Tillbaka till fåordighet

Stumhetsperioden gjorde jättestor nytta, men samma dag som jag var tillbaka på jobbet märkte jag att det inte räckte. Så nu, en vecka senare befinner jag mig på nytt i den situationen att mitt arbetsredskap inte fungerar som det ska. Jag har nu en vecka på mig att försöka göra det bästa av att vara sjukledigt.

Så... det är odrägligt svårt att låta bli att tala för mycket om man umgås med någon och inte utlyser stumhetsläge. Det är odrägligt att charadera dygnet runt, i synnerhet i stora grupper då man "förklarar" samma sak flera gånger. Bäst alltså att undvika sällskap helt och hållet, men också det är odrägligt.

Jag testar därför i några dagar att bara tala på kvällarna och också då med tyst och avslappnad röst. Det torde i alla fall spara min mental hälsa under viloperioden. Och om en vecka får äntligen en specialist säga sitt.

I väntan på comeback

Hela veckoslutet spenderades under tystnad, och jag medger att det börjar tära så mycket på tålamodet att jag blivit tvungen att använda rösten några enstaka gånger. Till exempel då jag tappat mitt busskort i klädbutiken. Då orkar man liksom inte skriva en lapp. Att vara på restaurang är också mystiskt, och det visar sig vara bäst att vid lämpligt tillfälle förklara situationen för att undvika att servitörerna behöver känna sig obekväma. Där märker man också skillnaden på riktigt bra restauranger, som Kolo med sin underbara service.

Men min irritationsnivå då jag har sällskap är konstant på ca 99,9 % och jag har svårt att behärska mitt tålamod när folk inte förstår mina gester. Och det är ju inte deras fel. Men nu börjar det räcka.

Ikväll börjar jag "testköra" mitt stackars struphuvud och imorgon på morgonen får läkaren ge något slags utlåtande om hur vi fortsätter. Det var inte särskilt uppmuntrande förra gången då hon mycket nedlåtande lät mig veta att jag kanske inte kan göra det jag gör i livet. Tack, det var vad jag ville veta utan att något som helst undersökningar eller viloperioder eller nånting gjorts. Så jag hoppas på en mer uppmuntrande träff, och framför allt hoppas jag att mitt testprat ikväll visar att dessa sega 18 dagar tystnad har gjort någon nytta.

Tystnad och dylikt

Det känns lämpligt att återuppta skrivandet på min något försummade blogg när jullovet har gjort sitt och tiden finns, på riktigt. Men det känns dessutom extra viktigt att skriva därför att jag faktiskt till jullovet fick order om att vara tyst. Helt tyst. Jag kan försäkra att det för en pratglad person inte bara känns helknäppt att hålla mun, utan att det dessutom på sitt sätt är både ögonöppnande och oerhört frustrerande att inte få verbalisera något man har att säga. I synnerhet när man brukar ha en hel del att säga.

På grund av mitt jobb som lärare och en intensivperiod med flera olika sångprojekt plus min personliga tendens att bli hes har gjort att rösten gav upp helt, därav blev jag sänd in i en underlig värld av inre dialog, vilken jag ska beskriva och analysera här på bloggen.

Teaterfredag och äventyr i hissen

Denna veckas fredag bestod mest av håsande och spring. Min arbetssituation känns just nu som om jag skulle stå i ett rum i en tornado uppsatser och kopior på tråknyttiga instruktioner om hur man skriver essä. Jag lever i ett papperskaos på ett kollektivt, professionellt och individuellt plan. Det finns bara för mycket av dem för att ha koll. Åtgärdas denna helg.

Så som tur var planen igår ändå att gå på teater och njuta av en kväll av kultur där man bara får luta sig tillbaka och ta in nya intryck och bli sporrad till nya tankar. Jag hade aldrig anat att jag:

a. skulle bli fast i en hiss med fyra främlingar och en pojkvän, av vilka en var politiker (obs, ej pojkvännen). Dramat upplöstes genom att en i hissällskapet med våld drog upp dörren och med nöd och näppe räddade undertecknad från totalpanik. Efter några evighetslånga minuter av irrande i teaterbyggnaden nådde vi teatersalen och föreställningen kunde börja cirka tio minuter efter tidtabell.

b. skulle bli bli utsatt för en metateaterupplevelse i form av Viirus senaste produktion Woyzeckmaterial, i vilken just ovan nämnda önskan om att få luta sig tillbaka och bli serverad nya impulser blir ogiltigförklarad. Eftersom jag sedan tyckte det var en av pjäsens karameller, blir jag själv en en del av metatanken, vilket just det de ville. Så meta. Och då jag säger det är jag just sådan som teaterpubliken i produktionen blir anklagad för att vara, lite nöjd då jag förstod juttun. Och nu gör jag det igen. Metacirkeln är komplett.

Så det blev ingen avslappnande fredag alls, men en fredag med både skräckupplevelser och en helt härligt myllrig, multimedial teaterupplevelse. Gå och se Woyzeckmaterial. Ajo nej, det är redan för sent! Så som det ofta är när man "nog borde gå" i flera månader och sedan aldrig får det gjort.

Dagens utmanande text

Vi talade om antikens litteratur idag. Då läser vi förstås ur Odyssén och pratar om Sapfo, den antika kärlekslyrikens mästar(inna). Jag (och moddaboken) väljer då att fokusera på den här sinnliga dikten i översättning av Emil Zilliacus:

Gudars like...
Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mittemot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall

Och i ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten,

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor,
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.

Hur tror ni de sextonåriga unga studerande reagerar då man tillsammans analyserar detta? Som många kloka säger om konst eller om att utvecklas: "inte kan det alltid vara bekvämt!".

Belöning

Jag fick idag belöning. Belöning i sifferform. Jag önskar det på riktigt kunde säga klirr då lönen för mödan kommer in på kontot. Jag har väl aldrig sett mig som en materialist, men det är något i en stabil vardagsekonomi som gör mig lycklig just nu. Och kanske är det helt okej? Jag har inte haft en stabil vardagsekonomi sedan...någonsin.

Det är en vacker tanke att jag växer och utvecklas och har privilegiet att jobba med det jag gör, och jag lever väldigt långt på den. Jag älskar att jag får handskas med liv, språk kultur, texter som informerar och kanske till och med berör, människor som växer upp och till sig. Men just idag kändes det bara så jädrans viktigt att få lön.

En bild säger allt

Ungefär så här har jag känt mig under de senaste tre veckorna:

Men imorgon vaknar jag klockan 9, knäpper på kaffekokaren och sätter mig ner och jobbar på min egen soffa, i mitt eget hem, och låter mig inte distraheras av tusen saker. I övermorgon vaknar jag klockan 9 och gör ingenting. Åtminstone ingenting som går att planera in idag.
Från xkcd.com.

Tidsresor på jobbet

Skolan firar hundra år och varje dag denna vecka blir ett anakronistiskt undervisningsexperiment. I morgon får eleverna stå upp så de svarar på en fråga och kalla läraren för magister eller fröken. Väggarna är förstås tidsenligt tapetserade med lämpligt material.

Så här såg första sidan i HBL ut söndagen den 30 juli 1938:

Måndag

Energin, den kom och gick. En måndag morgon kan väl inte börja sämre än med att man försover sig. Man kan liksom inte vara sen till en tillställning som inte börjar förrän man är på plats.

Men det blev en exercis i att nolla situationen, gång på gång på gång, hela dagen. Och det kan man förvånansvärt bra. Till exempel genom att inte springa fast man har bråttom, bara så att kroppen blir lurad att tro att allt är lugnt. Man har liksom bråttom vad man än gör och kan lika bra försöka må bättre.

Det här funkar som sagt jättebra, tills det bara blir för mycket. Sen sprängdes mitt tålamod med mig själv och jag åt en anti-stålnöt och blev Övervarvsjag. And it was't pretty.

Rosa moln

Nu är jag tillbaka med mer skriviver. Jobbet har börjat och hösten med det. Men just nu är jag lätt om fötterna, för jag är så otroligt glad över mitt 30-årsfirande och hur fina vänner jag har. Faktiskt. Och det var allt jag hade att säga just idag!

Hon ska heta...

Sic! Företaget alltså. Med utropstecken, förstås. Det är officiellt registrerat nu, med alla namnbihang, parallellfirmor och annat nödvändigt. Jag insåg snabbt att alla goda namnpåhitt bara är förströelse, det gäller egentligen bara att hitta något som inte redan är taget. Men jag kom fram till detta och är sist och slutligen riktigt nöjd. Och kanske känns detta lite större än det egentligen är, men hej, vem vet om jag får lust att göra något mer av min lilla firma. Firman är jag, jag är firman.

Och lämpligt nog håller jag på med två grymt motiverande texter. Den ena är hopplöst komplicerad och svåröversatt och därför en stor utmaning, den andra sirlig, klar och sammanhängande, och min första blajversion (som normalt aldrig får nå dagens ljus) sitter redan som en enhetlig text, trots alla frågetecken och gula markeringar.

Sällan har det varit så kul att översätta. Ute frisk bris, här inne knakar det för det tänks så mycket. Mitt bränsle är jordgubbar och smörgås.

Papperskrig

Nu är firmanamnet klart, men det tänker jag göra offentligt först då jag svart på vitt ser att ingen annan har hunnit före. Men före jag kan få det svart på vitt måste jag läsa igenom skatteregler och blanketter och anvisningar som innehåller ord som "Ni" och "ty" och "jämte", och som använder tre olika benämningar för enskild näringsidkare huller om buller så att det inte ska vara alltför lätt att lista ut vad som är vad. Jag får vända mig till lagen för att få veta.

Nä, sanningen är att det finns välformulerad information och så finns det mindre välformulerad information. Som före detta myndighetsöversättare vet jag nog hur de här uråldriga, mossiga texterna har kommit till, men. Men. Varför finns de kvar? Det vet jag i och för sig också. För att många tjänstemän inte tror på att det kan vara trovärdigt och exakt om de inte formuleras på det mystiska språket Myndighet. Jag, den allsmäktiga bessewissermedborgaren, ger ett papegojmärke till skattemyndigheterna och en reprimand till ytj: uppdatera era blankettanvisningar. Följ Ålands exempel och fixa till nåt uppmuntrande och sexigt som startaeget.ax.

Hur som helst myllrar det i mitt huvud och jag har 88 frågor fler än när jag började läsa. Samtidigt ser jag fram emot den dag då jag verkligen kan det här med moms och skattefrågor. Tills dess har jag huvudvärk.

Idétorka

Jag ska äntligen grunda firmanamn för översättningen, och jag har allt klart förutom namnet. Hur kan det vara så svårt att komma på något som inte redan är använt, då språkbranschen inbjuder till en massa hemska låtsaskluriga påhitt som anspelar på ordet språk på alla möjliga språk. URK!

Sega känslovanor

Jag sitter och funderar på varför det ska vara så svårt att omfatta en så enkel princip som: "Det spelar ingen roll vad andra tycker (eller tänker, eller talar)". Om ens kläder, ens beslut, ens jobb, ens kreativa alster, ens blogg, ens vänner, ens matvanor, ens vardagsliv, ens privatliv.

Jag har alltid beundrat människor som verkligen kan lägga saker bakom sig och som går sin egen väg. Faktum är att man med sina egna beslut inte ens ska göra andra nöjda. Det är inte idén. Man ska bara inte göra andra ledsna, om det går att undvika. Man behöver inte fråga andra om lov för att göra beslut som gör en själv nöjd och lycklig. Kan jag fatta detta nu då?

De här funderingarna startade egentligen från en bagatell, men också i bagatellfall gör man som man ofta brukar göra. Förändringen kanske ska börja från just bagatellerna.

Semestern börjar!

En semesterresa bakom, en kvar och nu några veckor ledigt. Visserligen med lite jobbdagar här och där, men ändå. Min första semesterdag i Finland kunde inte ha avslutats bättre.

Island kallar!

Snart börjar semestern på riktigt. Veckorna har gått åt till att fixa allt möjligt som blivit kvar samt till ett oändligt långt frilansarbete, som jag i och för sig tagit emot med öppna armar. Jag hör det klirra till i portmonnän. Men snart bär det av till Island, del två. Det blir en reunion för fem sarkastiska nordbor som fann tröst i varandras humor under året i Groningen, då halten medelhavsbor, med sina sena middagar och högljudda diskussioner, ibland blev för hög. (Själv har jag aldrig varit högljudd och förstår mig inte på sådana människor). I varje fall laddar jag nu upp med islandströja, sockor och Fazers blå och väntar på sex dagar i hedningarnas förlovade land.

Våravslutning

Så var det läsåret slut. Nu fortsätter sommaren med semesterhäng, resor och ett par frilansjobb som förhoppningsvis ska hålla ekonomin flytande. Det känns bra att fortsätta på samma arbetsplats - det blir ju trots allt två år och därmed personligt kontinuitetsrekord. Snuttjobb i all ära, men nu behöver jag få jobba vidare med samma sak. Sen får man se. Ett positivt tillskott är att jag får undervisa lite i engelska också, en long lost friend som jag har ägnat alldeles för lite tid åt.

Beslut utan ångest

Nog är det skönt att ha tagit ett beslut och sedan få riktning för sina handlingar igen. Beslutet är att stanna på min nuvarande arbetsplats ett år till. Jag ser fram emot att fortsätta med samma elever och kunna jobba mer långsiktigt. Att kanske till och med se en utveckling hos dem?

Att ro och hopa gör en bara rastlös, så nu känns det bra att börja packa inför flytt och fira våren. Och veta på vilken arbetsplats man förväntas dyka upp nästa höst.

Musikdebut i klassrummet

Jag höll igår min första musiklektion. Det var ett saligt kaos men eleverna var på vårspralligt humör och det skrattades mycket. De lärde sig knappast något alls, men det blev en mer pratig och lösfogad timme, också för mig. Vilket är ganska skönt. Jag kände mig annars bekväm med ämnet, men att börja sjunga och driva deras sångenergi kändes lite mycket. Som tur kan i alla fall de flesta gymnasieeleverna själva ta ansvar.

Jag förstår poängen med konstämnen i allmänbildningssyfte. Eleverna får lite släppa, men samtidigt kan de fundera lite på musik och sig själva. Jag tillämpar litterära analysmetoder på all kultur (it's all I know), så också under vår fenomenala levyraati. Varför väcker Emeli Sandés pop/r'n'b-låt (en ny bekantskap för mig) så lite känslor åt någondera hållet, medan AC/DC och Chemical Brothers delar folk? Det är ingen slump.

Om respons

Förutom okej, allt jag gör i klassrummet med eleverna, så är den viktigaste delen av mitt jobba att ge respons på elevernas texter. Det är en tung process att läsa essäer och försöka ge varje elev sådan uppbyggande feedback som i bästa fall kan sporra dem framåt.

Det fick mig att tänka på hur respons egentligen blivit en hårdvaluta. Riktigt ingående, intelligent och personlig respons är något man nästan alltid vill ha men sällan kan få. Det finns aldrig tid, och i vuxna livet betalar man för den lyxen. Därför får man ut så mycket av en sånglektion, därför sitter man i körleden och önskar sig ens stämvisa uppmuntringar, och därför fiskar man då och då (eller ofta) efter komplimanger i sitt sociala liv. Tyvärr är just komplimanger inte den mest ärliga och användbara feedbacken man kan få, eftersom de främst har en social funktion att uppmuntra och ömsesidigt skapa god stämning.

Jag ber allt oftare eleverna säga vad de tycker, också efter en kort uppgift. Tyvärr vågar de sällan agera ordförande för gruppen på det sättet. Ibland frågar jag också om de förstod varför vi gjorde uppgiften. Retorikgurun jag skrev om tidigare lärde mig att man av eleverna gärna också kan fråga "förklarade jag detta tydligt nog?". Då behöver inte ansvaret att förstå bara finnas hos dem.

Så när det gäller att lära sig och utvecklas är responsen det som knyter ihop de lösa trådarna och ger oss ork att jobba, det som ger en ett avstamp för fortsättningen. Respons kostar tid, ansträngning och ibland också pengar, och respons kan inte ges hur som helst av vem som helst. Den är en sällsynt valuta värd sin vikt i guld.