The return of the English teacher

Det är superskoj att undervisa i engelska igen. Min grupp består av elever som läser kort engelska, så jag får på sätt och vis fortsätta där jag slutade i högstadieundervisningen, men med bättre material! Och bättre lärarerfarenhet. Det må i och för sig bli sagt, att sällan har jag varit så yr och ostrukturerad som när vi började kursen.

Men nu minns jag nästan allt jag lärde mig under pedagogikstudierna året 10-11. Och jag minns mina käpphästar och det jag ser som viktigt i engelskundervisningen, nämligen a u t e n t i c i t e t, muntlig kommunikation och kulturkompetens. Kort sagt, det finns visst ett behov av att lära sig tala engelsk engelska, trots att en subjektivt anpassad engelska har blivit världens lingua franca. Ni vet, engelskor där man fritt gör typiska fel för sitt modersmål, och ingen verkar bry sig. Det är väl en dygd för ett lingua franca i och för sig, att inte bli försämrat i de kommunikativa egenskaperna trots det utbredda inkorrekta och oidiomatiska språkbruket.

Men alltså, mitt favoritexempel på typiska fel gäller naturligtvis holländarna som ju annars talar engelska utmärkt bra. Men 90 % av dem säger utan undantag "Did you already bought a bike". Muahaha.

Glad på ped

Jag har äntligen, sent omsider, tagit fram velocipeden och känner mig fri. Till Rödbergen kan man promenera på 10 minuter varifrån som helst - ni känner till myten om att det tar 15 minuter att ta sig vart som helst i stan. Men i Tölö har man ännu större glädje av cykeln, för då förkortas hemfärden från 30-40 till 10 minuter. Man kan förstås ta buss, men det är inte lika flexibelt och roligt.

Idag var det i och för sig inte roligt att komma hem som en dränkt katt efter en snabb tur hem på cykeln. Det väcker kära minnen från tiderna i Nederländerna där det inte ens fanns bussar, typ. Man var också beredd att tåla vad som helst i väderväg, för det var bara så man gjorde. Nåväl, man ska väl inte klaga, vattnet kom ju i alla fall ner från himlen i flytande form.

Flyttplaner

Efter 29 år i Rödbergen/Ulrikasborg ska det bli Tölöbo av mig. I och för sig har jag bott i allehanda hålor och konstiga studenthus i utkanten under episoderna i Belgien och Nederländerna, men här hemma har jag haft turen att hålla mig i samma knutar som jag växte upp i. Men tur har jag nog också denna gång! Jag ser speciellt mycket fram emot en nyrenoverad, fräsch lägenhet och ett läge som ger omväxling. Jag ser fram emot springturer runt Tölöviken, morgonkaffe vid Café Regatta, och att vara cykelburen igen till våren.

Nu finns det lite tid för hysterisk möbelförsäljning och papperssortering. Lite tankeverksamhet måste också ägnas åt hur man bäst mutar flytthjälpen så nära vapphelgen.

Plock ur arkivet

Jag återupptäckte precis den här texten på min fb-profil men tyckte att den kanske platsar bättre här - i mitt eget skrivskrymsle på webben. Den hörde till en av de där störande cirkulerande plojarna - men på något sätt tilltalade den mig, och det är också den enda jag någonsin gjort. Men om något inspirerar en att skriva - hur fel kan det vara? Jag tyckte då jag först postade den att den kändes lite väl personlig men tänker att man måste våga lite ibland också. Alltför personlig är den ändå inte. Och de flesta av er som läser detta känner mig bra (nu kanske lite bättre!).

Jag skrev den våren 2009 i Nederländerna, det är lite roligt hur det syns i de senare punkterna. Ah, självreflektering.

-----------

I know these ”provide random information about yourself”-type notes are getting outta hand, but this one actually inspired me to write something. This one makes you think back on stuff.

30 years ago ...
1. I didn’t exist
2. My wonderful sister was born
3. I was a mere notion or a future possibility

20 years ago...
1. I couldn’t wait to start school
2. I didn’t know much more than one phrase in Finnish, namely ”kiitos ruoasta”, meaning literally ”thank you for the food”
3. I was very blond, very loud, very freckly and somewhat chubby

10 years ago...
1. I was doing my second round of physiotherapy for a persistent back injury
2. I was smoking 20 cigarettes a day, which I regret deeply to this day
3. I was enjoying quite a careless life of learning stuff that I was told I had to learn.

5 years ago...
1. I was visiting my friend in Norway and gave an unwilling victim a drunken lecture on Finland during the Second World War
2. I felt very strongly that my personality and my body were in disharmony with each other, and was about to start restoring that balance
3. I was stupid and rushed into writing my bachelor’s thesis on a topic which did nothing for me, and I did nothing for it.

3 years ago...
1. My life revolved almost exclusively around Lyran, the university choir that brought inspiring, ambitious singing back into my life – with a vengeance. Along with many, many new friends for life.
2. I felt I was working and networking every waking moment – and I loved it
3. I was enjoying the last weeks of living with my wonderful roommate who changed my life in some very subtle but important ways

1 year ago...
1. I had just returned to my English and Scandinavian studies after more than 1 ½ year of emotionally exhausting but challenging full-time work. It felt so wonderful that I consider it the ultimate confirmation that I have made some good choices in life
2. All I wanted to do was to leave Finland and experience something new. Yet somehow this made me make the most of my life in Finland
3. I decided to start blogging, because I finally got the excuse I needed

This year....
1. I have learned to compromise all over again
2. I have set foot in five different cities
3. I have eaten home-made chocolate-coated strawberries

Yesterday...
1. I was increadibly annoyed in gender class, which made me even more annoyed
2. I was clever enough to bring a plastic bag for the bike seat, a trick which has taken me half a year to learn, apparently
3. I took a 2,5-hour coffee break without actually having started working on anything

Today...
1. I was greeted by a little mouse carcass
2. I worked in the library for 6 hours in a stretch, autistically listening to the same 6 tracks on youtube over and over
3. I successfully turned irritation into serenity by sweating it all out in gym class

Tomorrow...
1. I will regret not having finished all the reading assignments
2. I will put my hair up, despite the fact that my hat doesn’t allow such intricate hairdos to coexist with it
3. I get to break Robinson Crusoe down to fragments and analyse the hell out of it

Julhälsningar

Jag fick en julhälsning från mitt belgiska liv (vol.2): Ett mejl av världens kanske bästa chef, som i vått och torrt hade överseende med allt belgiskt strul i trafiken och överallt annanstans. Och som förstod att praktiken är en upplevelse lika mycket som ett jobb.

Jag blev lite vemodig, annars också kommer det på julen fram en massa utomlandskänslor som är latenta mesta tiden av året. Julen är liksom milstolpen efter eller mitt i utomlandsvistelsen, man får komma hem och samla krafter och återknyta lite med sitt andra liv. Jag älskade alla tre gånger att vänta på varma hus och finsk julmat och att träffa alla.

Fast inte skulle jag mot något byta ut detta, att för första gången på två hela år ha ett eget hem och ha eget julmys här hemma på egna villkor.

Pinsamma språktystnaden

I dag på graduseminariet såg jag en omvänd version på ett mycket bekant fenomen från Groningentiden. Man säger något, personen man talar med lystrar till och blir helt vidögd och paff över att någon försöker tala språket i fråga. Sedan följer en raffinerad version av den vanliga pinsamma tystnaden, som beror på att den nativa i situationen inte vågar fortsätta diskussionen eftersom det inte är riktigt klart hur mycket utlänningen kan. För tänk om det skulle uppstå missförstånd. Urpinsamt.

I vår gradugrupp finns alltså en est, en kanadensare och en holländare. De senare två har läst finska i ca två år och har båda förbluffande bra uttal och kan förstår rätt mycket. I dag inflikade holländaren på klingande finska och alla blev så överraskade att de inte kunde fortsätta diskussionen. Jag ville bara hoppa upp och ner och skrika "heja" eller alternativt ställa en klok följdfråga, men också jag hade drabbats av fenomenet. Och en pinsam tystnad följde.

Nu är det bara så...

... att jag älskar Nederländerna och Flandern. Jag älskar språket, attityderna, platserna och människorna. Det är klart de har sina egenheter men som man så fint säger så tycker jag om dem just därför.

Vi åkte till Gent för att se staden och tillbringa en kväll där med vin, mat och snack. Det räcker en halvtimme med tåg, men genast då man är utanför Bryssel är det som om man passerat genom en magisk port till Nederland. Allt är på holländska, allt är rent och det känns precis som i Nederländerna. Staden var helt underbar, gammal, mysig, bilfri i centrum och äkta.

Ack, ack, ack om det fanns ett mer aktivt sätt att lära sig mer nederländska eller en orsak att flytta dit. Jag vet inte varför jag känner mig så bekväm i den här kulturen, men det var sjysst att märka att det gäller Flandern också. Då jag precis osat en hel del här på bloggen om det Splittrade och Oorganiserade Belgien får jag nog ta en del av det tillbaka och säga att det gäller bara Bryssel.

Mer holländska

Här fortsätter mina skriverier om det holländska språket, som jag vid det här laget är störtförtjust i. För så många som läst tyska, svenska och engelska ser det ut som ett knäppigt lillabrorsspråk eller som en salig germansk sillsallad, och åtminstone det senare stämmer. 21 miljoner människor talar språket - det är komplett, mångsidigt och nyanserat, och lika "besudlat" av utländska lån som våra egna språk.

I holländskan sitter utländska lån ganska bra, och de anpassas gärna också så mycket som möjligt i fråga om stavning och uttal. Men holländskan har också gett t.ex. svenskan och engelskan en hel del ord, främst under den holländska Golden Age kring 1600-talet, och främst maritima eller konstrelaterade ord. Några exempel är orden bom (eng. boom), boj (eng. buoy), kölhala (eng. keelhaul, holl. kielhalen), jakt (eng. yacht), men också engelskans smuggle, pump, skipper, dike och landscape är holländska lån. Man skulle heller inte tro att booze, cookie eller waffle lånats från holländskan. Om ordet yankee tvistar de lärda, men en populär teori är att det kommer från det holländska Jaan Kaas (Janne Ost), vilket man förr i världen kunde betrakta som ett skällsord (om man kallade mig Sandra Ost hade jag inget att säga till mitt försvar).

Vänder man på slanten så har holländskan också en hel del lån som jag tyckte var överraskande i början. Till exempel använder holländarna inte det germanska gåva (jfr danskans gave eller tyskans geschänk, utan har lånat från franskan och ger istället en kado (jfr fra. cadeau). De använder gladeligen tyskans sowieso och überhaupt (trots att tyskan inte i allmänhet lockar), och ska man välja ris eller nudlar på sin asiatiska restaurang är det helt vedertaget att tala om nasi eller bami (goreng). Jag minns aldrig vilken som är vilken.

Men den oändliga mängden faux amis är nästan mitt favoritområde i den här soppan av besläktade ord som lånats fram och tillbaka. För holländaren är pas ett (bank)kort, en kaart en biljett, och en biljet en sedel. Och till slut måste jag nämna ytterligare några favoritord: schilderij 'bild, målning, skildring', rooster 'tidtabell, läseordning' och tussendoortje 'mellanmål' men bokstavligen "en liten där emellan".

Idel festivalyra

Holländarna kan det här med massevenemang, och i maj infaller så många helger under samma vecka att det hela bara blir ett enda gatupartaj. Den 30 april firas varje år drottningens födelsedag, även om det egentligen är den tidigare drottningen som fyllde år då. Det hela påminner väldigt mycket om vappen, men man klär sig i orangefärgade kläder och yrar omkring på stan med ölen i högsta hugg. Något större ideologiskt syfte än samhörighet och nationalkänsla har jag inte kunnat isolera, men sämre orsaker att festa har jag träffat på. Intressant är att många unga holländare avskyr monarkin och väljer därför att inte klä sig i orange (kungafamiljens färg). Tvvärr finns det folk som väljer att protestera på helt andra sätt, vilket tragedin i Apeldoorn visat. 6 personer dog under Queen's Day av en bilists anfall mot kungafamiljen.

Den 4 maj minns holländarna krigets offer (och då menar jag andra världskriget, för som en föreläsare klumpigt uttryckte det "as far as the Dutch are concerned, there was no WWI." Vi får skylla den grodan på språket denna gång). Följande dag firas befrielsen från Tyskland under lättare stämning. Det ordnades en utomhusfestival i Stadspark i Groningen och det ösregnade naturligtvis hela dagen. Men holländarnas tröskel för att ge upp i regnväder verkar vara avsevärt högre än våran. Annars hade väl ingen någonsin gått ut i Nederländerna.

Nya tag av nya slag

Jag beslöt mig för att prova på en ny gren, för att det som Kalle & Hobbe-Kalles pappa säger "builds character", och för att det är så lätt och billigt vid RUG:s underbara sportcenter Aclo. Alla kurser är gratis för medlemmar, men man måste ha tur för att bli lottad in i gruppen. Under förra terminen återupptog jag tennisen, efter årsskiftet prövade jag på Pilates utan att bli frälst, men nu något helt annat - boxning!

Visst kändes det lockande att få lära sig slå(ss) och på så sätt få ut eventuella aggressioner, men boxning är ju också en otroligt bra konditionssport. Den erbjuder precis vad jag behöver, för axlar, armar, rygg, spänst och kondisen i största allmänhet. Jag var i dag på den första träningen, och blev positivt överraskad. Mina alla uttänkta skräckscenarior visade sig vara helt obefogade (som t.ex. att vara enda flickan och bli slagen gul och blå), och det hela var bara njutbart från början till slut. Vilket inte är att säga att det inte var en helt klart tyngre träning än vad jag är van vid, men det är ju poängen. De första 45 minuterna är teknik för nybörjarna, och andra halvan är enbart konditionsträning tillsammans med boxningsklubbens medlemmar.

Framför allt är det lyxigt kul att kunna syssla med så här många olika grenar (det är irriterande att motion ska vara så dyrt), och jag kommer definitivt att sakna Aclo. Det slog mig också i dag att holländarna visst också är artiga och utåtriktade. Den där fruktade "ska vi vara par"-situationen som alla känner igen - och som jag tror i Finland är värre än någon annanstans i världen - är inte alls obekväm här. Och varför ska det vara det egentligen? Jag är nuförtiden något av en ensamvarg när jag sportar, men fick i dag slänga den inställningen åt sidan. Och så blev jag ju buren två varv runt salen av en boxartjej som var högst 155 centimeter lång. Hon hade mindre problem att bära mig än jag henne... Så om allt går väl bär jag väl snart omkring på karlar. Okej, kanske lite väl ambitiöst för en sex veckors kurs.

Velocipedvett

Nederländerna är som bekant ett cykelland, och många arkitekturstuderande vallfärdar till cykelvänliga Groningen som erbjuder ett program i Spacial Sciences vid RUG. Det är alltså helt fenomenalt att röra sig med cykel här, om än lite kaotiskt och rått ibland. Djungels lag gäller, det är bara att tuta och köra. Bilarna ska alltid väja för cyklarna, oavsett var, hur, och när - och otroligt nog gör de det också! Om jag förstått rätt är det mer eller mindre alltid bilens fel om det sker en olycka.

Cykelstöld är god business här, man får verkligen vara försiktig. Det här är huvudorsaken till att ingen har bra, fina cyklar. Ju värre den ser ut, desto mindre attraktiv är den, men om du målar din cykel rosa eller så är det mer sannolikt att du får behålla den. En kompis blev nästan bestulen på sin cykel mitt framför näsan och mitt på ljusa dagen: "Ursäkta pysen, ids inte stjäla min cykel."

Man ser en massa knäppigt cykelbeteende här i stan. Givetvis skjutsar alla varandra på pakethållaren fastän det är förbjudet (även i fyllan), skickliga cyklister som de är. Jag såg ett par i dag med frackpojken på sadeln och damen i långklänning på packaren. Mammor cyklar med en unge fram och en bak, plus matuppköpen, alla givetvis utan hjälm. Har man köpt en soffa kan man hyra en cykel med flak så man kan cykla hem den. Är man ihop cyklar kan man gärna hand i hand eller med ena handen på den andras lår. Pensionärerna cyklar lika flitigt som småpiltarna och alla delar samma, breda cykelvägar - också mopederna och de motordrivna rullstolarna. Alla våra professorer åker cykel till jobbet, och synbarligen också premiärministern.

Jag hörde också om en man som cyklade med skidor över axeln och helt lugnt vände sig om före svängarna för att kolla trafiken. Och så tyckte jag det var lite kul att E fick ge en rullstol snålskjuts in till stan. Mera sånt! Som nybliven cykelfrälst önskar jag innerligt att Helsingfors skulle göras mer cykelvänligt - inte bara för naturens skull utan för också för hälsans skull. Jag vill cykla i Helsingfors när jag är 80!

Jag och mitt land

Som jag tidigare skrev har jag gått kurser i lokala kultur & historia (lite knäppt jag vet, det är ju inte som om jag skulle ha åkt till andra ändan av världen). Men det är i vilket fall som helst otroligt intressant, speciellt då man börjar vända och vrida på andra västerländska nationaliteter också. Folk visar så otroligt olika yttre ansikten av sitt hemland och har ibland helt märkliga idéer om hur andra uppfattar dem.

Nederländarna, den forna kulturella och ekonomiska stormakten, ursäktar sig inte bara för sitt fula och obetydliga språk (med 17 miljoner talare), utan också för sina andra kulturella tillkortakommanden. Föreläsarna vid universitetet säger att ja, här i Holland har vi ju ingen egentlig filmindustri, ingen vettig musik, inget landskap att tala om, och vi är snåla och cyniska. Jaha. Men lyckligtvis vågar de ändå vara en smula stolta över sin konst och sitt ingenjörskunnande, närmare bestämt det de ibland kallar the Dutch manscape, dvs. deras polders (=återvunnet land), och strukturerna kring dem.

Amerikanarna ursäktar sig gång på gång för masskulturen, fetman, popkulturen, presidenterna, hälsovården, språket, krigen, och jag vet inte vad. Och det får väl erkännas att de ofta också blir häftigt attackerade, alltför ofta av personer som inte vet vad de talar om (jag är en av dem, men föredrar andra diskussionsmetoder). Många har sagt att då de försvarat sitt hemland så här ofta börjar de samtidigt uppskatta vissa saker på ett helt nytt sätt.

Australien är ett av de mest intressanta fallen. De ber om ursäkt för sina bristfälliga språkkunskaper, några känner att de aldrig fått chansen ens. Även om de skulle vilja det, var finns motivationen för gemene aussie-man? Resten av västvärlden finns på andra sidan jordklotet, dit många aldrig tänker resa. Ivern att lära sig de asiatiska språken betraktas allmänt som låg eller obefintlig. De upplever att de inte har något riktigt eget, ingen kultur, ingen lång historia, utan mest laster, som den tunga frågan om the Stolen Generations, aboriginerbarnen som skulle förvandlas till västerlänningar. Jag är fascinerad av både austrialiensarnas och amerikanernas starka fascination för att spåra sitt ursprung. Det betyder något mycket mer för dem.

Och utan att gå in på en av världens svåraste skuldfrågor, så måste jag nämna det mest knäckande - två tyska fall: den ena sa att han aldrig i sitt liv känt annat än skam över att vara tysk, och den andra förnekar aktivt sin tyska identitet och undviker helst att diskutera hemlandet och språket. Egentligen skulle han väl helst bara bli holländsk.

Jag kunde förstås skriva sida upp och sida ner om alla de långa diskussioner som det allt det här baserar sig på. Och det är ju förstås bara intryck av några få individer, men det känns ibland lite knäckande - måste man gå omkring och skämmas så mycket, som om man som individ representerade hela sitt folk? Det är klart att vi alla gillar stereotypier, för det ger oss ordning bland intrycken. Men ibland blir det för mycket av det här i utisdammen, och helt enkelt för ytligt och ointressant. Man måste gräva djupare, men min livstid räcker inte till för att förstå alla de här identitetsfrågorna.

Ibland blir jag bara så glad över att själv inte behöva skämmas över att vara finsk. Visst finns det ju Lordi och allt det där stereotypipratet, men det är i grund och botten bagateller som gett oss en plats på världskartan, ett nödvändigt ont.

Gröna saker

Min rumskompis S och jag var på storuppköp på torget i dag och kom hem med 15 euro mindre och 5 kilo mer. Tre dagar i veckan säljs det på Vismarkt i Groningen grönsaker, frukt, ost, kött, kryddor, bröd, bakelser, pasta, etniska matprodukter, tyger, kläder, tulpaner, halsdukar, vantar, smycken, böcker och en jädrans massa franskisar (som de för övrigt kallar belgiska och säljer från en rullande kiosk målade i de belgiska färgerna, snacka om att skylla ifrån sig). Nu när jag bor i stan är torget mitt absoluta favoritställe att köpa grönsaker. Det är mycket trevligare att gå omkring och titta och känna och smaka och snacka - och sedan köpa. Grönsaker är billigt, inte enormt mycket billigare än i butikerna, men just så mycket att det känns skäligt. Ost är otroligt billigt här jämfört med Finland, vilket jag kommer att sörja då jag åker härifrån.

Över lag är det lätt och inspirerande att köpa hälsosam och intressant mat. Det skadar ju inte att bo ihop med en matlagningsentusiast som gillar vegetariskt, men också annars är detta min perfekta matmiljö. I Nederländerna äter man dåligt sägs det, men det beror främst på den nationella smörgåsvanan, enligt vilken lunch består av en skiva ost och vitt bröd och kaffe. Det finns inte mycket annat att få om man vill äta ute vid lunchtid.

För att hitta varor som kli, bulgur, quinoa eller mer intressanta grötflingor än Euroshoppers havreflingor får man gå till hälsoaffären. Men so what, då priserna är så låga! Och på tal om Euroshopper vill jag påpeka att Euroshoppers och Albert Heijns (lokala Alepas) öl är helt drickbart och prisvärt, om inte rentav gott! Så vi lever rätt billigt, lyckligt och hälsosamt - exklusive ölen då alltså.

Musikupplevelser överallt

Jag har inte bloggat så mycket om musik, insåg jag häromdagen. Det är märkligt, för jag har haft så starka musikupplevelser på sistone. Kanske jag fortfarande håller på och smälter dem. Först och främst har jag fått så mycket ny, intressant musik, inte minst isländsk sådan. De flesta av mina vänner är musikfantaster på ett eller annat sätt, en är rentav medelstor dj i sitt hemland. Den isländska musikscenen är enorm i förhållande till befolkningsmängden (själv menar de att det inte finns annat att göra), medan det holländska läget är precis tvärtom. Nederländerna är landet som gav oss 2 Unlimited, Alice Deejay, Within Temptation, Vengaboys och ... det var det! Men här i Groningen är kulturlivet ganska så koncentrerat - förmodligen tack vare den stora andelen studenter. Här ordnas festivaler hela tiden, och staden besöks av relativt stora artister inom sin genre.

För mig är musiken som tidigare en dagsrutin - jag sitter på bibban i många timmar med stora vadderade hörlurar på och jobbar - det är många låtar man hinner lyssna igenom. Den som har varit i närheten av min laptop vet att den inte var skapt för att spela musik, så hemma kör vi med ipod + dock station.

Nu i helgen hade jag två vitt olika men givande musikupplevelser... I lördags spelade tre dubstep-namn i Simplon, Groningens Tavastia. Genren är relativt ny men man lyckades fylla en ganska så stor lokal här i lilla G-stad, det var en helt fantastisk kväll. Mina fötter är möra och fulla med blåsor men mina öron värker inte ens, så exakt rätt var ljudåtergivningen. Jag kan inte förklara varför jag fastnat så starkt för just den här stilen inom electronica, den diskussionen kunde lätt bli ett eget inlägg.

Dagen efter hade jag lovat gå på körkonsert med min mycket informerade och intresserade kompis D. Här räckte det en minut innan det vred sig i magen på mig för att jag själv ville stå där uppe och sjunga med. Även för körmusik gäller "outta sight outta mind". Kören vi såg var Nederlands Studenten Kamerkoor, en nationell projektkör som turnerar en gång per år. De var otroligt bra, och deras klang liknar mycket den som (jag antar att) dominerar i Skandinavien - ljus, lätt och utan solistiska vibraton. Repertoaren var ambitiös och mångsidig - på programmet fanns såväl Bach, Rachmaninov och Debussy (lite hälsosamt publikfrieri men fulländat framfört) som Sallinen och Långbacka, och ett antal nederländska kompositörer som jag inte kände till. Över lag mycket imponerande, speciellt helheten med textläsning, koreografier (för det mesta otvingade och fungerande), humor och allvar. Jag vill också!

Om det nederländska lynnet

Det är en vanlig fråga jag får - hurdana är holländarna egentligen? Om man får generalisera grovt är det ju lätt att svara på frågan, så det tänker jag göra här, för att det roar mig.

Vad gäller utseendet är det holländska folket som känt det längsta folket i världen (en källa ger medellängden 1,83 m för alla vuxna). Både män och kvinnor är smala men ganska grova, blonda och ljushyade. Killarna tycks känna en stark förkärlek för att alltid klä sig i vanliga jeans, ljusblå kragskjorta (ibland även randig som spännande variation) och brun läderjacka. Håret ska vara långt och tillbakakammat - med aldrig tidigare skådade mängder gel. Minst hälften har pudelkrulligt hår. Flickorna klär sig stiligt och trendriktigt men ganska klassiskt. Man tar inga alltför stora risker, i synnerhet inte då man går till frisörskan.

Det holländska lynnet faller mig däremot i smaken. Unga studerande här i Groningen och i andra städer är väldigt intresserade av utlänningar och internationell verksamhet. Jag förnekar inte att det ligger en gnutta sanning i anklagelserna om rasism och cynism. Men i största allmänhet blir folk oerhört väl mottagna här av de lokala, i synnerhet eftersom de ser en möjlighet att få tala engelska. Men holländarna är också kända för sitt direkta och ärliga (eventuellt rentav ovänliga) sätt. De gillar att påpeka detta, men har svårt att ge exempel. Men jag har ett: En flicka sms:ade i biblioteket där mobiler är förbjudna och blev fullständigt utskälld av en lite äldre man. Mycket holländskt i och för sig, men ännu mer typiskt var att en annan kille steg upp och påpekade vilken idiot mannen var som var så ovänlig mot flickan. Föreställ er samma situation i Finland. Jag gillar "det holländska direkta sättet" nu när jag vant mig vid det. Det är bra mycket ärligare än det man ofta kan se hos våra kära gigantnation på andra sidan Atlanten.

Tillbaka i vardagen

Det kändes oerhört skumt att återvända till Groningen efter det egentligen ganska korta uppehället från livet som utbytesstudent. Allt såg så främmande bekant ut när jag tog bussen hem från tågstationen. Nästa dag kändes allt redan mer rätt - trodde jag.

Det är ett enormt mysterium för mig att jag NU har haft anpassningssvårigheter. De två första veckorna präglades av rastlöshet och håglöshet, strukturer fattades, några viktiga vänner var plågsamt frånvarande både här och i Finland, och vädret var om möjligt ännu ruttnare än innan jag åkte. Ändå känner jag staden, behärskar språket delvis, vet var "mina ställen" finns, och sällskap och fester är det ingen brist på. På femton dagar klämde jag in tolv träningspass, för det kändes (och känns fortfarande) som det mest meningsfulla att syssla med. Men träningen hjälpte frustrerande nog bara för stunden - en diskrepans som jag aldrig förr upplevt. Men kanske var oförståelsen kring min rastlöshet just en av orsakerna bakom den. Ett trevligt litet ekorrhjul.

Men sådana här episoder gör bara att man lär sig mer om sig själv, och den bästa lärdomen jag tagit under de här två veckorna är följande: Tristess och olustighet kan man avskaffa själv, bara man vill det. Men problemet är just att man inte vill det och därför känner sig olustig. Då är det enda som behövs en rejäl, royal spark i sin egen bak. En sådan fick jag till, och i dag satt livet äntligen på sin plats i Groningen.

Amsterdams andra ansikte

Jag behövde härbärge för en natt i Amsterdam innan jag skulle hoppa på mitt flyg mot de Schweitziska bergen. Med den knappa budget jag alltid har vid årets slut (eller på sistone snarare under årets samtliga dagar) beslöt jag mig för att återvända till en gammal favorit, Bob's Youth Hostel - ett ställe som på webbplatsen stoltserar med sin avslappnade stämning och rena lakan. Ja, det är så avslappnat att man inte ens får boka rum på förhand.

Då jag strosande omkring längs Amsterdams mörka gator på väg till Bob's funderade jag på två saker. Den ena var att jag för första gången i Amsterdam kände mig osäker - det är mycket folk på stan om kvällarna, och de befinner sig i mycket varierande sinnestillstånd och fysisk form. Otrygghet är nuförtiden en lyxigt ovan känsla för mig, då jag annars rört mig tillsammans med många andra eller i det familjära Groningen. Jag funderade också på det där med att göra stadsresor ensam och om det passar mig eller inte. Tiden räckte inte för ett vettigt svar på den frågan, men ett vet jag, och det är att det ibland känns som om sällskapssjuka är min livsfilosofi.

Denna gång var jag bara trött och ville inte alls socialisera och hänga i det grönrökiga Bob's living room. Men det visade sig vara omöjligt att inte tala med andra hos Bob's, något som nog är Bob's bästa personlighetsdrag. Bob's fick mig att motstå Madagascar på datorn och slänga all trötthet åt sidan. Saldo: 3 nya goda kontakter, 1 upptäckt av den bästa vegetariska restaurangen i Amsterdam (och sannolikt hela landet), 8-12 goda insikter i Kroatiens kultur och politiska nuläge, samt 4 timmar undermålig sömn.

När orden plötsligt räcker till

Jag hade en bra dag i dag för att jag äntligen lyckades kravla mig upp ur min språksvacka! Det har varit ganska tungt på sistone att själv, utan kurs och utan hjälpmedel, helt och hållet ansvara för sina egna framsteg (ja vem skulle annars göra det?). Varje gång man vill tala trögflytande nederländska så anstränger man ju i någon mån sitt sällskap. Man vill bara hoppa över den där fasen av klumpigt tal, språkförvirring och oförmåga att säga det man vill. Det känns som om ens personlighet hyvlas ner till jag vet inte vad. En allmän person?

Jag fick för några veckor sedan låna en tv till mitt rum, vilket enormt har snabbat upp min språkinlärning. Det är med nederländska som med franska, utan direkt och regelbunden kontakt är det omöjligt att lära sig språket. Jag gick på min regelbundna men sporadiska kaffeträff med min nederländska kompis L, som får mig att känna mig märkligt bekväm som språkhandikappad. Ja, då man i normala fall har käften uppe hela tiden är det hårt att hela tiden vilja säga mer, snabbare och klurigare än munnen klarar av. Så slog det mig plötsligt hur onödigt självkritisk jag är på den här punkten, det går ju bra! Så nu är jag bara glad. Heel erg bedankt L!

Sinterklaas is coming to town

I lördags var det en stor dag för alla nederländska barn, för Sinterklaas kom till stan! Det är fråga om en gammal och lite märklig jultradition som finns kvar i Nederländerna och flamländska Belgien, men synbarligen i likande former också i Spanien, Frankrike och Italien. Det handlar om barnens eget skyddshelgon Sankt Nikolaus som var biskop i Myra (i det nuvarande Turkiet) för 1700 år sedan, och som anländer med båt från Spanien tillsammans med sina medhjälpare Zwarte Piets (Svarte-Pettrar) i november för att hämta kex och presenter till barnen. Den 5 december lämnar barnen sina skor vid öppna spisen och hittar följande morgon en present eller godis som Sinterklaas medhjälpare har klättrat in med. Många vill förresten med skorstensfärden förklara varför Zwarte Piet är så svart, men den här förklaringen började man betona först då någon påpekade för nederländarna att Zwarte Piet-bilden kan uppfattas som en aning rasistisk.

För vuxna med barn innebär Sinterklaas massmobilisering och inköp av karameller, presenter, dräkter och rekvisita. För vuxna utan barn är det en sådan där skön kollektiv dag då man går ut på stan och bara följer konceptet. Jag tyckte det var rörande hur stor grej Sinterklaas' ankomst är, med tv-sändningar, stadskarneval och svarta pettrar överallt i medierna. Barnen är så ivriga att de inte hålls stilla, och det är ju bara rätt, eftersom S:t Nick tar sig tid att åka hela vägen från Spanien varje år. Vi var trötta och lite mindre ivriga, men att se Mijnheer Sinterklaas själv komma till Groningen var definitivt värt besväret. Jag har ingen öppen spis där jag kan lämna min sko i december... synd.

Regnmoln

Vardagen fortsätter här i Groningen, men den är lite kyligare och mörkare. Under de senaste dagarna har en del realiteter smugit sig inpå, till exempel den att slutessäerna kommer att kräva mer tid och ansträngning i snitt än de gör hemma. Det beror främst på att jag inte har några akademiska grundkunskaper i vissa av kurserna. Förresten röstades Rijksuniversiteit Groningen (RUG) in i topp 40 bland världens universitet, då kan man ju åtminstone känna sig väl utmanad.

Samtidigt spräcks då och då den här studentlivsbubblan vi alla flyter omkring i, den som skyddar en från riktigt ansvar och plikter som inte gäller bara en själv. Jag fick också för första gången akut hemlängtan, och den kom helt otippat mitt i Halloween-yrseln då jag berättade om våra finska bastutraditioner.

Flera kompisar har ekonomiska svårigheter, i synnerhet mina isländska vänner av förekommen anledning. Mycket av det som händer i världen blir interna skämt i studentbubblan - man ska ju kunna skratta åt misären - men samtidigt är den isländska ekonomin ett känsligt ämne för dem som drabbats värst, och alla vet inte när man ska sluta skämta. Ekonomin påverkade också mig direkt då ett visst flygbolag fick för sig att gå i konkurs just dagen innan A skulle komma och hälsa på.

Men allt är inte mörkt och regnigt här. Det är kanske snarare bara balansen mellan kul och inte-kul och den riktigt riktiga vardagen som nu äntligen är här. Jag träffade till och med min första ovänliga holländare. The honeymoon is over.