form här eller tar bort det där? Svar: Ingenting. Det kanske rentav blir bättre. Den (riks-)svenska klarspråkstraditionen är mycket längre hunnen och mer genomtänkt och genomförd. Det syns också här i Bryssel. Lagspråket tillhör inte bara juristerna, och tolkningen av dem är inte och ska inte vara experternas ensamrätt. Det var så det funkade på 1800-talet.
I början blev jag inte sällan överraskad då mina lagtexter kom tillbaka med förenklingar, medan klarspråksförsök i Finland oftast blir tillbakavisade. Då först insåg jag hur svårt det verkligen är att skriva enkelt i en intensiv lagtext, men också hur klart det verkligen kan bli. Man kan vara hur medveten som helst om sitt eget bruk och sina register men bara respons får en att utvecklas. Så är det bara.
Det kan allt sammanfattas i min handledares beskrivande kommentar: "Vi sysslar ju mest med svenska här, inte något obegripligt EU-språk". Samtidigt får jag ju ett ordentligt rikssvenskt språkbad! Det är som en varm bubbelpool. Och på avdelningen känns det lite som om man jobbade i en stor kram hela tiden.
I Finland är man inom förvaltningen mer konservativ och känner sig bunden till det finska originalet. Hjälp, vad händer det för katastrofalt om jag byter form här eller tar bort det där? Svar: Ingenting. Det kanske rentav blir bättre. Den (riks-)svenska klarspråkstraditionen är mycket längre hunnen och mer genomtänkt och genomförd. Det syns också här i Bryssel. Lagspråket tillhör inte bara juristerna, och tolkningen av dem är inte och ska inte vara experternas ensamrätt. Det var så det funkade på 1800-talet.
I början blev jag inte sällan överraskad då mina lagtexter kom tillbaka med förenklingar, medan klarspråksförsök i Finland oftast blir tillbakavisade. Då först insåg jag hur svårt det verkligen är att skriva enkelt i en intensiv lagtext, men också hur klart det verkligen kan bli. Man kan vara hur medveten som helst om sitt eget bruk och sina register men bara respons får en att utvecklas. Så är det bara.
Det kan allt sammanfattas i min handledares beskrivande kommentar: "Vi sysslar ju mest med svenska här, inte något obegripligt EU-språk". Samtidigt får jag ju ett ordentligt rikssvenskt språkbad! Det är som en varm bubbelpool. Och på avdelningen känns det lite som om man jobbade i en stor kram hela tiden.
Och så var det ju själva jobbet!
EU-översättning låter knappast så sprittande, men det har definitivt många unika erfarenheter att ge mig. Det sades oss att det här är det största och mest effektiva översättningsmaskineriet i världen... det låter väl maffigt, men tänker man närmare på det måste det ju vara sant. Var annars hittar man en 23-faldig samtidig produktion av så här mycket översatt text?
Vi har också de bästa möjliga arbetsredskapen som ska göra arbetet effektivt. Och då menar jag kanske inte en stor flatscreen, utan databaser, flera interna söksystem, redigeringsprogram, bibliotek, språkkurser, utbildningar och ordböcker så det understa ruttnar. I början gick praktikanterna på kurs i sju olika program, och fortfarande behärskar jag inte alla till deras fulla potential.
Alla texter, ca en miljon sidor per år bara från kommissionen, lagras i en databas där de kan plockas fram i vilken språkkombination som helst. Det här är ett mycket mäktigt verktyg.
Det jag älskar mest (och som överraskade mig mest) är att få så fria händer, både stilistiskt (och det ska jag skriva mer om senare) och helt praktiskt. Jag går själv och rotar i högen och väljer dagens text. Alla texter granskas, inte bara mina, så det känns tryggt fastän ansvaret är stort och nivån ibland hisnande hög. Så vitt jag förstår håller DGT:s översättare i regel mycket hög kvalitet. Mina kolleger är våldsamt kunniga och minst lika hjälpsamma.
Kort sagt är det här en fantastisk arbetsplats av en mängd olika orsaker. Det är givet att vi sitter vid sidan om det stora policyarbetet och är en stödtjänst för EU:s arbete. Men vi är samtidigt tillsammans med tolkarna det som verkligen gör flerspråkligheten verklig. Åtminstone på det ideologiska planet.
Vi har också de bästa möjliga arbetsredskapen som ska göra arbetet effektivt. Och då menar jag kanske inte en stor flatscreen, utan databaser, flera interna söksystem, redigeringsprogram, bibliotek, språkkurser, utbildningar och ordböcker så det understa ruttnar. I början gick praktikanterna på kurs i sju olika program, och fortfarande behärskar jag inte alla till deras fulla potential.
Alla texter, ca en miljon sidor per år bara från kommissionen, lagras i en databas där de kan plockas fram i vilken språkkombination som helst. Det här är ett mycket mäktigt verktyg.
Det jag älskar mest (och som överraskade mig mest) är att få så fria händer, både stilistiskt (och det ska jag skriva mer om senare) och helt praktiskt. Jag går själv och rotar i högen och väljer dagens text. Alla texter granskas, inte bara mina, så det känns tryggt fastän ansvaret är stort och nivån ibland hisnande hög. Så vitt jag förstår håller DGT:s översättare i regel mycket hög kvalitet. Mina kolleger är våldsamt kunniga och minst lika hjälpsamma.
Kort sagt är det här en fantastisk arbetsplats av en mängd olika orsaker. Det är givet att vi sitter vid sidan om det stora policyarbetet och är en stödtjänst för EU:s arbete. Men vi är samtidigt tillsammans med tolkarna det som verkligen gör flerspråkligheten verklig. Åtminstone på det ideologiska planet.
onsdag 2 december 2009
En uppsluppen kommentar...
...om hur underbart det var att åka till Mallorca på solskensterapi. Det kändes helt knäppt att kunna flyga till södern på mindre än två timmar och för 60 euro. Det här kan jag betrakta som en av mina bästa ekonomiska investeringar på länge. De billiga flygbolagen har förstås vissa mindre charmiga sidor, men jag blev ändå övertygad.
Höjdpunkten under resan var faktiskt dagssömnen på stranden i ca 19 grader sval eftermiddagssol och havsluft. Där låg vi som fyra packade sillar på rad och snusade i sanden. Ljudet från havet är en lyx som i Helsingfors finns behändigt nära, men i Bryssel är det en raritet, eller snarare en omöjlighet.
Att åka på resa med nya vänner är också hälsosamt. Man slutar tids nog vara artig och låter sin personlighet komma fram. Ofta är det då man förstår varför man egentligen umgås med varandra och vad det betyder att ha olika bakgrund. En växte upp i kommunismens Rumänien, en annan i regniga och alkoholstänkta Skottland, en tredje i det byråkratiska paradiset Tyskland. Och så jag, från Norden, vad det nu sen innebär.
Jag åt också för första gången en riktigt spansk paella. Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med paella men gör det nu.
tisdag 1 december 2009
Fler konstigheter
Det enda goda med att Brysselbornas avfall ligger ute på trottoaren två gånger i veckan (det känns som varje dag) är att det får en att inse hur otroligt mycket avfall det finns. Det är faktiskt ganska obehagligt. Jag läste nyss att belgarna från och med januari bötfälls för felsortering - så långt måste man gå för att få folk att fatta.
Det pågår också en kampanj mot hundskit på gatorna. Vi informeras om att varje hund släpper 80 kilo på gatan varje år. Bäst är bilden som föreställer en cockerspaniel är så förfärad över utspridningen av sitt eget exkrement att hans öron står på ända. Någon kunde kanske berätta att det är husses problem.
En annan sak som vittnar om levnadsstandarden här i stan är att det finns butiker som erbjuder telefon, fax och internet. Tvättstugor kan jag förstå, men telefon?
Det pågår också en kampanj mot hundskit på gatorna. Vi informeras om att varje hund släpper 80 kilo på gatan varje år. Bäst är bilden som föreställer en cockerspaniel är så förfärad över utspridningen av sitt eget exkrement att hans öron står på ända. Någon kunde kanske berätta att det är husses problem.
En annan sak som vittnar om levnadsstandarden här i stan är att det finns butiker som erbjuder telefon, fax och internet. Tvättstugor kan jag förstå, men telefon?
torsdag 19 november 2009
Det händer i Bryssel
Så gott som varannan vecka är det någon grupp som vill demonstrera vid Schumanområdet där de flesta kommissionsbyggnaderna finns. Och det passar ju bra, för det är där alla bussar och bilar ska förbi på morgonen och hundratals firmor har sina kontor.
I morse då jag undantagsvis gick igenom området fick jag göra omvägar kring taggtrådarna som polisen höll på att rigga upp. Det blir toppsäkert och svårt att ta sig in på området. Och är det en demonstration på gång, då vet man att det är stört omöjligt att ta sig hem från jobbet på vanliga vägar. Som en chockvåg sprider sig trafikkaoset flera osannolika kilometer bort från Schumanrondellen. Bara i Belgien.
Åtminstone blir det inte tråkigt! För dem som jobbar inne vid Schuman är det action mest hela tiden: prickskyttar, demonstrationer med ko och mjölkspruta, svarta limousiner med svärtade fönster, mässor, konferenser, jippon, tiggare och trafikkaos. Det saknar man ibland här ute i Genève där det är ganska fridfullt. Här har de anställda ett eget lekis för sina avkommor. Vi ser träd och horisonten genom fönstren och ett intensivt mönster av vita streck över himlen eftersom flygtrafiken är så livlig här. På kvällen blir här tyst och mörkt, och nästan lite mysigt.
I morse då jag undantagsvis gick igenom området fick jag göra omvägar kring taggtrådarna som polisen höll på att rigga upp. Det blir toppsäkert och svårt att ta sig in på området. Och är det en demonstration på gång, då vet man att det är stört omöjligt att ta sig hem från jobbet på vanliga vägar. Som en chockvåg sprider sig trafikkaoset flera osannolika kilometer bort från Schumanrondellen. Bara i Belgien.
Åtminstone blir det inte tråkigt! För dem som jobbar inne vid Schuman är det action mest hela tiden: prickskyttar, demonstrationer med ko och mjölkspruta, svarta limousiner med svärtade fönster, mässor, konferenser, jippon, tiggare och trafikkaos. Det saknar man ibland här ute i Genève där det är ganska fridfullt. Här har de anställda ett eget lekis för sina avkommor. Vi ser träd och horisonten genom fönstren och ett intensivt mönster av vita streck över himlen eftersom flygtrafiken är så livlig här. På kvällen blir här tyst och mörkt, och nästan lite mysigt.
onsdag 18 november 2009
Storstadsliv
Jag har bott utomlands förut och till och med bott i Bryssel förr (fast i ärlighetens namn kanske det inte räknas eftersom det var utanför). Ändå känns det här livet som ett slags naivt storstadsuppvaknande för mig: att verkligen kolla över axeln om kvällarna, att trängas i etno-metron, att iaktta de sjalbeklädda hjässorna i massan, att tippa på vem som är finländare och holländare i spårvagnen, att försöka identifiera språken. Att badga in sig till kommissionsbyggnaderna men inte få ta in gäster på morgonkaffe. Att rusa till shoppinggatan efter jobbet och blixtprova kläder på 20 minuter för att nästan bli utkastad av vakten som ska stänga butiken. Att använda engelska med kundbetjäningen bara för att ha språklig makt och på så sätt få sin vilja igenom, och att använda armbågarna för att rymmas ut ur bussen.
Man känner sig stark på något sätt då man nystat ut metrolinjerna (ingenting jämfört med London eller Paris) och känner sig tillräckligt bekväm för att gå omkring som om man äger staden. Det kan man efter 5 veckor bara för att den här staden på ett väldigt påtagligt sätt är Europas egendom. Men det är en fantastisk känsla! För mig känns en stad som ett hem, om än tillfälligt, först då jag hittat mina egna platser - mitt favoritcafé, min rulltrappsrutt i metron, mitt gym, mitt torsdagshäng och mina vänner.
Man känner sig stark på något sätt då man nystat ut metrolinjerna (ingenting jämfört med London eller Paris) och känner sig tillräckligt bekväm för att gå omkring som om man äger staden. Det kan man efter 5 veckor bara för att den här staden på ett väldigt påtagligt sätt är Europas egendom. Men det är en fantastisk känsla! För mig känns en stad som ett hem, om än tillfälligt, först då jag hittat mina egna platser - mitt favoritcafé, min rulltrappsrutt i metron, mitt gym, mitt torsdagshäng och mina vänner.
fredag 13 november 2009
Om artighet
Jag glömde en viktig detalj om varför det är trevligt att bo här. Folk är artiga! Nu vet jag i och för sig inte om det är rätt att ge just belgarna artighetspriset, för det känns som om hälften av människorna här inte är belgare. Men i alla fall så håller varendaste en karl upp dörren.
Här är det också kutym att hälsa i hissen och ha riktigt riktig ögonkontakt - något som för oss inåtvända kan kännas främmande och skrämmande. I början glömde jag bort det titt och tätt men nu sitter det väl i. Det konstiga är inte hälsandet i sig då man stiger in, utan att man högljutt och tydligt ska önska varandra en bonne journée då man stiger ut. Och liksom då jag var nittonårig au pair reagerar jag också nu på att bli kallad madame ibland. Ser jag ut som en värdig äldre kvinna kanske?
Det är också trevligt att man i DG Translations tre enorma kontorsbyggnader fortfarande talar franska med varandra i korridorerna (inte engelska), även om det är en enorm sillsallad av språkkunskaper som finns här. Men det allra artigaste hittills var på gymet då det fanns för lite mattor för magmusklerna och jag blev utan. En man upp och pickade mig på axeln och gav mig sin matta. Och jag som inte ens hade gjort detsamma!
Här är det också kutym att hälsa i hissen och ha riktigt riktig ögonkontakt - något som för oss inåtvända kan kännas främmande och skrämmande. I början glömde jag bort det titt och tätt men nu sitter det väl i. Det konstiga är inte hälsandet i sig då man stiger in, utan att man högljutt och tydligt ska önska varandra en bonne journée då man stiger ut. Och liksom då jag var nittonårig au pair reagerar jag också nu på att bli kallad madame ibland. Ser jag ut som en värdig äldre kvinna kanske?
Det är också trevligt att man i DG Translations tre enorma kontorsbyggnader fortfarande talar franska med varandra i korridorerna (inte engelska), även om det är en enorm sillsallad av språkkunskaper som finns här. Men det allra artigaste hittills var på gymet då det fanns för lite mattor för magmusklerna och jag blev utan. En man upp och pickade mig på axeln och gav mig sin matta. Och jag som inte ens hade gjort detsamma!
onsdag 11 november 2009
Goda saker med Belgien...
...eller kanske snarare med Bryssel, är att staden är hisnande mångkulturell. Sitter man i metron hör man en hel massa språk talas, av vilka man känner igen hälften, med god tur. Det är något helt annat än i hesaspåran där det talas finska, punkt. Och inom det europeiska kunde man ju tro att det skulle kännas västerländskt, men jag tycker det är överraskande blandat också där. Därför känner man sig lätt att man passar in här, även om man som en del andra är lite rotlös.
Brysselborna är också bra på att dras med folk som talar medioker eller dålig franska. Däremot är de ju inte så bra på att tala holländska fastän språket syns precis överallt i stan. För mig är det en tacksam kombination som gör att jag kan hålla kunskaperna i båda språken vid liv, bland annat genom att läsa metro i två versioner på vägen till jobbet.
En klar fördel med att bo i Bryssel är att man, som jag, kan ha turen att bo vid en dyr hörnbutik med konstiga öppettider och en flamländsk snäll gubbe utan tumme som ägare. Han ger ibland mandariner som en liten cadeau då man köper något och avokadorna är perfekt mogna för att ätas varje dag.
Nattlivet kan man heller inte klaga på, det finns att välja och vraka. Dessutom finns det en samlingsplats för expats, och det hade jag inte väntat mig. Varje torsdag kväll och gärna också under resten av veckan kan man ta sig ner till Place de Luxembourg utanför Europaparlamentet och dricka öl med hundratals andra EU-glada. Jag tror stället måste ha den största mingelpotentialen jag har varit med om, men också den högsta kostymprocenten. Men speciellt glad är jag över förkortningen Plux och verbet pluxing som uppkommit som benämning på den här kära sysslan.
Brysselborna är också bra på att dras med folk som talar medioker eller dålig franska. Däremot är de ju inte så bra på att tala holländska fastän språket syns precis överallt i stan. För mig är det en tacksam kombination som gör att jag kan hålla kunskaperna i båda språken vid liv, bland annat genom att läsa metro i två versioner på vägen till jobbet.
En klar fördel med att bo i Bryssel är att man, som jag, kan ha turen att bo vid en dyr hörnbutik med konstiga öppettider och en flamländsk snäll gubbe utan tumme som ägare. Han ger ibland mandariner som en liten cadeau då man köper något och avokadorna är perfekt mogna för att ätas varje dag.
Nattlivet kan man heller inte klaga på, det finns att välja och vraka. Dessutom finns det en samlingsplats för expats, och det hade jag inte väntat mig. Varje torsdag kväll och gärna också under resten av veckan kan man ta sig ner till Place de Luxembourg utanför Europaparlamentet och dricka öl med hundratals andra EU-glada. Jag tror stället måste ha den största mingelpotentialen jag har varit med om, men också den högsta kostymprocenten. Men speciellt glad är jag över förkortningen Plux och verbet pluxing som uppkommit som benämning på den här kära sysslan.
tisdag 27 oktober 2009
Belgiska tendenser
Man kanske kunde tro att Belgien är ett land som är ytterst byråkratiskt och välorganiserat. Efter ett år plus tre mer insiktsfulla veckor i landet kan jag konstatera att det nog är byråkratiskt, men inte särskilt välorganiserat. EU-institutionerna fungerar på egen maskin i glänsande glashöghus men själva landet är något helt annat. Förutom det (språk-)politiska klimatet, där de olika språkgrupperna har bestämt egna förvaltningar är också Bryssel som stad rätt kaotisk, väldigt smutsig och på sina ställen rentav förfallen. Det känns som om det hade spårat ur i något skede, och nu tycks det vara svårt att hantera stadens med all dess mångfald och yrsel.
Här följer några exempel på belgiska stenåldersmetoder. Det finns förstås massor gott att säga om stället, men det sparar jag gladeligen till nästa inlägg.
Morgontrafiken är en mardröm (även om jag vet att det finns värre), och det tar mig 50 minuter att ta mig till jobbet om jag har tur. Som färdmedel har jag valt spårvagn-metro-buss. Varför någon skulle vilja köra bil i Bryssel är helt obegripligt för mig.
Belgarna försöker visserligen sortera avfall, men det känns lite gammalmodigt att bara slänga ut sitt avfall på gatan två gånger i veckan. Ska man köpa internet får man vänta först på en installeringskarl, och sedan på att modemet kommer hem per post. Butikerna stänger tidigt och nästan inget är öppet på söndag. Frukter säljer man, liksom för åtta år sen under mitt au-pair-äventyr, i paket på 6 st gjort av papp och elmukelmuplast. Och sist men inte minst har belgarna vaknat lite sent till EU-rekommendationerna om rökfritt i barerna, för först nu diskuteras lagen, och motståndare finns. Så det finns än så länge inget hopp om att inte lukta illa varje dag. Förutom att stanna borta från barerna förstås, men det vore väl att underkasta sig.
Här följer några exempel på belgiska stenåldersmetoder. Det finns förstås massor gott att säga om stället, men det sparar jag gladeligen till nästa inlägg.
Morgontrafiken är en mardröm (även om jag vet att det finns värre), och det tar mig 50 minuter att ta mig till jobbet om jag har tur. Som färdmedel har jag valt spårvagn-metro-buss. Varför någon skulle vilja köra bil i Bryssel är helt obegripligt för mig.
Belgarna försöker visserligen sortera avfall, men det känns lite gammalmodigt att bara slänga ut sitt avfall på gatan två gånger i veckan. Ska man köpa internet får man vänta först på en installeringskarl, och sedan på att modemet kommer hem per post. Butikerna stänger tidigt och nästan inget är öppet på söndag. Frukter säljer man, liksom för åtta år sen under mitt au-pair-äventyr, i paket på 6 st gjort av papp och elmukelmuplast. Och sist men inte minst har belgarna vaknat lite sent till EU-rekommendationerna om rökfritt i barerna, för först nu diskuteras lagen, och motståndare finns. Så det finns än så länge inget hopp om att inte lukta illa varje dag. Förutom att stanna borta från barerna förstås, men det vore väl att underkasta sig.
tisdag 13 oktober 2009
Varför? Why? Pourquoi? Waarom? Miksi?
Det är inte bara ett par gånger man fått frågan om varför allt ska finnas på alla språk här i EUland. Mångspråkigheten fick nyligen sin egen kommissionär som står inför den lite knepiga uppgiften att hela tiden berättiga de olika språkens existens i EU-sammanhang. För mig och många andra språkälskare känns det väl självklart, och hur trevligt språk engelskan än är behöver det inte ta över inom alla domän.
Men på EU-nivå översätts dokumenten till de 23 officiella språken om de direkt gäller medborgarna, och i regel till franska, engelska och tyska om de är interna arbetsdokument. Men varför? Jo, för att lagarna ska gå att tillämpa i medlemsstaterna - översättningarna är också bindande dokument. För att medlemsstaternas officiella språk (och faktiskt också de icke-officiella, tycker jag) har samma värde och giltighet som engelskan och franskan. Och framför allt för att varje medborgare ska ha rätt att på sitt eget språk läsa om EU-beslut som gäller honom eller henne fast vi oftast inte orkar det. Hela kalaset kostar dig och mig bara 2,5 euro per år.
Men på EU-nivå översätts dokumenten till de 23 officiella språken om de direkt gäller medborgarna, och i regel till franska, engelska och tyska om de är interna arbetsdokument. Men varför? Jo, för att lagarna ska gå att tillämpa i medlemsstaterna - översättningarna är också bindande dokument. För att medlemsstaternas officiella språk (och faktiskt också de icke-officiella, tycker jag) har samma värde och giltighet som engelskan och franskan. Och framför allt för att varje medborgare ska ha rätt att på sitt eget språk läsa om EU-beslut som gäller honom eller henne fast vi oftast inte orkar det. Hela kalaset kostar dig och mig bara 2,5 euro per år.
fredag 9 oktober 2009
Introduktionsyrsel
Hela veckan har gått åt till att bekanta sig med fenomen och information av olika slag - EU:s administrativa struktur, människor, skumpa och tilltugg, belgiska ölsorter, jobbet, jobbkompisarna och det ofattbart välstrukturerade men invecklade arbetsflödet för en EU-översättare. Det känns som om jag får börja från 0, eller åtminstone från 1 eller 2, och som om mina tidigare arbetsmetoder härstammar från stenåldern. Jag trodde att jag var rutinerad och insatt, men det är så mycket jag inte visste att jag kunde hitta och så många verktyg jag inte haft tillgång till! Det som är klart är att jag kommer att lära mig helt enorma mängder - och då menar jag för en gångs skull inte bara källtextens detaljinformation om saker som gummiskydd för elledningar och annat sprittande.
Det är intressant från min ack så humanistiska synvinkel att se hur så många andra praktikanter är redan frälsta EU-entusiaster som förstår hur EU fungerar på detaljnivå och snackar politik på kaffepausen. Talarna på introkonferensen blev grillade i frågor som gällde substansen i sig, dvs. politiken, arbetssättet och EU:s ställning i världen, till och med EU:s existens. Men jag höll ju hellre tyst och observerade hur de här sakerna talades om, vilket var alldeles tillräckligt intressant.
Det är intressant från min ack så humanistiska synvinkel att se hur så många andra praktikanter är redan frälsta EU-entusiaster som förstår hur EU fungerar på detaljnivå och snackar politik på kaffepausen. Talarna på introkonferensen blev grillade i frågor som gällde substansen i sig, dvs. politiken, arbetssättet och EU:s ställning i världen, till och med EU:s existens. Men jag höll ju hellre tyst och observerade hur de här sakerna talades om, vilket var alldeles tillräckligt intressant.
söndag 4 oktober 2009
Rum med utsikt
Jag bor i Bryssel i ett område inte långt från kärncentrum eller EU-institutionerna, kanske på 4-5 metrostationers avstånd. Kvarteren har mycket liv, både trafik, fruktförsäljare, roskisbilsbuller, kaffesnack och nattsuddande. Trafikförbindelserna är också riktigt bra, men man måste nästan alltid vara beredd på 2-3 byten för att komma fram. Troligen innebär min jobbväg tre byten men eftersom trafiken fungerar ganska effektivt borde det ändå gå på en halvtimme.
Lägenheten är trevlig trots att den enligt beneluxisk tradition är lite dragig och fuktig och inte så målmedvetet inredd. Den ligger på hösta våningen i huset och mitt rum är i själva verket en trappa upp från resten av lägenheten. Det är som en egen liten vindsvåning, och känns som min alldeles egen hörna. Taket sluttar och ena kortväggen är övermålade tegelstenar, vilket ger en viss mysfaktor. Utsikten genom fönstret är fin. I rummet finns nästan inga möbler, men sannolikt behövs det inte egentligen mycket mer. Jag sover på tre madrasser travade ovanpå varann, lite asketiskt men helt bekvämt trots allt.
På det stora hela trivs jag riktigt bra, och med några affischer och lite mera ljus ska det nog bli riktigt hemtrevligt. Speciellt läget är definitivt en fördel fastän det räcker en stund att ta sig hit. Rumskompisen kommer jag väldigt bra överens med. Fast vi inte ofta finns i lägenheten samtidigt känns han redan som en viktig konstant i Bryssellivet.
torsdag 1 oktober 2009
Mitt Bryssel...
...vet jag inte någonting om, men så här långt gillar jag det. Jag minns ju väl staden från min au pair-tid 8 år tillbaka, men då var jag här med en helt annan utgångspunkt. Nu reagerade jag på det inte helt överraskande faktum att staden utvecklats sen jag senast bodde här i knutarna. Infrastrukturen är fortfarande rätt dålig, men kollektivtransporten får väl godkänt och staden är på det stora hela sympatisk. Den lever nog i hög grad på det internationella livet. Om du är praktikant, eller stagiaire som det kallas, hör du till ett enormt maskineri som hela tiden är igång. 6000 sökte, 600 antogs, och allas omöjliga mängd papper och angelägenheter ska fixas, samtidigt som de nya ansökningarna behandlas.
I dag gick jag från ovetskap och lätt ångest till någon slags insikt. Eftersom vi inte fått någon info om hela praktikantruljansen visste man heller inte vad som skulle hända, var man skulle träffa folk och var allt finns. Nu känner jag mig relativt informerad - åtminstone har jag fått veta att vi har ledigt tills måndag då introkonferensen börjar. Min första arbetsdag och kontakt med mitt DG (Directorate-General) är på onsdag. Tills dess får man hitta på annat tidsfördriv.
I dag gick jag från ovetskap och lätt ångest till någon slags insikt. Eftersom vi inte fått någon info om hela praktikantruljansen visste man heller inte vad som skulle hända, var man skulle träffa folk och var allt finns. Nu känner jag mig relativt informerad - åtminstone har jag fått veta att vi har ledigt tills måndag då introkonferensen börjar. Min första arbetsdag och kontakt med mitt DG (Directorate-General) är på onsdag. Tills dess får man hitta på annat tidsfördriv.
Höjden av resfeber
Nu passar det bra att sitta ner en stund och skriva då de allra första intrycken har börjat sjunka in. Resan gick bra trots den tidiga timmen, men då jag packade på kvällen gick jag igenom den klassiska men fruktansvärda "var är mitt pass"-episoden. Det var nu helt enkelt så att min pass alltid är på ett enda ställe och nu hade vandrat ner under sängen, något jag aldrig kommer att förlåta det för. Mina första timmar i Bryssel gick åt till att släpa omkring alla sakerna via kommissionsbyggnaderna genom hela stan och uppför de mycket smala trappuppgången till lägenheten och en 60 cm bred spiraltrappa upp till mitt rum, och till att rekognoscera omgivningen.
Jag hade bara fått ett par timmar sömn och efter flera veckors totallugn reagerade jag jättestarkt på att vara borta. Jag vet ju exakt vad det innebär att åka till en stad där man knappt känner någon, men nu kändes det bara övermäktigt tungt.
Men det är otroligt vad en god natts sömn kan göra! Jag träffade också min rumskompis D som ytterligare underlättade mitt mående genom att svara på mina frågor och vara så underbart obrydd av den byråkrati som EU är känt för (så här långt kan jag intyga att det ryktet är helt välförtjänat). Han har lärt sig att ducka och ta det lugnt i papperskriget. Vi kommer helt säkert att komma överens, men jag kommer knappast att se väldigt mycket av honom. Han är ofta bortrest, nästan alla veckoslut, och jobbar långa dagar. Men han är en smart, flexibel och snäll person. Och så bjöd han ju mig på röda vinbär till kvällsteet.
Jag hade bara fått ett par timmar sömn och efter flera veckors totallugn reagerade jag jättestarkt på att vara borta. Jag vet ju exakt vad det innebär att åka till en stad där man knappt känner någon, men nu kändes det bara övermäktigt tungt.
Men det är otroligt vad en god natts sömn kan göra! Jag träffade också min rumskompis D som ytterligare underlättade mitt mående genom att svara på mina frågor och vara så underbart obrydd av den byråkrati som EU är känt för (så här långt kan jag intyga att det ryktet är helt välförtjänat). Han har lärt sig att ducka och ta det lugnt i papperskriget. Vi kommer helt säkert att komma överens, men jag kommer knappast att se väldigt mycket av honom. Han är ofta bortrest, nästan alla veckoslut, och jobbar långa dagar. Men han är en smart, flexibel och snäll person. Och så bjöd han ju mig på röda vinbär till kvällsteet.
onsdag 23 september 2009
Bloggarens återkomst
Jag har tagit en lång paus med bloggandet. Kanske tog jag också paus från det koncepttänkande som jag märkte att jag drevs in i medan jag inledde min bloggarfas i livet. Inför kommande utmaningar tänker jag försöka skriva mer intuitivt och mindre strängt (läs: kortare, babbligare men också mer omedelbart).
Största orsaken till det här är att det känns rätt, men också att det kommer att sänka mina egna trösklar att få skrivet och publicera här i cybervärlden. Jag är nämligen väldigt yrkesstörd så här som språklig nörd, men detaljerna av den stördheten ska jag inte gå in på närmare.
Att jag inte skrivit i sommar betyder ju verkligen inte att jag inte haft saker att skriva om - tvärtom. Men hemmalivet känns svårare att ordna in i koncept som jag gjort i Nederländerna. Därför tänker jag skippa det och fortsätta skriva också när jag är tillbaka från mina kommande utmaningar i Bryssel. För skrivandet gör mig glad.
Största orsaken till det här är att det känns rätt, men också att det kommer att sänka mina egna trösklar att få skrivet och publicera här i cybervärlden. Jag är nämligen väldigt yrkesstörd så här som språklig nörd, men detaljerna av den stördheten ska jag inte gå in på närmare.
Att jag inte skrivit i sommar betyder ju verkligen inte att jag inte haft saker att skriva om - tvärtom. Men hemmalivet känns svårare att ordna in i koncept som jag gjort i Nederländerna. Därför tänker jag skippa det och fortsätta skriva också när jag är tillbaka från mina kommande utmaningar i Bryssel. För skrivandet gör mig glad.
tisdag 2 juni 2009
Mer holländska
Här fortsätter mina skriverier om det holländska språket, som jag vid det här laget är störtförtjust i. För så många som läst tyska, svenska och engelska ser det ut som ett knäppigt lillabrorsspråk eller som en salig germansk sillsallad, och åtminstone det senare stämmer. 21 miljoner människor talar språket - det är komplett, mångsidigt och nyanserat, och lika "besudlat" av utländska lån som våra egna språk.
I holländskan sitter utländska lån ganska bra, och de anpassas gärna också så mycket som möjligt i fråga om stavning och uttal. Men holländskan har också gett t.ex. svenskan och engelskan en hel del ord, främst under den holländska Golden Age kring 1600-talet, och främst maritima eller konstrelaterade ord. Några exempel är orden bom (eng. boom), boj (eng. buoy), kölhala (eng. keelhaul, holl. kielhalen), jakt (eng. yacht), men också engelskans smuggle, pump, skipper, dike och landscape är holländska lån. Man skulle heller inte tro att booze, cookie eller waffle lånats från holländskan. Om ordet yankee tvistar de lärda, men en populär teori är att det kommer från det holländska Jaan Kaas (Janne Ost), vilket man förr i världen kunde betrakta som ett skällsord (om man kallade mig Sandra Ost hade jag inget att säga till mitt försvar).
Vänder man på slanten så har holländskan också en hel del lån som jag tyckte var överraskande i början. Till exempel använder holländarna inte det germanska gåva (jfr danskans gave eller tyskans geschänk, utan har lånat från franskan och ger istället en kado (jfr fra. cadeau). De använder gladeligen tyskans sowieso och überhaupt (trots att tyskan inte i allmänhet lockar), och ska man välja ris eller nudlar på sin asiatiska restaurang är det helt vedertaget att tala om nasi eller bami (goreng). Jag minns aldrig vilken som är vilken.
Men den oändliga mängden faux amis är nästan mitt favoritområde i den här soppan av besläktade ord som lånats fram och tillbaka. För holländaren är pas ett (bank)kort, en kaart en biljett, och en biljet en sedel. Och till slut måste jag nämna ytterligare några favoritord: schilderij 'bild, målning, skildring', rooster 'tidtabell, läseordning' och tussendoortje 'mellanmål' men bokstavligen "en liten där emellan".
I holländskan sitter utländska lån ganska bra, och de anpassas gärna också så mycket som möjligt i fråga om stavning och uttal. Men holländskan har också gett t.ex. svenskan och engelskan en hel del ord, främst under den holländska Golden Age kring 1600-talet, och främst maritima eller konstrelaterade ord. Några exempel är orden bom (eng. boom), boj (eng. buoy), kölhala (eng. keelhaul, holl. kielhalen), jakt (eng. yacht), men också engelskans smuggle, pump, skipper, dike och landscape är holländska lån. Man skulle heller inte tro att booze, cookie eller waffle lånats från holländskan. Om ordet yankee tvistar de lärda, men en populär teori är att det kommer från det holländska Jaan Kaas (Janne Ost), vilket man förr i världen kunde betrakta som ett skällsord (om man kallade mig Sandra Ost hade jag inget att säga till mitt försvar).
Vänder man på slanten så har holländskan också en hel del lån som jag tyckte var överraskande i början. Till exempel använder holländarna inte det germanska gåva (jfr danskans gave eller tyskans geschänk, utan har lånat från franskan och ger istället en kado (jfr fra. cadeau). De använder gladeligen tyskans sowieso och überhaupt (trots att tyskan inte i allmänhet lockar), och ska man välja ris eller nudlar på sin asiatiska restaurang är det helt vedertaget att tala om nasi eller bami (goreng). Jag minns aldrig vilken som är vilken.
Men den oändliga mängden faux amis är nästan mitt favoritområde i den här soppan av besläktade ord som lånats fram och tillbaka. För holländaren är pas ett (bank)kort, en kaart en biljett, och en biljet en sedel. Och till slut måste jag nämna ytterligare några favoritord: schilderij 'bild, målning, skildring', rooster 'tidtabell, läseordning' och tussendoortje 'mellanmål' men bokstavligen "en liten där emellan".
tisdag 19 maj 2009
Betraktelser av en Islandsbeundrare
Jag har tänkt skriva om Island hur länge som helst, men då jag bor med en islänning kommer det hela tiden fram mer och mer saker som jag tycker ska ingå i min betraktelse om våra nordiska grannar. Kanske är det nu dags att skriva, då S snart ska åka - sen får jag återkomma då jag själv verkligen varit på Island.
Tänk er en ankdamm på ca 300 000 personer - men en som inte är belägen mitt ibland 4,5 miljoner andra som man kan rymma till om man vill, utan en som ligger isolerad på en blåsig, vulkanisk ö mitt i Atlanten. Vädret på den här ön är så dåligt att man är hjälplös utan bil, cykling året runt närmar sig redan en extrem sportgren. Språkmiljön på ön är så homogen att det egentligen inte finns några regelrätta dialekter, bara lite regionala färger. Invandringen är nästan obefintlig, och i och med det ekonomiska läget stadigt krympande. De varma källorna gör ön självförsörjande och energin är gratis. Bubbelpool finns i de flesta lägenheter.
Folket på ön sysselsätter sig mest med kultur, som t.ex. att göra musik - så till den grad att inga andra europeiska länder har samma mängd musikgrupper per capita. (Skämtet lyder: vad annat finns det att syssla med än att göra musik (eller konsumera oändliga mängder av den), och socialisera (eller festa, dricka och knarka), och föröka sig (eller bara öva). Invånarna på ön befinner sig mitt emellan USA och Europa men är mer trendiga än bägge två tillsammans. Språket är så gammalmodigt att alla redan i lågstadiet läser de gamla vikingasagorna i originalversion med bara lite extra hjälp. Alla känner alla - på gott och ont. Släkterna kan spåras noggrant och långt tillbaka i tiden, och barn kan bara ges namn som godkänts av namnkommittén och som går att böja enligt språkets fyra kasus - annars blir det lite otympligt att tala om personen i fråga (case in point: man kan inte göra ett omljud på namnet Claudio).
På ön blir man inte myggbiten, för myggorna har aldrig hittat dit. Fåglar finns det gott om, men vilda däggdjur är det sparsamt med. Vill man smaka traditionell mat så kan man ge sig på fårskalle (sic!), kött i fårmage, eller rutten hajfena. Allt som inte kan produceras på ön måste förstås importeras och är därför oerhört dyra produkter. T.ex. viner har bara druckits till vardag i en generation. Ölförbudet upphävdes först 1989 - kanske är det därför islänningarna inte hunnit ifatt finländarna i fråga om alkoholmissbruk.
Till exempel så här kan man alltså beskriva Island, lite tillspetsat, men sanningsenligt. Visst är det underbart? Jag vill åka dit!
Tänk er en ankdamm på ca 300 000 personer - men en som inte är belägen mitt ibland 4,5 miljoner andra som man kan rymma till om man vill, utan en som ligger isolerad på en blåsig, vulkanisk ö mitt i Atlanten. Vädret på den här ön är så dåligt att man är hjälplös utan bil, cykling året runt närmar sig redan en extrem sportgren. Språkmiljön på ön är så homogen att det egentligen inte finns några regelrätta dialekter, bara lite regionala färger. Invandringen är nästan obefintlig, och i och med det ekonomiska läget stadigt krympande. De varma källorna gör ön självförsörjande och energin är gratis. Bubbelpool finns i de flesta lägenheter.
Folket på ön sysselsätter sig mest med kultur, som t.ex. att göra musik - så till den grad att inga andra europeiska länder har samma mängd musikgrupper per capita. (Skämtet lyder: vad annat finns det att syssla med än att göra musik (eller konsumera oändliga mängder av den), och socialisera (eller festa, dricka och knarka), och föröka sig (eller bara öva). Invånarna på ön befinner sig mitt emellan USA och Europa men är mer trendiga än bägge två tillsammans. Språket är så gammalmodigt att alla redan i lågstadiet läser de gamla vikingasagorna i originalversion med bara lite extra hjälp. Alla känner alla - på gott och ont. Släkterna kan spåras noggrant och långt tillbaka i tiden, och barn kan bara ges namn som godkänts av namnkommittén och som går att böja enligt språkets fyra kasus - annars blir det lite otympligt att tala om personen i fråga (case in point: man kan inte göra ett omljud på namnet Claudio).
På ön blir man inte myggbiten, för myggorna har aldrig hittat dit. Fåglar finns det gott om, men vilda däggdjur är det sparsamt med. Vill man smaka traditionell mat så kan man ge sig på fårskalle (sic!), kött i fårmage, eller rutten hajfena. Allt som inte kan produceras på ön måste förstås importeras och är därför oerhört dyra produkter. T.ex. viner har bara druckits till vardag i en generation. Ölförbudet upphävdes först 1989 - kanske är det därför islänningarna inte hunnit ifatt finländarna i fråga om alkoholmissbruk.
Till exempel så här kan man alltså beskriva Island, lite tillspetsat, men sanningsenligt. Visst är det underbart? Jag vill åka dit!
måndag 18 maj 2009
Nederräkningen har börjat
Liksom under min förra långa utomlandsvistelse känns det nu tydligt att hemfärden närmar sig. Man (jag) befinner sig i ett emotionellt tillstånd där tankar om hemfärden dyker upp i nästan allt man gör: Tänk, kanske är det sista gången jag köper palsternacka på torget i Groningen? Det ihopfällbara nöjesfältet åkte hem och jag åkte inte en enda maskin. Hur ska jag överföra studieveckorna? Hur många träningspass hinner jag med? Om tjugoåtta dagar dricker jag vin i Helsingfors, om allt går väl. Blir det någon tur till Rotterdam och hur mycket stroopwafels (sirapsvåffelkex) får jag rum med i kappsäcken?Jag har varit extremt emotionell på sistone, inte minst för alla goda nyheter jag får hela tiden, både om andras liv och mitt eget, men också på grund av lyrsaknad, ökad hemlängtan och allt "vad händer sen"-prat. Löften om besök utbytes och goda reunion-idéer kläcks. Men alla vet att det är upp till oss själva om något som helst någonsin förverkligas. Och med emotionell menar jag förresten inte alls bara vemodig, utan kanske snarare lyckligt vemodig, eftertänksam och känslosam, eller något sånt.
Tillbaka till Utomlands
Vilket märkligt sammanträffande. Dagen efter att jag skrev mitt förra inlägg om framtiden och Finland fick jag ett samtal från Europeiska kommissionen om att jag fått praktik där. Jag ska översätta i Bryssel i fem månader med start i oktober! Vad jag ska översätta och från vilka språk har jag ingen aning om, men kan nog gissa. EU är inte känt för att vara obyråkratiskt precis, och jag ska jobba vid en svensk enhet. Men man kan nog lugnt säga att det här är drömjobbet just nu.
Jag kommer ju dessutom att bo i Belgien för andra gången i mitt liv, och jag är helt säker på att jag kommer att se på staden med helt andra ögon. Och så har jag ju några fler år på nacken - sju blir det tror jag. Förutom jobbet i sig och det sociala nätverket som jag hört att finns mellan praktikanterna är jag jättelycklig över att få fortsätta med min franska. Den är väl okej, men kan bli så mycket mer än okej!
Det viktigaste här är kanske ändå att jag får köpa lite mer tid för att fundera på karriär och studier. Och så har jag en utomordentligt bra ursäkt att fortsätta blogga!
Jag kommer ju dessutom att bo i Belgien för andra gången i mitt liv, och jag är helt säker på att jag kommer att se på staden med helt andra ögon. Och så har jag ju några fler år på nacken - sju blir det tror jag. Förutom jobbet i sig och det sociala nätverket som jag hört att finns mellan praktikanterna är jag jättelycklig över att få fortsätta med min franska. Den är väl okej, men kan bli så mycket mer än okej!
Det viktigaste här är kanske ändå att jag får köpa lite mer tid för att fundera på karriär och studier. Och så har jag en utomordentligt bra ursäkt att fortsätta blogga!
måndag 11 maj 2009
Besök och framtidsfrågor
Jag har haft det stora nöjet av att få rätt så många kompisar på besök till det inte helt supertillgängliga Groningen (5 räknar jag). Men då jag nyligen fick en lön och tyckte att april månad hade alltför mycket oklottrat vitt i kalendern bestämde jag mig för att själv åka på besök till Malmö för att hälsa på A, vilket visade sig vara en fantastiskt god idé.
Jag vet inte om det finns något bättre än att återse en vän eller familj - i synnerhet den där sekunden då man finner denna någon med blicken och blir så överrumplande glad. Men framför allt har jag (igen) insett att med riktigt goda vänner är det bara att fortsätta där man blev sist, och jag är helt övertygad om att det gäller också för pauser på flera år. Det kan vara en tröst, då jag under det här utbytet ifrågasatt en massa saker, bland annat om jag över huvudtaget vill bo i Finland just nu. I den frågeställningen ingår också hela mitt karriärsval, och jag känner att den ökända börja-jobba-ångest-brytingsfasen som alla talar om väntar runt hörnet (funderar ivrigt på om jag igen kunde skjuta upp den på något sätt).
Men därför är jag ännu mer glad över att jag åkte till Groningen. Jag längtade och längtade och längtade och när jag äntligen var här insåg jag att det var ett absolut måste och en god, om än något sen tidpunkt. Jag tycker alla borde unna sig miljöbytet om det bara går. Man kan åtminstone aldrig komma hem som en mindre klok person.
Det största frågetecknet är spåret jag hamnat in på, nämligen att jobba med svenskan i olika former. Jag frågar mig om det inte begränsar mig onödigt mycket och förankrar mig alltför mycket i Svenskfinland - finns det jobb för mig ute i världen också? Det måste jag helt enkelt ta reda på. Under tiden ser jag fram emot att vara hemma i Finland och smälta de senaste 11 månaderna och tänka ut nästa drag i lugn och ro. Över några glas vin med några speciella människor.
Jag vet inte om det finns något bättre än att återse en vän eller familj - i synnerhet den där sekunden då man finner denna någon med blicken och blir så överrumplande glad. Men framför allt har jag (igen) insett att med riktigt goda vänner är det bara att fortsätta där man blev sist, och jag är helt övertygad om att det gäller också för pauser på flera år. Det kan vara en tröst, då jag under det här utbytet ifrågasatt en massa saker, bland annat om jag över huvudtaget vill bo i Finland just nu. I den frågeställningen ingår också hela mitt karriärsval, och jag känner att den ökända börja-jobba-ångest-brytingsfasen som alla talar om väntar runt hörnet (funderar ivrigt på om jag igen kunde skjuta upp den på något sätt).
Men därför är jag ännu mer glad över att jag åkte till Groningen. Jag längtade och längtade och längtade och när jag äntligen var här insåg jag att det var ett absolut måste och en god, om än något sen tidpunkt. Jag tycker alla borde unna sig miljöbytet om det bara går. Man kan åtminstone aldrig komma hem som en mindre klok person.
Det största frågetecknet är spåret jag hamnat in på, nämligen att jobba med svenskan i olika former. Jag frågar mig om det inte begränsar mig onödigt mycket och förankrar mig alltför mycket i Svenskfinland - finns det jobb för mig ute i världen också? Det måste jag helt enkelt ta reda på. Under tiden ser jag fram emot att vara hemma i Finland och smälta de senaste 11 månaderna och tänka ut nästa drag i lugn och ro. Över några glas vin med några speciella människor.
söndag 10 maj 2009
Idel festivalyra
Holländarna kan det här med massevenemang, och i maj infaller så många helger under samma vecka att det hela bara blir ett enda gatupartaj. Den 30 april firas varje år drottningens födelsedag, även om det egentligen är den tidigare drottningen som fyllde år då. Det hela påminner väldigt mycket om vappen, men man klär sig i orangefärgade kläder och yrar omkring på stan med ölen i högsta hugg. Något större ideologiskt syfte än samhörighet och nationalkänsla har jag inte kunnat isolera, men sämre orsaker att festa har jag träffat på. Intressant är att många unga holländare avskyr monarkin och väljer därför att inte klä sig i orange (kungafamiljens färg). Tvvärr finns det folk som väljer att protestera på helt andra sätt, vilket tragedin i Apeldoorn visat. 6 personer dog under Queen's Day av en bilists anfall mot kungafamiljen.
Den 4 maj minns holländarna krigets offer (och då menar jag andra världskriget, för som en föreläsare klumpigt uttryckte det "as far as the Dutch are concerned, there was no WWI." Vi får skylla den grodan på språket denna gång). Följande dag firas befrielsen från Tyskland under lättare stämning. Det ordnades en utomhusfestival i Stadspark i Groningen och det ösregnade naturligtvis hela dagen. Men holländarnas tröskel för att ge upp i regnväder verkar vara avsevärt högre än våran. Annars hade väl ingen någonsin gått ut i Nederländerna.
Den 4 maj minns holländarna krigets offer (och då menar jag andra världskriget, för som en föreläsare klumpigt uttryckte det "as far as the Dutch are concerned, there was no WWI." Vi får skylla den grodan på språket denna gång). Följande dag firas befrielsen från Tyskland under lättare stämning. Det ordnades en utomhusfestival i Stadspark i Groningen och det ösregnade naturligtvis hela dagen. Men holländarnas tröskel för att ge upp i regnväder verkar vara avsevärt högre än våran. Annars hade väl ingen någonsin gått ut i Nederländerna.
tisdag 21 april 2009
Nya tag av nya slag
Jag beslöt mig för att prova på en ny gren, för att det som Kalle & Hobbe-Kalles pappa säger "builds character", och för att det är så lätt och billigt vid RUG:s underbara sportcenter Aclo. Alla kurser är gratis för medlemmar, men man måste ha tur för att bli lottad in i gruppen. Under förra terminen återupptog jag tennisen, efter årsskiftet prövade jag på Pilates utan att bli frälst, men nu något helt annat - boxning!
Visst kändes det lockande att få lära sig slå(ss) och på så sätt få ut eventuella aggressioner, men boxning är ju också en otroligt bra konditionssport. Den erbjuder precis vad jag behöver, för axlar, armar, rygg, spänst och kondisen i största allmänhet. Jag var i dag på den första träningen, och blev positivt överraskad. Mina alla uttänkta skräckscenarior visade sig vara helt obefogade (som t.ex. att vara enda flickan och bli slagen gul och blå), och det hela var bara njutbart från början till slut. Vilket inte är att säga att det inte var en helt klart tyngre träning än vad jag är van vid, men det är ju poängen. De första 45 minuterna är teknik för nybörjarna, och andra halvan är enbart konditionsträning tillsammans med boxningsklubbens medlemmar.
Framför allt är det lyxigt kul att kunna syssla med så här många olika grenar (det är irriterande att motion ska vara så dyrt), och jag kommer definitivt att sakna Aclo. Det slog mig också i dag att holländarna visst också är artiga och utåtriktade. Den där fruktade "ska vi vara par"-situationen som alla känner igen - och som jag tror i Finland är värre än någon annanstans i världen - är inte alls obekväm här. Och varför ska det vara det egentligen? Jag är nuförtiden något av en ensamvarg när jag sportar, men fick i dag slänga den inställningen åt sidan. Och så blev jag ju buren två varv runt salen av en boxartjej som var högst 155 centimeter lång. Hon hade mindre problem att bära mig än jag henne... Så om allt går väl bär jag väl snart omkring på karlar. Okej, kanske lite väl ambitiöst för en sex veckors kurs.
Visst kändes det lockande att få lära sig slå(ss) och på så sätt få ut eventuella aggressioner, men boxning är ju också en otroligt bra konditionssport. Den erbjuder precis vad jag behöver, för axlar, armar, rygg, spänst och kondisen i största allmänhet. Jag var i dag på den första träningen, och blev positivt överraskad. Mina alla uttänkta skräckscenarior visade sig vara helt obefogade (som t.ex. att vara enda flickan och bli slagen gul och blå), och det hela var bara njutbart från början till slut. Vilket inte är att säga att det inte var en helt klart tyngre träning än vad jag är van vid, men det är ju poängen. De första 45 minuterna är teknik för nybörjarna, och andra halvan är enbart konditionsträning tillsammans med boxningsklubbens medlemmar.
Framför allt är det lyxigt kul att kunna syssla med så här många olika grenar (det är irriterande att motion ska vara så dyrt), och jag kommer definitivt att sakna Aclo. Det slog mig också i dag att holländarna visst också är artiga och utåtriktade. Den där fruktade "ska vi vara par"-situationen som alla känner igen - och som jag tror i Finland är värre än någon annanstans i världen - är inte alls obekväm här. Och varför ska det vara det egentligen? Jag är nuförtiden något av en ensamvarg när jag sportar, men fick i dag slänga den inställningen åt sidan. Och så blev jag ju buren två varv runt salen av en boxartjej som var högst 155 centimeter lång. Hon hade mindre problem att bära mig än jag henne... Så om allt går väl bär jag väl snart omkring på karlar. Okej, kanske lite väl ambitiöst för en sex veckors kurs.
fredag 17 april 2009
Velocipedvett
Nederländerna är som bekant ett cykelland, och många arkitekturstuderande vallfärdar till cykelvänliga Groningen som erbjuder ett program i Spacial Sciences vid RUG. Det är alltså helt fenomenalt att röra sig med cykel här, om än lite kaotiskt och rått ibland. Djungels lag gäller, det är bara att tuta och köra. Bilarna ska alltid väja för cyklarna, oavsett var, hur, och när - och otroligt nog gör de det också! Om jag förstått rätt är det mer eller mindre alltid bilens fel om det sker en olycka.
Cykelstöld är god business här, man får verkligen vara försiktig. Det här är huvudorsaken till att ingen har bra, fina cyklar. Ju värre den ser ut, desto mindre attraktiv är den, men om du målar din cykel rosa eller så är det mer sannolikt att du får behålla den. En kompis blev nästan bestulen på sin cykel mitt framför näsan och mitt på ljusa dagen: "Ursäkta pysen, ids inte stjäla min cykel."
Man ser en massa knäppigt cykelbeteende här i stan. Givetvis skjutsar alla varandra på pakethållaren fastän det är förbjudet (även i fyllan), skickliga cyklister som de är. Jag såg ett par i dag med frackpojken på sadeln och damen i långklänning på packaren. Mammor cyklar med en unge fram och en bak, plus matuppköpen, alla givetvis utan hjälm. Har man köpt en soffa kan man hyra en cykel med flak så man kan cykla hem den. Är man ihop cyklar kan man gärna hand i hand eller med ena handen på den andras lår. Pensionärerna cyklar lika flitigt som småpiltarna och alla delar samma, breda cykelvägar - också mopederna och de motordrivna rullstolarna. Alla våra professorer åker cykel till jobbet, och synbarligen också premiärministern.
Jag hörde också om en man som cyklade med skidor över axeln och helt lugnt vände sig om före svängarna för att kolla trafiken. Och så tyckte jag det var lite kul att E fick ge en rullstol snålskjuts in till stan. Mera sånt! Som nybliven cykelfrälst önskar jag innerligt att Helsingfors skulle göras mer cykelvänligt - inte bara för naturens skull utan för också för hälsans skull. Jag vill cykla i Helsingfors när jag är 80!
Cykelstöld är god business här, man får verkligen vara försiktig. Det här är huvudorsaken till att ingen har bra, fina cyklar. Ju värre den ser ut, desto mindre attraktiv är den, men om du målar din cykel rosa eller så är det mer sannolikt att du får behålla den. En kompis blev nästan bestulen på sin cykel mitt framför näsan och mitt på ljusa dagen: "Ursäkta pysen, ids inte stjäla min cykel."
Man ser en massa knäppigt cykelbeteende här i stan. Givetvis skjutsar alla varandra på pakethållaren fastän det är förbjudet (även i fyllan), skickliga cyklister som de är. Jag såg ett par i dag med frackpojken på sadeln och damen i långklänning på packaren. Mammor cyklar med en unge fram och en bak, plus matuppköpen, alla givetvis utan hjälm. Har man köpt en soffa kan man hyra en cykel med flak så man kan cykla hem den. Är man ihop cyklar kan man gärna hand i hand eller med ena handen på den andras lår. Pensionärerna cyklar lika flitigt som småpiltarna och alla delar samma, breda cykelvägar - också mopederna och de motordrivna rullstolarna. Alla våra professorer åker cykel till jobbet, och synbarligen också premiärministern.
Jag hörde också om en man som cyklade med skidor över axeln och helt lugnt vände sig om före svängarna för att kolla trafiken. Och så tyckte jag det var lite kul att E fick ge en rullstol snålskjuts in till stan. Mera sånt! Som nybliven cykelfrälst önskar jag innerligt att Helsingfors skulle göras mer cykelvänligt - inte bara för naturens skull utan för också för hälsans skull. Jag vill cykla i Helsingfors när jag är 80!
Jag och mitt land
Som jag tidigare skrev har jag gått kurser i lokala kultur & historia (lite knäppt jag vet, det är ju inte som om jag skulle ha åkt till andra ändan av världen). Men det är i vilket fall som helst otroligt intressant, speciellt då man börjar vända och vrida på andra västerländska nationaliteter också. Folk visar så otroligt olika yttre ansikten av sitt hemland och har ibland helt märkliga idéer om hur andra uppfattar dem.
Nederländarna, den forna kulturella och ekonomiska stormakten, ursäktar sig inte bara för sitt fula och obetydliga språk (med 17 miljoner talare), utan också för sina andra kulturella tillkortakommanden. Föreläsarna vid universitetet säger att ja, här i Holland har vi ju ingen egentlig filmindustri, ingen vettig musik, inget landskap att tala om, och vi är snåla och cyniska. Jaha. Men lyckligtvis vågar de ändå vara en smula stolta över sin konst och sitt ingenjörskunnande, närmare bestämt det de ibland kallar the Dutch manscape, dvs. deras polders (=återvunnet land), och strukturerna kring dem.
Amerikanarna ursäktar sig gång på gång för masskulturen, fetman, popkulturen, presidenterna, hälsovården, språket, krigen, och jag vet inte vad. Och det får väl erkännas att de ofta också blir häftigt attackerade, alltför ofta av personer som inte vet vad de talar om (jag är en av dem, men föredrar andra diskussionsmetoder). Många har sagt att då de försvarat sitt hemland så här ofta börjar de samtidigt uppskatta vissa saker på ett helt nytt sätt.
Australien är ett av de mest intressanta fallen. De ber om ursäkt för sina bristfälliga språkkunskaper, några känner att de aldrig fått chansen ens. Även om de skulle vilja det, var finns motivationen för gemene aussie-man? Resten av västvärlden finns på andra sidan jordklotet, dit många aldrig tänker resa. Ivern att lära sig de asiatiska språken betraktas allmänt som låg eller obefintlig. De upplever att de inte har något riktigt eget, ingen kultur, ingen lång historia, utan mest laster, som den tunga frågan om the Stolen Generations, aboriginerbarnen som skulle förvandlas till västerlänningar. Jag är fascinerad av både austrialiensarnas och amerikanernas starka fascination för att spåra sitt ursprung. Det betyder något mycket mer för dem.
Och utan att gå in på en av världens svåraste skuldfrågor, så måste jag nämna det mest knäckande - två tyska fall: den ena sa att han aldrig i sitt liv känt annat än skam över att vara tysk, och den andra förnekar aktivt sin tyska identitet och undviker helst att diskutera hemlandet och språket. Egentligen skulle han väl helst bara bli holländsk.
Jag kunde förstås skriva sida upp och sida ner om alla de långa diskussioner som det allt det här baserar sig på. Och det är ju förstås bara intryck av några få individer, men det känns ibland lite knäckande - måste man gå omkring och skämmas så mycket, som om man som individ representerade hela sitt folk? Det är klart att vi alla gillar stereotypier, för det ger oss ordning bland intrycken. Men ibland blir det för mycket av det här i utisdammen, och helt enkelt för ytligt och ointressant. Man måste gräva djupare, men min livstid räcker inte till för att förstå alla de här identitetsfrågorna.
Ibland blir jag bara så glad över att själv inte behöva skämmas över att vara finsk. Visst finns det ju Lordi och allt det där stereotypipratet, men det är i grund och botten bagateller som gett oss en plats på världskartan, ett nödvändigt ont.
Nederländarna, den forna kulturella och ekonomiska stormakten, ursäktar sig inte bara för sitt fula och obetydliga språk (med 17 miljoner talare), utan också för sina andra kulturella tillkortakommanden. Föreläsarna vid universitetet säger att ja, här i Holland har vi ju ingen egentlig filmindustri, ingen vettig musik, inget landskap att tala om, och vi är snåla och cyniska. Jaha. Men lyckligtvis vågar de ändå vara en smula stolta över sin konst och sitt ingenjörskunnande, närmare bestämt det de ibland kallar the Dutch manscape, dvs. deras polders (=återvunnet land), och strukturerna kring dem.
Amerikanarna ursäktar sig gång på gång för masskulturen, fetman, popkulturen, presidenterna, hälsovården, språket, krigen, och jag vet inte vad. Och det får väl erkännas att de ofta också blir häftigt attackerade, alltför ofta av personer som inte vet vad de talar om (jag är en av dem, men föredrar andra diskussionsmetoder). Många har sagt att då de försvarat sitt hemland så här ofta börjar de samtidigt uppskatta vissa saker på ett helt nytt sätt.
Australien är ett av de mest intressanta fallen. De ber om ursäkt för sina bristfälliga språkkunskaper, några känner att de aldrig fått chansen ens. Även om de skulle vilja det, var finns motivationen för gemene aussie-man? Resten av västvärlden finns på andra sidan jordklotet, dit många aldrig tänker resa. Ivern att lära sig de asiatiska språken betraktas allmänt som låg eller obefintlig. De upplever att de inte har något riktigt eget, ingen kultur, ingen lång historia, utan mest laster, som den tunga frågan om the Stolen Generations, aboriginerbarnen som skulle förvandlas till västerlänningar. Jag är fascinerad av både austrialiensarnas och amerikanernas starka fascination för att spåra sitt ursprung. Det betyder något mycket mer för dem.
Och utan att gå in på en av världens svåraste skuldfrågor, så måste jag nämna det mest knäckande - två tyska fall: den ena sa att han aldrig i sitt liv känt annat än skam över att vara tysk, och den andra förnekar aktivt sin tyska identitet och undviker helst att diskutera hemlandet och språket. Egentligen skulle han väl helst bara bli holländsk.
Jag kunde förstås skriva sida upp och sida ner om alla de långa diskussioner som det allt det här baserar sig på. Och det är ju förstås bara intryck av några få individer, men det känns ibland lite knäckande - måste man gå omkring och skämmas så mycket, som om man som individ representerade hela sitt folk? Det är klart att vi alla gillar stereotypier, för det ger oss ordning bland intrycken. Men ibland blir det för mycket av det här i utisdammen, och helt enkelt för ytligt och ointressant. Man måste gräva djupare, men min livstid räcker inte till för att förstå alla de här identitetsfrågorna.
Ibland blir jag bara så glad över att själv inte behöva skämmas över att vara finsk. Visst finns det ju Lordi och allt det där stereotypipratet, men det är i grund och botten bagateller som gett oss en plats på världskartan, ett nödvändigt ont.
Skriviver på slutrakan
Det är så många grejer jag vill skriva om, och som jag också hela tiden är på väg att skriva om. Men jag beslöt nu att systematiskt avverka dem en efter en, för tiden rinner iväg (och jag måste ju skriva det här där jag har inspis). Det är ungefär sju veckor tills jag åker från Groningen tror jag, och det känns som om det ändrar på allt. Som S säger, "du har inte tid att ha hemlängtan". Och det är ju sant, hur poänglöst är inte det då hemfärden väntar bakom hörnet.
fredag 3 april 2009
Väderfenomen
Inom bara två veckor har vädret ändrat från rått, kallt regn till 16-19 graders blankt solsken! Sådant blir man ju helt vimmelkantig av - vad ska jag nu göra med alla inplanerade jobb- och studietimmar på mitt favoritbibliotek. Där skulle jag sitta och lyssna på musik och jobba och titta på regnet mot fönsterrutan och tänka på alla stackare som måste cykla omkring i det vågräta ösregnet. Detta alltså i väntan på våren och sommaren.
Men nu är den alltså redan här - i dag kändes det som om vi helt hoppat över våren, som ju i Finland är ganska utdragen, eller åtminstone kallare och senare. I dag var det 20 grader, sol, varm bris och ingen tycktes jobba ens på dagen. När terasserna öppnar verkar alla bara sticka från jobbet. Biblioteket var öde (där jag naturligtvis bara hämtade några böcker) men Grote Markt överbefolkat. Finast av allt är parken Noorderplantsoen där jag brukar springa. Ärligt talat snäppet snyggare än många av våra parker i Finland.
Men det är inte som om jag skulle klaga. Om det här håller i får jag tänka om allt - hur jag ska hinna med studier, jobb, resor, träning och picknick-liv inklämt under mina tio resterande veckor här i Groningen. Men som de kloka säger: If there's a will, there's a way.
Men nu är den alltså redan här - i dag kändes det som om vi helt hoppat över våren, som ju i Finland är ganska utdragen, eller åtminstone kallare och senare. I dag var det 20 grader, sol, varm bris och ingen tycktes jobba ens på dagen. När terasserna öppnar verkar alla bara sticka från jobbet. Biblioteket var öde (där jag naturligtvis bara hämtade några böcker) men Grote Markt överbefolkat. Finast av allt är parken Noorderplantsoen där jag brukar springa. Ärligt talat snäppet snyggare än många av våra parker i Finland.
Men det är inte som om jag skulle klaga. Om det här håller i får jag tänka om allt - hur jag ska hinna med studier, jobb, resor, träning och picknick-liv inklämt under mina tio resterande veckor här i Groningen. Men som de kloka säger: If there's a will, there's a way.
tisdag 31 mars 2009
Gröna saker
Min rumskompis S och jag var på storuppköp på torget i dag och kom hem med 15 euro mindre och 5 kilo mer. Tre dagar i veckan säljs det på Vismarkt i Groningen grönsaker, frukt, ost, kött, kryddor, bröd, bakelser, pasta, etniska matprodukter, tyger, kläder, tulpaner, halsdukar, vantar, smycken, böcker och en jädrans massa franskisar (som de för övrigt kallar belgiska och säljer från en rullande kiosk målade i de belgiska färgerna, snacka om att skylla ifrån sig). Nu när jag bor i stan är torget mitt absoluta favoritställe att köpa grönsaker. Det är mycket trevligare att gå omkring och titta och känna och smaka och snacka - och sedan köpa. Grönsaker är billigt, inte enormt mycket billigare än i butikerna, men just så mycket att det känns skäligt. Ost är otroligt billigt här jämfört med Finland, vilket jag kommer att sörja då jag åker härifrån.Över lag är det lätt och inspirerande att köpa hälsosam och intressant mat. Det skadar ju inte att bo ihop med en matlagningsentusiast som gillar vegetariskt, men också annars är detta min perfekta matmiljö. I Nederländerna äter man dåligt sägs det, men det beror främst på den nationella smörgåsvanan, enligt vilken lunch består av en skiva ost och vitt bröd och kaffe. Det finns inte mycket annat att få om man vill äta ute vid lunchtid.
För att hitta varor som kli, bulgur, quinoa eller mer intressanta grötflingor än Euroshoppers havreflingor får man gå till hälsoaffären. Men so what, då priserna är så låga! Och på tal om Euroshopper vill jag påpeka att Euroshoppers och Albert Heijns (lokala Alepas) öl är helt drickbart och prisvärt, om inte rentav gott! Så vi lever rätt billigt, lyckligt och hälsosamt - exklusive ölen då alltså.
fredag 27 mars 2009
Tillbaka till alperna
Nu är det en vecka sedan jag kom tillbaka från min andra alpresa detta år - ett statistiskt och ekonomiskt underverk. Den här gången bar det av till franska Valmorel, en skidort med backar på 1500-2000 meter beläget ganska långt söderut men nära Schweitziska gränsen. Resan, döpt till ESNow 2009, var helt suverän och den både under- och överträffade mina förväntningar. Underträffade i fråga om de utlovade vilda partajen - vi deltog i bara två sådana på hela tio dagar borta hemifrån. Ärligt talat var det välkommet, dricka kan man ju göra var som helst. Överträffade gjorde resan främst i fråga om skidlusten. Den fanns hur nära till hands som helst! Efter min 12 år långa skidpaus och spontanta återuppväckning över nyåret kändes det välbekant och angenämt, främst tack vare faktorer som bättre muskelkondis, lättare backar, mindre stress och tidspress, och sist men inte minst - kortare skidor och längre stubin.Jag njöt alltsa fullt av åtta dagars alpliv i fyrmannahushåll, favorit i repris. Med på resan var i och för sig också 250 andra studerande från Nederländerna, både lokala och utisar, så några goda kontakter fick man på köpet. Mest underbart var ändå att komma hem fysiskt genomtrött, solstänkt och syresdrucken varje dag. Efter lite välbehövd dagssömn blev den största ansträngningen mat - i de flesta fall utsökt sådan med lite vin, choklad och film till. Så det kändes inte alls fel att skippa en del av barspringandet. Förutom då slutfesten då vi hade den stora glädjen att klä oss i lakantoga och festa till morgontimmarna och den 18 timmar långa bussresan hem.
Jo, det var ironi. Bara för att supstoppet kommer just under utbytestiden behöver man inte ignorera det.
tisdag 3 mars 2009
Samskiptahættir fornu Æsanna
De uråldriga asarnas språk - långt ifrån verklighet i Norden i dag. Men vi nordbor hänger ihop lite grann här i Groningen. Vi har kommit fram till att den nordiska expat-populationen i Groningen läsåret 2008-2009 ser ut ungefär så här: 5 finlandssvenskar, > 20 finskspråkiga, 5 islänningar (en mycket hög siffra med tanke på hela populationen 300 000), 2 danskar, 1 norska, 1 svensk, 0 grönlänningar, 0 färingar. Känns visst lite godtyckligt, men jag gissar att det snarare beror på avtalen mellan universiteten än Nederländernas popularitet bland nordbor.
Det är föga förvånande att nordborna är duktiga och pratglada på engelska och har lätt att smälta in bland lokala och utbytesstudenter. Men fastän jag normalt till varje pris försöker undvika att tala engelska med andra nordbor har det visat sig svårt att undvika här. Att de nordiska språken är så lättbegripliga sinsemellan gör det här klimatet nästan komiskt komplicerat. De två danskarna förstår inte svenska, och vägrar - de stollarna - tala danska med norskan som förstår danska, tydligen "för att det är jobbigt". Två av islänningarna talar flytande danska och förstår svenska, och jag förstår danska tack vare mina studier och Nordkursen i Århus. Men eftersom den tredje, fjärde och femte islänningen inte förstår svenska eller danska talar vi engelska. Norskan förstår svenska och jag norska. Åtminstone en finlandssvensk förstår inte danska men nog norska behjälpligt. De finskspråkiga finländarna förstår svenska men inte norska, danska eller isländska. Summan av soppan måste bli att vi nästan jämt talar engelska. Det är lite synd (tycker främst jag och S).
Men det goda är detta: eftersom jag bor med en islänning och resten av dem vet att jag inte har något emot att följa med deras kodbyten lär jag mig undan för undan. Så det har nu blivit min sidohobby bredvid nederländskan, att snappa upp så mycket isländska jag bara kan. Ingen lätt match kan jag lova er, och att tala det är nog komplett omöjligt om man inte bor i landet. Och även då skulle det kräva blod, svett, tårar och mutor. Jag måste också erkänna att jag inte minns ett skvatt av grundkursen i isländska. Man lärde sig definitivt inte att beställa kaffe, utan nätt och jämnt att känna igen hur språket fungerar och hur det skiljer sig från de andra nordiska språken. Sen finns ogjorda bland de germanska språken bara frisiskan, jiddisch och afrikaans. Men före det byter jag nog språkfamilj.
Det är föga förvånande att nordborna är duktiga och pratglada på engelska och har lätt att smälta in bland lokala och utbytesstudenter. Men fastän jag normalt till varje pris försöker undvika att tala engelska med andra nordbor har det visat sig svårt att undvika här. Att de nordiska språken är så lättbegripliga sinsemellan gör det här klimatet nästan komiskt komplicerat. De två danskarna förstår inte svenska, och vägrar - de stollarna - tala danska med norskan som förstår danska, tydligen "för att det är jobbigt". Två av islänningarna talar flytande danska och förstår svenska, och jag förstår danska tack vare mina studier och Nordkursen i Århus. Men eftersom den tredje, fjärde och femte islänningen inte förstår svenska eller danska talar vi engelska. Norskan förstår svenska och jag norska. Åtminstone en finlandssvensk förstår inte danska men nog norska behjälpligt. De finskspråkiga finländarna förstår svenska men inte norska, danska eller isländska. Summan av soppan måste bli att vi nästan jämt talar engelska. Det är lite synd (tycker främst jag och S).
Men det goda är detta: eftersom jag bor med en islänning och resten av dem vet att jag inte har något emot att följa med deras kodbyten lär jag mig undan för undan. Så det har nu blivit min sidohobby bredvid nederländskan, att snappa upp så mycket isländska jag bara kan. Ingen lätt match kan jag lova er, och att tala det är nog komplett omöjligt om man inte bor i landet. Och även då skulle det kräva blod, svett, tårar och mutor. Jag måste också erkänna att jag inte minns ett skvatt av grundkursen i isländska. Man lärde sig definitivt inte att beställa kaffe, utan nätt och jämnt att känna igen hur språket fungerar och hur det skiljer sig från de andra nordiska språken. Sen finns ogjorda bland de germanska språken bara frisiskan, jiddisch och afrikaans. Men före det byter jag nog språkfamilj.
måndag 2 mars 2009
Musikupplevelser överallt
Jag har inte bloggat så mycket om musik, insåg jag häromdagen. Det är märkligt, för jag har haft så starka musikupplevelser på sistone. Kanske jag fortfarande håller på och smälter dem. Först och främst har jag fått så mycket ny, intressant musik, inte minst isländsk sådan. De flesta av mina vänner är musikfantaster på ett eller annat sätt, en är rentav medelstor dj i sitt hemland. Den isländska musikscenen är enorm i förhållande till befolkningsmängden (själv menar de att det inte finns annat att göra), medan det holländska läget är precis tvärtom. Nederländerna är landet som gav oss 2 Unlimited, Alice Deejay, Within Temptation, Vengaboys och ... det var det! Men här i Groningen är kulturlivet ganska så koncentrerat - förmodligen tack vare den stora andelen studenter. Här ordnas festivaler hela tiden, och staden besöks av relativt stora artister inom sin genre.
För mig är musiken som tidigare en dagsrutin - jag sitter på bibban i många timmar med stora vadderade hörlurar på och jobbar - det är många låtar man hinner lyssna igenom. Den som har varit i närheten av min laptop vet att den inte var skapt för att spela musik, så hemma kör vi med ipod + dock station.
Nu i helgen hade jag två vitt olika men givande musikupplevelser... I lördags spelade tre dubstep-namn i Simplon, Groningens Tavastia. Genren är relativt ny men man lyckades fylla en ganska så stor lokal här i lilla G-stad, det var en helt fantastisk kväll. Mina fötter är möra och fulla med blåsor men mina öron värker inte ens, så exakt rätt var ljudåtergivningen. Jag kan inte förklara varför jag fastnat så starkt för just den här stilen inom electronica, den diskussionen kunde lätt bli ett eget inlägg.
Dagen efter hade jag lovat gå på körkonsert med min mycket informerade och intresserade kompis D. Här räckte det en minut innan det vred sig i magen på mig för att jag själv ville stå där uppe och sjunga med. Även för körmusik gäller "outta sight outta mind". Kören vi såg var Nederlands Studenten Kamerkoor, en nationell projektkör som turnerar en gång per år. De var otroligt bra, och deras klang liknar mycket den som (jag antar att) dominerar i Skandinavien - ljus, lätt och utan solistiska vibraton. Repertoaren var ambitiös och mångsidig - på programmet fanns såväl Bach, Rachmaninov och Debussy (lite hälsosamt publikfrieri men fulländat framfört) som Sallinen och Långbacka, och ett antal nederländska kompositörer som jag inte kände till. Över lag mycket imponerande, speciellt helheten med textläsning, koreografier (för det mesta otvingade och fungerande), humor och allvar. Jag vill också!
För mig är musiken som tidigare en dagsrutin - jag sitter på bibban i många timmar med stora vadderade hörlurar på och jobbar - det är många låtar man hinner lyssna igenom. Den som har varit i närheten av min laptop vet att den inte var skapt för att spela musik, så hemma kör vi med ipod + dock station.
Nu i helgen hade jag två vitt olika men givande musikupplevelser... I lördags spelade tre dubstep-namn i Simplon, Groningens Tavastia. Genren är relativt ny men man lyckades fylla en ganska så stor lokal här i lilla G-stad, det var en helt fantastisk kväll. Mina fötter är möra och fulla med blåsor men mina öron värker inte ens, så exakt rätt var ljudåtergivningen. Jag kan inte förklara varför jag fastnat så starkt för just den här stilen inom electronica, den diskussionen kunde lätt bli ett eget inlägg.
Dagen efter hade jag lovat gå på körkonsert med min mycket informerade och intresserade kompis D. Här räckte det en minut innan det vred sig i magen på mig för att jag själv ville stå där uppe och sjunga med. Även för körmusik gäller "outta sight outta mind". Kören vi såg var Nederlands Studenten Kamerkoor, en nationell projektkör som turnerar en gång per år. De var otroligt bra, och deras klang liknar mycket den som (jag antar att) dominerar i Skandinavien - ljus, lätt och utan solistiska vibraton. Repertoaren var ambitiös och mångsidig - på programmet fanns såväl Bach, Rachmaninov och Debussy (lite hälsosamt publikfrieri men fulländat framfört) som Sallinen och Långbacka, och ett antal nederländska kompositörer som jag inte kände till. Över lag mycket imponerande, speciellt helheten med textläsning, koreografier (för det mesta otvingade och fungerande), humor och allvar. Jag vill också!
onsdag 25 februari 2009
Om det nederländska lynnet
Det är en vanlig fråga jag får - hurdana är holländarna egentligen? Om man får generalisera grovt är det ju lätt att svara på frågan, så det tänker jag göra här, för att det roar mig.
Vad gäller utseendet är det holländska folket som känt det längsta folket i världen (en källa ger medellängden 1,83 m för alla vuxna). Både män och kvinnor är smala men ganska grova, blonda och ljushyade. Killarna tycks känna en stark förkärlek för att alltid klä sig i vanliga jeans, ljusblå kragskjorta (ibland även randig som spännande variation) och brun läderjacka. Håret ska vara långt och tillbakakammat - med aldrig tidigare skådade mängder gel. Minst hälften har pudelkrulligt hår. Flickorna klär sig stiligt och trendriktigt men ganska klassiskt. Man tar inga alltför stora risker, i synnerhet inte då man går till frisörskan.
Det holländska lynnet faller mig däremot i smaken. Unga studerande här i Groningen och i andra städer är väldigt intresserade av utlänningar och internationell verksamhet. Jag förnekar inte att det ligger en gnutta sanning i anklagelserna om rasism och cynism. Men i största allmänhet blir folk oerhört väl mottagna här av de lokala, i synnerhet eftersom de ser en möjlighet att få tala engelska. Men holländarna är också kända för sitt direkta och ärliga (eventuellt rentav ovänliga) sätt. De gillar att påpeka detta, men har svårt att ge exempel. Men jag har ett: En flicka sms:ade i biblioteket där mobiler är förbjudna och blev fullständigt utskälld av en lite äldre man. Mycket holländskt i och för sig, men ännu mer typiskt var att en annan kille steg upp och påpekade vilken idiot mannen var som var så ovänlig mot flickan. Föreställ er samma situation i Finland. Jag gillar "det holländska direkta sättet" nu när jag vant mig vid det. Det är bra mycket ärligare än det man ofta kan se hos våra kära gigantnation på andra sidan Atlanten.
Vad gäller utseendet är det holländska folket som känt det längsta folket i världen (en källa ger medellängden 1,83 m för alla vuxna). Både män och kvinnor är smala men ganska grova, blonda och ljushyade. Killarna tycks känna en stark förkärlek för att alltid klä sig i vanliga jeans, ljusblå kragskjorta (ibland även randig som spännande variation) och brun läderjacka. Håret ska vara långt och tillbakakammat - med aldrig tidigare skådade mängder gel. Minst hälften har pudelkrulligt hår. Flickorna klär sig stiligt och trendriktigt men ganska klassiskt. Man tar inga alltför stora risker, i synnerhet inte då man går till frisörskan.
Det holländska lynnet faller mig däremot i smaken. Unga studerande här i Groningen och i andra städer är väldigt intresserade av utlänningar och internationell verksamhet. Jag förnekar inte att det ligger en gnutta sanning i anklagelserna om rasism och cynism. Men i största allmänhet blir folk oerhört väl mottagna här av de lokala, i synnerhet eftersom de ser en möjlighet att få tala engelska. Men holländarna är också kända för sitt direkta och ärliga (eventuellt rentav ovänliga) sätt. De gillar att påpeka detta, men har svårt att ge exempel. Men jag har ett: En flicka sms:ade i biblioteket där mobiler är förbjudna och blev fullständigt utskälld av en lite äldre man. Mycket holländskt i och för sig, men ännu mer typiskt var att en annan kille steg upp och påpekade vilken idiot mannen var som var så ovänlig mot flickan. Föreställ er samma situation i Finland. Jag gillar "det holländska direkta sättet" nu när jag vant mig vid det. Det är bra mycket ärligare än det man ofta kan se hos våra kära gigantnation på andra sidan Atlanten.
söndag 8 februari 2009
Biblioteket kallar
Så här i början av den andra terminen har jag och de flesta av mina vänner vaknat upp till vissa insikter gällande studierna. Här i landet studerar man verkligen hårt, och bedömningen av essäer och tenter är oerhört strikt, också vid humanistiska fakulteten, där man ofta gör mindre konkreta och mer kvalitativa bedömningar av studieprestationerna. Det råder en viss konsensus om att undervisningen inte motsvarar prestationskraven, men det får man leva med. För mig själv innebar studierna här vid RUG den första närapå-underkända prestationen i mitt liv som universitetsstuderande. Hälsosamt också det.
Därför har jag beslutat mig för att verkligen gå 'the extra mile' denna termin, och så får jag se hur långt det bär. Kurserna jag har valt är omfattande och tidskrävande, men ack så intressanta. Det ska bli nederländsk konst och litteratur, lite mer nederländsk kultur, engelsk litteratur (ska sluka 12 klassiker denna termin), popmusikanalys, och lite gender studies. Speciellt ivrig är jag över musikkursen. För värdet av 10 ECTS får jag bekanta mig med diskursen kring 1900-talets populärmusik - allt från Rock 'n' Roll, Punk och Hip hop till Jazz och Electronica. Vi behandlar genretänkandet, de tekniska innovationerna som ju ofta är avstampen för nya stilar, subkulturer som hör till musiken och det politiska perspektivet. Vilken lyx att få förvandla en fritidspassion till studiepoäng!
Därför har jag beslutat mig för att verkligen gå 'the extra mile' denna termin, och så får jag se hur långt det bär. Kurserna jag har valt är omfattande och tidskrävande, men ack så intressanta. Det ska bli nederländsk konst och litteratur, lite mer nederländsk kultur, engelsk litteratur (ska sluka 12 klassiker denna termin), popmusikanalys, och lite gender studies. Speciellt ivrig är jag över musikkursen. För värdet av 10 ECTS får jag bekanta mig med diskursen kring 1900-talets populärmusik - allt från Rock 'n' Roll, Punk och Hip hop till Jazz och Electronica. Vi behandlar genretänkandet, de tekniska innovationerna som ju ofta är avstampen för nya stilar, subkulturer som hör till musiken och det politiska perspektivet. Vilken lyx att få förvandla en fritidspassion till studiepoäng!
Ett nytt hem
Jag har bott exakt en vecka i det nya hemmet, och det börjar verkligen kännas som hem. Lägenheten är underbar, och min rumskompis S har dekorerat flitigt, konstteoretiker som hon är. Vi har också ganska smärtfritt etablerat någon slags arbetsfördelning i hushållet. Men att ha ett eget hem betyder framför allt att man kan bjuda in folk, att man verkligen trivs med att vara hemma. Att laga mat känns också plötsligt bekvämt och meningsfullt. Och efter ett halvår med allmän dusch i korridoren känns allt med det här hemmet som lyx.Men mest av allt gillar jag nog läget. Vi finns precis mitt i stan och dessutom intill ett torg som kallas för Vismarkt - fiskmarknaden, där det säljs fräscha grönsaker och frukter, fisk, ost och alla möjliga delikatesser fem dagar i veckan. Med cykel kommer jag till föreläsningarna på 4 minuter. Läget ändrar på en massa rutiner också. Det känns nu naturligt att bara gå på stan om man inte har något annat att göra. Om inte för att shoppa eller dricka kaffe, så för att kolla på alla andra människor. I synnerhet på lördagar är det fullt av folk, men på söndag väljer de flesta att stanna hemma och verkligen helga vilodagen. Vi följer det lokala folkets exempel utan större protester.
onsdag 28 januari 2009
Avfärd från Pluto
Jag ska flytta om tre dagar, och lämnar så mitt liv i studenthuset Plutolaan bakom mig. Jag har inte skrivit mycket om studenthuset, vilket förmodligen beror på att det inte inverkat på mitt liv så väldigt mycket. Nu när jag vet att jag är på väg bort blir uppfattningen om mitt studenthusliv klarare, framför allt vet jag vad jag kommer att sakna.
Plutolaan är ökänt tyst och lugnt, eftersom alla invånare är masters- och phd-studenter. Jag trodde inte att det nödvändigtvis skulle betyda att man då inte går ut och festar, men det visade sig trots allt vara så. Därför rotade sig mitt sociala liv snabbt på andra platser än i själva Plutolaan och det var naturligt så. Att bo i studenthus var för mig en måsta-på upplevelse, och det är nu avprickat på min livets to-do-lista. Nu ser jag fram emot att bo närmare och hemtrevligare, och framför allt mot att kunna bjuda hem gäster.
Men det fina med Plutolaan är för det första att man får sova om man så vill, att man har en egen toalett på rummet, att det ligger otroligt nära sportcentret, men sist men inte minst detta: språken i korridoren och dofterna av kryddor, drycker och mat från Indien, Kina, Lebanon, Japan, Ryssland, Taiwan, och åtskilliga länder i Afrika. Som pricket på i:et går många av indierna omkring och gnolar med de där underbart märkliga kvartstonerna som är distinkta för vissa österländska musikstilar. Jag kommer också att sakna mina pensionärsgrannar som alltid hälsar så glatt. Inget av det här kan jag återfå i det utpräglat nordiska lilla tvåmannakollektiv som får sin början alldeles snart.
Plutolaan är ökänt tyst och lugnt, eftersom alla invånare är masters- och phd-studenter. Jag trodde inte att det nödvändigtvis skulle betyda att man då inte går ut och festar, men det visade sig trots allt vara så. Därför rotade sig mitt sociala liv snabbt på andra platser än i själva Plutolaan och det var naturligt så. Att bo i studenthus var för mig en måsta-på upplevelse, och det är nu avprickat på min livets to-do-lista. Nu ser jag fram emot att bo närmare och hemtrevligare, och framför allt mot att kunna bjuda hem gäster.
Men det fina med Plutolaan är för det första att man får sova om man så vill, att man har en egen toalett på rummet, att det ligger otroligt nära sportcentret, men sist men inte minst detta: språken i korridoren och dofterna av kryddor, drycker och mat från Indien, Kina, Lebanon, Japan, Ryssland, Taiwan, och åtskilliga länder i Afrika. Som pricket på i:et går många av indierna omkring och gnolar med de där underbart märkliga kvartstonerna som är distinkta för vissa österländska musikstilar. Jag kommer också att sakna mina pensionärsgrannar som alltid hälsar så glatt. Inget av det här kan jag återfå i det utpräglat nordiska lilla tvåmannakollektiv som får sin början alldeles snart.
tisdag 20 januari 2009
Tillbaka i vardagen
Det kändes oerhört skumt att återvända till Groningen efter det egentligen ganska korta uppehället från livet som utbytesstudent. Allt såg så främmande bekant ut när jag tog bussen hem från tågstationen. Nästa dag kändes allt redan mer rätt - trodde jag.
Det är ett enormt mysterium för mig att jag NU har haft anpassningssvårigheter. De två första veckorna präglades av rastlöshet och håglöshet, strukturer fattades, några viktiga vänner var plågsamt frånvarande både här och i Finland, och vädret var om möjligt ännu ruttnare än innan jag åkte. Ändå känner jag staden, behärskar språket delvis, vet var "mina ställen" finns, och sällskap och fester är det ingen brist på. På femton dagar klämde jag in tolv träningspass, för det kändes (och känns fortfarande) som det mest meningsfulla att syssla med. Men träningen hjälpte frustrerande nog bara för stunden - en diskrepans som jag aldrig förr upplevt. Men kanske var oförståelsen kring min rastlöshet just en av orsakerna bakom den. Ett trevligt litet ekorrhjul.
Men sådana här episoder gör bara att man lär sig mer om sig själv, och den bästa lärdomen jag tagit under de här två veckorna är följande: Tristess och olustighet kan man avskaffa själv, bara man vill det. Men problemet är just att man inte vill det och därför känner sig olustig. Då är det enda som behövs en rejäl, royal spark i sin egen bak. En sådan fick jag till, och i dag satt livet äntligen på sin plats i Groningen.
Det är ett enormt mysterium för mig att jag NU har haft anpassningssvårigheter. De två första veckorna präglades av rastlöshet och håglöshet, strukturer fattades, några viktiga vänner var plågsamt frånvarande både här och i Finland, och vädret var om möjligt ännu ruttnare än innan jag åkte. Ändå känner jag staden, behärskar språket delvis, vet var "mina ställen" finns, och sällskap och fester är det ingen brist på. På femton dagar klämde jag in tolv träningspass, för det kändes (och känns fortfarande) som det mest meningsfulla att syssla med. Men träningen hjälpte frustrerande nog bara för stunden - en diskrepans som jag aldrig förr upplevt. Men kanske var oförståelsen kring min rastlöshet just en av orsakerna bakom den. Ett trevligt litet ekorrhjul.
Men sådana här episoder gör bara att man lär sig mer om sig själv, och den bästa lärdomen jag tagit under de här två veckorna är följande: Tristess och olustighet kan man avskaffa själv, bara man vill det. Men problemet är just att man inte vill det och därför känner sig olustig. Då är det enda som behövs en rejäl, royal spark i sin egen bak. En sådan fick jag till, och i dag satt livet äntligen på sin plats i Groningen.
söndag 11 januari 2009
Vitt ljus, bergsluft och musik = terapi
Redan i tåget blev miljöbytet så påtagligt. Det var betryggande att inse att att solen fortfarande finns där bakom moln och horisont, den har ju inte gjort sig påmind om sin existens. Och sen är det ju luften och det vita ljuset från snön. Bara det här kändes tillräckligt för alla tidigare och eventuella kommande ljusterapibehov.
Men det fanns också många riskfaktorer att räkna med inför den här resan - den största var effekterna på min personliga ekonomi, den andra var en jobbdödlinje som trängde sig på, och den tredje och viktigaste var om jag över huvudtaget minns hur man skidar. Lyckligtvis är hjälmen tillbaka i backen - borta är åttiotalets skidmode med ljusröd tofsmössa för vuxna och klistermärkesbeklädd rund hjälm för barn. Och den här observationen vittnar om hur länge sen det är sen jag senast skidade.
Det visade sig att skidandet var mycket, mycket lättare att återuppta efter tolv års paus än att åka cykel. Varför har jag ingen aning om, det är ju fullkomligt osannolikt. Efter ett övningsåk var det bara att ta sig upp på berget. Jag mindes direkt varför det är underbart att skida, men det var lite extra fint nu då det bara var min andra gång i de riktigt höga bergen. Min fysik höll inte så bra som jag önskat, men så skidade jag också bara fyra dagar med dyr hyrd utrustning. Det fanns väl andra mycket goda aspekter med resan, såsom god mat, gott sällskap och andra utmanande sporter som att släpa på saker, slå hammaren på spiken, dricka jägertee i backen, och återupptäcka iTunes-biblioteket.
Semesterbeslut
Ja, semester verkligen - från vad? Studier, fest, resor och jobbdödlinjer om vartannat känns aldrig riktigt som ett 9-5-liv, och semesterns funktion blir därför en annan. Fast den är väl lika viktig för det. Det här semesterbeslutet fattades mitt i det yraste och utan närmare eftertanke. Min kroatiska bekantskap från Amsterdam hade som total och övergripande livsfilosofi att aldrig planera någonting och aldrig reflektera över beslut. Det är väl lite väl extremt, men hon har definitivt en poäng. Många gånger är det onödigt att fundera alltför mycket.
Och jo, jag märker att den här tanken återkommer hela tiden i mina inlägg. Men för mig - den yttersta funderaren och överdrivna analyseraren - är det en väldigt viktig insikt. Hittills har det också fungerat överraskande bra. Att låta spontaniteten sitta bakom ratten (huvudsakligen) är en lyx som man kanske inte har längre fram i livet. För mig har den här spontana sidan också varit latent så länge, då jag haft ett brett ansvar över saker och ting, och många plikter och skyldigheter mot andra.
Så beslöt jag alltså i all hast att åka med till de Schweitziska bergen för att tillbringa en vecka där i ett fyrmannasällskap innan jag skulle återvända till Groningen. Det var kanske inte just det här beslutet som på något sätt skulle ha varit så enormt att det fick mig att skriva det här inlägget. Men det kändes så genuint spontant, lite som när man ibland bara stänger ögonen och hoppas man hinner över vägen (varför gör man egentligen så?). Att stanna i Schweitz blev också som en liten mellanlandning före återvändandet - som jag av någon orsak reagerade starkare på än då jag åkte i augusti. Och jag fick lite mera tid med M än de tio yra dagarna i Finland tillät.
Och jo, jag märker att den här tanken återkommer hela tiden i mina inlägg. Men för mig - den yttersta funderaren och överdrivna analyseraren - är det en väldigt viktig insikt. Hittills har det också fungerat överraskande bra. Att låta spontaniteten sitta bakom ratten (huvudsakligen) är en lyx som man kanske inte har längre fram i livet. För mig har den här spontana sidan också varit latent så länge, då jag haft ett brett ansvar över saker och ting, och många plikter och skyldigheter mot andra.
Så beslöt jag alltså i all hast att åka med till de Schweitziska bergen för att tillbringa en vecka där i ett fyrmannasällskap innan jag skulle återvända till Groningen. Det var kanske inte just det här beslutet som på något sätt skulle ha varit så enormt att det fick mig att skriva det här inlägget. Men det kändes så genuint spontant, lite som när man ibland bara stänger ögonen och hoppas man hinner över vägen (varför gör man egentligen så?). Att stanna i Schweitz blev också som en liten mellanlandning före återvändandet - som jag av någon orsak reagerade starkare på än då jag åkte i augusti. Och jag fick lite mera tid med M än de tio yra dagarna i Finland tillät.
onsdag 7 januari 2009
Amsterdams andra ansikte
Jag behövde härbärge för en natt i Amsterdam innan jag skulle hoppa på mitt flyg mot de Schweitziska bergen. Med den knappa budget jag alltid har vid årets slut (eller på sistone snarare under årets samtliga dagar) beslöt jag mig för att återvända till en gammal favorit, Bob's Youth Hostel - ett ställe som på webbplatsen stoltserar med sin avslappnade stämning och rena lakan. Ja, det är så avslappnat att man inte ens får boka rum på förhand.
Då jag strosande omkring längs Amsterdams mörka gator på väg till Bob's funderade jag på två saker. Den ena var att jag för första gången i Amsterdam kände mig osäker - det är mycket folk på stan om kvällarna, och de befinner sig i mycket varierande sinnestillstånd och fysisk form. Otrygghet är nuförtiden en lyxigt ovan känsla för mig, då jag annars rört mig tillsammans med många andra eller i det familjära Groningen. Jag funderade också på det där med att göra stadsresor ensam och om det passar mig eller inte. Tiden räckte inte för ett vettigt svar på den frågan, men ett vet jag, och det är att det ibland känns som om sällskapssjuka är min livsfilosofi.
Denna gång var jag bara trött och ville inte alls socialisera och hänga i det grönrökiga Bob's living room. Men det visade sig vara omöjligt att inte tala med andra hos Bob's, något som nog är Bob's bästa personlighetsdrag. Bob's fick mig att motstå Madagascar på datorn och slänga all trötthet åt sidan. Saldo: 3 nya goda kontakter, 1 upptäckt av den bästa vegetariska restaurangen i Amsterdam (och sannolikt hela landet), 8-12 goda insikter i Kroatiens kultur och politiska nuläge, samt 4 timmar undermålig sömn.
Då jag strosande omkring längs Amsterdams mörka gator på väg till Bob's funderade jag på två saker. Den ena var att jag för första gången i Amsterdam kände mig osäker - det är mycket folk på stan om kvällarna, och de befinner sig i mycket varierande sinnestillstånd och fysisk form. Otrygghet är nuförtiden en lyxigt ovan känsla för mig, då jag annars rört mig tillsammans med många andra eller i det familjära Groningen. Jag funderade också på det där med att göra stadsresor ensam och om det passar mig eller inte. Tiden räckte inte för ett vettigt svar på den frågan, men ett vet jag, och det är att det ibland känns som om sällskapssjuka är min livsfilosofi.
Denna gång var jag bara trött och ville inte alls socialisera och hänga i det grönrökiga Bob's living room. Men det visade sig vara omöjligt att inte tala med andra hos Bob's, något som nog är Bob's bästa personlighetsdrag. Bob's fick mig att motstå Madagascar på datorn och slänga all trötthet åt sidan. Saldo: 3 nya goda kontakter, 1 upptäckt av den bästa vegetariska restaurangen i Amsterdam (och sannolikt hela landet), 8-12 goda insikter i Kroatiens kultur och politiska nuläge, samt 4 timmar undermålig sömn.
Finlandsvisiten i ett (julklapps-)paket
Det blev mer yrt än jag planerat att ordna iväg sig hem över jul, men hemmavisiten var samtidigt långt mer efterlängtad än jag väntat mig. Det är bäst att åka då man allra minst hinner tänka över saker - som till exempel att många goda vänner nu har återvänt till sina respektive hemland. Jag blev lite sur i en diskussion med en bekant som menade att det här ändå är bara tillfälliga vänner och man kommer inte att ha kontakt med dem. Om man tänkte så om alla sina kontakter, bekanta eller nya vänner har man en vacker dag inga vänner. Jag hävdar att ingen relation, oavsett hur ytlig eller tillfällig, kan betraktas som slit-och-släng. Hur man sköter dem och hur aktiva eller djupa de blir är sedan upp till en själv.
I varje fall kände jag mig väldigt välkommen hem. Jag blev mött av en sjungande och färggrann välkomstkommitté på flygfältet, samt två - tror jag - mycket nöjda föräldrar när jag väl kom hem. Julhelgen omringad av två veckoslut bäddade för så mycket firande och yrande att jag knappt alls hann tänka (fast behöver man nu alltid det egentligen?). Julstämningen levererades på ett silverfat, och redan några dagar efter jul kunde jag se fram emot nästa mellanetapp före det nya årets start i Groningen. Schweitziska alperna, here I come!
I varje fall kände jag mig väldigt välkommen hem. Jag blev mött av en sjungande och färggrann välkomstkommitté på flygfältet, samt två - tror jag - mycket nöjda föräldrar när jag väl kom hem. Julhelgen omringad av två veckoslut bäddade för så mycket firande och yrande att jag knappt alls hann tänka (fast behöver man nu alltid det egentligen?). Julstämningen levererades på ett silverfat, och redan några dagar efter jul kunde jag se fram emot nästa mellanetapp före det nya årets start i Groningen. Schweitziska alperna, here I come!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)