Det kändes oerhört skumt att återvända till Groningen efter det egentligen ganska korta uppehället från livet som utbytesstudent. Allt såg så främmande bekant ut när jag tog bussen hem från tågstationen. Nästa dag kändes allt redan mer rätt - trodde jag.
Det är ett enormt mysterium för mig att jag NU har haft anpassningssvårigheter. De två första veckorna präglades av rastlöshet och håglöshet, strukturer fattades, några viktiga vänner var plågsamt frånvarande både här och i Finland, och vädret var om möjligt ännu ruttnare än innan jag åkte. Ändå känner jag staden, behärskar språket delvis, vet var "mina ställen" finns, och sällskap och fester är det ingen brist på. På femton dagar klämde jag in tolv träningspass, för det kändes (och känns fortfarande) som det mest meningsfulla att syssla med. Men träningen hjälpte frustrerande nog bara för stunden - en diskrepans som jag aldrig förr upplevt. Men kanske var oförståelsen kring min rastlöshet just en av orsakerna bakom den. Ett trevligt litet ekorrhjul.
Men sådana här episoder gör bara att man lär sig mer om sig själv, och den bästa lärdomen jag tagit under de här två veckorna är följande: Tristess och olustighet kan man avskaffa själv, bara man vill det. Men problemet är just att man inte vill det och därför känner sig olustig. Då är det enda som behövs en rejäl, royal spark i sin egen bak. En sådan fick jag till, och i dag satt livet äntligen på sin plats i Groningen.
2 kommentarer:
hej vännen! tänkte såhär offentligt erkänna att jag med jämna mellanrum smygkikar på ditt liv i Holland - och med glädje! du har ett verkligt fint språk och skriver intressant! må bra och fortsätta rapportera! kram, erika
Hej Erika, vad skoj att höra av dig! Och jag blir ju sa jätteglad av att folk gärna läser bloggen, och ännu lite gladare av kommentarer:)
Jag visste inte att du hade en blogg men jag ska nu läsa den! Kramar
Skicka en kommentar