Translatorns återkomst

Jag översätter igen. Det känns som att återvända till en gammal kär syssla... jag märker att jag har en viss rutin och ett visst flyt. Och tack vare detta uppdrag kan min plånbok fyllas med klirr i stället för den ensamma mal som huserar där just nu.

Lite skönt är det också att texterna är avslappnade, kommunikativa, och ämnesområdet lite bekant. Jämfört med EU-byråkratin, som onekligen är lite tung trots alla fina hjälpmedel. Och efter allt gradujobb känns det uppfriskande att ha lite emotionell distans till texten.

Graduångest blev graduiver

Nu är 70 sidor skrivna av det som ska bli min Pro Gradu-avhandling. Allt började med en desperat forskningsplan skriven i Bryssel i all hast, efter ett oväntat och icke-önskat byte av forskningsområde.

Men nu har jag faktiskt börjat känna mig hemma med min nuvarande rubrik. Då jag började semit våren 2010 så var jag inställd på att krypa över en väldigt, väldigt låg ribba. Men nu känner jag mig mer och mer taggad. Värst av allt, jag hoppas till och med på ett gott vitsord. Efter så många år av uniarbete i sällskap med mig själv borde jag ha förutsett detta. Jag är en obotlig perfektionist som alltid vill göra väl ifrån mig, men som tvångsmässigt inte kan göra 100%, bara för att se hur långt man kommer med 80-90 %.

Så med denna attityd, och ganska så mycket iver och petglädje spurtar jag nu mot min deadline om fyra veckor. So long, fritid!

Bukarest - hundarnas huvudstad

Resan var minst sagt intressant! Bukarest som stad är rätt städig (nästan bättre än Bryssel!) och personlig men full av kontraster. Vissa gamla hus är fortfarande helt förfallna medan andra otroligt vackra har rustats upp. Bunkrarna från kommunismens Rumänien står kvar och glänser av den yttersta fulhet man kan föreställa sig. Man har helt enkelt försökt bygga något fult, och det lyckades man med.

Jag kanske hade väntat mig något liknande det jag såg i en dokumentär om gatubarn för några år sen, men det enda tecknet på riktigt förfall var egentligen den herrelösa hundarna som sprang omkring i tid och otid. Gatubarnen har de lyckligtvis hjälpt under de senaste åren.

Men även lösdrivarhundarna har minskat i antal. Då problemet var som värst ett par årtionden sedan ville man massavliva hundarna för att de hade blivit en så stor säkerhetsrisk t.ex. för barn. Men sen tyckte Brigitte Bardot att man inte får göra så med söta hundar. Det var tydligen ett sådant behjärtansvärt ändamål som krävdes för att stjärnan ens skulle titta åt Öst. Skit nu i gatubarnen och kommunismen.

Bortsett från hundarna har kriminaliteten enligt Wikipedia sjunkit till EU-medeltalet. Men det finns fortfarande många, många fattiga och många, många politikergubbar som drar hemåt så mycket de orkar på folkets och den fria konkurrensens bekostnad.

Julhälsningar

Jag fick en julhälsning från mitt belgiska liv (vol.2): Ett mejl av världens kanske bästa chef, som i vått och torrt hade överseende med allt belgiskt strul i trafiken och överallt annanstans. Och som förstod att praktiken är en upplevelse lika mycket som ett jobb.

Jag blev lite vemodig, annars också kommer det på julen fram en massa utomlandskänslor som är latenta mesta tiden av året. Julen är liksom milstolpen efter eller mitt i utomlandsvistelsen, man får komma hem och samla krafter och återknyta lite med sitt andra liv. Jag älskade alla tre gånger att vänta på varma hus och finsk julmat och att träffa alla.

Fast inte skulle jag mot något byta ut detta, att för första gången på två hela år ha ett eget hem och ha eget julmys här hemma på egna villkor.

Gradulivet...

...känns helt okej, och bättre nu när Gradun är en av många saker jag borde göra och inte ett enda gigantiskt monster som hänger i knutarna och blänger på mig (lite så där som Mårran).

De facto känner jag ett litet sting av iver just nu. Det mest positiva är kanske att jag äntligen börjat greppa forskningsmetodiken, något jag lite småfuskat med sedan jag började studera. Jag har skrivit så om så många olika ämnen med halvinspis att det känns som om jag inte kan något ordentligt. Litteraturvetenskap, korpuslingvistik, översättningsvetenskap, genreanalys och sociolingvistik har just inte något gemensamt när det gäller metoderna.

Men nu känns det alltså rätt bekvämt, och jag är nu - ett halvt år efter beslutet - helt till freds med att göra genreanalys och diskursanalys i stället för översättningsteoretiskt. Blablabla, i alla fall känns det i dag som om det kanske blir en Gradu av detta en dag.

På besök hos tolkarna

Vi var på studiebesök på generaldirektoratet för tolkning, och det var rätt inspirerande. Översättning och tolkning är som natt och dag, och det är svårt att gå över från det ena till det andra. Man tror att det är fråga om samma sak men det är det definitivt inte. Här i engelskspråkiga världen får man ständigt påpeka vad skillnaden är mellan translating och interpreting.

Då man översätter hinner man googla men som tolk måste man var den mest allmänbildade personen i världen och i princip veta allt och ha informationen inom två nanosekunders räckhåll. Tolkarna reser och stressar. De behöver utmärkt kommunikationsförmåga... det är en helt speciell sorts kommunikation. Det är en sammanfattning som ska vara logisk och begriplig, och helst också bättre än det ursprungliga talet. Dessutom ska man ha en behaglig röst och en livlig ton. Och tydligen har en undersökning visat att det allra viktigaste är att låta intresserad. Det kanske är den största utmaningen för tolkar som har varit med länge.

Jag prövade på simultantolkning en gång, och det var roligt som fan. Och jag var rätt bra på det. Tyvärr är jag snart 28 och borde kanske ha valt detta redan från början. Det tänkte jag ju också då i tiderna, men ärligt talat var det inte värt att bo i Kouvola för. Sorgligt men sant.

Måste man vara så gammal helt plötsligt?

Ett blixbesök i Strasbourg

Strasbourg överträffade alla mina förväntningar. Jag gillade speciellt det lite franska stänket som fanns över allt. Även om staden också var förvånansvärt tysk!

Det är ingen hemlighet att EU:s tre säten i Bryssel, Luxembourg och Strasbourg är ett vansinnigt koncept. Ledamöterna reser till Strasbourg åtminstone tolv gånger per år, och de är mer än 700 stycken, plus assistenterna. Det är galet både med tanke på jobbtakten och på miljön. Men så föreställer jag mig att Bryssel som stad skulle axla allt det praktiska EU-ansvaret. Tanken på den karusellen är rätt så skrämmande men scenariot nästan lite komiskt.

I alla fall var vårt besök uppfriskande. Att se den här ljusröda, idylliska staden var trots idel studiebesök gott för sinnet. Det får mig att vilja åka till Paris, vilket jag också tänker göra.

EU-svenska är svenska

Jag var osäker i början på hur det skulle gå med min finlandssvenskhet. Min erfarenhet grundar sig ju dessutom exklusivt på den finländska förvaltningen. Men jag insåg snabbt att den rädslan var helt obefogad, för jag blev tillsagd: "Vi översätter för svenskspråkiga, inte för Sverige".

I Finland är man inom förvaltningen mer konservativ och känner sig bunden till det finska originalet. Hjälp, vad händer det för katastrofalt om jag byter form här eller tar bort det där? Svar: Ingenting. Det kanske rentav blir bättre. Den (riks-)svenska klarspråkstraditionen är mycket längre hunnen och mer genomtänkt och genomförd. Det syns också här i Bryssel. Lagspråket tillhör inte bara juristerna, och tolkningen av dem är inte och ska inte vara experternas ensamrätt. Det var så det funkade på 1800-talet.

I början blev jag inte sällan överraskad då mina lagtexter kom tillbaka med förenklingar, medan klarspråksförsök i Finland oftast blir tillbakavisade. Då först insåg jag hur svårt det verkligen är att skriva enkelt i en intensiv lagtext, men också hur klart det verkligen kan bli. Man kan vara hur medveten som helst om sitt eget bruk och sina register men bara respons får en att utvecklas. Så är det bara.

Det kan allt sammanfattas i min handledares beskrivande kommentar: "Vi sysslar ju mest med svenska här, inte något obegripligt EU-språk". Samtidigt får jag ju ett ordentligt rikssvenskt språkbad! Det är som en varm bubbelpool. Och på avdelningen känns det lite som om man jobbade i en stor kram hela tiden.

Och så var det ju själva jobbet!

EU-översättning låter knappast så sprittande, men det har definitivt många unika erfarenheter att ge mig. Det sades oss att det här är det största och mest effektiva översättningsmaskineriet i världen... det låter väl maffigt, men tänker man närmare på det måste det ju vara sant. Var annars hittar man en 23-faldig samtidig produktion av så här mycket översatt text?

Vi har också de bästa möjliga arbetsredskapen som ska göra arbetet effektivt. Och då menar jag kanske inte en stor flatscreen, utan databaser, flera interna söksystem, redigeringsprogram, bibliotek, språkkurser, utbildningar och ordböcker så det understa ruttnar. I början gick praktikanterna på kurs i sju olika program, och fortfarande behärskar jag inte alla till deras fulla potential.

Alla texter, ca en miljon sidor per år bara från kommissionen, lagras i en databas där de kan plockas fram i vilken språkkombination som helst. Det här är ett mycket mäktigt verktyg.

Det jag älskar mest (och som överraskade mig mest) är att få så fria händer, både stilistiskt (och det ska jag skriva mer om senare) och helt praktiskt. Jag går själv och rotar i högen och väljer dagens text. Alla texter granskas, inte bara mina, så det känns tryggt fastän ansvaret är stort och nivån ibland hisnande hög. Så vitt jag förstår håller DGT:s översättare i regel mycket hög kvalitet. Mina kolleger är våldsamt kunniga och minst lika hjälpsamma.

Kort sagt är det här en fantastisk arbetsplats av en mängd olika orsaker. Det är givet att vi sitter vid sidan om det stora policyarbetet och är en stödtjänst för EU:s arbete. Men vi är samtidigt tillsammans med tolkarna det som verkligen gör flerspråkligheten verklig. Åtminstone på det ideologiska planet.

Det händer i Bryssel

Så gott som varannan vecka är det någon grupp som vill demonstrera vid Schumanområdet där de flesta kommissionsbyggnaderna finns. Och det passar ju bra, för det är där alla bussar och bilar ska förbi på morgonen och hundratals firmor har sina kontor.

I morse då jag undantagsvis gick igenom området fick jag göra omvägar kring taggtrådarna som polisen höll på att rigga upp. Det blir toppsäkert och svårt att ta sig in på området. Och är det en demonstration på gång, då vet man att det är stört omöjligt att ta sig hem från jobbet på vanliga vägar. Som en chockvåg sprider sig trafikkaoset flera osannolika kilometer bort från Schumanrondellen. Bara i Belgien.

Åtminstone blir det inte tråkigt! För dem som jobbar inne vid Schuman är det action mest hela tiden: prickskyttar, demonstrationer med ko och mjölkspruta, svarta limousiner med svärtade fönster, mässor, konferenser, jippon, tiggare och trafikkaos. Det saknar man ibland här ute i Genève där det är ganska fridfullt. Här har de anställda ett eget lekis för sina avkommor. Vi ser träd och horisonten genom fönstren och ett intensivt mönster av vita streck över himlen eftersom flygtrafiken är så livlig här. På kvällen blir här tyst och mörkt, och nästan lite mysigt.

Goda saker med Belgien...

...eller kanske snarare med Bryssel, är att staden är hisnande mångkulturell. Sitter man i metron hör man en hel massa språk talas, av vilka man känner igen hälften, med god tur. Det är något helt annat än i hesaspåran där det talas finska, punkt. Och inom det europeiska kunde man ju tro att det skulle kännas västerländskt, men jag tycker det är överraskande blandat också där. Därför känner man sig lätt att man passar in här, även om man som en del andra är lite rotlös.

Brysselborna är också bra på att dras med folk som talar medioker eller dålig franska. Däremot är de ju inte så bra på att tala holländska fastän språket syns precis överallt i stan. För mig är det en tacksam kombination som gör att jag kan hålla kunskaperna i båda språken vid liv, bland annat genom att läsa metro i två versioner på vägen till jobbet.

En klar fördel med att bo i Bryssel är att man, som jag, kan ha turen att bo vid en dyr hörnbutik med konstiga öppettider och en flamländsk snäll gubbe utan tumme som ägare. Han ger ibland mandariner som en liten cadeau då man köper något och avokadorna är perfekt mogna för att ätas varje dag.

Nattlivet kan man heller inte klaga på, det finns att välja och vraka. Dessutom finns det en samlingsplats för expats, och det hade jag inte väntat mig. Varje torsdag kväll och gärna också under resten av veckan kan man ta sig ner till Place de Luxembourg utanför Europaparlamentet och dricka öl med hundratals andra EU-glada. Jag tror stället måste ha den största mingelpotentialen jag har varit med om, men också den högsta kostymprocenten. Men speciellt glad är jag över förkortningen Plux och verbet pluxing som uppkommit som benämning på den här kära sysslan.

Belgiska tendenser

Man kanske kunde tro att Belgien är ett land som är ytterst byråkratiskt och välorganiserat. Efter ett år plus tre mer insiktsfulla veckor i landet kan jag konstatera att det nog är byråkratiskt, men inte särskilt välorganiserat. EU-institutionerna fungerar på egen maskin i glänsande glashöghus men själva landet är något helt annat. Förutom det (språk-)politiska klimatet, där de olika språkgrupperna har bestämt egna förvaltningar är också Bryssel som stad rätt kaotisk, väldigt smutsig och på sina ställen rentav förfallen. Det känns som om det hade spårat ur i något skede, och nu tycks det vara svårt att hantera stadens med all dess mångfald och yrsel.

Här följer några exempel på belgiska stenåldersmetoder. Det finns förstås massor gott att säga om stället, men det sparar jag gladeligen till nästa inlägg.

Morgontrafiken är en mardröm (även om jag vet att det finns värre), och det tar mig 50 minuter att ta mig till jobbet om jag har tur. Som färdmedel har jag valt spårvagn-metro-buss. Varför någon skulle vilja köra bil i Bryssel är helt obegripligt för mig.

Belgarna försöker visserligen sortera avfall, men det känns lite gammalmodigt att bara slänga ut sitt avfall på gatan två gånger i veckan. Ska man köpa internet får man vänta först på en installeringskarl, och sedan på att modemet kommer hem per post. Butikerna stänger tidigt och nästan inget är öppet på söndag. Frukter säljer man, liksom för åtta år sen under mitt au-pair-äventyr, i paket på 6 st gjort av papp och elmukelmuplast. Och sist men inte minst har belgarna vaknat lite sent till EU-rekommendationerna om rökfritt i barerna, för först nu diskuteras lagen, och motståndare finns. Så det finns än så länge inget hopp om att inte lukta illa varje dag. Förutom att stanna borta från barerna förstås, men det vore väl att underkasta sig.

Varför? Why? Pourquoi? Waarom? Miksi?

Det är inte bara ett par gånger man fått frågan om varför allt ska finnas på alla språk här i EUland. Mångspråkigheten fick nyligen sin egen kommissionär som står inför den lite knepiga uppgiften att hela tiden berättiga de olika språkens existens i EU-sammanhang. För mig och många andra språkälskare känns det väl självklart, och hur trevligt språk engelskan än är behöver det inte ta över inom alla domän.

Men på EU-nivå översätts dokumenten till de 23 officiella språken om de direkt gäller medborgarna, och i regel till franska, engelska och tyska om de är interna arbetsdokument. Men varför? Jo, för att lagarna ska gå att tillämpa i medlemsstaterna - översättningarna är också bindande dokument. För att medlemsstaternas officiella språk (och faktiskt också de icke-officiella, tycker jag) har samma värde och giltighet som engelskan och franskan. Och framför allt för att varje medborgare ska ha rätt att på sitt eget språk läsa om EU-beslut som gäller honom eller henne fast vi oftast inte orkar det. Hela kalaset kostar dig och mig bara 2,5 euro per år.

Introduktionsyrsel

Hela veckan har gått åt till att bekanta sig med fenomen och information av olika slag - EU:s administrativa struktur, människor, skumpa och tilltugg, belgiska ölsorter, jobbet, jobbkompisarna och det ofattbart välstrukturerade men invecklade arbetsflödet för en EU-översättare. Det känns som om jag får börja från 0, eller åtminstone från 1 eller 2, och som om mina tidigare arbetsmetoder härstammar från stenåldern. Jag trodde att jag var rutinerad och insatt, men det är så mycket jag inte visste att jag kunde hitta och så många verktyg jag inte haft tillgång till! Det som är klart är att jag kommer att lära mig helt enorma mängder - och då menar jag för en gångs skull inte bara källtextens detaljinformation om saker som gummiskydd för elledningar och annat sprittande.

Det är intressant från min ack så humanistiska synvinkel att se hur så många andra praktikanter är redan frälsta EU-entusiaster som förstår hur EU fungerar på detaljnivå och snackar politik på kaffepausen. Talarna på introkonferensen blev grillade i frågor som gällde substansen i sig, dvs. politiken, arbetssättet och EU:s ställning i världen, till och med EU:s existens. Men jag höll ju hellre tyst och observerade hur de här sakerna talades om, vilket var alldeles tillräckligt intressant.

Rum med utsikt

Jag bor i Bryssel i ett område inte långt från kärncentrum eller EU-institutionerna, kanske på 4-5 metrostationers avstånd. Kvarteren har mycket liv, både trafik, fruktförsäljare, roskisbilsbuller, kaffesnack och nattsuddande. Trafikförbindelserna är också riktigt bra, men man måste nästan alltid vara beredd på 2-3 byten för att komma fram. Troligen innebär min jobbväg tre byten men eftersom trafiken fungerar ganska effektivt borde det ändå gå på en halvtimme.

Lägenheten är trevlig trots att den enligt beneluxisk tradition är lite dragig och fuktig och inte så målmedvetet inredd. Den ligger på hösta våningen i huset och mitt rum är i själva verket en trappa upp från resten av lägenheten. Det är som en egen liten vindsvåning, och känns som min alldeles egen hörna. Taket sluttar och ena kortväggen är övermålade tegelstenar, vilket ger en viss mysfaktor. Utsikten genom fönstret är fin. I rummet finns nästan inga möbler, men sannolikt behövs det inte egentligen mycket mer. Jag sover på tre madrasser travade ovanpå varann, lite asketiskt men helt bekvämt trots allt.

På det stora hela trivs jag riktigt bra, och med några affischer och lite mera ljus ska det nog bli riktigt hemtrevligt. Speciellt läget är definitivt en fördel fastän det räcker en stund att ta sig hit. Rumskompisen kommer jag väldigt bra överens med. Fast vi inte ofta finns i lägenheten samtidigt känns han redan som en viktig konstant i Bryssellivet.

Höjden av resfeber

Nu passar det bra att sitta ner en stund och skriva då de allra första intrycken har börjat sjunka in. Resan gick bra trots den tidiga timmen, men då jag packade på kvällen gick jag igenom den klassiska men fruktansvärda "var är mitt pass"-episoden. Det var nu helt enkelt så att min pass alltid är på ett enda ställe och nu hade vandrat ner under sängen, något jag aldrig kommer att förlåta det för. Mina första timmar i Bryssel gick åt till att släpa omkring alla sakerna via kommissionsbyggnaderna genom hela stan och uppför de mycket smala trappuppgången till lägenheten och en 60 cm bred spiraltrappa upp till mitt rum, och till att rekognoscera omgivningen.

Jag hade bara fått ett par timmar sömn och efter flera veckors totallugn reagerade jag jättestarkt på att vara borta. Jag vet ju exakt vad det innebär att åka till en stad där man knappt känner någon, men nu kändes det bara övermäktigt tungt.

Men det är otroligt vad en god natts sömn kan göra! Jag träffade också min rumskompis D som ytterligare underlättade mitt mående genom att svara på mina frågor och vara så underbart obrydd av den byråkrati som EU är känt för (så här långt kan jag intyga att det ryktet är helt välförtjänat). Han har lärt sig att ducka och ta det lugnt i papperskriget. Vi kommer helt säkert att komma överens, men jag kommer knappast att se väldigt mycket av honom. Han är ofta bortrest, nästan alla veckoslut, och jobbar långa dagar. Men han är en smart, flexibel och snäll person. Och så bjöd han ju mig på röda vinbär till kvällsteet.

Tillbaka till Utomlands

Vilket märkligt sammanträffande. Dagen efter att jag skrev mitt förra inlägg om framtiden och Finland fick jag ett samtal från Europeiska kommissionen om att jag fått praktik där. Jag ska översätta i Bryssel i fem månader med start i oktober! Vad jag ska översätta och från vilka språk har jag ingen aning om, men kan nog gissa. EU är inte känt för att vara obyråkratiskt precis, och jag ska jobba vid en svensk enhet. Men man kan nog lugnt säga att det här är drömjobbet just nu.

Jag kommer ju dessutom att bo i Belgien för andra gången i mitt liv, och jag är helt säker på att jag kommer att se på staden med helt andra ögon. Och så har jag ju några fler år på nacken - sju blir det tror jag. Förutom jobbet i sig och det sociala nätverket som jag hört att finns mellan praktikanterna är jag jättelycklig över att få fortsätta med min franska. Den är väl okej, men kan bli så mycket mer än okej!

Det viktigaste här är kanske ändå att jag får köpa lite mer tid för att fundera på karriär och studier. Och så har jag en utomordentligt bra ursäkt att fortsätta blogga!