I dag på graduseminariet såg jag en omvänd version på ett mycket bekant fenomen från Groningentiden. Man säger något, personen man talar med lystrar till och blir helt vidögd och paff över att någon försöker tala språket i fråga. Sedan följer en raffinerad version av den vanliga pinsamma tystnaden, som beror på att den nativa i situationen inte vågar fortsätta diskussionen eftersom det inte är riktigt klart hur mycket utlänningen kan. För tänk om det skulle uppstå missförstånd. Urpinsamt.
I vår gradugrupp finns alltså en est, en kanadensare och en holländare. De senare två har läst finska i ca två år och har båda förbluffande bra uttal och kan förstår rätt mycket. I dag inflikade holländaren på klingande finska och alla blev så överraskade att de inte kunde fortsätta diskussionen. Jag ville bara hoppa upp och ner och skrika "heja" eller alternativt ställa en klok följdfråga, men också jag hade drabbats av fenomenet. Och en pinsam tystnad följde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar