Tystnad och dylikt

Det känns lämpligt att återuppta skrivandet på min något försummade blogg när jullovet har gjort sitt och tiden finns, på riktigt. Men det känns dessutom extra viktigt att skriva därför att jag faktiskt till jullovet fick order om att vara tyst. Helt tyst. Jag kan försäkra att det för en pratglad person inte bara känns helknäppt att hålla mun, utan att det dessutom på sitt sätt är både ögonöppnande och oerhört frustrerande att inte få verbalisera något man har att säga. I synnerhet när man brukar ha en hel del att säga.

På grund av mitt jobb som lärare och en intensivperiod med flera olika sångprojekt plus min personliga tendens att bli hes har gjort att rösten gav upp helt, därav blev jag sänd in i en underlig värld av inre dialog, vilken jag ska beskriva och analysera här på bloggen.

Nu undrar jag igen...

...vem det är som läser min blogg i Ryssland? Nu när jag fick klart för mig vem min trogna läsare i Nya Zeeland var. Den frågan visade att man ska ha koll på vart ens kompisar reser. Och det är ju trots allt främst första och andra gradens kontakter som kommer in här. Men Ryssland alltså... en nöt att knäcka!

Dagens överraskning i postlådan

Jag har riktigt fina vänner. För att de har köpt mig en prenumeration av oklar längd på den nya finlandssvenska tidningen. Jag ska motstå frestelsen att recensera, och i stället hålla mun och njuta av tidningens innehåll. Många glada läsestunder står runt hörnet.

Fast så mycket kan jag väl säga att jag understöder initiativet. Men innan man startar en tidning borde man väl kolla att man har någon som kan svenska och journalistik.

Okej, det var lite syrligt - så här offentligt. Men så kan det gå.

Morgonläsning

Så fick jag äntligen emotionellt sätta punkt för min svåraste skrivuppgift hittills: mormors nekrolog. Ett helt jättefint uppdrag att få, men aldrig har jag väl stirrat så länge på Den Vita Skärmen innan jag kom igång. Hur ska man göra en människas minne rätt på 3000 tecken inklusive mellanslag? Det känns katharsiskt att nu se texten i tryck, och det känns underbart att alla som räknas står bakom texten. Man kan om man vill läsa den i dagens husis.

Det får mig att tänka på att det är bra att minnas, då man läser andras texter, att svårast av allt är att få en text att bli till. Strukturen, innehållet, vad vill man säga? Allt. Det är det verkliga jobbet. Att sedan redigera, korrigera, experimentera (eller att tycka till om andras alster) är en helt egen fas i sig.

Hon ska heta...

Sic! Företaget alltså. Med utropstecken, förstås. Det är officiellt registrerat nu, med alla namnbihang, parallellfirmor och annat nödvändigt. Jag insåg snabbt att alla goda namnpåhitt bara är förströelse, det gäller egentligen bara att hitta något som inte redan är taget. Men jag kom fram till detta och är sist och slutligen riktigt nöjd. Och kanske känns detta lite större än det egentligen är, men hej, vem vet om jag får lust att göra något mer av min lilla firma. Firman är jag, jag är firman.

Och lämpligt nog håller jag på med två grymt motiverande texter. Den ena är hopplöst komplicerad och svåröversatt och därför en stor utmaning, den andra sirlig, klar och sammanhängande, och min första blajversion (som normalt aldrig får nå dagens ljus) sitter redan som en enhetlig text, trots alla frågetecken och gula markeringar.

Sällan har det varit så kul att översätta. Ute frisk bris, här inne knakar det för det tänks så mycket. Mitt bränsle är jordgubbar och smörgås.

Papperskrig

Nu är firmanamnet klart, men det tänker jag göra offentligt först då jag svart på vitt ser att ingen annan har hunnit före. Men före jag kan få det svart på vitt måste jag läsa igenom skatteregler och blanketter och anvisningar som innehåller ord som "Ni" och "ty" och "jämte", och som använder tre olika benämningar för enskild näringsidkare huller om buller så att det inte ska vara alltför lätt att lista ut vad som är vad. Jag får vända mig till lagen för att få veta.

Nä, sanningen är att det finns välformulerad information och så finns det mindre välformulerad information. Som före detta myndighetsöversättare vet jag nog hur de här uråldriga, mossiga texterna har kommit till, men. Men. Varför finns de kvar? Det vet jag i och för sig också. För att många tjänstemän inte tror på att det kan vara trovärdigt och exakt om de inte formuleras på det mystiska språket Myndighet. Jag, den allsmäktiga bessewissermedborgaren, ger ett papegojmärke till skattemyndigheterna och en reprimand till ytj: uppdatera era blankettanvisningar. Följ Ålands exempel och fixa till nåt uppmuntrande och sexigt som startaeget.ax.

Hur som helst myllrar det i mitt huvud och jag har 88 frågor fler än när jag började läsa. Samtidigt ser jag fram emot den dag då jag verkligen kan det här med moms och skattefrågor. Tills dess har jag huvudvärk.

Mer skrivande

Jag bloggar nu också var fjärde vecka på Lyrans Hbl-blogg! Den kan man bekanta sig med här. Nu senast ville jag skriva något smått om vår konsert i söndags med Sydamerikansk musik. Det var ett inspirerande projekt när man väl tragglat sig igenom de portugisiska sångtexterna och uttalet. Jag blev till och med lite sugen på mer portugisiska.

Vår fina konsertplansch.

Blogga på!

Nu ni, alla som klagar på att det finns dåliga bloggar, banala bloggar, ytliga bloggar, korkade bloggar, knäppiga bloggar, pretentiösa bloggar, malliga bloggar, exhibitionistiska bloggar, pr-bloggar, onödiga bloggar:

Vill folk skriva så låt dem för all del göra det. Skrivarglädje är en bristvara! Det är så klart fråga om ett gränslöst farligt och samtidigt underbart fritt medium, men vi kan vara selektiva som läsare. Är vi selektiva med vem vi anser att får skriva är det vi själva som är ute på farligt vatten.

Svenska ord efterlyses

Svenskan är ett mångsidigt språk, men i mitt personliga språkbruk saknar jag termer för vissa begrepp. Jag skulle behöva svenska motsvarigheter till:

- corny
- kettlebell
- handout
- to make sense
- reality som i "realityserie"
- täsmähimo
- stalka (t.ex. på facebook)
- the noughties (för 00-talet)
- itkuraivare

Vissa menar att man till exempel kan tala om en "handut" eller om att "stalka" men jag tvekar. Goda förslag mottages! Flera kriterier måste uppfyllas: är humorhalten rätt? Anspelar ordet på rätt sak? Är stilnivån densamma? Betyder det exakt samma sak? Sen är det bara att lansera orden för ca 10 miljoner personer.

Bloggbrister och bildbloggande

Jag märker att jag blir mer och mer påverkad och inspirerad av andra bloggar. Min bloggläserutin går ut på att klicka upp alla mina länkade bloggar och att öppna inlägg som postas på facebook. Då och då seglar jag ut i bloggosfären via andras länklistor. Jag ser deras läckra bilder av vardagliga ting och konstaterar att bloggen idag är bildbaserad, både livsstilsbloggar och olika temabloggar. Man bygger allt oftare sin tanke kring bilden. Jag vill göra det mycket oftare, men inte alltid. Ibland ska texten få bära sig själv.

Men min poäng här var att telefonin i mitt liv är föråldrad. Detta gör att jag inte kan ladda upp bilder så snabbt som smarttelefonerare kan. Och många gånger vill jag skriva om något jag ser omkring mig eller något jag precis har gjort, byggt, iakttagit eller köpt, och då finner jag mig handlingsförlamad av en elektronisk delay som idag är jädrans sällsynt. Jag har några bildinlägg planerade, så jag får väl ta med mig digikameran på stan. Hur 00-talet är inte det?

Jag undrar...

...vem det är som läser min blogg i Förenade Arabemiraten? Eller i Ryssland? Eller i Nya Zeeland? Den här bloggen går ju inte att googla fram så jag förundrar mig. Men vem det än är, läs för all del! Glädjande är det.

Om respons

Förutom okej, allt jag gör i klassrummet med eleverna, så är den viktigaste delen av mitt jobba att ge respons på elevernas texter. Det är en tung process att läsa essäer och försöka ge varje elev sådan uppbyggande feedback som i bästa fall kan sporra dem framåt.

Det fick mig att tänka på hur respons egentligen blivit en hårdvaluta. Riktigt ingående, intelligent och personlig respons är något man nästan alltid vill ha men sällan kan få. Det finns aldrig tid, och i vuxna livet betalar man för den lyxen. Därför får man ut så mycket av en sånglektion, därför sitter man i körleden och önskar sig ens stämvisa uppmuntringar, och därför fiskar man då och då (eller ofta) efter komplimanger i sitt sociala liv. Tyvärr är just komplimanger inte den mest ärliga och användbara feedbacken man kan få, eftersom de främst har en social funktion att uppmuntra och ömsesidigt skapa god stämning.

Jag ber allt oftare eleverna säga vad de tycker, också efter en kort uppgift. Tyvärr vågar de sällan agera ordförande för gruppen på det sättet. Ibland frågar jag också om de förstod varför vi gjorde uppgiften. Retorikgurun jag skrev om tidigare lärde mig att man av eleverna gärna också kan fråga "förklarade jag detta tydligt nog?". Då behöver inte ansvaret att förstå bara finnas hos dem.

Så när det gäller att lära sig och utvecklas är responsen det som knyter ihop de lösa trådarna och ger oss ork att jobba, det som ger en ett avstamp för fortsättningen. Respons kostar tid, ansträngning och ibland också pengar, och respons kan inte ges hur som helst av vem som helst. Den är en sällsynt valuta värd sin vikt i guld.

Stormen före lugnet

I nästa period, som börjar efter påsk, har jag bara en kurs på jobbet på grund av kursernas ojämna spridning över läsåret. Det vill säga 5 lektioner per vecka. Det här kommer att skapa ett ovant lyxproblem - jag kommer att ha på tok för mycket tid. Det här är på allvar helt nytt, och det känns lite konstigt. Kommer jag att bli helt passiviserad?

Just nu är det däremot annorlunda, jag har ca 120 elever som alla skriver 4-5 texter inom de närmaste fyra veckorna. Det här gör att jag inte behöver ha tråkigt på påsklovet heller. Jag har varje år sedan jag tog studenten firat påsklovet med en sådär lämplig, mysig, arbetsbörda, och det hör liksom till och förgyller landevistelsen.

Men april och maj gäller det att på allvar strukturera sin vardag. Var finns den där listan på saker jag ska lära mig då jag har tid? Förvånande nog har jag aldrig skrivit en sådan. Förslag mottages med glädje. Här bjuder jag på ett klent utkast.

- Ta emot översättningsuppdrag (det skulle egentligen lösa allt för att det ger mer jobb men samtidigt samma flexibilitet)
- Lära sig ett nytt språk
- Arrangera musik
- Gå en arbiskurs

Eller borde man bara ägna tiden åt att lära sig att njuta av ledig tid? Men samtidigt kan man inte göra ingenting i sin vardag. Tur att åtminstone flytten infaller just här.

Plock ur arkivet, del 2

Här nedan alltså min kolumn ur ungdomsbilagan SUC (12/2000), som tittade fram ur pappershögarna som uppstod i samband med projekt Källarförråd. Mer bakgrund gav jag här:

Att sköta om sig själv

Sportplanen har en speciell dragningskraft som påverkat mig sedan jag första gången satte min fot på den. På träningsmenyn stod uppfriskande jogging, passningar, skott, körningar och konditoinscirkel. Jag ville vara med varje gång. Tråkigt nog orkade ryggen inte like länge som mitt psyke. Till hjälp hade jag inga kryckor, inget stöd, ingen idrottstejp - inget som avslöjade den pulserande smärtan i min rygg. Mitt intresse för spelet vägde givetvis tyngre än mitt obefintliga intresse för läkarbesök. Människan är inte konstruerad så att hon kan komma ihåg en smärtkänsla i detalj. Därmed glömde jag tillfälligt bort smärtan så fort de två Burana 400-tabletterna började verka. Tanken att det skulle vara värre nästa morgon förträngde jag. Jag jobbade för fullt under träningarna och det kändes bra. Måste orka, måste hela tiden nå högre. På morgnarna ångrade jag det jag gjort, men följande kväll var jag där igen.

Jag är bergsäkert inte ensam i världen om detta sätt att tänka och handla, som kändes så naturligt för mig. Oavsett kön, ålder, idrottsgren, talang eller ambition finns det en faktor som kan föra vem som helst in i farozonen. Boven kallas "spelglädje" eller alternativt "intresse" och framkallar en känsla av vällust då sporten utövas. Den kryper sig in i ens varelse och kräver utrymme i hjärnskrymslet. Tyvärr är det ibland det sunda förnuftet som får ge vika. Så var fallet med mig.

Unga idrottare med lite erfarenhet av vetenskapen idrottsmedicin har inte de förutsättningar som krävs för att förutse och förebygga en ansträngningsskada, speciellt inte då lusten att träna är så överhängande. Träning är mest givande då den kan idkas till 100 procent, kroppen gör mest nytta då den fungerar. Det är lätt att hamna in i tankebanor som gör att aktiviteten blir nuinriktat, inte framtidsinriktat. Att lära sig förstå sin egen kropp tar länge och är en krävande process. En vuxen idrottare har kanske med tiden lärt sig när det är dags att besöka Farbror Doktor. En tonåring däremot vill hellre sporta än gå på fysioterapi, vilket leder till att han försöker undivka det oundvikliga med alla tänkbara medel.

Alla har vi någon gång ont i ryggen eller benet, men det viktiga är att se skillnad mellan muskelvärk och smärta av annat ursprung. Tröskeln att berätta om sina smärtor för föräldrar, vänner eller tränare kan vara väldigt hög. Det gäller att ha öronen på helspänn om man är förälder eller tränare.

Idrott som fenomen har förmågan att få en att plötsligt ranka träning som ett primärt behov, uppe på pyramidens topp tillsammans med mat och sömn. "Dumt huvud får kroppen lida" säger man ju. Jag känner mig oerhört träffad av det ordspråket. Faktum kvarstår: den rygg du har ska bära upp din kropp hela livet, de ben du har ska stödja dig tills du dör. Du och din kropp kommer att vara tillsammans länge, så det är lika bra att ni blir kompisar från första början. Låt "sköt om dig själv" bli ditt livsmotto. Då är alla nöjda.

Fler textminnen

Under mitt abiår gick jag en kurs i journalistik vars slutprodukt var en ungdomsbilaga till Hbl (22.12.2000). Också den hittade jag i mina mappar, och den kommer aldrig att slängas bort. Kursen var en så kallad centralt utbjuden kurs - CUK, men man tyckte väl inte på Hbl att det var lämpligt att ge ut en bilaga med den akronymen som titel, alltså blev det SUC.

Vi var en grupp från alla de fyra gymnasierna, och vi fick skriva om i stort sett vad som helst. Mina bidrag var bland annat en smålöjlig grej om musik för olika tillfällen (vad ska du lyssna på i bilen, osv.) och en intervju med den dåvarande stigande hockeystjärnan Sean Bergenheim.

Jag minns att jag var väldigt intresserad av sport just då, jag hade slutat spela handis på grund av mitt diskbråck i ryggen, men tränade juniorer och funderade mycket på det där med fysisk hälsa och träning (vilket jag ju fortfarande gör, men från lite andra vinklar). Jag skrev därför en kolumn som kändes personlig och rätt så utlämnande. I dag känns den onekligen lite naiv men den är ändå helt klart min text, mitt livsinnehåll, liksom. Transkriberar den i ett separat inlägg, för jag tycker den är värd att luftas igen.

Textnostalgi

Projekt Källarförråd är i full gång, och just nu håller jag på med de gamla skolmapparna. Det är ganska obehagligt att föreställa sig att så mycket ska slängas bort, men det bara måste göras. Dock har jag nu grävt fram mina gamla gymnasiemappar och uppsatser. Det känns viktigt att se vad jag själv skrev under gymnasietiden när jag nu själv står där och predikar. Det leder till ganska många intressanta iakttagelser gällande mitt eget skrivande och min egen språkförmåga. Speciellt hur man är naiv i sina texter och trodde sig vara väldigt mogen. Jag rekommenderar denna nostalgitripp till alla som har kvar sina skolpapper.

En annan intressant upplevelse var att se hur något har fallit på plats mellan finska kurs 4-5 och 6. Plötsligt skriver jag alldeles bra, före det inte fullt så bra. Ändå kan jag inte minnas vad det kunde vara som skulle ha lett till att finskan började sitta just då.

Nu gäller det alltså att välja ut det jag absolut vill spara. Det blir svårt.

Nåja...

...nu kan man vara anonymt interaktiv här om man vill! Bara att kryssa för det man tycker. Och man får givetvis bara tycka en av fyra saker. Nä, tycker man något annat får man kommentera. Det är kul att skriva, men ännu bättre om någon dessutom läser det!

Dagens revidering

Jag var på en grymt inspirerande kurs i retorikens didaktik, som hölls av gurun Monika Ekenvall, inskippad från Sverige. Det är så skönt när någon kursdragare är riktigt bra, för då kan man stänga av sitt kritiska jag för en stund. (Själv är man ju perfekt.)

En av dagens många insikter var att jag nu får ompröva min starka (och tydligen inte helt genomtänkta) åsikt om det där med att skriva för hand i skolan. Forskarna har kunnat visa att hjärnan bildar helt andra synapser då man skriver för hand, att det främjar intagandet av ny information. Och det visste jag ju. Jag blev bara så ivrig, som jag ofta blir, när jag upptäcker att jag har en jättestark åsikt om något. Sen domderar jag och skriker ut den åsikten vitt och brett. Men jag borde oftare få mothugg i realtid. Det kändes ganska sunt idag att ha riktigt jädrans fel. Så jag går med på att anteckningar och essäplanering med fördel kan göras för hand - dock inte uppsatser. Mer fel än så hade jag inte, hälsar Besserwissern.

Ännu om det där med digitala läromedel

Vi är så efter. Om det inte vore för studentexamen och det faktum att alla elever inte (ännu) har en skollaptop skulle jag aldrig i livet be eleverna skriva en rad på papper. Det är inget de behöver kunna i verkliga livet - det räcker bra att kunna plita ner uppköpslistan på en post-it-lapp. I riktiga livet är textredigering en fröjd, eftersom man kan klippa och klistra hur man vill och se hur texten sitter. Att redigera på dator är något gymnasisterna egentligen inte lär sig.

Min egen hand krampar när jag skriver kommenterar i deras uppsatser. Jag tycker det är odrägligt jobbigt att göra det manuella skrivarbetet. Ändå finns det inga alternativ så länge merparten av uppsatserna måste skrivas för hand. Och det finns inget sätt för oss att slinka undan byråkratin i det här landet och få saker till stånd.

En gammal vän

http://xkcd.com/731/

Det här är en bild som gav mig inspiration under det sista graduhalvåret, under vilket jag arbetade i tätt samarbete med min visserligen långlivade men fruktansvärt enerverande, tröga laptop. Den nådde en aktningsvärd ålder på 7 år.

Som bakgrundsbild hade jag lagt in denna genialiska xkcd, som fungerade som en daglig påminnelse om att vi inte alltid orkar se efter vad som finns under ytan. Vi bestämmer oss för hur det ligger till, och så agerar vi enligt det. Alternativt säger den här webbcomicen: Var inte så jädrans negativt inställd!

Ps. Och så tycker jag om dess färger.