Teaterfredag och äventyr i hissen

Denna veckas fredag bestod mest av håsande och spring. Min arbetssituation känns just nu som om jag skulle stå i ett rum i en tornado uppsatser och kopior på tråknyttiga instruktioner om hur man skriver essä. Jag lever i ett papperskaos på ett kollektivt, professionellt och individuellt plan. Det finns bara för mycket av dem för att ha koll. Åtgärdas denna helg.

Så som tur var planen igår ändå att gå på teater och njuta av en kväll av kultur där man bara får luta sig tillbaka och ta in nya intryck och bli sporrad till nya tankar. Jag hade aldrig anat att jag:

a. skulle bli fast i en hiss med fyra främlingar och en pojkvän, av vilka en var politiker (obs, ej pojkvännen). Dramat upplöstes genom att en i hissällskapet med våld drog upp dörren och med nöd och näppe räddade undertecknad från totalpanik. Efter några evighetslånga minuter av irrande i teaterbyggnaden nådde vi teatersalen och föreställningen kunde börja cirka tio minuter efter tidtabell.

b. skulle bli bli utsatt för en metateaterupplevelse i form av Viirus senaste produktion Woyzeckmaterial, i vilken just ovan nämnda önskan om att få luta sig tillbaka och bli serverad nya impulser blir ogiltigförklarad. Eftersom jag sedan tyckte det var en av pjäsens karameller, blir jag själv en en del av metatanken, vilket just det de ville. Så meta. Och då jag säger det är jag just sådan som teaterpubliken i produktionen blir anklagad för att vara, lite nöjd då jag förstod juttun. Och nu gör jag det igen. Metacirkeln är komplett.

Så det blev ingen avslappnande fredag alls, men en fredag med både skräckupplevelser och en helt härligt myllrig, multimedial teaterupplevelse. Gå och se Woyzeckmaterial. Ajo nej, det är redan för sent! Så som det ofta är när man "nog borde gå" i flera månader och sedan aldrig får det gjort.

Dagens utmanande text

Vi talade om antikens litteratur idag. Då läser vi förstås ur Odyssén och pratar om Sapfo, den antika kärlekslyrikens mästar(inna). Jag (och moddaboken) väljer då att fokusera på den här sinnliga dikten i översättning av Emil Zilliacus:

Gudars like...
Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mittemot dig kan sitta, han som
i din närhet lyss till din kära stämmas
älskliga tonfall

Och i ditt ljuva, tjusande skratt som alltid
i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten,

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor,
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.

Hur tror ni de sextonåriga unga studerande reagerar då man tillsammans analyserar detta? Som många kloka säger om konst eller om att utvecklas: "inte kan det alltid vara bekvämt!".

Vissa saker kan man få för pengar

Det kändes som att det var dags att skriva en lista. Jag är en vän av listor. Och det här blir ingen önskelista till jul utan en lista på saker jag önskar att jag kunde unna mig eller ha i all evig framtid:

- massage en gång i veckan
- dyrt salongschampo
- mango i fruktskålen och macadamianötter i morgongröten
- sånglektioner
- prenumeration på hesari
- organiskt tillverkade ostar från små gårdar
- gott kaffe på jobbet (kanske en omöjligthet?)
- discovery channel
- södernresa varje vinter
- nyårsresa varje nyår
- personlig fysioterapeut
- livstids prenumeration på est elle
- en örtträdgård som inte dör till hösten

Och det finns ju nog annat i mitt liv också. Men vet ni - en del av dessa inköpbara saker tänker jag faktiskt unna mig denna höst. Hur ser din lista ut?

Känsloutbrott av det oväntade slaget

Jaha, gårdagens mest otippade reaktion. Jag blev rörd till tårar av Finlands Top Model (oops, det är min guilty pleasure. Inte den finländska versionen utan över lag). De åkte till Afrika och gjorde ett obligatoriskt besök i en by där en finländsk organisation gör välgörenhet, och log vackert med alla barn.

Men faktiskt blev jag lite rörd. Vad lever vi i för bubbla egentligen? Ni kanske redan har fattat detta och sett detta. Jag vet att många av er har det. Jag är ju fullständigt medveten om att alla inte har det bra i världen, och det behövs väl ingen realityserie för att jag ska inse det. Men för att på riktigt fatta? Vi bara blundar, ju.

Borde man då alltså åka till Indien eller Afrika och undervisa eller hjälpa till på något annat sätt? Jag har alltid tänkt att jag inte är en person som någonsin skulle göra det. Och jag beundrar alla som verkligen åker. När jag tänker närmare kommer jag säkert aldrig att göra det, tyvärr, tyvärr, tyvärr. Räcker det om man betalar in pengar till välgörenhet? Så kan man blunda vidare.

Körglädje

Höstens konsertprojekt med kören var nog något helt nytt, i synnerhet för denna dåliga skådis med tio lyrår på nacken. Men att få göra något annorlunda var så fräscht, och man lärde sig en hel del om sig själv och sin scenvana (eller brist därpå).

Att vi bland annat läste dadaistiska texter var utmanande för att dadaistiska texter är så fruktansvärt fula. Det är liksom idén. Det gör nästan ont att uttala orden. Idén är att det inte finns någon idé, och att det inte ska vara som vacker ordkonst. De facto ville ju dadaisterna inte göra konst över huvudtaget, de var emot konst. Men tyvärr är det de gjorde i allra högsta grad konst, haha.

Så här skriver jag om konserten på körens blogg.

En annan favorit var texterna ur Yoko Onos Grapefruit (1964).

Komedikväll

Svenskis levererade! Njöt ikväll av en äkta Shakespeare-komedi. Det var så skönt att se hur väl humorn fungerar än idag. Han förtjänar sitt rykte, den mannen (om det alls var han?). Men som det sägs, varför konspirera då vi ändå inte vet vem han är. Shakespeare är bara ett namn för oss. Som vi alla i och för sig, innerst inne, frivilligt eller ofrivilligt, föreställer sig att hör ihop med Joseph Fiennes välskapta kropp och fejs.

Belöning

Jag fick idag belöning. Belöning i sifferform. Jag önskar det på riktigt kunde säga klirr då lönen för mödan kommer in på kontot. Jag har väl aldrig sett mig som en materialist, men det är något i en stabil vardagsekonomi som gör mig lycklig just nu. Och kanske är det helt okej? Jag har inte haft en stabil vardagsekonomi sedan...någonsin.

Det är en vacker tanke att jag växer och utvecklas och har privilegiet att jobba med det jag gör, och jag lever väldigt långt på den. Jag älskar att jag får handskas med liv, språk kultur, texter som informerar och kanske till och med berör, människor som växer upp och till sig. Men just idag kändes det bara så jädrans viktigt att få lön.

Telefonföljetongen, del 4

Ja, inte var det muntert att ge ifrån sig sin sprillans nya leksak. Nu får jag gå igenom den där enorma frustrationen som kommer då man behöver hantera en ny mackapär och allt bara är klumpigt. Har en äldre modells smarttelefon som inte är särskilt smart, och kanske det minst intuitiva jag har haft att göra med på länge, efter läroplattformen Fronter, förstås.

Men livet går vidare och två veckor lär flyga förbi rätt snabbt. Jag påminner mig själv om att det faktiskt bara är en telefon. Men våra telefoner inte bara telefoner, de är djupt personliga smådatorer där vi har allt (snart vår identitet?), så abstinensen är djup och obeveklig.

Om jag blev blixtberoende på två veckor blir det nu intressant att se hur lätt eller snabbt jag minns hur det var innan det hela började. Och minns någon förresten hur det var när man gick omkring med telefonkort?

Telefonberoende

Nåja, det har gått två veckor av den nya uppkopplade eran i mitt liv, och jag har det tvivelaktiga nöjet att meddela att jag officiellt är som alla andra med smarttelefon. Jag trodde att jag skulle orka kämpa emot, inte sitta och påta på telefonen så fort det blir en stund då "ingenting händer".

Min iPhone är min nya stöttepelare i livet. Den har hjälpt mig igenom långa "tråkiga" bussresor, löst "problemet" med att inte hitta den snabbaste bussen. Plötsligt förstår jag så väl det beteende jag har förundrat mig över i ett par år redan. Jag förstår elevernas rastlöshet, och hur de i ögonvrån på lektionen ser telefonen blinka med löften om spännande gemensamma stunder. Hur de inte kan motstå att ömt hålla om sin telefon och få betryggande beröring med åtminstone fyra minuters mellanrum.

Jag är nu en av Er.

I morgon för jag min älskling på reparation, för jag hörde (förstås) till en av de få personer som får en iPhone med ett större tekniskt fel. Min kan inte bli tyst, tystknappen reagerar alltså inte. Det här gör på många sätt min vardag intressant, för jag är nu dessutom en av dem som inte får sin telefon att hålla tyst när det gäller.

Lovar att återkomma med ingående beskrivningar på mina abstinensbesvär så fort jag lämnat bort husdjuret. Tanken på det känns inte bara lite olustig.

En bild säger allt

Ungefär så här har jag känt mig under de senaste tre veckorna:

Men imorgon vaknar jag klockan 9, knäpper på kaffekokaren och sätter mig ner och jobbar på min egen soffa, i mitt eget hem, och låter mig inte distraheras av tusen saker. I övermorgon vaknar jag klockan 9 och gör ingenting. Åtminstone ingenting som går att planera in idag.
Från xkcd.com.

En pust av Shakespeare

Under mina superinspirerande studieår på engelsk filologi hörde nog Shakespeare-kursen till en av mina favoritupplevelser, kanske var den till och med den bästa någonsin i en undervisningssituation. Jag skrev sedan ett prosemi om översättning till svenska av Shakespeares verk och blev om möjligt ännu ivrigare. Och det är jag, som vi vet, inte ensam om i världen.

Men nu har jag gå tillbaka till Shakespeare, eftersom jag envisas med att ta upp honom då jag undervisar teaterns historia för gymnasisterna, fastän jag borde fokusera på inhemskt och nordiskt. Men jag envisas för att han är lättare att sälja, kort och gott. Och nog är det väl en obligatorisk del av allmänbildningen att veta vad världens kändaste monolog på riktigt handlar om?

Jag har också haft turen att få två (typ) frilansuppdrag som berör Shakespeares pjäser. Det ena tog jag inte emot, och det ångrar det än idag. Jag ombads diskutera språk i och översättning av Shakespeare med en grupp teaterstuderande. Men eftersom jag hade grymt bråttom då och är en hopplös prestationsgalning tackade jag nej. Det är inget man hafsar ihop precis.

Men trots allt detta intresse har jag missat ett klipp på Youtube, som jag idag surfade in på av en händelse. Jag blev så glad, så glad. Jag råder alla mer och mindre intresserade att klicka här och lyssna när författaren till min inträdesbok till engelsk filologi pratar Early Modern English, så som det i verkligheten uttalades. Vi lärde oss det schematiskt, men aldrig har jag hört någon tala det som om det vore vilken regional dialekt som helst.

Tidsresor på jobbet

Skolan firar hundra år och varje dag denna vecka blir ett anakronistiskt undervisningsexperiment. I morgon får eleverna stå upp så de svarar på en fråga och kalla läraren för magister eller fröken. Väggarna är förstås tidsenligt tapetserade med lämpligt material.

Så här såg första sidan i HBL ut söndagen den 30 juli 1938:

Resultat

Det där rättandet av texter är nog på ett sätt det allra värsta med läraryrket. Det krävs skärpa, objektivitet, pennkontroll, koll på bedömningskriterierna, empati och finkänslighet, responsork och distans. Men nu har jag faktiskt fått de första tveklösa bevisen på att en del av det jag sagt har gått hem. Det är en helt obeskrivlig känsla av lättnad. Som får mig att orka med den inte helt minimala högen texter.

Ny telefon - nytt liv

Det här blir mitt första inlägg från min sprillans nya iPhone. Till sådana inlägg är det väl lämpligt att tillägga en snitsig bild (väldigt spontant tillkommen). Så välkommen, mitt nya, uppkopplade liv!

Dagen i är kommen

Jag trodde aldrig det verkligen skulle hända. Men dagen har kommit då jag går från knappra till peka, nätlöst till invävt, småskärm till miljontum, anträffbar till superanträffbar. Idag ska jag köpa en iPhone.

Detta beslut var inte svårt att ta då jag för ungefär sjuttonde gången konstaterade att mitt liv hade varit lättare med nät i fickan. Inte för att jag egentligen vill läsa mina mejl hela tiden (men jag inser att det blir en av följderna), utan för att jag kan kolla grejer just då det behövs. Inte som då jag satt på bibban med en massa postit-lappar och gjorde research för en översättning och ändå glömde hälften av sakerna bara för att min fil satt uppe i molnet utom räckhåll. Aldrig mer.

Och så vill jag ha fler bilder här på bloggen.

Status: vuxen

Idag blev det plågsamt uppenbart för mig att jag anses vara en vuxen medborgare i samhället. Jag har nämligen efter elva goda år förlorat min rätt till studierabatt. Jag märkte att bussen nu kostar nästan två euro, tågbiljetten mycket i största allmänhet, och studentcaféts delikatesser kostar nästan sex euro. Det är märkligt hur bekvämt det har varit att få äta och åka tåg till halva priset.

Nu ska jag som fullvärdig medlem i samhället betala fullt pris också på teatern, vilket jag i och för sig gärna gör. Men som tur får moddalärare vip-behandling på teatrar dit de hämtar sina elevgrupper. Och där tar vip-behandlingen för lärarna slut i vårt samhälle. Så vilken tur att jag älskar mitt jobb.

Måndag

Energin, den kom och gick. En måndag morgon kan väl inte börja sämre än med att man försover sig. Man kan liksom inte vara sen till en tillställning som inte börjar förrän man är på plats.

Men det blev en exercis i att nolla situationen, gång på gång på gång, hela dagen. Och det kan man förvånansvärt bra. Till exempel genom att inte springa fast man har bråttom, bara så att kroppen blir lurad att tro att allt är lugnt. Man har liksom bråttom vad man än gör och kan lika bra försöka må bättre.

Det här funkar som sagt jättebra, tills det bara blir för mycket. Sen sprängdes mitt tålamod med mig själv och jag åt en anti-stålnöt och blev Övervarvsjag. And it was't pretty.

Tre damer och en bastuba

Jag tycker om hösten därför att saker kommer igång. Idag hade jag första övningen med de urskönt nischade Dollypops ! Det blir en intensiv höst, eftersom jag nu måste lära mig en helt ny repertoar enligt ett helt nytt koncept, på ganska kort tid. Det är också psykologiskt lite annorlunda att sjunga mezzo i en trekant, i stället för att dela ansvar över harmonimattan av första alt och andra sopran. Men det är helt awesome!

Nu är jag laddad på energi. Och noter. Och höstäpplen. Och saker att göra. Så föredrar jag att ha det.

Höststämning

När kvällarna blir längre, dagarna blir regnigare och himlen blir grå, då är det mysigt att sitta inne i en varm bil med radion på, se regnet skvätta mot rutan och vindrutetorkarna vispa mönster över fönstret. Om man idag, ungefär på Brändö bro, hade slitit sig från sin bilförarfiilis mitt i det mysiga gasandet genom vattenpölarna hade man dessutom kunnat njuta av en vacker syn:

En kattdränkt cyklist med iskalla vattendroppar piskande i ansiktet och pölstritt längsmed benen. Hennes fladdrande drypvåta jacka likt en trasa och en illasittande hjälm. Håret i slimsor framför ansiktet, och ansiktet vridet i ansträngd min, hopplöst koncentrerad på att inte krocka med andra oväderscyklister.

Den cyklisten var jag. Och förarnas kompletterande bidrag till mitt angenäma upplevelse idag var en flodvåg av smutsigt trafikvatten rätt över mitt ansikte.

Nu undrar jag igen...

...vem det är som läser min blogg i Ryssland? Nu när jag fick klart för mig vem min trogna läsare i Nya Zeeland var. Den frågan visade att man ska ha koll på vart ens kompisar reser. Och det är ju trots allt främst första och andra gradens kontakter som kommer in här. Men Ryssland alltså... en nöt att knäcka!

Dagens överraskning i postlådan

Jag har riktigt fina vänner. För att de har köpt mig en prenumeration av oklar längd på den nya finlandssvenska tidningen. Jag ska motstå frestelsen att recensera, och i stället hålla mun och njuta av tidningens innehåll. Många glada läsestunder står runt hörnet.

Fast så mycket kan jag väl säga att jag understöder initiativet. Men innan man startar en tidning borde man väl kolla att man har någon som kan svenska och journalistik.

Okej, det var lite syrligt - så här offentligt. Men så kan det gå.

Midnattslopp – premiärlopp!

Mitt första riktiga tävlingslopp var en härlig upplevelse! Jag var lite nervös inför starten på grund av min hälsa, men också för att regnet öste ner och blåsten gjorde att det kändes som om man rörde sig mitt i en tromb. I en timme väntade jag på start, genomdränkt och med iskalla muskler. Vinkade av två andra blöta löpare i högre löparklass och ställde mig till slut i egen startgrupp. Jag beslöt att springa med regnrock och tävlingströja ovanpå. Bättre så, men det hjälpte inte mot att skorna sa squish när man gick.

Starten firades med pyroteknik och benen kändes underbart lätta i början och nästan genom hela loppet. Jag höll en jämn och stadig, men relativt långsam takt och fiilisen var helt suverän, andningen smidig och benen bar. Middagen hade jag tajmat perfekt av energinivån att döma. På vägen möttes vi av allt från stråkkvartetter till fyrverkerier och partytunnlar, livemusik och hejarklackar. Men den finaste (och mest högljudda!) hejarklacken väntade i neongula mössor vid 9,8 kilometer. Jag ökade takten efter 9 km, men inser nu att jag kunde ha börjat lite tidigare. Det är inte helt lätt att planera takten och känna igen sin fart, och det är något jag får öva på inför nästa lopp. Slutrakan kom överraskade snabbt och plötsligt var det bara 100 m kvar, och då gav jag allt. Känslan att spurta mot mållinjen var helt underbar! Min vana trogen blev jag lite rörd efter målgång.

Jag är nöjd med slutresultatet, en riktigt bra första lopp, med tanke på allt. Men i synnerhet älskade jag hela stämningen och upplevelsen, känslan av att ha riktig prkl i början och frysa som en hund, men att ändå få njuta av löpningen och av ett gott samarbete med hjärta och lungor. Nästa år är jag där igen, med nya mål och nya tossor!

Några bilder från loppet på fb finns här.

Några rader om två sånger

Av en händelse råkade jag surfa på BBC:s konsert med Eric Whitacre och hans kör, och med en av mina favoriter Imogen Heap. Den sändes live och kan lyssnas på en tid ännu. Imogen Heap hade blivit ombedd att skriva en sång som Whitacre skulle arrangera för kör och solist.

Hon valde att be allmänheten berätta vilken sång som ännu borde skrivas, i sin projektstol The Listening Chair. Det visade sig att det inte fanns ett enda tomrum, utan ett brett spektrum av teman som borde besjungas. Så hon skrev en otroligt mystisk sång. Jag såg fram emot att höra den, och jag läste bakgrunden. Men den öppnade sig inte på första lyssning, inte ens lite. Väldigt förvånande, faktiskt, då Imogen Heap konsekvent levererar så hög kvalitet. Jag hoppas den snart finns tillgänglig i studioversion också. Så jag ska nu lyssna ett par gånger till och se om den ger belöning lite längre fram.

Idag mindes jag också den här. Tyvärr, måste jag nästan säga, för Björks musik ur von Triers film väcker fortfarande så mycket ångestkänslor fast det är över tio år sedan jag såg filmen. Men sången New World är något av det mest hjärtskärande som skrivits, med hela orkestern och horntemat. En enastående talang, den där isländskan.

The return of the English teacher

Det är superskoj att undervisa i engelska igen. Min grupp består av elever som läser kort engelska, så jag får på sätt och vis fortsätta där jag slutade i högstadieundervisningen, men med bättre material! Och bättre lärarerfarenhet. Det må i och för sig bli sagt, att sällan har jag varit så yr och ostrukturerad som när vi började kursen.

Men nu minns jag nästan allt jag lärde mig under pedagogikstudierna året 10-11. Och jag minns mina käpphästar och det jag ser som viktigt i engelskundervisningen, nämligen a u t e n t i c i t e t, muntlig kommunikation och kulturkompetens. Kort sagt, det finns visst ett behov av att lära sig tala engelsk engelska, trots att en subjektivt anpassad engelska har blivit världens lingua franca. Ni vet, engelskor där man fritt gör typiska fel för sitt modersmål, och ingen verkar bry sig. Det är väl en dygd för ett lingua franca i och för sig, att inte bli försämrat i de kommunikativa egenskaperna trots det utbredda inkorrekta och oidiomatiska språkbruket.

Men alltså, mitt favoritexempel på typiska fel gäller naturligtvis holländarna som ju annars talar engelska utmärkt bra. Men 90 % av dem säger utan undantag "Did you already bought a bike". Muahaha.

Rosa moln

Nu är jag tillbaka med mer skriviver. Jobbet har börjat och hösten med det. Men just nu är jag lätt om fötterna, för jag är så otroligt glad över mitt 30-årsfirande och hur fina vänner jag har. Faktiskt. Och det var allt jag hade att säga just idag!

Rivieran

Det var perfekt tajming på flickresan till Cannes. Det var min första gång på Rivieran och en skön parafrasering av våra lite vildare flickresor till Södern back in the days. Nu lite mer vuxet (i alla fall vill vi tro det) med hyrbil, champagne och mer solskyddsfaktor än då vi var unga och dumma. Det blev sol-, vin- och sällskapsterapi av hisnande hög kvalitet. Nu är det bara att vänta in årsdagen, the big 30. Och det är inte så tokigt det.

Blast from the past

Jag packade idag upp en enorm hög med cd-skivor som har legat i källaren sedan avfärden till Groningen 2008. Redan då var ju cd-skivspelare lite förlegade. Nu fick skivorna gå igenom mp3-förvandling för att bo på min datorhårdskiva.

Minns ni chilloutvågen där strax innan millennieskiftet? Jag har i timmar lyssnat på en massa bättre och sämre baleariska remixar som Ministry of Sounds, Hotel Costes och Café del Mars utgåvor, serien AnotherLateNight (som fortfarande funkar hur bra som helst). Jag var också störtförälskad i Zero 7 och Koop och hela den vågen där vid sent 1990-tal. Jag är helt översköljd av nostalgi. Inte för att jag vill tillbaka till år 2000, men minnena är ljuva.

Morgonläsning

Så fick jag äntligen emotionellt sätta punkt för min svåraste skrivuppgift hittills: mormors nekrolog. Ett helt jättefint uppdrag att få, men aldrig har jag väl stirrat så länge på Den Vita Skärmen innan jag kom igång. Hur ska man göra en människas minne rätt på 3000 tecken inklusive mellanslag? Det känns katharsiskt att nu se texten i tryck, och det känns underbart att alla som räknas står bakom texten. Man kan om man vill läsa den i dagens husis.

Det får mig att tänka på att det är bra att minnas, då man läser andras texter, att svårast av allt är att få en text att bli till. Strukturen, innehållet, vad vill man säga? Allt. Det är det verkliga jobbet. Att sedan redigera, korrigera, experimentera (eller att tycka till om andras alster) är en helt egen fas i sig.

Hon ska heta...

Sic! Företaget alltså. Med utropstecken, förstås. Det är officiellt registrerat nu, med alla namnbihang, parallellfirmor och annat nödvändigt. Jag insåg snabbt att alla goda namnpåhitt bara är förströelse, det gäller egentligen bara att hitta något som inte redan är taget. Men jag kom fram till detta och är sist och slutligen riktigt nöjd. Och kanske känns detta lite större än det egentligen är, men hej, vem vet om jag får lust att göra något mer av min lilla firma. Firman är jag, jag är firman.

Och lämpligt nog håller jag på med två grymt motiverande texter. Den ena är hopplöst komplicerad och svåröversatt och därför en stor utmaning, den andra sirlig, klar och sammanhängande, och min första blajversion (som normalt aldrig får nå dagens ljus) sitter redan som en enhetlig text, trots alla frågetecken och gula markeringar.

Sällan har det varit så kul att översätta. Ute frisk bris, här inne knakar det för det tänks så mycket. Mitt bränsle är jordgubbar och smörgås.

Dagens språkgnäll

Nej vet ni, jag tycker bara inte om formuleringen "att vara själv". Det är väl klart det är jag som är om jag en gång är något. Eller hur? Vi kanske bara är rädda för ordet "ensam" eller så är vi för lata för att skriva "för mig själv".

Men jag inser också att det här snart kommer att vara en accepterad form och jag förlorar kampen. Då kan vi alla bo själv, vara själv och äta själv (eller ensamma?).

Papperskrig

Nu är firmanamnet klart, men det tänker jag göra offentligt först då jag svart på vitt ser att ingen annan har hunnit före. Men före jag kan få det svart på vitt måste jag läsa igenom skatteregler och blanketter och anvisningar som innehåller ord som "Ni" och "ty" och "jämte", och som använder tre olika benämningar för enskild näringsidkare huller om buller så att det inte ska vara alltför lätt att lista ut vad som är vad. Jag får vända mig till lagen för att få veta.

Nä, sanningen är att det finns välformulerad information och så finns det mindre välformulerad information. Som före detta myndighetsöversättare vet jag nog hur de här uråldriga, mossiga texterna har kommit till, men. Men. Varför finns de kvar? Det vet jag i och för sig också. För att många tjänstemän inte tror på att det kan vara trovärdigt och exakt om de inte formuleras på det mystiska språket Myndighet. Jag, den allsmäktiga bessewissermedborgaren, ger ett papegojmärke till skattemyndigheterna och en reprimand till ytj: uppdatera era blankettanvisningar. Följ Ålands exempel och fixa till nåt uppmuntrande och sexigt som startaeget.ax.

Hur som helst myllrar det i mitt huvud och jag har 88 frågor fler än när jag började läsa. Samtidigt ser jag fram emot den dag då jag verkligen kan det här med moms och skattefrågor. Tills dess har jag huvudvärk.

Idétorka

Jag ska äntligen grunda firmanamn för översättningen, och jag har allt klart förutom namnet. Hur kan det vara så svårt att komma på något som inte redan är använt, då språkbranschen inbjuder till en massa hemska låtsaskluriga påhitt som anspelar på ordet språk på alla möjliga språk. URK!

Sega känslovanor

Jag sitter och funderar på varför det ska vara så svårt att omfatta en så enkel princip som: "Det spelar ingen roll vad andra tycker (eller tänker, eller talar)". Om ens kläder, ens beslut, ens jobb, ens kreativa alster, ens blogg, ens vänner, ens matvanor, ens vardagsliv, ens privatliv.

Jag har alltid beundrat människor som verkligen kan lägga saker bakom sig och som går sin egen väg. Faktum är att man med sina egna beslut inte ens ska göra andra nöjda. Det är inte idén. Man ska bara inte göra andra ledsna, om det går att undvika. Man behöver inte fråga andra om lov för att göra beslut som gör en själv nöjd och lycklig. Kan jag fatta detta nu då?

De här funderingarna startade egentligen från en bagatell, men också i bagatellfall gör man som man ofta brukar göra. Förändringen kanske ska börja från just bagatellerna.

Time-out på landet

Som vanligt är det härligt på sommarstugan. Sommaren kommer närmare inpå, det finns för en gångs skull tid att fundera på allt möjligt som behöver funderas på. Man kan ta morgondopp och kvällsdopp och får somna på soffan så sent (eller tidigt) som åtta på kvällen. Syret gör att man man tuppar av.

Det finns en ny, liten familjemedlem att förundra sig över, samtidigt som man försöker vänja sig vid att en mormor inte längre finns med oss för att fira sommaren.

...

Som Lovis säger i Ronja Rövardotter: "Vi föds, och vi dör. Så har det alltid varit."

Sommarsysselsättningar

Jag undrar lite varför jag inte är på väg och se Regina Spektor, Charlotte Gainsbourg och The Shins, som jag lyssnade på helt massor under åren 2004-2006. De spelar ikväll på beachen. Hmm. Men det är inte helt fel med flickkväll och besök hos syster och min pinfärska systerson!

Semestern börjar!

En semesterresa bakom, en kvar och nu några veckor ledigt. Visserligen med lite jobbdagar här och där, men ändå. Min första semesterdag i Finland kunde inte ha avslutats bättre.

Island består av...

knastrande frodiga gräsfält, korpsvarta sandstränder, vattenfallsfrust och bäckar, svaveldoftande bubbelpölar, midnattssol och dimma, bubbliga rundiga mosstäckta stenar, oändliga svarta lavafält, fjäll och krypande glaciärer, lunnefåglar och valstjärtar, neonblåa sjöar, lupinhav, sandblåst, blixtregn och storm, öar mitt på land, ångande källor, stenjättar i havet, små pastellfärgade hus, hästflockar, fårskockar, turistfånar, islandströjor, drinkar, aspiration, inspiration.

Islänningarna i ett nötskal

Jag har under min sejour här i Reykjavík kunnat konstatera följande underligheter hos islänningarna:
- Husen har enkla fönster trots att det är kallt året runt
- Fönstren står öppna hela dagen i samtliga hus och samtliga rum, eftersom energi kostar småpotatis
- Det är sommar när det är 13-14 grader och sol, och då ska man sitta ute i t-skjorta
- Folk är ganska så obrydda av den så gott som konstanta vulkanutbrottsrisken (där den värsta risken är översvämningarna)
- Alla går omkring i islandströja
- Varmvattnet luktar svavel
- Folk bryr sig bara om ens förnamn
- Huvudstadens invånare festar som galningar på torsdagar året runt

Island kallar!

Snart börjar semestern på riktigt. Veckorna har gått åt till att fixa allt möjligt som blivit kvar samt till ett oändligt långt frilansarbete, som jag i och för sig tagit emot med öppna armar. Jag hör det klirra till i portmonnän. Men snart bär det av till Island, del två. Det blir en reunion för fem sarkastiska nordbor som fann tröst i varandras humor under året i Groningen, då halten medelhavsbor, med sina sena middagar och högljudda diskussioner, ibland blev för hög. (Själv har jag aldrig varit högljudd och förstår mig inte på sådana människor). I varje fall laddar jag nu upp med islandströja, sockor och Fazers blå och väntar på sex dagar i hedningarnas förlovade land.

Våravslutning

Så var det läsåret slut. Nu fortsätter sommaren med semesterhäng, resor och ett par frilansjobb som förhoppningsvis ska hålla ekonomin flytande. Det känns bra att fortsätta på samma arbetsplats - det blir ju trots allt två år och därmed personligt kontinuitetsrekord. Snuttjobb i all ära, men nu behöver jag få jobba vidare med samma sak. Sen får man se. Ett positivt tillskott är att jag får undervisa lite i engelska också, en long lost friend som jag har ägnat alldeles för lite tid åt.

Sådärja!

Nu har jag anmält mig till mitt livs första tävlingslopp. Det blir Midnight Run Helsinki, 10 km den 1 september. Skönt att loppet är lite avslappnat så blir det inte så nervöst. Jag är taggad. Riktigt, riktigt taggad.

Morgonstund på cykelvägen

Så var det dags för årets första flygtur från cykel. I Hagnäs har de grävt en tre meter lång fåra i cykelvägen och skalat av det översta lagret asfalt, alldeles jämnbrett så att det ska vara extra svårt att urskilja. Före 8 på morgonen lyser solen vågrätt i ögonen vilket gör att det är svårt att se ojämnheter på marken. Så jag tog mig ett skutt längsmed asfalten för högsta nöjes skull.

Det positiva var dock att mina gamla handiskunskaper i att kasta sig kom till nytta, och jag lyckades på något vis hållas i rörelse i fallet. Då blir det mindre kraft och duns och skador. Och så stannade faktiskt flera vänliga människor och undrade om det gick bra. Jag har också många gånger sett folk ignorera dylika händelser för att de har bråttom. Kanske finns det trots allt hopp för medmänskligheten i det här landet.

En kördag med mexikanskt

På Lyrans blogg finns nu Andrew Taylors jättefina bilder från konserten Pasión fatal. Gårdagen var också i övrigt en kördag. Vi uppträdde på en storsits för 850 studenter på Senatstorget. Jag observerade allmänt att jag egentligen är helt obekant med finska studentdryckesvisor. Vidare noterade jag att jag är helt obekant med studerande från andra ämnesföreningar och nationer. Jag har liksom inte riktigt insett förrän nu att jag inte är inne i de kretsarna längre.

Men efter ett underbart mål mexikansk fusion på Shanghai cowboy, närmare bestämt en taco fylld med en varm banan, surkål, grönsaker och guacamole, tog vi oss till nästa körevenmang, och då blev jag bättre till mods. På scen under Ylioppilaskunnan laulajats charmiga konsert YL on Pop stod nämligen precis samma gäng som då när det begav sig år 2002. Skönt!

Balkongobservationer

Med mitt balkongliv gillar jag speciellt att:
- det hörs bestickljud från Picnic under balkongen
- se att folk fortfarande hänger på bibliotek
- jag ser toppen av två av Borgbackens torn och hur vagnarna ibland flyger upp ovanför hustaken
- det åker hop-on-hop-off-turistbussar förbi min balkong
- iaktta hur folk följer och inte följer trafikreglerna i korsningen
- det är här de lummiga parkerna möter busstrafiken

Balkongliv

Balkongen börjar vara inredd och solen har också bestämt sig för att närvara.

Mer skrivande

Jag bloggar nu också var fjärde vecka på Lyrans Hbl-blogg! Den kan man bekanta sig med här. Nu senast ville jag skriva något smått om vår konsert i söndags med Sydamerikansk musik. Det var ett inspirerande projekt när man väl tragglat sig igenom de portugisiska sångtexterna och uttalet. Jag blev till och med lite sugen på mer portugisiska.

Vår fina konsertplansch.

Mina tankar om yoghurt

Jag fortsätter med proteinsnacket. Valios Profeel har ju gett ut en ny serie produkter som ser ut som proteinprodukter ska. Grälla färger och fetstilta versaler med kroppssilhuetter som logo. Problemet är bara att produkterna kanske inte är så jättefantastiska. Proteinyoghurten har lanserats som en yoghurt med extra mycket protein ("dubbelt så mycket som i vanlig yoghurt"). Men vill man ha en naturligt proteinhaltig syrad mjölkprodukt kanske man väljer kvarg? Proteinyoghurten har dessutom inte ens lika mycket protein som kvarg har. I stället har den mindre kolhydrater än vanlig yoghurt men fortfarande tillsatt socker. Kolhydraterna i osötade mjölkprodukter är goda kolhydrater som ska finnas där. Och vi ska ju äta kolhydrater. Det vill säga, produkten är helt poänglös och bara en illusion som vi ska köpa. Man tillverkar en konstgjord produkt vars syfte redan är fyllt av inte lika konstgjord produkt.

Dessutom är den inte god.

Kan inte yoghurt få vara yoghurt, och så äter vi alla det vi vill ha för att det är gott eller för att vi just då behöver proteiner?

Äntligen, äntligen säsongsstart!

Dagens, och obegripligt nog säsongens första, löptur överträffade alla förväntningar. Det blev 8 kilometer i mycket lugn takt, men jag hann njuta av solen, av ljuden, av dofterna från Restaurangdagens olika popup-serveringar och så hann jag iaktta hur man ska springa runt Tölöviken. Hur det finns en konsensus om huruvida man ska springa medsols eller motsols. Hur många gånger de snabbare löparna hinner komma emot på ett varv.

Nä, det var helt underbart, en emotionell upplevelse vågar jag till och med säga. Spellistan på min ipod fick äntligen premiär, och jag upptäckte att jag hade gjort några mycket bra val. Låten Within You av en av de bästa housegrupperna just nu, GusGus från Island, är perfekt för att bygga upp förväntansfull energi under de första kilometrarna. Den låter en vänta på någon slags klimax i två hela minuter minuter, och också den kommer bara några få läckra gånger. Avnjutes med hög volym i öronen och på löpstigen.

Nostalgi

Det är en lyx att någon enstaka gång, när stunden känns rätt, hoppa tillbaka 15-20 år i tiden och återbesöka sina stämningar från barndomen. Det där exklusiva som händer när man plötsligt känner en doft från barndomen. Men man får inte göra det för ofta, då förstörs effekten.

En bra metod är att noga välja ut en gammal låt, som med all säkerhet finns på Youtube. Lycka! Mitt sentimentala val i dag var Roxette. En annan fantastisk återupptäckt efter Argentinaresan var den här cumbia-klassikern La Colegiala som mamma och pappa hade på kassett.

OJ. Jag kom inte på rak arm ihåg om kassett skrivs med två s. Tiden går.

När du rör dig trögt...

Det är 16 plusgrader ute, solen skiner och parkstigarna skriker "Kom ut och trampa på mig!". Men lite får jag ge mig till tåls ännu innan jag är redo. Också cykeln är på jäähy ett par dagar till, sen ska det cyklas minsann! Efter att man en gång har börjat cykla känns alla andra fortskaffningsmedel, i synnerhet fötterna, som långsamma och ohippa. Jag känner mig träffad av HSL:s information som gäller "om du rör dig trögt". Det hjälper inte att jag är i deprimerande dålig form: fyra våningar trappor gör ont i benen, och backen upp mot det man just nu kan kalla en vitsippsallé, vägen som leder från metron till jobbet, gör mig rejält andfådd.

Men det som gör dagen ganska bra ändå är att det ikväll blir konsert och årsfest. Det känns lite småabsurt att hoppa in i långklänningen. Det är som om det är för fint väder för sånt, och för somrigt. Men det blir nog bra så fort sången kommer igång och glasen höjs!

Detta tänkte jag idag

Det finns ganska mycket att vara glad över i livet. I synnerhet en solig morsdag som denna! Det är mycket som händer i andras liv just nu, och i mitt. Mycket att fundera på, mycket att vara besviken över, mycket att oroa sig över. En av de viktigaste insikterna jag fått den här våren är att de allra flesta problemen, orosmomenten kan, grovt förenklat, bemötas med en justerad inställning. Och det är det som är svårt. Jag jobbar på saken.

Det kanske tar minst 29 år innan man ens inser att det här blir livets riktiga utmaning. Den största risken för att livskvaliteten ska sjunka är just en omöjlig attityd, som E-S säger. En inställning som gör att man inte kan njuta av något mera, för att det finns något fundamentalt orättvist i världen. Vi får alla de kort vi får i livet, och det finns inget sätt att förbereda sig för det som kommer. Annat än att njuta av det vi har just nu. Kommer det en motgång gäller det att se den, acceptera den, sörja den, bearbeta den, och sedan - antar jag - att ställa upp nya mål enligt nya premisser. Svårt, men möjligt. Kommer det sedan riktigt, riktigt svåra motgångar blir det här svårare. Men det har jag ingen erfarenhet av. Kanske man ska säga, lyckligtvis? Eller kanske är jag därför mindre beredd att hantera det som kommer?

I varje fall vet jag nu bättre än någonsin att jag har de finaste och klokaste stödtrupperna i världen.

Blogga på!

Nu ni, alla som klagar på att det finns dåliga bloggar, banala bloggar, ytliga bloggar, korkade bloggar, knäppiga bloggar, pretentiösa bloggar, malliga bloggar, exhibitionistiska bloggar, pr-bloggar, onödiga bloggar:

Vill folk skriva så låt dem för all del göra det. Skrivarglädje är en bristvara! Det är så klart fråga om ett gränslöst farligt och samtidigt underbart fritt medium, men vi kan vara selektiva som läsare. Är vi selektiva med vem vi anser att får skriva är det vi själva som är ute på farligt vatten.

Tölöliv

Nu har det mesta hittat sin plats i det nya Tölöhemmet. Det ser ut som en ljusare, fräschare och luftigare mutation av mitt forna hem, eftersom alla textiler och möbler är desamma. Det gamla Artek-bordet kom mycket bättre till sin rätt i köket. Jag trivs!

Glad på ped

Jag har äntligen, sent omsider, tagit fram velocipeden och känner mig fri. Till Rödbergen kan man promenera på 10 minuter varifrån som helst - ni känner till myten om att det tar 15 minuter att ta sig vart som helst i stan. Men i Tölö har man ännu större glädje av cykeln, för då förkortas hemfärden från 30-40 till 10 minuter. Man kan förstås ta buss, men det är inte lika flexibelt och roligt.

Idag var det i och för sig inte roligt att komma hem som en dränkt katt efter en snabb tur hem på cykeln. Det väcker kära minnen från tiderna i Nederländerna där det inte ens fanns bussar, typ. Man var också beredd att tåla vad som helst i väderväg, för det var bara så man gjorde. Nåväl, man ska väl inte klaga, vattnet kom ju i alla fall ner från himlen i flytande form.

En obehaglig skrikhals till granne

Jag tycks ha en granne som skriker åt sin sambo. Med en obehaglig, föraktfull röst och för full hals. Det känns hemskt att höra och jag hoppas det inte händer så ofta som jag nu misstänker. Det får mig att undra, var kommer hatet ifrån? Hur har man tänjt på kommunikationstonen så att det är vardag att vråla så nedsättande till sin sambo? Man kan inte vara en trevlig människa om man låter så. Oavsett situationen.

Jag kommer från en kommunikationskultur där man inte höjer rösten. Jag minns inte att jag någonsin skulle ha skrikit till någon. Ibland kanske det i och för sig skulle vara bra att släppa ut saker med kraft. Men i kombination med den där fruktansvärt kalla undertonen som min granne ger prov på är sådant skrik helt ovärdigt. Jag vill inte tro att saken inte skulle kunna diskuteras på ett värdigare sätt.

Ja, inte vet jag ju något om min granne och vad de har för kriser, men min hemfrid kunde de låta bli att störa, tack.

Svenska ord efterlyses

Svenskan är ett mångsidigt språk, men i mitt personliga språkbruk saknar jag termer för vissa begrepp. Jag skulle behöva svenska motsvarigheter till:

- corny
- kettlebell
- handout
- to make sense
- reality som i "realityserie"
- täsmähimo
- stalka (t.ex. på facebook)
- the noughties (för 00-talet)
- itkuraivare

Vissa menar att man till exempel kan tala om en "handut" eller om att "stalka" men jag tvekar. Goda förslag mottages! Flera kriterier måste uppfyllas: är humorhalten rätt? Anspelar ordet på rätt sak? Är stilnivån densamma? Betyder det exakt samma sak? Sen är det bara att lansera orden för ca 10 miljoner personer.

Bloggbrister och bildbloggande

Jag märker att jag blir mer och mer påverkad och inspirerad av andra bloggar. Min bloggläserutin går ut på att klicka upp alla mina länkade bloggar och att öppna inlägg som postas på facebook. Då och då seglar jag ut i bloggosfären via andras länklistor. Jag ser deras läckra bilder av vardagliga ting och konstaterar att bloggen idag är bildbaserad, både livsstilsbloggar och olika temabloggar. Man bygger allt oftare sin tanke kring bilden. Jag vill göra det mycket oftare, men inte alltid. Ibland ska texten få bära sig själv.

Men min poäng här var att telefonin i mitt liv är föråldrad. Detta gör att jag inte kan ladda upp bilder så snabbt som smarttelefonerare kan. Och många gånger vill jag skriva om något jag ser omkring mig eller något jag precis har gjort, byggt, iakttagit eller köpt, och då finner jag mig handlingsförlamad av en elektronisk delay som idag är jädrans sällsynt. Jag har några bildinlägg planerade, så jag får väl ta med mig digikameran på stan. Hur 00-talet är inte det?

Ett nytt hem

Det värker i hela kroppen men snart är tre dagars flyttprocess över. Packningen tog ungefär nio timmar, bärandet bara sju. Nu är allt i rätt lägenhet. Och att allt inte ännu hunnit hitta sin plats i skåpen gör inget - det viktigaste är att inviga lägenheten med lite gäster. Jag nakitterade några härliga frivilliga för båda uppgifterna. Redan nu känns Sjömansgatan som ett (skitigt) minne blott och dagens morgonkaffe på balkongen var övertygande. Det blir ett bra hem det här!

Farväl Sjömansgatan

Idag börjar den stora packningen, så det kändes viktigt att dokumentera lägenheten i sitt salongsdugliga skick. Efter det här blir det lådor och damm. Det känns nog lite vemodigt att flytta, då jag precis för två vårar sen gjorde om hela lägenheten och kompletterade möblerna, köpte nya textiler och gjorde det till helt mitt eget. Men det nya hemmet bjuder på annan lyx, som till exempel en ny stadsdel, balkong och framför allt, diskmaskin. Ska vara extra fylld med vemod när jag diskar mina lite småsnuskiga kärl idag.

En bild som talar för sig själv

Den här bilden kunde jag inte låta bli att publicera. Som någon så klokt sa: Vi ska inte dricka vårt socker.

Lånad från http://www.naturanna.fi/

Beslut utan ångest

Nog är det skönt att ha tagit ett beslut och sedan få riktning för sina handlingar igen. Beslutet är att stanna på min nuvarande arbetsplats ett år till. Jag ser fram emot att fortsätta med samma elever och kunna jobba mer långsiktigt. Att kanske till och med se en utveckling hos dem?

Att ro och hopa gör en bara rastlös, så nu känns det bra att börja packa inför flytt och fira våren. Och veta på vilken arbetsplats man förväntas dyka upp nästa höst.

Ett skåp, tiotals kilo bråte

I går sågades ett enormt klädskåp sönder i mitt hem. Sen fördes kadavret till avfallssorteringen ute i Esbo och sågspånen städades bort i över en timme. Man glömmer bort hur stora ens möbler är och vilket projekt det är att bli av med saker. En del har jag sålt, en del har jag gett bort, men nu återstår bara lite bråte och sådant som får leva vidare.

Lite knäckt blir man på mängden saker som finns i världen. Vart tar allt vägen? Hur mycket hamnar inte helt på fel ställe? OCh framför allt, hur ska man undvika att skaffa för mycket när man är så van? De här frågorna väcktes på sorteringen där jag fascinerat glodde på berg av metallavfall, målfärger, plastgrunkor och två enorma metallhjul som mosade ihop hela trämöbler.

Men vilken renande känsla det är att bli av med en massa grunkor och grejer. Och lite bättre samvete har man när sakerna åtminstone tas emot av proffs som vet vad man gör med dem. Och det skulle jag bra gärna villa veta.

Sampletankar

Skivrådet i klassen väckte vissa tankar. Den nya bekantskapen Emeli Sandés låt (eller åtminstone kompet) baserar uppenbart sin ljudvärld på Massive Attacks klassiker Unfinished Sympathy (om det inte rentav är ett sample som man lite har mixtrat med). Det är därför soundet känns trygg och bekant för lyssnarna, även om originalet absolut inte var det då låten kom ut. Så sluter sig än en cirkel: fragment och tendenser ur det gamla återanvänds så det föds något nytt. Förhoppningsvis med respekt för originalet och så att det finns ett mervärde i samplingen eller covern.

Och då kan jag inte låta bli att nämna min favoritsampling någonsin: Serge Gainsbourgs Bonnie and Clyde som blir till MC Solaars Nouveau Western (1993), en av de bästa hiphop-låtarna från 90-talet, ett politiskt stycke och samtidigt en hommage till den franska musiken.

Musikdebut i klassrummet

Jag höll igår min första musiklektion. Det var ett saligt kaos men eleverna var på vårspralligt humör och det skrattades mycket. De lärde sig knappast något alls, men det blev en mer pratig och lösfogad timme, också för mig. Vilket är ganska skönt. Jag kände mig annars bekväm med ämnet, men att börja sjunga och driva deras sångenergi kändes lite mycket. Som tur kan i alla fall de flesta gymnasieeleverna själva ta ansvar.

Jag förstår poängen med konstämnen i allmänbildningssyfte. Eleverna får lite släppa, men samtidigt kan de fundera lite på musik och sig själva. Jag tillämpar litterära analysmetoder på all kultur (it's all I know), så också under vår fenomenala levyraati. Varför väcker Emeli Sandés pop/r'n'b-låt (en ny bekantskap för mig) så lite känslor åt någondera hållet, medan AC/DC och Chemical Brothers delar folk? Det är ingen slump.

En favorit bland konstformerna

Kvällens kulturdos bestod av Viirus senaste produktion "Det lystna landet", som jag har tänkt se länge. En teaterpjäs kan antingen vara grymt stimulerande, eller också kan den utsätta publiken för den grymmaste sortens tristess. Fast när jag tänker efter har jag inte känt mig uttråkad i en teatersalong sedan gymnasiet. Ikväll var jag minsann inte uttråkad.

Kvällens pjäs var i början obegriplig, men som nästan alltid är fallet med teater så faller saker och ting på plats. Det är när man fått hela paketet som det kan börja sjunka in. Det skönaste med teater att man kan göra helt sjuka saker på scen, som film helt enkelt inte tillåter. Och det viktigaste med mången konstform är, tycker jag, att man släpper tanken om att man måste förstå författarens eller konstnärens avsikt. Intentionalitet är sällan så relevant som vi tror, och det finns inga hemliga, gömda budskap och koder som publiken utmanas att tyda. Konst får betyda precis vad som helst för dig, och det är genom reflektion och diskussion som fler och mer intressanta tolkningar kan stiga till ytan. Det här är min övertygelse, många är av annan åsikt.

Jag läste också om två recensioner i Hbl och Helsingin Sanomat, som också de var mer eller mindre obegripliga innan man sett pjäserna. Tur att man inte är recensent. Hur ska man sammanfatta två så intrycks- och uttrycksfulla men samtidigt absurda pjäser. Det är spännande att se hur olika de båda recensionerna är.

Möhippa med nya barupplevelser

Så har man då ordnat sin första egentligen möhippa i enlighet med brudfrämmeuppdraget. Det var grymt roligt! Och glädjande är det uppskattas och syns att man försökt planera dagen så att programmet verkligen reflekterar festföremålet. Ett bra team och ett tacksamt föremål.

En sak vi lärde oss var att det i Vallgårds dunkla kvarter döljer sig en helt underbar, brokig jazzkrog, fylld med vänligt sinnade proffs (på alkohol, inte jazz), som ändå är där genuint för musikens skull. De tyckte bra om att ha ett gäng på 15 glitterklädda tjejer, av vilka speciellt en skönsjungare blev uppkallad på scen. Häpna fick de njuta av en vokalist av högsta rang.

Vi lärde oss också att dryckesvisor i stämmor inte är välkomna på restaurang Manala, där de har en princip om att sång och dylikt oljud är förbjudet. Vi blev vänligen informerade om detta mitt i en fransk medeltida dryckesvisa med en time-out-gest. Så nu vet ni var man finner stans enda restaurang som inte uppskattar ett par dryckesvisor i körtappning. Eller unisont, för den delen.

En annan mycket trevligare upptäckt var den just nu superhippa (blev jag informerad om) baren Navy Jerry's i Kampen. Hipsterhalten var hög, men uppfriskande är det att vara på en bar där dansgolvet fylls av typ rockabillymusik. Kanske Helsingfors nattliv trots allt har något att bjuda på om stunden, sällskapet och humöret är rätt?

Jag undrar...

...vem det är som läser min blogg i Förenade Arabemiraten? Eller i Ryssland? Eller i Nya Zeeland? Den här bloggen går ju inte att googla fram så jag förundrar mig. Men vem det än är, läs för all del! Glädjande är det.

Dambjudningar

Vi har en fantastiskt bra tradition i släkten. Den går ut på att släktens damer och avec-ingifta träffas mer organiserat en gång om året för att äta gott och dricka gott. Det hela brukar urarta i allehanda högljudda debatter och allmänt skvaller. Deltagarna representerar tre generationer av samma skrot och korn - det märks att vi är släkt på humorn, talvolymen och aptiten. Jag ser fram emot kvällens begivenheter i just denna form.

Sammanhållningen kvinnor emellan i form av körer, diverse syföreningar och möhippor är viktigare och seriösare än många tror. Ibland presenteras sådan verksamhet som "flickig" och på något vis lite löjlig (och visst är möhippor i viss mån löjliga, men det är hela idén). Själv har karlfolket sina egna hemliga sällskap och övriga tomtar-och-troll-verksamhet. Lyrans funktion som forum för kontakt mellan likasinnade kvinnor av olika generationer liknas vid vilken orden som helst, om man så vill. Fast dem vet jag naturligtvis inget om.

Tantkalas for the win, säger jag.

Och på tal om proteiner...

...så rekommenderar jag alla proteinhungriga att införskaffa lite Skyr, som tillsammans med Björk och Sigur Rós är det bästa som kommit från Island. Så låt oss stödja deras ekonomi och köpa av denna ljuva syrade mjölkprodukt. Faktiskt innehåller den naturella versionen hela 11 g protein/100 g, de sockrade och aspartamsötade smakerna lite mindre. Aspartam är för övrigt inget att rekommendera, men det är en annan historia.

Bilden lånad från skyr.fi.

Post-passion-depression

Så var det projektet över, efter nästan tre månaders intensiv övning. Allt kulminerade i ett storverk på dryga tre timmar. Att stå stilla, sjunga och ha någon slags scennärvaro och samtidigt vårda sina lungor, fötter, rygg, axlar och nacke är ett lidande i sig. Men det var det värt, och jag skulle göra om det så snart som i morgon. Den här musiken är knasigt stor av sig, både i ren och skär impakt och i känsla och stämning. Intimt, men ändå massivt. Så här ungefär kunde slutet av första delen ha låtit med en annan dirigent, en annan orkester, och en annan kör. Vår version når tyvärr inte etern, och det gör mig lite besviken. Därför, gott folk, ska man gå på konserter!

Men nu är det bara att låta vemodet tyna bort och se fram emot nästa Livets Programpunkt.

Proteinåldern

Efter mina snart 16 år som vegetarian (de första tre kan man räkna som gradvis övergång med några bitar kyckling som undantag i kosten) har jag tagit ett moget beslut. Jag av min kloka mor blev ombedd att läsa på då jag var fjortis och ville bli vege, så att jag skulle veta vad det i värsta fall kan ha för konsekvenser. Jag har visserligen valt min kost mer eller mindre medvetet från sen dess, men jag omkalkylerade häromdagen och fick se sanningen i vitögat - jag får inte riktigt tillräckligt och tillräckligt mångsidiga proteiner, i synnerhet inte utan att äta massiva portioner av allt. Och så äter jag, dumt nog, den näringsmässigt urusla skolmaten varje dag. Proteiner och vissa fetter är ju de främsta livsviktiga byggstenarna som kroppen inte kan ersätta med något annat eller producera själv utan råvara.

Så en kvinna i min storlek behöver ca 60 gram per dag för att bara vara och upp till 110 gram per dag om jag tränar (0,8-1,5 gram per kilo kroppsvikt). Det är inte särskilt tröstande att det mest proteinhaltiga jag kan tänka mig äta som vege, nämligen den royala raejosten, ger mig 23 g per 200-gramsburk. Fyra sådana per dag alltså. Men allt får inte vara från samma källa.

Så som sagt kom jag fram till att det äntligen är dags att trotsa vissa fördomar (om att proteintillskott bara är för muskelberg och muskelbergswannabes) och köpa ett proteintillskott. Jag valde naturellt vassleprotein efter en lång diskussion med försäljaren i Forums hälsobutik. Orsakerna var flera, men vassleproteinet har den bästa uppsättningen och balansen av aminosyror. En annan fördel är att produkten inte innehåller något annat än vassleprotein extraherad ut mjölk. Så hej, nya proteinrika liv! Jag är nyfiken på vilka effekter det kan ha, i synnerhet på koncentrationen och eventuell mental trötthet. Något muskelberg lär jag i alla fall inte bli, så bäst att satsa på knoppen.

Den skrämmande förpackningen.

Om respons

Förutom okej, allt jag gör i klassrummet med eleverna, så är den viktigaste delen av mitt jobba att ge respons på elevernas texter. Det är en tung process att läsa essäer och försöka ge varje elev sådan uppbyggande feedback som i bästa fall kan sporra dem framåt.

Det fick mig att tänka på hur respons egentligen blivit en hårdvaluta. Riktigt ingående, intelligent och personlig respons är något man nästan alltid vill ha men sällan kan få. Det finns aldrig tid, och i vuxna livet betalar man för den lyxen. Därför får man ut så mycket av en sånglektion, därför sitter man i körleden och önskar sig ens stämvisa uppmuntringar, och därför fiskar man då och då (eller ofta) efter komplimanger i sitt sociala liv. Tyvärr är just komplimanger inte den mest ärliga och användbara feedbacken man kan få, eftersom de främst har en social funktion att uppmuntra och ömsesidigt skapa god stämning.

Jag ber allt oftare eleverna säga vad de tycker, också efter en kort uppgift. Tyvärr vågar de sällan agera ordförande för gruppen på det sättet. Ibland frågar jag också om de förstod varför vi gjorde uppgiften. Retorikgurun jag skrev om tidigare lärde mig att man av eleverna gärna också kan fråga "förklarade jag detta tydligt nog?". Då behöver inte ansvaret att förstå bara finnas hos dem.

Så när det gäller att lära sig och utvecklas är responsen det som knyter ihop de lösa trådarna och ger oss ork att jobba, det som ger en ett avstamp för fortsättningen. Respons kostar tid, ansträngning och ibland också pengar, och respons kan inte ges hur som helst av vem som helst. Den är en sällsynt valuta värd sin vikt i guld.

A cappella-kväll

Igår var vi på Real Groups konsert på Alexandersteatern, och det blev helt klart en positiv överraskning! Gruppen är ju långt ifrån lika pop som de var kring millennieskiftet, och flera av medlemmarna har bytts ut. Norden vimlar numera av a cappella-grupper och banbrytarna har fejdat till bakgrunden. Jag hade sett gruppen förr, men det var helt härligt att höra dem igen. Otroligt slipat är det, men mot slutet kom också några mänskliga fel igenom. Det gör det hela lättare att ta in.

Det bästa under hela konserten var dock den andra encoren Gøta, som man kan lyssna på här.

Det är lite märkligt att gå på konsert helt på svenska och dela upplevelsen med en helt frälst publik, av vilka 80 % var sångare och körsångare. Snacka om inside.

Dikter och dylikt

Jag har satsat väldigt mycket på textkompetens och skrivande i moddakurserna nu, och som ny lärare har jag känt mig lite mer osäker då jag har läst litterära texter med eleverna. Jag har känt mig både rostig och cynisk - det har känts svårt att få med eleverna. Jag har frågat mig om inte litteratur är så subjektivt att det känns lönlöst att dela känslosamma upplevelser med eleverna. Plus att jag dessutom ibland känner mig ganska privat där framför klassen. Nu har det här lite börjat släppa och jag vågar lämna ut mig själv lite mer. Man måste vara lite löjlig ibland för att vara människa för dem. Och som man så klokt säger: "Moka on lahja".

I min moddakurs om finlandssvenskhet tog jag ändå tag i det här med dikter en gång för alla. Och det blev snabbt klart att jag oroat mig helt i onödan. I de här större grupperna får eleverna stöd av varandra, och de kommer med de mest träffsäkra (om än något naiva) observationer och tolkningar. Men det är deras rätt att vara lite naiva.

Så blev våra läsningar av "tråkförfattarna" Topelius, Diktonius och Södergran plötsligt förvånansvärt insiktsfulla. Och eleverna lyste upp på ett sätt som påminner mig om det centrala jag lärde mig förstå under litteraturstudierna: De här texterna handlar verkligen om livet. Så det är kanske helt orättvist att anta att fakta och sak är lättare för dem, och att det är svårt att läsa dikter. Jag glömmer att de faktiskt inte är lika cyniska som jag.

Spring i benen

Inom den här veckan borde premiärlänken ske för årets utesäsong! De riktigt hurtiga har i och för sig ingen innesäsong alls, men själv är jag lite för bekväm av mig och vill varken plumsa, slira eller hosta där ute. Men nu börjar föret vara lockande, och jag har redan i flera månader haft en ny spellista på ipodden som väntar på premiär. Den har testkörts på elliptical trainern, men det kan man knappast räkna som en länk.

Snart, snart gäller det! Rekommenderar för övrigt en satsad spellista som bygger upp energi och fart sakta men säkert. Mot mitten då man har sina första svackor ska de mest energiska låtarna komma. Helt suveränt!

I have a dream...

...och det är att jag skulle ha obegränsad mängd pengar som jag kunde använda till massagesessioner en gång i veckan i resten av mitt liv. Jag har fått ett citydeal-presentkort i gåva och får gå tre gånger. Det var en kunnig massör som gjorde en massa märkliga iakttagelser om min muskelstruktur på det ena och det andra stället. Ganska träffsäkra antagelser gjorde han också.

Förutom att det är skönt så ska ju en bra massage göra ont också. Ställen domnar och det sticker och värker. Blodet cirkulerar och man blir fläckig i ansiktet. Halsen känns märklig av att musklerna där kring slappnar av, och man är helt myllrig i huvudet efteråt. Massören menade att det är en lika stor ansträngning för musklerna som ett träningspass, fast på annat sätt. Det känns nog ganska sladdrigt idag och huvudet är som en sån där Pez-karkkimaskin.

Nya beroendeförhållanden

Jag måste bekänna en guilty pleasure. Jag ser på realityserien Jutta ja superdieetit på ruutu.fi. Längtar efter varje nytt avsnitt. Det handlar om en kvinna som är personal trainer och själv tävlar i grenen body fitness, ett steg mindre än bodybuilding. Grenen går utt på att träna fram väldefinierade muskler och en så låg fettprocent som möjligt. Men utövarna är ändå på något sätt kvinnliga. Jag skulle inte själv vilja se ut så, men det är intressant hur jag under seriens gång har börjat tycka att den muskelhalten faktiskt på sitt sätt är ganska snygg. Galet!

Serien är också förankrad i vanliga människors liv, för man får följa med andra som har diverse mål och som tränar med Juttas team. Lite träningstips får man också, en del gammalt och en del inspirerande nytt. Inom mig bubblar det och jag vill skrika "PROJEKT", men samtidigt försöker jag släppa kontrollen inom diverse livsområden och motstår. Jag är väldigt nöjd med mitt skick på det stora hela, men vissa saker kunde man intensifiera inför sommaren, främst vad gäller kondisen. Därför att det är bra att ha mål i livet. Halvmaraton 2013. Om jag skriver det tillräckligt många gånger kommer det att hända!

Ett roligt bonus med serien som måste nämnas är det ofantligt stora muskelberget Bull som ser ut som något slags djur. Jag får nästan ont i ögonen då han finns i rutan.

Stormen före lugnet

I nästa period, som börjar efter påsk, har jag bara en kurs på jobbet på grund av kursernas ojämna spridning över läsåret. Det vill säga 5 lektioner per vecka. Det här kommer att skapa ett ovant lyxproblem - jag kommer att ha på tok för mycket tid. Det här är på allvar helt nytt, och det känns lite konstigt. Kommer jag att bli helt passiviserad?

Just nu är det däremot annorlunda, jag har ca 120 elever som alla skriver 4-5 texter inom de närmaste fyra veckorna. Det här gör att jag inte behöver ha tråkigt på påsklovet heller. Jag har varje år sedan jag tog studenten firat påsklovet med en sådär lämplig, mysig, arbetsbörda, och det hör liksom till och förgyller landevistelsen.

Men april och maj gäller det att på allvar strukturera sin vardag. Var finns den där listan på saker jag ska lära mig då jag har tid? Förvånande nog har jag aldrig skrivit en sådan. Förslag mottages med glädje. Här bjuder jag på ett klent utkast.

- Ta emot översättningsuppdrag (det skulle egentligen lösa allt för att det ger mer jobb men samtidigt samma flexibilitet)
- Lära sig ett nytt språk
- Arrangera musik
- Gå en arbiskurs

Eller borde man bara ägna tiden åt att lära sig att njuta av ledig tid? Men samtidigt kan man inte göra ingenting i sin vardag. Tur att åtminstone flytten infaller just här.

Farväl, marken!

Då vi i dag diskuterade stadin slangi på lektionen fick eleverna plocka ut bekanta och helt obekanta ord ur en text på ifrågavarande mål. Det visade sig att alla utom en aldrig hade hört ordet huge, för "mark". Ordet är bekant för varenda kotte som har vuxit upp i Helsingfors före 2000-talet. Dessa dagens ungdomar har däremot inte ens koll på marken, de var ju sju år gamla då euron kom. Jag kände mig som en fossil under den här diskussionen.

Men nu har faktiskt inte bara det utmärkta slangordet huge försvunnit, utan också marken, riktigt officiellt. Vi satt idag efter körövningen och tittade på de gamla markorna. Nostalgiskt värre!

Ljusförorening

Jag såg en dokumentär för länge sen om det tidigare nämnda fenomenet ljusförorening (light pollution). Egentligen diskuterade de typ paranormala grejer men som vetenskapligt sidospår diskuterades mörkret och bristen på äkta, djupt mörker. Vad ljusföroreningen innebär att vi kanske inte ens någonsin har upplevt det mörkaste möjliga ute i naturen. Städernas ljus bär långt, och på natthimlen syns bara en bråkdel av alla himlakroppar som verkligen rör sig där. Skillnaden märks ju redan då man på landet ser himlavalvet som rakt igenom ljusprickigt, i stället för det faktiskt ganska onaturliga orangefärgade halvmörkret vi har inne i stan.

Förr i världen, då det enda ljuset man hade var solen, månen och elden, lär man ska ha byggt vägar i vintergatans rikting därför att den då hade kraft att lysa upp natten. I dag ser vi den knappt ens. Lyckligtvis påverkar ljuset i sig inte naturen, men djur och människor påverkas av det överflödiga ljuset, vilket kan synas i humör, sinnesstämning, sömnrutiner och hur kvicka vi är på att reagera på olika stimuli.

Det finns organisationer som jobbar med att bevara den mörka natthimlen, både för naturens skull och för att användningen av artificiellt ljus ska optimeras. Man använder sig också av en skala som utgår ifrån himlakropparnas synlighet (Bortle-skalan). Beskrivningarna är fascinerande. Det mörkaste mörka innebär att all nära omgivning är fullständigt becksvart, men diverse för oss helt obekanta ljusfenomen kan urskiljas med blotta ögat, t.ex. sken från solen under horisonten och vintergatan. Den andra ändan av skalan beskrivs som stadshimmel med några enstaka stjärnor mot en ljus bakgrund.

Sömnrön

I en artikel på BBC:s nyhetswebb berättas det om några forskare som menar att människan inte av naturen sover åtta timmar i ett sträck. Snarare har nattsömnen sovits i två portioner, från strax efter solnedgången till mitt på natten, och sedan ett pass till efter en liten vaken stund på ett par timmar. Mitt i natten kunde man läsa, skriva, fördjupa sig i bön eller, ja, förlusta sig. Jag skulle tro att det senaste var favoritalternativet under stenåldern.

Men det här är ju på många sätt intressant - ungefär vid 1600-talet försvinner de två passen och man börjar förespråka en lång nattsömn. I dagens läge är ju vår omgivning också ljusförorenad (ett intressant fenomen som kräver ett helt eget inlägg), så den ökade mängden ljus under de senaste 400 åren har påverkat vår naturliga sömnförmåga.

Det mest förbryllande av allt är nog att man aldrig ens har tänkt på att sömnrytmen skulle ha varit annorlunda i människans mer "naturliga" miljöer. Inte för att medeltidens livsvanor heller kan kallas naturliga. Men jag och du har alltså vant oss vid att sömnen ska sovas i ett paket därför att vissa sociokulturella faktorer har styrt utvecklingen så. Och vaknar vi på natten kan det bero på en inbyggd tvådelad sömnrytm. Coolt, va?

Plock ur arkivet, del 2

Här nedan alltså min kolumn ur ungdomsbilagan SUC (12/2000), som tittade fram ur pappershögarna som uppstod i samband med projekt Källarförråd. Mer bakgrund gav jag här:

Att sköta om sig själv

Sportplanen har en speciell dragningskraft som påverkat mig sedan jag första gången satte min fot på den. På träningsmenyn stod uppfriskande jogging, passningar, skott, körningar och konditoinscirkel. Jag ville vara med varje gång. Tråkigt nog orkade ryggen inte like länge som mitt psyke. Till hjälp hade jag inga kryckor, inget stöd, ingen idrottstejp - inget som avslöjade den pulserande smärtan i min rygg. Mitt intresse för spelet vägde givetvis tyngre än mitt obefintliga intresse för läkarbesök. Människan är inte konstruerad så att hon kan komma ihåg en smärtkänsla i detalj. Därmed glömde jag tillfälligt bort smärtan så fort de två Burana 400-tabletterna började verka. Tanken att det skulle vara värre nästa morgon förträngde jag. Jag jobbade för fullt under träningarna och det kändes bra. Måste orka, måste hela tiden nå högre. På morgnarna ångrade jag det jag gjort, men följande kväll var jag där igen.

Jag är bergsäkert inte ensam i världen om detta sätt att tänka och handla, som kändes så naturligt för mig. Oavsett kön, ålder, idrottsgren, talang eller ambition finns det en faktor som kan föra vem som helst in i farozonen. Boven kallas "spelglädje" eller alternativt "intresse" och framkallar en känsla av vällust då sporten utövas. Den kryper sig in i ens varelse och kräver utrymme i hjärnskrymslet. Tyvärr är det ibland det sunda förnuftet som får ge vika. Så var fallet med mig.

Unga idrottare med lite erfarenhet av vetenskapen idrottsmedicin har inte de förutsättningar som krävs för att förutse och förebygga en ansträngningsskada, speciellt inte då lusten att träna är så överhängande. Träning är mest givande då den kan idkas till 100 procent, kroppen gör mest nytta då den fungerar. Det är lätt att hamna in i tankebanor som gör att aktiviteten blir nuinriktat, inte framtidsinriktat. Att lära sig förstå sin egen kropp tar länge och är en krävande process. En vuxen idrottare har kanske med tiden lärt sig när det är dags att besöka Farbror Doktor. En tonåring däremot vill hellre sporta än gå på fysioterapi, vilket leder till att han försöker undivka det oundvikliga med alla tänkbara medel.

Alla har vi någon gång ont i ryggen eller benet, men det viktiga är att se skillnad mellan muskelvärk och smärta av annat ursprung. Tröskeln att berätta om sina smärtor för föräldrar, vänner eller tränare kan vara väldigt hög. Det gäller att ha öronen på helspänn om man är förälder eller tränare.

Idrott som fenomen har förmågan att få en att plötsligt ranka träning som ett primärt behov, uppe på pyramidens topp tillsammans med mat och sömn. "Dumt huvud får kroppen lida" säger man ju. Jag känner mig oerhört träffad av det ordspråket. Faktum kvarstår: den rygg du har ska bära upp din kropp hela livet, de ben du har ska stödja dig tills du dör. Du och din kropp kommer att vara tillsammans länge, så det är lika bra att ni blir kompisar från första början. Låt "sköt om dig själv" bli ditt livsmotto. Då är alla nöjda.

Fler textminnen

Under mitt abiår gick jag en kurs i journalistik vars slutprodukt var en ungdomsbilaga till Hbl (22.12.2000). Också den hittade jag i mina mappar, och den kommer aldrig att slängas bort. Kursen var en så kallad centralt utbjuden kurs - CUK, men man tyckte väl inte på Hbl att det var lämpligt att ge ut en bilaga med den akronymen som titel, alltså blev det SUC.

Vi var en grupp från alla de fyra gymnasierna, och vi fick skriva om i stort sett vad som helst. Mina bidrag var bland annat en smålöjlig grej om musik för olika tillfällen (vad ska du lyssna på i bilen, osv.) och en intervju med den dåvarande stigande hockeystjärnan Sean Bergenheim.

Jag minns att jag var väldigt intresserad av sport just då, jag hade slutat spela handis på grund av mitt diskbråck i ryggen, men tränade juniorer och funderade mycket på det där med fysisk hälsa och träning (vilket jag ju fortfarande gör, men från lite andra vinklar). Jag skrev därför en kolumn som kändes personlig och rätt så utlämnande. I dag känns den onekligen lite naiv men den är ändå helt klart min text, mitt livsinnehåll, liksom. Transkriberar den i ett separat inlägg, för jag tycker den är värd att luftas igen.

Textnostalgi

Projekt Källarförråd är i full gång, och just nu håller jag på med de gamla skolmapparna. Det är ganska obehagligt att föreställa sig att så mycket ska slängas bort, men det bara måste göras. Dock har jag nu grävt fram mina gamla gymnasiemappar och uppsatser. Det känns viktigt att se vad jag själv skrev under gymnasietiden när jag nu själv står där och predikar. Det leder till ganska många intressanta iakttagelser gällande mitt eget skrivande och min egen språkförmåga. Speciellt hur man är naiv i sina texter och trodde sig vara väldigt mogen. Jag rekommenderar denna nostalgitripp till alla som har kvar sina skolpapper.

En annan intressant upplevelse var att se hur något har fallit på plats mellan finska kurs 4-5 och 6. Plötsligt skriver jag alldeles bra, före det inte fullt så bra. Ändå kan jag inte minnas vad det kunde vara som skulle ha lett till att finskan började sitta just då.

Nu gäller det alltså att välja ut det jag absolut vill spara. Det blir svårt.

Flyttplaner

Efter 29 år i Rödbergen/Ulrikasborg ska det bli Tölöbo av mig. I och för sig har jag bott i allehanda hålor och konstiga studenthus i utkanten under episoderna i Belgien och Nederländerna, men här hemma har jag haft turen att hålla mig i samma knutar som jag växte upp i. Men tur har jag nog också denna gång! Jag ser speciellt mycket fram emot en nyrenoverad, fräsch lägenhet och ett läge som ger omväxling. Jag ser fram emot springturer runt Tölöviken, morgonkaffe vid Café Regatta, och att vara cykelburen igen till våren.

Nu finns det lite tid för hysterisk möbelförsäljning och papperssortering. Lite tankeverksamhet måste också ägnas åt hur man bäst mutar flytthjälpen så nära vapphelgen.

Om en av de största

Det är svårt att bli personligt berörd då en känd person går bort - en människa som man inte känner själv och som är en talang bland många andra. Men samtidigt slår det en att allt som artisten kunde ha gjort i framtiden nu blir ogjort. Ett konstigt perspektiv då insikten sjunker in. Så var det med Whitney Houston som också med Amy Winehouse: jag känner ingen sorg, bara en del medlidande för de trots allt ganska få som är personligt berörda. Däremot är det en enorm förlust för oss andra som lyssnar på deras musik.

Det är så synd och så ironiskt att det enda som kan rädda en fallande stjärna är döden, för det är först då vi vänder blicken från drogmissbruk och nedgång och fokuserar på det mer väsentliga och höjer sedan minnet till skyarna. Där är vi alla lika skyldiga, och det är väl mänskligt.

Men i den här sången, I look to you, hör man hur vackert Whitney Houstons röst hade åldrats med åren trots att den var sliten. Och jag hoppas de har lämnat den i fred från alltför mycket autotune. RIP Whitney.

J.S. Bach - kändis i hela universum

Vi håller med kören som bäst på och jobbar med Bachs Matteuspassion som ska uppföras den 24.3 i Johanneskyrkan. Jag mindes idag på övningen att någon en gång berättade för mig att det verket fanns med i en rymdkapsel som skickades ut ur solsystemet för att finnas där för eventuella utomjordingar att finna. Idén är så söt och på något vis naiv, men på 1970-talet var rymdäventyr kanske så nytt att man tänkte sig att kapseln faktiskt kunde hamna i någons händer en dag.

Det här blev jag tvungen att kolla upp, men till min besvikelse finns Matteuspassionen inte alls med på Voyager Golden Record som sköts upp med rymdsonden Voyager år 1977. Kanske de tänkte att det blir lite för långt med alla 68 satser. Men Bach är ändå den mest representerade kompositören med hela tre verk på denna Greatest Hits of Humanity.

Men det finns en helt del annat intressant på skivan. Tanken var tydligen att man skulle presentera mänskligheten och planetens natur och kultur. På omslaget finns instruktioner i bild och binär kod (kanske det heter?). Så ingår bland annat följande:

- Hälsningar på 55 olika språk (inklusive svenska men tyvärr inte finska)
- Ljudinspelningar av bl.a. vulkanutbrott, traktorer, syrsor som spelar och förstås - en kyss!
- "Per aspera ad astra" på Morsealfabetet
- Bilder på röntgade händer, supermarketar och könsorgan
- Matematiska och kemiska formler

Den kompletta listan finns här. Men även om Matteuspassionen inte finns med är den ett verk som man måste höra en gång i sitt liv. Till exempel när Lyran och Akademen uppför den i vår!

Tv-känslor

Jag har levt utan tv sedan augusti, då det gamla skrället sa upp kontraktet. Jag förpassade då digibox och dvd-spelare till skåpmörkret och införskaffade i stället en ny dator, vilket var mycket mer brådskande. Under utlandstiderna blev jag ju snabbt van vid att var utan tv så tanken kändes inte alltför främmande.

Det har gått utmärkt bra att vara utan tv, trots att man på något vis måste ta ansvar för sitt tittande på nätet genom att göra medvetna val. Ibland skulle man ju bara vilja kanalsurfa. Nyheter känns gamla redan en minut efter sändningstid, sådär som man inte gärna läser dagstidningar en dag för sent. Så det blir inte mycket kollat på nyheter.

Men nu i valtider och när jag varit sjuk har jag verkligen saknat dumburken. Och lyckligtvis har jag inte gett upp idén helt och hållet - det är bara en ekonomisk fråga: När kommer det att kännas motiverat att köpa en ny burk och hur fin ska den riktigt vara? Tills dess gästar jag andras luddiga golvmattor när det behövs, ett ypperligt alternativ.

Sjukledighetsfunderingar

Jag har aldrig varit bra på att vara sjuk. Jag hade en massa under de tidiga tonåren, men sen opererades mina tonsiller bort och efter det har jag inte varit så sjuk alls, otroligt nog. Risig blir man, krämpor får man, och en gammal klassikerspysjuka kan man inte springa undan. Men den vanliga feberflunsan har inte fått fäste sedan halsmandelborttagningen. Men nu när man blivit äldre (kan inte fatta att jag skriver så), så börjar man märka att t.ex. för lite sömn verkligen har konsekvenser för hälsan.

Svårast är det väl att bedöma vad "sjuk" är. Där tycks alla ha lite olika tröskel. Den här gången blev jag tillsagd från flera olika håll att hostan låter så oroväckande hemsk att jag ska stanna hemma. Det är ju äckligt för andra att lyssna på och så kan de bli smittade. Och visst bryr de sig också. Men med yrket kommer en intressant ny dimension - om rösten är borta, då går det inte att jobba fast man skulle stå på huvudet. Det är åtminstone ett klart kriterium som håller.

Nåja...

...nu kan man vara anonymt interaktiv här om man vill! Bara att kryssa för det man tycker. Och man får givetvis bara tycka en av fyra saker. Nä, tycker man något annat får man kommentera. Det är kul att skriva, men ännu bättre om någon dessutom läser det!

..och en överraskande konsekvens

Den ofrivilliga kulinariska upplevelsen hade två otippade följder:
1. Jag mådde bara underligt, och det blev aldrig någon pizza
2. Köksan vars fel detta var och som fick en alldeles vänlig och saklig reprimand av undertecknad, tycker numera öppet illa om mig (av hennes blida utstrålning att döma).

Det hela påminner mig om gången då jag fick mull i min champinjonsoppa på Unicafé (har jag någon märklig dålig matkarma?), men då blev jag åtminstone generöst kompenserad med ett sakligt reklamationsbrev, en kopp kaffe och gratis efterrätt.

Bara för att något är offentligt upphandlat betyder inte att tjänsterna inte skulle kunna hålla kvaliteten. Jag vet att det är tungt och allt det där. Men det handlar inte så mycket om misstaget självt, utan hur man tar responsen.

En ofrivillig kulinarisk upplevelse

I ett klarhetens ögonblick motstod jag frestelsen att spy ut ärendet nedan på det mer öppna forumet fb och väljer i stället att skriva ett inlägg i hopp om att det ska föra med sig någon slags katharsis-effekt.

I dag var alltså första gången sedan år 1999 (Naurava Nakki-Incidenten i regi av två äldre och förståndigare vänner som hänsynslöst missbrukade sin sociala makt(offret dock delvis frivilligt att ta en tugga på grund av alkoholrus)) som jag har blivit lurad att äta kött. Denna gång av de onda köksorna som planterade en vanlig lasagne i vegebassängen. Annars ser man ju nog skillnad på vegetarisk mat och köttmat, men:
a) Palmia får även lasagen att se ut som en hopplös sörja, och
b) sojan som används i vegematen i skolan är tyvärr gjord för att imitera kött, vilket den gör i smak och utseende. Endast konsistensen ger klara svar.

Nåväl, intet ont anande tar jag en portion på tallriken, eftersom jag litar på skyltning, och kväser mina misstankar genom att kontrollera med köksan. Efter några tuggor inser jag att mina farhågor är sanna, och får bekräftelse då kollegan kommer in med en "läcker" vegelasagne i ställe för denna mulkvistversion som sladdrar omkring på min tallrik.

Jag har alltså mumsat i mig ett obehagligt halvfabrikat där svinets klövar och tryne och knorr mosats ner i en köttkvarn - och lite färg fulländar looken. Nu återstår det stora nöjet att se om och hur mycket jag kastar upp, då min mage får tampats med att bryta ner köttproteiner efter 15 års paus (korvincidenten undantagen).

Och igen, ta inte mig fel kära köttätare. Ni får hjärtans gärna äta allt kött ni vill. Men jag vill inte ha något, för att jag helt enkelt inte tycker om det. Och nu när jag fått i mig lite så gråter jag inte över svinets öde som jag ändå inte kunnat påverka, utan surar helt själviskt över mitt eget kommande illamående.