Dagen i är kommen

Jag trodde aldrig det verkligen skulle hända. Men dagen har kommit då jag går från knappra till peka, nätlöst till invävt, småskärm till miljontum, anträffbar till superanträffbar. Idag ska jag köpa en iPhone.

Detta beslut var inte svårt att ta då jag för ungefär sjuttonde gången konstaterade att mitt liv hade varit lättare med nät i fickan. Inte för att jag egentligen vill läsa mina mejl hela tiden (men jag inser att det blir en av följderna), utan för att jag kan kolla grejer just då det behövs. Inte som då jag satt på bibban med en massa postit-lappar och gjorde research för en översättning och ändå glömde hälften av sakerna bara för att min fil satt uppe i molnet utom räckhåll. Aldrig mer.

Och så vill jag ha fler bilder här på bloggen.

Nu undrar jag igen...

...vem det är som läser min blogg i Ryssland? Nu när jag fick klart för mig vem min trogna läsare i Nya Zeeland var. Den frågan visade att man ska ha koll på vart ens kompisar reser. Och det är ju trots allt främst första och andra gradens kontakter som kommer in här. Men Ryssland alltså... en nöt att knäcka!

Mer skrivande

Jag bloggar nu också var fjärde vecka på Lyrans Hbl-blogg! Den kan man bekanta sig med här. Nu senast ville jag skriva något smått om vår konsert i söndags med Sydamerikansk musik. Det var ett inspirerande projekt när man väl tragglat sig igenom de portugisiska sångtexterna och uttalet. Jag blev till och med lite sugen på mer portugisiska.

Vår fina konsertplansch.

Blogga på!

Nu ni, alla som klagar på att det finns dåliga bloggar, banala bloggar, ytliga bloggar, korkade bloggar, knäppiga bloggar, pretentiösa bloggar, malliga bloggar, exhibitionistiska bloggar, pr-bloggar, onödiga bloggar:

Vill folk skriva så låt dem för all del göra det. Skrivarglädje är en bristvara! Det är så klart fråga om ett gränslöst farligt och samtidigt underbart fritt medium, men vi kan vara selektiva som läsare. Är vi selektiva med vem vi anser att får skriva är det vi själva som är ute på farligt vatten.

Bloggbrister och bildbloggande

Jag märker att jag blir mer och mer påverkad och inspirerad av andra bloggar. Min bloggläserutin går ut på att klicka upp alla mina länkade bloggar och att öppna inlägg som postas på facebook. Då och då seglar jag ut i bloggosfären via andras länklistor. Jag ser deras läckra bilder av vardagliga ting och konstaterar att bloggen idag är bildbaserad, både livsstilsbloggar och olika temabloggar. Man bygger allt oftare sin tanke kring bilden. Jag vill göra det mycket oftare, men inte alltid. Ibland ska texten få bära sig själv.

Men min poäng här var att telefonin i mitt liv är föråldrad. Detta gör att jag inte kan ladda upp bilder så snabbt som smarttelefonerare kan. Och många gånger vill jag skriva om något jag ser omkring mig eller något jag precis har gjort, byggt, iakttagit eller köpt, och då finner jag mig handlingsförlamad av en elektronisk delay som idag är jädrans sällsynt. Jag har några bildinlägg planerade, så jag får väl ta med mig digikameran på stan. Hur 00-talet är inte det?

Jag undrar...

...vem det är som läser min blogg i Förenade Arabemiraten? Eller i Ryssland? Eller i Nya Zeeland? Den här bloggen går ju inte att googla fram så jag förundrar mig. Men vem det än är, läs för all del! Glädjande är det.

Nåja...

...nu kan man vara anonymt interaktiv här om man vill! Bara att kryssa för det man tycker. Och man får givetvis bara tycka en av fyra saker. Nä, tycker man något annat får man kommentera. Det är kul att skriva, men ännu bättre om någon dessutom läser det!

Valstorm i de sociala medierna

Jag har ingen klar minnesbild av hur det var förr. Men då fanns det i alla fall inget liknande forum där vem som helst kunde och ville visa sitt offentliga stöd för en politisk grupp eller kandidat. Nu är det ju snarare så att privatpersoner för kampanj för det de tror på utan att var det minsta generade så där i finländsk anda - man drar sig ju här i landet för att göra något som helst offentligt. Knappt får man tala i telefon i bussen så att andra hör.

Så nu lever vi i en värld där vi får färdiga åsikter presenterade för oss dagligen (inte bara av journalister), och massbeteendet förstärkt enormt. Nu är jag visserligen ingen antropolog, men den här tendensen är uppenbar att se. Ändå upplever jag det som ett tveeggat svärd - det skulle vara lätt att "tro på vad alla säger" och rösta t.ex. på Haavisto, men jag måste förvissa mig om att jag gör självständiga beslut (men hur mycket jag än efterlyser det, så finns det inget sådant som objektiv information). Å andra sidan kan de mest otroliga sakerna hända inom politiken på bara några timmar, tack vare realtidsrapporteringen i de sociala medierna.

Synbarlingen var det så att många primitiva 90-talsbloggar (under det sena 90-talet) fungerade som informationskanal under allvarliga politiska konflikter och krig, då man försökt begränsa det fria informationsflödet i det offentliga. Det är ett hisnande kommunikationsverktyg vi har att göra med, och pålitlig information är inte lätt att hitta eller urskilja. Kanske också det här blogginlägget baserar sig enbart på personliga spekulationer medan det utger sig för att vara en väl avvägd åsikt?

Med tummen mitt i hand

Jag insåg i dag också att jag inte har tillräckligt med adb-kunskaper (oops, it-kunskaper). Eller så har jag helt fel adb-kunskaper. Jag kan uppdatera vissa hemsidor, men jag kan inte ställa in marginalen på nya word. Jag kan blogga och googla med racerfart men jag kan inte hantera excel fast mitt liv skulle stå på spel.

Så går det när man hör till just den mellangeneration som spelade de där första dataspelen och som på datatimmen i skolan fick lära sig dos-kommandon och hur det ser ut inuti datorn. Då visste man inte ännu att ingen människa i världen (förutom superdatanissarna) någonsin kommer att behöva veta vad som finns i en dator. Man behöver bara veta var man ska klicka.

Slutsats: jag kan lite av allt men inget till sin fulla potential. Ska nu återvända till mitt brutala krig med Word 2007.

Plock ur arkivet

Jag återupptäckte precis den här texten på min fb-profil men tyckte att den kanske platsar bättre här - i mitt eget skrivskrymsle på webben. Den hörde till en av de där störande cirkulerande plojarna - men på något sätt tilltalade den mig, och det är också den enda jag någonsin gjort. Men om något inspirerar en att skriva - hur fel kan det vara? Jag tyckte då jag först postade den att den kändes lite väl personlig men tänker att man måste våga lite ibland också. Alltför personlig är den ändå inte. Och de flesta av er som läser detta känner mig bra (nu kanske lite bättre!).

Jag skrev den våren 2009 i Nederländerna, det är lite roligt hur det syns i de senare punkterna. Ah, självreflektering.

-----------

I know these ”provide random information about yourself”-type notes are getting outta hand, but this one actually inspired me to write something. This one makes you think back on stuff.

30 years ago ...
1. I didn’t exist
2. My wonderful sister was born
3. I was a mere notion or a future possibility

20 years ago...
1. I couldn’t wait to start school
2. I didn’t know much more than one phrase in Finnish, namely ”kiitos ruoasta”, meaning literally ”thank you for the food”
3. I was very blond, very loud, very freckly and somewhat chubby

10 years ago...
1. I was doing my second round of physiotherapy for a persistent back injury
2. I was smoking 20 cigarettes a day, which I regret deeply to this day
3. I was enjoying quite a careless life of learning stuff that I was told I had to learn.

5 years ago...
1. I was visiting my friend in Norway and gave an unwilling victim a drunken lecture on Finland during the Second World War
2. I felt very strongly that my personality and my body were in disharmony with each other, and was about to start restoring that balance
3. I was stupid and rushed into writing my bachelor’s thesis on a topic which did nothing for me, and I did nothing for it.

3 years ago...
1. My life revolved almost exclusively around Lyran, the university choir that brought inspiring, ambitious singing back into my life – with a vengeance. Along with many, many new friends for life.
2. I felt I was working and networking every waking moment – and I loved it
3. I was enjoying the last weeks of living with my wonderful roommate who changed my life in some very subtle but important ways

1 year ago...
1. I had just returned to my English and Scandinavian studies after more than 1 ½ year of emotionally exhausting but challenging full-time work. It felt so wonderful that I consider it the ultimate confirmation that I have made some good choices in life
2. All I wanted to do was to leave Finland and experience something new. Yet somehow this made me make the most of my life in Finland
3. I decided to start blogging, because I finally got the excuse I needed

This year....
1. I have learned to compromise all over again
2. I have set foot in five different cities
3. I have eaten home-made chocolate-coated strawberries

Yesterday...
1. I was increadibly annoyed in gender class, which made me even more annoyed
2. I was clever enough to bring a plastic bag for the bike seat, a trick which has taken me half a year to learn, apparently
3. I took a 2,5-hour coffee break without actually having started working on anything

Today...
1. I was greeted by a little mouse carcass
2. I worked in the library for 6 hours in a stretch, autistically listening to the same 6 tracks on youtube over and over
3. I successfully turned irritation into serenity by sweating it all out in gym class

Tomorrow...
1. I will regret not having finished all the reading assignments
2. I will put my hair up, despite the fact that my hat doesn’t allow such intricate hairdos to coexist with it
3. I get to break Robinson Crusoe down to fragments and analyse the hell out of it

Blogguppvärmning version 8.2

Jag ska bli lärare, och då ska man kunna reflektera säger professorerna. Det rekommenderades att man skulle reflektera skriftligt, t.ex. på en blogg. Vilken tur att jag har en. Och nu får den bli en riktig multi-purpose-blogg om saker som t.ex. utbytesliv, praktikantliv, graduskrivande och nu senast om vägen till lärarskapet. Och den sistnämnda är inte så lätt som man kanske kunde tro... vilket här kommer att diskuteras.

Återupplivning # 2

Nåja, nu är det dags att igen återuppliva bloggen. Den stackarn har svävat här övergiven alltför länge. Jag kommer aldrig att kunna återge de sista tre veckorna i Bryssel på något vettigt sätt och tänker därför inte försöka. Men ett säger jag, avskeden var nästan värre än efter Groningen. Där trappades allt ner sakta men säkert, men i Bryssel var det brutalt snabbt.

Men nu är jag hemma, och efter en liten kulturchocksfas (även inne i min lägenhet - säng, vad är det? Efter 5 månader på madrass väldigt välkommet, men konstigt) börjar allt vara i sin ordning.

Men vilken U-sväng alltså. Eller kanske inte en U-sväng, för det innebär ju att man åker tillbaka dit man kom ifrån. Och det är ju inte fallet. Framåt är jag på väg, men det är en stor skillnad mellan kommissionskorridorerna och lärarrummet och skolbibban. Vilket inte betyder att det ena är bättre än det andra. Men det ena kanske är bättre för just mig. Det får man se!

Bloggarens återkomst

Jag har tagit en lång paus med bloggandet. Kanske tog jag också paus från det koncepttänkande som jag märkte att jag drevs in i medan jag inledde min bloggarfas i livet. Inför kommande utmaningar tänker jag försöka skriva mer intuitivt och mindre strängt (läs: kortare, babbligare men också mer omedelbart).

Största orsaken till det här är att det känns rätt, men också att det kommer att sänka mina egna trösklar att få skrivet och publicera här i cybervärlden. Jag är nämligen väldigt yrkesstörd så här som språklig nörd, men detaljerna av den stördheten ska jag inte gå in på närmare.

Att jag inte skrivit i sommar betyder ju verkligen inte att jag inte haft saker att skriva om - tvärtom. Men hemmalivet känns svårare att ordna in i koncept som jag gjort i Nederländerna. Därför tänker jag skippa det och fortsätta skriva också när jag är tillbaka från mina kommande utmaningar i Bryssel. För skrivandet gör mig glad.

Skriviver på slutrakan

Det är så många grejer jag vill skriva om, och som jag också hela tiden är på väg att skriva om. Men jag beslöt nu att systematiskt avverka dem en efter en, för tiden rinner iväg (och jag måste ju skriva det här där jag har inspis). Det är ungefär sju veckor tills jag åker från Groningen tror jag, och det känns som om det ändrar på allt. Som S säger, "du har inte tid att ha hemlängtan". Och det är ju sant, hur poänglöst är inte det då hemfärden väntar bakom hörnet.

Om att blogga

Att blogga eller inte blogga? Jag har funderat länge på saken. Att börja skriva i det oändliga offentliga som internet är innebär helt nya möjligheter, men faktiskt också nya begränsningar. Det här är ju inte en dagbok i ordets ursprungliga bemärkelse - en journal över dagens händelser som man skrev förr i tiden och som i dag fungerar som ett titthål in i det förflutna. Och så är det ju definitivt inte heller en sån där typisk privat dagbok som jag har 16 av i mina lådor, och som man allra främst skriver för sig själv. Något slags personlig eller allmän censur är ett måste för en blogg, men samtidigt är läsaren i teorin vem som helst, vilket gör det helt omöjligt att skriva "rättriktat".

Jag tror att det här kan vara en bra exercis i att bota min ”trycka på enter”-ångest. Och kanske kan jag i samma veva också lära mig att slappna av lite, kreativt och stilistiskt sett. Då skrivandet så starkt hör till yrkesbilden blir man mer än lovligt miljöförstörd. Trots det kan inte riktigt föreställa mig ett bättre övningsforum. Här finns ju rentav tilltänkta läsare. Ångesten av det Vita Tomma Pappret (eller kanske snarare Skärmen) får helt andra dimensioner. Men vi får se vad mediet kan ge mig och mitt skrivande (vilket skrivande var det?). Om man en vacker dag ska skriva riktigt bra, ska man skriva hela tiden. Vad mitt skrivande ger dig är sedan en annan femma.

Och ajo, den här bloggen ska förstås inte handla bara om mitt skrivande, utan om precis vad som helst inom området allt. Svindlande.