Tidsresor på jobbet

Skolan firar hundra år och varje dag denna vecka blir ett anakronistiskt undervisningsexperiment. I morgon får eleverna stå upp så de svarar på en fråga och kalla läraren för magister eller fröken. Väggarna är förstås tidsenligt tapetserade med lämpligt material.

Så här såg första sidan i HBL ut söndagen den 30 juli 1938:

När du rör dig trögt...

Det är 16 plusgrader ute, solen skiner och parkstigarna skriker "Kom ut och trampa på mig!". Men lite får jag ge mig till tåls ännu innan jag är redo. Också cykeln är på jäähy ett par dagar till, sen ska det cyklas minsann! Efter att man en gång har börjat cykla känns alla andra fortskaffningsmedel, i synnerhet fötterna, som långsamma och ohippa. Jag känner mig träffad av HSL:s information som gäller "om du rör dig trögt". Det hjälper inte att jag är i deprimerande dålig form: fyra våningar trappor gör ont i benen, och backen upp mot det man just nu kan kalla en vitsippsallé, vägen som leder från metron till jobbet, gör mig rejält andfådd.

Men det som gör dagen ganska bra ändå är att det ikväll blir konsert och årsfest. Det känns lite småabsurt att hoppa in i långklänningen. Det är som om det är för fint väder för sånt, och för somrigt. Men det blir nog bra så fort sången kommer igång och glasen höjs!

Möhippa med nya barupplevelser

Så har man då ordnat sin första egentligen möhippa i enlighet med brudfrämmeuppdraget. Det var grymt roligt! Och glädjande är det uppskattas och syns att man försökt planera dagen så att programmet verkligen reflekterar festföremålet. Ett bra team och ett tacksamt föremål.

En sak vi lärde oss var att det i Vallgårds dunkla kvarter döljer sig en helt underbar, brokig jazzkrog, fylld med vänligt sinnade proffs (på alkohol, inte jazz), som ändå är där genuint för musikens skull. De tyckte bra om att ha ett gäng på 15 glitterklädda tjejer, av vilka speciellt en skönsjungare blev uppkallad på scen. Häpna fick de njuta av en vokalist av högsta rang.

Vi lärde oss också att dryckesvisor i stämmor inte är välkomna på restaurang Manala, där de har en princip om att sång och dylikt oljud är förbjudet. Vi blev vänligen informerade om detta mitt i en fransk medeltida dryckesvisa med en time-out-gest. Så nu vet ni var man finner stans enda restaurang som inte uppskattar ett par dryckesvisor i körtappning. Eller unisont, för den delen.

En annan mycket trevligare upptäckt var den just nu superhippa (blev jag informerad om) baren Navy Jerry's i Kampen. Hipsterhalten var hög, men uppfriskande är det att vara på en bar där dansgolvet fylls av typ rockabillymusik. Kanske Helsingfors nattliv trots allt har något att bjuda på om stunden, sällskapet och humöret är rätt?

Dambjudningar

Vi har en fantastiskt bra tradition i släkten. Den går ut på att släktens damer och avec-ingifta träffas mer organiserat en gång om året för att äta gott och dricka gott. Det hela brukar urarta i allehanda högljudda debatter och allmänt skvaller. Deltagarna representerar tre generationer av samma skrot och korn - det märks att vi är släkt på humorn, talvolymen och aptiten. Jag ser fram emot kvällens begivenheter i just denna form.

Sammanhållningen kvinnor emellan i form av körer, diverse syföreningar och möhippor är viktigare och seriösare än många tror. Ibland presenteras sådan verksamhet som "flickig" och på något vis lite löjlig (och visst är möhippor i viss mån löjliga, men det är hela idén). Själv har karlfolket sina egna hemliga sällskap och övriga tomtar-och-troll-verksamhet. Lyrans funktion som forum för kontakt mellan likasinnade kvinnor av olika generationer liknas vid vilken orden som helst, om man så vill. Fast dem vet jag naturligtvis inget om.

Tantkalas for the win, säger jag.

En födelsedagsgåva

Det är precis åtta månader tills jag fyller jämna år, men jag har redan löst ut min huvudsakliga 30-årsgåva. Mamma och pappa bjuder mig på fyra dagar Flow, och där ingår öppningskonserten med Bon Iver. Den enda andra bekräftade artisten är Björk, men behöver man mera besked? Lineuppen brukar vara till belåtenhet.

Så jag drömmer mig fram till min födelsedag 2012, som ska firas i gott sällskap och till ackompanjemang av till exempel den här låten. Beställer 26 grader varmt och brandgul kvällssol, tack. Häng med, vetja!

Nyårslöften

Nyåret är firat och mottaget! Välkommen - året då jag ska vara i mitt livs bästa skick (bara hostan ger vika först).

Några andra mål för året:
- en längre resa (till obesegrad kontinent)
- en halvmaraton
- en trygg personlig ekonomi
- ett nytt hem

Och så till två viktiga nyårslöften som avgavs under alkoholpåverkan men ändå borde gå att uppfylla. För som vi så utförligt diskuterade under kvällen är nyårslöften helt poänglösa om de är för svåra eller tidskrävande, eller på något sätt tröskellöften. Det ska vara fråga om enkla saker i vardagslivet som kanske gör ens liv lite lättare.

Jag har ett sådant konkret och okomplicerat löfte, och ett svårt.
1. Jag ska tid att läsa mera och verkligen njuta av det.
2. Jag ska sluta oroa mig för sådant som jag ändå inte kan göra något åt eller påverka. Även sådant som jag kan påverka ska jag oroa mig mindre över. Lättare sagt än gjort - vi får se.

Jag tycker också om E:s tanke om ett övergripande tema för varje år. Man väljer något generellt man ska fokusera på i sitt pysslande och sysslande - något som går att tillämpa i smått som stort.

I mitt fall kunde det vara just detta - att inte tänka på vad som kanske kommer emot i framtiden utan bygga upp energi i stället.

Keikkalistan

29.5 YL on pop, Savoy
16.5 Akademens vårkonsert, Riddarhuset
29.4 Spunk 10 år, Savoy
15.2 Real Group, Alexandersteatern
7.2 LCMDF, Svenska Talande Klubben, Korjaamo
22.12 Lumen valos julkonsert, Uspenskikatedralen
19.12 Manifestums julkonsert, Gamla kyrkan
9.12 Emmas C-examenskeikka, Sibelius-Akademin
28.11 Emmas övningskeikka, Nosturi
28.11 Jamie Woon, Circus
27.11 Bergman-konsert med AS och MM, Sibelius-Akademin
17.10 John Grant, Savoy
28.9 Tori Amos, Ishallen
7.9 Firefox AK, Korjaamo
3.9 Accu, Punajuuri Block Party
14.8 James Blake, Flow
14.8 Kanye West
14.8 Jamie Woon, Flow
13.8 Hercules and the Love Affair, Flow
13.8 Janelle Monaé, Flow
12.8 Röyksopp, Flow
12.8 Midlake, Flow
12.8 Teeth, Flow
19.5 Treehouse, Bar Loose
15.1 Treehouse, Mendocino
14.1 Slam it, Kuudes linja (artistnamn fattas)
3.11 Donkeyboy, Korjaamo

Barbarbarism

Jag har redan länge tänkt skriva ett hatinlägg om Finlands nattklubbskultur men nu vill jag inte ens använda ordet hat längre inom ramen för mina egna tankeaktiviteter. Mer om det någon annan gång när jag orkar.

Men åtminstone tänker jag konstatera att Finland har en helt löjlig barkultur där vi som kunder ska be om ursäkt för allt och på knä be om att få komma in och trängas efter överprissatta alkoholdrycker. Värst av allt är kanske ändå att man betalar 3 euro för kapprummet, men ändå står det att kapprummet inte ansvarar för ens saker. Vad betalar jag då för, egentligen?

Om sommaren betalar man för kapprummet även om man inte bär en kappa. Kan de inte då bara kalla det för inträde så att man inte behöver känna sig grundlurad?

Under förra helgens möhippa (nummer två denna vår), blev vår hjältinna uppbjuden på scen av bändet och fick dansa där, tills en gorilla till ordningsvakt tog ner henne och slängde ut henne på baksidan av kvarteret, utan väska eller telefon. Lyckligtvis väckte detta starka känslor bland allmänheten, och hon blev överöst av beundrande och välvilliga frågor om denna dramatiska händelse. Gorillan bad om ursäkt efter att ha fått sig en rejäl utskällning. Slutet gott, allting gott, men hut råder det brist på i den helsingforska natten.

Möhippeminnen

Jag var på möhippa i lördags. Jag gillar möhippor! Som tur blir det många av dem denna vår. Just den här var lätt att smälta in i trots förseningen, och den var på något sätt äkta till stämningen. Programmet matchade hjältinnan L. Det är kanske det viktigaste i en möhippa skulle jag tro, att det inte blir överdådigt, bråttom och opersonligt.

Förutom allt det där allmänna trevliga nådde man under kvällen flera höjdpunkter värda att nämna:
- Simma med uppblåsbar palm
- Snapsa till maten
- Se sitt första kycklinghjärta
- Se L få en mycket uppskattad serenad av akademarpojkarna*
- Ladda upp med Samlagspartiets egna kådisar vid tre smeders valstuga
- Skråla till "Du e vad du e" från Hype på efterfesten. Ni får säga vad ni vill men det är en fantastiskt bra poplåt

*Efter så många år av inside fun som man inte kan förklara är det bara så fint att ibland få dela med sig av körkulturen och inse hur mycket sången uppskattas

Mulţumesc Romania!

Inför mina kommande Rumänienbetraktelser här på bloggen läser jag nu wikipedia och lingvistikbok för att förstå mig på det härligt vackra språk som rumänskan är.

Någonting mellan portugisiska och italienska med något slaviskt i sig, så låter det. Jag har ju lyssnat på språket redan i Bryssel, men när man har det i skrift runt omkring sig är det lättare att bilda sig en uppfattning om det. Och nu behöver jag ytterligare komplettera iakttagelserna med lite hederlig språkvetenskap.

Men det är inte bara språket som är fint, människorna är det också. Men mer om det då jag fått sova bort reseruset.

Överraskande gåvor: Top 3

Jag har alltid tyckt att man ska ge gåvor då man verkligen vet vad man ska ge. Om man inte vet kan man vänta tills man vet. Givarna av följande gåvor visste vad de gjorde:

1. Ett kvartettarrangemang på en för mig mycket speciell låt
2. Boken Listan: Ditt liv i listor
3. Ett inramat foto som inte är en partyselfare:)

En timme stearinljus

I går firades Earth Hour, då vi uppmuntras att stänga av all elektronik och släcka alla lampor. Vi åt middag i ljuset av stearinljus, fast det officiellt är vår. Man får!

Till och med Stockmann, Torni och Sas-hotellet vid Sandviken hade stängt av sin ljusskyltning. Det tyckte jag var moget. Mercedes-Benz i Gräsviken får däremot minuspoäng.

I korthet, mera levande ljus! Och varför inte göra som mamma och pappa gör och "fira skymning". Låta mörkret smyga sig på och först sedan tända lamporna. Då det faktiskt behövs. Det tycker jag är fint.

Bruxelles, la suite

Jag visste redan vad jag skulle vänta mig för känslosvall då jag reste tillbaka till Bryssel inför nyårsafton. Det var samma sak förra året efter Återkomsten till Groningen, det kändes kalt och tomt och man går igenom ett par dagar av olustighet och lätt angst. Men det gick om så fort, för jag landade i ett socialt virrvarr och tre galet intensiva dagar av festande och nya fantastiska människor.

Nyårsafton blev tyvärr en tung dag emotionellt. Men då man har människor omkring en och blir medryckt i festen kan man för stunden ställa andra bekymmer åt sidan.

Nu kan jag dessvärre inte rymma mer utan allt ska behandlas och malas igenom. Mitt nya år börjar med mig, och bara mig. Mina drömmar, mina behov, min utveckling och min hälsa. Det känns ganska spännande egentligen.

Goda saker med Belgien...

...eller kanske snarare med Bryssel, är att staden är hisnande mångkulturell. Sitter man i metron hör man en hel massa språk talas, av vilka man känner igen hälften, med god tur. Det är något helt annat än i hesaspåran där det talas finska, punkt. Och inom det europeiska kunde man ju tro att det skulle kännas västerländskt, men jag tycker det är överraskande blandat också där. Därför känner man sig lätt att man passar in här, även om man som en del andra är lite rotlös.

Brysselborna är också bra på att dras med folk som talar medioker eller dålig franska. Däremot är de ju inte så bra på att tala holländska fastän språket syns precis överallt i stan. För mig är det en tacksam kombination som gör att jag kan hålla kunskaperna i båda språken vid liv, bland annat genom att läsa metro i två versioner på vägen till jobbet.

En klar fördel med att bo i Bryssel är att man, som jag, kan ha turen att bo vid en dyr hörnbutik med konstiga öppettider och en flamländsk snäll gubbe utan tumme som ägare. Han ger ibland mandariner som en liten cadeau då man köper något och avokadorna är perfekt mogna för att ätas varje dag.

Nattlivet kan man heller inte klaga på, det finns att välja och vraka. Dessutom finns det en samlingsplats för expats, och det hade jag inte väntat mig. Varje torsdag kväll och gärna också under resten av veckan kan man ta sig ner till Place de Luxembourg utanför Europaparlamentet och dricka öl med hundratals andra EU-glada. Jag tror stället måste ha den största mingelpotentialen jag har varit med om, men också den högsta kostymprocenten. Men speciellt glad är jag över förkortningen Plux och verbet pluxing som uppkommit som benämning på den här kära sysslan.

Idel festivalyra

Holländarna kan det här med massevenemang, och i maj infaller så många helger under samma vecka att det hela bara blir ett enda gatupartaj. Den 30 april firas varje år drottningens födelsedag, även om det egentligen är den tidigare drottningen som fyllde år då. Det hela påminner väldigt mycket om vappen, men man klär sig i orangefärgade kläder och yrar omkring på stan med ölen i högsta hugg. Något större ideologiskt syfte än samhörighet och nationalkänsla har jag inte kunnat isolera, men sämre orsaker att festa har jag träffat på. Intressant är att många unga holländare avskyr monarkin och väljer därför att inte klä sig i orange (kungafamiljens färg). Tvvärr finns det folk som väljer att protestera på helt andra sätt, vilket tragedin i Apeldoorn visat. 6 personer dog under Queen's Day av en bilists anfall mot kungafamiljen.

Den 4 maj minns holländarna krigets offer (och då menar jag andra världskriget, för som en föreläsare klumpigt uttryckte det "as far as the Dutch are concerned, there was no WWI." Vi får skylla den grodan på språket denna gång). Följande dag firas befrielsen från Tyskland under lättare stämning. Det ordnades en utomhusfestival i Stadspark i Groningen och det ösregnade naturligtvis hela dagen. Men holländarnas tröskel för att ge upp i regnväder verkar vara avsevärt högre än våran. Annars hade väl ingen någonsin gått ut i Nederländerna.

En höstvecka i Berlin

Vi gjorde en regelrätt roadtrip under läsveckan (universitetets föreläsningsfria 'reading week', då alla gör allt annat än läser) och hoppade i D:s lilla Peugeot. På vägen stannade vi och övernattade i den lilla staden Hildesheim som ligger ungefär halvvägs till Berlin. Trots att vår bil inte bekvämt gick att köra över 140 km/h så åker man från Groningen till Berlin på bara sex timmar. Men jag fick en helt tillräcklig autobahn-upplevelse trots vår låga körhastighet.

Jag hade väldigt höga förväntningar inför att se Berlin, och ärligt talat blev jag inte alls besviken. Det är en så enorm stad med så mycket liv, sevärdheter, kufiska typer, kultur och subkultur. Jag gjorde all klassisk sightseeing på egen hand, eftersom mina resekumpaner har bott i staden tidigare. Det som är mest slående förutom storleken i sig, är det enorma historiska bagaget som syns överallt. Andra världskriget och muren tillsammans är en större last än man kan föreställa sig. Jag läste grundligt speciellt om Berlinermuren, som ju fanns under min livstid, men som jag visste alldeles för lite om.

Vi gjorde också några barrundor under de fem dagarna, och för det var det utmärkt att ha resesällskap som visste vart man ska gå. Både drycken och maten är så billig i Tyskland att det kändes löjligt. När jag kom tillbaka till Groningen reagerade jag genast för matpriserna...och jag fasar redan för min första shoppingtur i Finland. Resan hem var allt annat än bekväm. Sex timmar i bilen inträngd i baksätet mellan fem resväskor, ett renhuvud av plast som S införskaffade och en gräddtårta som D:s mormor bakat - på autobahn i blåst, mörker och regn. Borta bra men hemma bäst.

Vimmel i Groningen

De senaste dagarna har varit väldigt intensiva, och ändå är vi bara halvvägs igenom introveckan för utbytesstudenter. Ändå är det mycket som sakta börjar stabilisera sig, inte minst jag själv på min rostiga cykel.

Tidpunkten för att komma till Groningen var ypperlig. Här pågick nämligen förra veckan en performing arts festival som bjöd på parkkonserter och en massa andra evenemang, samt ett väldigt hysteriskt, portabelt nöjesfält mitt på Grote Markt. Skulden för det får vi förvisso lägga på det lokala helgfirandet. På torsdagen firade Groningen Bommen Berend, årsdagen för stadens seger i krigen mot Frankrike 1672-1678.

Nattlivet här är helt otroligt, staden är ungefär lika stor som Åbo, men människorna fyller barerna utan problem och det vimlar av folk på gatorna i kärncentrum dygnet runt. Nattmatskulturen säger mycket om ett land, tycker jag. Här får man friterat kött, frikadeller, korv, och oändligt mycket mystiska flotträtter rakt ur en vägg vid Grote Markt. Man lägger in några slantar, och vips hoppar det ut en munsbit. Som vegetarian kan jag tyvärr inte ty mig till flottväggen.

Det finns en hel del med Nederländerna som jag redan nu verkligen uppskattar, som att kranvattnet är otroligt gott, toaletterna är fräscha och människorna tycker om utlänningar. Barerna stänger när festfolket vill gå hem, och man behöver inte be om ursäkt för att man är kund någonstans. Man kan åka vart som helst med cykel, och i centrum runt Grote Markt finns en zon där privata bilar inte får köra. Det förklarades för mig att cykeln är kungen i trafiken, och det stämmer sannerligen. Däremot är fotgängaren längst ner i ekosystemet. Bäst alltså att vara hjulbunden.