Tystnadsdagboken, dag 10

Njae, dag 9 eftersom en dag var testdag för att se om rösten alls blivit bättre. Det hade den, men den tröttnade efter ca 10 minuter. Jag inser att jag skriver om den som om den var ett husdjur eller ett yttre attribut som en böld eller ett sår. Sanningen är att den sitter där långt inne, ganska nära kärnan av det man är. Den är det viktigaste redskap jag har som den person jag är, yrkesmässigt, privat, i det offentliga.

Ja, och på tal om det offentliga är det ju intressant att röra sig på stan under talförbud. Förbudet är totalt eftersom det inte går att att¨"prata lite". Det är nämligen omöjligt att avgöra vilka situationer som är "värda" att använda sin röst för. Alla människor undrar samma: "men lite kan du väl prata", och expediterna tittar konstigt på en när man inte kvitterar med ett "tack".

Faktiskt reagerar folk förvånansvärt negativt på en tyst person. När jag på apoteket som vanligt blev attackerad av en hjälpsam farmaceut pekade jag på min hals, varefter hon såg helt katastrofalt besvärad ut. "Aaaah, hon är döv/stum/invalidiserad" tänkte nog hon. "Hur ska jag bete mig nu?". Sen gick hon bara iväg utan att använda rösten och säga något, för hon antog förmodligen att jag inte heller hör något.

Alla sociala kommunikationskoder blir blottade på ett helt häpnadsväckande sätt. Jag får vara freak och vandra omkring och leva med folks märkliga reaktioner, reaktioner som många lever med varje dag i sitt liv. Visst är det förståeligt att man reagerar på att någon beter sig annorlunda eller tyvärr, ser annorlunda ut - sådana är koderna. Men föreställ er den omedelbara (och onödiga) lilla skräcken i ögonen på kassatanten: "HJÄLP! DENNA PERSON ÄR ANNORLUNDA". Kan bli en tung vecka det här.

Känsloutbrott av det oväntade slaget

Jaha, gårdagens mest otippade reaktion. Jag blev rörd till tårar av Finlands Top Model (oops, det är min guilty pleasure. Inte den finländska versionen utan över lag). De åkte till Afrika och gjorde ett obligatoriskt besök i en by där en finländsk organisation gör välgörenhet, och log vackert med alla barn.

Men faktiskt blev jag lite rörd. Vad lever vi i för bubbla egentligen? Ni kanske redan har fattat detta och sett detta. Jag vet att många av er har det. Jag är ju fullständigt medveten om att alla inte har det bra i världen, och det behövs väl ingen realityserie för att jag ska inse det. Men för att på riktigt fatta? Vi bara blundar, ju.

Borde man då alltså åka till Indien eller Afrika och undervisa eller hjälpa till på något annat sätt? Jag har alltid tänkt att jag inte är en person som någonsin skulle göra det. Och jag beundrar alla som verkligen åker. När jag tänker närmare kommer jag säkert aldrig att göra det, tyvärr, tyvärr, tyvärr. Räcker det om man betalar in pengar till välgörenhet? Så kan man blunda vidare.

Islänningarna i ett nötskal

Jag har under min sejour här i Reykjavík kunnat konstatera följande underligheter hos islänningarna:
- Husen har enkla fönster trots att det är kallt året runt
- Fönstren står öppna hela dagen i samtliga hus och samtliga rum, eftersom energi kostar småpotatis
- Det är sommar när det är 13-14 grader och sol, och då ska man sitta ute i t-skjorta
- Folk är ganska så obrydda av den så gott som konstanta vulkanutbrottsrisken (där den värsta risken är översvämningarna)
- Alla går omkring i islandströja
- Varmvattnet luktar svavel
- Folk bryr sig bara om ens förnamn
- Huvudstadens invånare festar som galningar på torsdagar året runt

Island kallar!

Snart börjar semestern på riktigt. Veckorna har gått åt till att fixa allt möjligt som blivit kvar samt till ett oändligt långt frilansarbete, som jag i och för sig tagit emot med öppna armar. Jag hör det klirra till i portmonnän. Men snart bär det av till Island, del två. Det blir en reunion för fem sarkastiska nordbor som fann tröst i varandras humor under året i Groningen, då halten medelhavsbor, med sina sena middagar och högljudda diskussioner, ibland blev för hög. (Själv har jag aldrig varit högljudd och förstår mig inte på sådana människor). I varje fall laddar jag nu upp med islandströja, sockor och Fazers blå och väntar på sex dagar i hedningarnas förlovade land.

Glad på ped

Jag har äntligen, sent omsider, tagit fram velocipeden och känner mig fri. Till Rödbergen kan man promenera på 10 minuter varifrån som helst - ni känner till myten om att det tar 15 minuter att ta sig vart som helst i stan. Men i Tölö har man ännu större glädje av cykeln, för då förkortas hemfärden från 30-40 till 10 minuter. Man kan förstås ta buss, men det är inte lika flexibelt och roligt.

Idag var det i och för sig inte roligt att komma hem som en dränkt katt efter en snabb tur hem på cykeln. Det väcker kära minnen från tiderna i Nederländerna där det inte ens fanns bussar, typ. Man var också beredd att tåla vad som helst i väderväg, för det var bara så man gjorde. Nåväl, man ska väl inte klaga, vattnet kom ju i alla fall ner från himlen i flytande form.

Dikter och dylikt

Jag har satsat väldigt mycket på textkompetens och skrivande i moddakurserna nu, och som ny lärare har jag känt mig lite mer osäker då jag har läst litterära texter med eleverna. Jag har känt mig både rostig och cynisk - det har känts svårt att få med eleverna. Jag har frågat mig om inte litteratur är så subjektivt att det känns lönlöst att dela känslosamma upplevelser med eleverna. Plus att jag dessutom ibland känner mig ganska privat där framför klassen. Nu har det här lite börjat släppa och jag vågar lämna ut mig själv lite mer. Man måste vara lite löjlig ibland för att vara människa för dem. Och som man så klokt säger: "Moka on lahja".

I min moddakurs om finlandssvenskhet tog jag ändå tag i det här med dikter en gång för alla. Och det blev snabbt klart att jag oroat mig helt i onödan. I de här större grupperna får eleverna stöd av varandra, och de kommer med de mest träffsäkra (om än något naiva) observationer och tolkningar. Men det är deras rätt att vara lite naiva.

Så blev våra läsningar av "tråkförfattarna" Topelius, Diktonius och Södergran plötsligt förvånansvärt insiktsfulla. Och eleverna lyste upp på ett sätt som påminner mig om det centrala jag lärde mig förstå under litteraturstudierna: De här texterna handlar verkligen om livet. Så det är kanske helt orättvist att anta att fakta och sak är lättare för dem, och att det är svårt att läsa dikter. Jag glömmer att de faktiskt inte är lika cyniska som jag.

Farväl, marken!

Då vi i dag diskuterade stadin slangi på lektionen fick eleverna plocka ut bekanta och helt obekanta ord ur en text på ifrågavarande mål. Det visade sig att alla utom en aldrig hade hört ordet huge, för "mark". Ordet är bekant för varenda kotte som har vuxit upp i Helsingfors före 2000-talet. Dessa dagens ungdomar har däremot inte ens koll på marken, de var ju sju år gamla då euron kom. Jag kände mig som en fossil under den här diskussionen.

Men nu har faktiskt inte bara det utmärkta slangordet huge försvunnit, utan också marken, riktigt officiellt. Vi satt idag efter körövningen och tittade på de gamla markorna. Nostalgiskt värre!

Sömnrön

I en artikel på BBC:s nyhetswebb berättas det om några forskare som menar att människan inte av naturen sover åtta timmar i ett sträck. Snarare har nattsömnen sovits i två portioner, från strax efter solnedgången till mitt på natten, och sedan ett pass till efter en liten vaken stund på ett par timmar. Mitt i natten kunde man läsa, skriva, fördjupa sig i bön eller, ja, förlusta sig. Jag skulle tro att det senaste var favoritalternativet under stenåldern.

Men det här är ju på många sätt intressant - ungefär vid 1600-talet försvinner de två passen och man börjar förespråka en lång nattsömn. I dagens läge är ju vår omgivning också ljusförorenad (ett intressant fenomen som kräver ett helt eget inlägg), så den ökade mängden ljus under de senaste 400 åren har påverkat vår naturliga sömnförmåga.

Det mest förbryllande av allt är nog att man aldrig ens har tänkt på att sömnrytmen skulle ha varit annorlunda i människans mer "naturliga" miljöer. Inte för att medeltidens livsvanor heller kan kallas naturliga. Men jag och du har alltså vant oss vid att sömnen ska sovas i ett paket därför att vissa sociokulturella faktorer har styrt utvecklingen så. Och vaknar vi på natten kan det bero på en inbyggd tvådelad sömnrytm. Coolt, va?

..och en överraskande konsekvens

Den ofrivilliga kulinariska upplevelsen hade två otippade följder:
1. Jag mådde bara underligt, och det blev aldrig någon pizza
2. Köksan vars fel detta var och som fick en alldeles vänlig och saklig reprimand av undertecknad, tycker numera öppet illa om mig (av hennes blida utstrålning att döma).

Det hela påminner mig om gången då jag fick mull i min champinjonsoppa på Unicafé (har jag någon märklig dålig matkarma?), men då blev jag åtminstone generöst kompenserad med ett sakligt reklamationsbrev, en kopp kaffe och gratis efterrätt.

Bara för att något är offentligt upphandlat betyder inte att tjänsterna inte skulle kunna hålla kvaliteten. Jag vet att det är tungt och allt det där. Men det handlar inte så mycket om misstaget självt, utan hur man tar responsen.

Valstorm i de sociala medierna

Jag har ingen klar minnesbild av hur det var förr. Men då fanns det i alla fall inget liknande forum där vem som helst kunde och ville visa sitt offentliga stöd för en politisk grupp eller kandidat. Nu är det ju snarare så att privatpersoner för kampanj för det de tror på utan att var det minsta generade så där i finländsk anda - man drar sig ju här i landet för att göra något som helst offentligt. Knappt får man tala i telefon i bussen så att andra hör.

Så nu lever vi i en värld där vi får färdiga åsikter presenterade för oss dagligen (inte bara av journalister), och massbeteendet förstärkt enormt. Nu är jag visserligen ingen antropolog, men den här tendensen är uppenbar att se. Ändå upplever jag det som ett tveeggat svärd - det skulle vara lätt att "tro på vad alla säger" och rösta t.ex. på Haavisto, men jag måste förvissa mig om att jag gör självständiga beslut (men hur mycket jag än efterlyser det, så finns det inget sådant som objektiv information). Å andra sidan kan de mest otroliga sakerna hända inom politiken på bara några timmar, tack vare realtidsrapporteringen i de sociala medierna.

Synbarlingen var det så att många primitiva 90-talsbloggar (under det sena 90-talet) fungerade som informationskanal under allvarliga politiska konflikter och krig, då man försökt begränsa det fria informationsflödet i det offentliga. Det är ett hisnande kommunikationsverktyg vi har att göra med, och pålitlig information är inte lätt att hitta eller urskilja. Kanske också det här blogginlägget baserar sig enbart på personliga spekulationer medan det utger sig för att vara en väl avvägd åsikt?

25 är det nya 30

Facebook svämmar över av länkar till artiklar, webbforum, humorbloggar och alla möjliga mer eller mindre seriösa bloggar. Det är mycket mer sådant än förr, så egentligen behöver man inte läsa dagstidningar för att få det mest spetsiga innehållet serverat på silverfat. Nä, det är klart man ska läsa böcker och tidningar, men nog är det behändigt med sociala medier.

Det var dock inte det mitt inlägg skulle handla om, utan det som står i den här artikeln i Dagens Nyheter, som jag råkade på tack vare denna ivriga Facebook-delning. Artikeln handlar om begreppet quarterlife crisis, eller Den Stora Beslutsångesten hos generation Y som diskuteras då och då i medierna. Valfrihet, jämlikhet och frihet är värden som jag aldrig skulle ge upp, men vi har ändå inte anpassat oss till det nya ångestutbudet. Vi har vuxit upp med för många vägskäl och alldeles för många möjligheter, man jobbar inte längre på samma arbetsplats i 30 år, och vi vet inte vad vi vill bli när vi är 18. Vi vet det inte när vi är 25, och kanske inte heller när vi är 30.

Så glöm 30-årskrisen, nu är det yrkes- och livsriktningskris vid ca 25-30 som gäller.

Musiktips

Jag lyssnade här om dagen på det (väl?) ganska nybildade bandet Sepia som spelar folkpop på svenska, och blev omedelbart beroende. Det är på tiden att det dyker upp en grupp som spelar musik av verkligt hög kvalitet på svenska, och då är det inte frågan om något lite forcerat pop-projekt utan något som känns väldigt genuint.

Men mest glad blir jag av att svenskan låter så naturlig och vacker, och att den är fri från det mystiska "jag måste låta lite rikssvensk"-manéret.

Ingen ålderskris

Jag blev kallad "rouva" igår av en dam i 65+-åldern när jag tappade halsduken på caféet. Vad hände med "neiti" eller till och med det skärrande hemska "täti" om det kommer från en femårings mun? Jag insisterar på att jag är en fröken, så det så.

Om Prins Daniels talartalanger

Vi analyserade tal idag, nu närmast kroppsspråket, röstanvändningen och trovärdigheten och först i andra hand retoriken.

Vi diskuterade kontrasten i trovärdighet och engagemang i följande Stephen Frys och Ann Widdicomes slutargument från BBC:s Intelligence Squared Debate. Men diskussionen och energin i gruppen var helt härlig, och dagens session hör nu till mina favoritlektioner någonsin under min hittills korta karriär.

Ännu mer schvung i debatten blev det efter att vi analyserade Anjali Appadurais närmandesätt under talet på FN-klimatförhandlingarna. Ett extra bonus var de positiva reaktionerna till att någon verkligen för de ungas talan där ute i världen.

Och som pricken på i:et, Prins Daniels stela men omtyckta tal till Victoria, komplett på Svvviidisch, med väl inövade pauser och stiligt inskriven grodprinsallusion. Sådana här dagar lever jag länge på.

Digital poesi

Inom ramen för mitt "inspirera de oinspirerade"-projekt i litteraturkursen ville jag diskutera poesin på bredden snarare än att komma dragande med ytterligare en Södergran-dikt*. I själva verket finns det en massa experimentell poesi som drar nytta av de medier som vi har fått tillgång till under de senaste 20-30 åren.

Egentligen är det konstigt att det inte finns mer visuell och digital poesi. I synnerhet på svenska är det ganska skralt med utbudet. Kanske beror det på att de formerna kräver en viss kompetens i animation och ljuddesign, och många traditionella poeter trivs kanske ändå bäst med penna, kaffekopp och anteckningsblock.

I varje fall är idén i digital poesi att texten flyter ihop med en visuell dimension, dikten är en bilddikt i traditionell mening, men en rörlig, animerad sådan. Utöver det kan man föra in ljud och musik som extra element. Det kan handla om dikter som läses upp till en animation, eller texter som bara presenteras genom bild och rörelse. Det blir ganska spännande och kittlande, tycker jag. Stämningen kan man heller inte klaga på i denna ganska intressanta digitala dikt av Michael Koly. För historieskrivningen kan det berättas att eleverna inte alls förstod eller tyckte om den här formen av poesi.

*Södergran är härlig, men inte för 17-åringarna.

Keikkor, keikkor

Som tidigare bekänt är jag en vän av listor, och jag har länge tänkt göra en över livekeikkor jag varit på. Man borde ha börjat för länge sen, men det är väl aldrig helt för sent? Sen kan man konsultera listan för allehanda nostalgiska aktiviteter och det där underliga man nu gör med listor. Att man stirrar på dem och minns, liksom. Om man är en vän av listor som jag vet man vad jag menar.

Listan ska alltså nu bli till i sitt eget inlägg, och får leva med fast den med tiden faller in bland andra äldre inlägg. Uppmuntrar andra kompulsiva listvänner att göra likadant, i samma märkliga och svårdefinierade syfte.

Mexikansk himmel

Höstlovet, slutet på min första period som moddalärare, eller kanske bara vanlig onsdag, firades på Café de Nopal på Lönnrotsgatan. Ryktet berättade att det var fråga om en av stans nu just bästa restauranger så förväntningarna var höga.

De två hoppfulla vegetarianerna hade ändå aldrig förväntat sig att stiga in i ett mini-Mexiko där servitörerna talar spanska med en även om man inte kan tala tillbaka. När maten serverades blev vi tvungna att sluta diskutera för att smälta synen. Lite labilt och känsligt blev det till och med, så underbar var maten. Fjorton bagis kostade dagens vegemat, en kakbit för två, och två koppar kaffe.

80-talet år 2011

Det är som om Bon Iver skulle ha svarat på mitt personliga önskemål när han skapade denna äkta 80-talssloware med synt, massor reverb på sången och obligatoriska gitarriff samt saxofonsolo. Ändå känns sången helt färsk och helt grymt personlig.

Tack 80-talet för de dramatiska trummorna, det överdrivna ekot på samtliga instrument, den tjocka Rick Astley-klangen hos de manliga solisterna och för tersstämmorna.

En otippad morgon

Vi lever i ett underligt land där spontana diskussioner med främlingar är så sällsynta att de kan pigga upp ens dag helt galet mycket. Jag uppskattade USA därför att man blev tilltalad hela tiden, case in point: "Girl, I LOVE your shoes" på busshållplatsen i Pittsburgh på klingande African-American English.

Men i dag morse promenerade jag alltså på Fredriksgatan klockan 06.45 och såg en i och för sig inte så lycklig situation veckla ut sig - en man låg mitt på trottoaren och rullade omkring, berusad men vid liv. Det här ledde till en kort men på något sätt innerlig dialog mellan mig och en man på cykel, som just hade kollat att han levde. Båda fick nog en lite bättre start på dagen, medan fyllot å sin sida hade en jävligt dålig start på dagen. Känns ironiskt och lite fel att hans misär bidrog så mycket till mitt goda morgonhumör.

Sen blev morgonen ännu bättre då jag fick njuta av en helt underbar soluppgång från Brändö bro.

Islandsfeber

Jag höll lektion om Island och isländska nu i veckan - det är en lyx att jag får sköta alla Nordenkurser under detta läsår. Jag tycker ju rätt mycket om Norden. Jag tror inte det undgick eleverna att jag i synnerhet tycker om Island och isländskan, så som jag pratade på om heta källor, musikgrupper per capita och roliga isländska nyord. Jag hörde mig själv utbrista "Visst är de fina, de här orden?", en replik som möttes av 33 levande frågetecken.

Men det fick mig att inse att
a) jag måste ta mig till Island mycket snart, och
b) jag måste lära mig mer isländska.
Men det blir lite problematiskt nu då jag också måste lära mig spanska inför Argentinaresan.

Den där personlig-utveckling-to-do-listan är lång för tillfället.