...alltså egentligen räddar Cokis världen!

Nu bombarderas vi av dokumentärer, reklamer, webbföreläsningar om hur isoglukos förstör våra liv och gör oss feta, och visst fan är det skrämmande. Jag har börjat snegla argt på läskautomaten i korridoren i skolan där jag jobbar, och känner mig dödsskyldig då jag ibland köper mineralvatten ur den då rättandet känns som tyngst.

Här kan ni dock se en snitsig video som berättar att Coca-Cola Company i själva verket räddar världen genom att utbilda, genom att föra samman människor, genom att erbjuda 180 olika alternativ och massor lätta sådana. Allt presenterat till en fantastiskt cornig jingle komplett med barnkörsång och eskalerande stråkkomp. Så där ser ni! Cokis är the good guys!

Fast tyvärr är det kanske inte så (vem vet nuförtiden, alla vill bara göra business och om man lite ljuger på paketet och blandar in hästkött så är väl ingen större skada skedd?). Kanske Coca-Cola, som galjonsfigur och/eller välförtjänt syndabock för hela läskindustrin, hellre skulle ha gjort en sådan här video:

Förr var trenden fettskräck, nu sockerskräck, och jag bara väntar på att trenden ska bli fokuserat på the dos i stället för the don'ts. Men "måtta med allt" är så fruktansvärt osexigt att ingen någonsin kommer att orka med det ens nära på så mycket som med denna sockerhysteri. Men det ändrar inte på det faktum att jag tycker att användning av läske- och energidrycker kräver för stor medvetenhet och kunskap för majoriteten av oss att klara av. Lite som med alkohol. Och ändå är det ju inte kärnfysik.

Man måste älska 90-talet

Tack Youtube och Spotify, för att vi får återupptäcka våra pinsamma favoriter från det tidiga nittiotalet. Bara ett klick ger oss möjlighet till nostalgitrippar inte bara till de där stora megahittarna som alla lyssnade på, utan också till dessa udda (ofta tyska) hittar som man hade på någon helt mystisk dubbel-cd-hit-compilation som föräldrarna hämtat med sig från någon resa. Jag minns hur jag klättrade upp till stereosystemet i mammas och pappas rum och knäppte på fyra olika moduler, för jag skulle lyssna på cd, kompaktdisk.

Här en alldeles fantastisk sådan hit (och en lika fantastisk video), med allt från syntljud, reverb på allt, stora dramatiska trummor (som jag älskar), stämsång, brygga med säckpiperiff, modulering mot slutet och bäst av allt, småfalskheter som visar att inspelningen är riktig, mänsklig. Vilken är din otippade, småpinsamma favorit från 90-talet? Och det duger inte med Shakespeare's Sister, Terence Trent D'Arby eller boybänd.

Teaterfredag och äventyr i hissen

Denna veckas fredag bestod mest av håsande och spring. Min arbetssituation känns just nu som om jag skulle stå i ett rum i en tornado uppsatser och kopior på tråknyttiga instruktioner om hur man skriver essä. Jag lever i ett papperskaos på ett kollektivt, professionellt och individuellt plan. Det finns bara för mycket av dem för att ha koll. Åtgärdas denna helg.

Så som tur var planen igår ändå att gå på teater och njuta av en kväll av kultur där man bara får luta sig tillbaka och ta in nya intryck och bli sporrad till nya tankar. Jag hade aldrig anat att jag:

a. skulle bli fast i en hiss med fyra främlingar och en pojkvän, av vilka en var politiker (obs, ej pojkvännen). Dramat upplöstes genom att en i hissällskapet med våld drog upp dörren och med nöd och näppe räddade undertecknad från totalpanik. Efter några evighetslånga minuter av irrande i teaterbyggnaden nådde vi teatersalen och föreställningen kunde börja cirka tio minuter efter tidtabell.

b. skulle bli bli utsatt för en metateaterupplevelse i form av Viirus senaste produktion Woyzeckmaterial, i vilken just ovan nämnda önskan om att få luta sig tillbaka och bli serverad nya impulser blir ogiltigförklarad. Eftersom jag sedan tyckte det var en av pjäsens karameller, blir jag själv en en del av metatanken, vilket just det de ville. Så meta. Och då jag säger det är jag just sådan som teaterpubliken i produktionen blir anklagad för att vara, lite nöjd då jag förstod juttun. Och nu gör jag det igen. Metacirkeln är komplett.

Så det blev ingen avslappnande fredag alls, men en fredag med både skräckupplevelser och en helt härligt myllrig, multimedial teaterupplevelse. Gå och se Woyzeckmaterial. Ajo nej, det är redan för sent! Så som det ofta är när man "nog borde gå" i flera månader och sedan aldrig får det gjort.

Vissa saker kan man få för pengar

Det kändes som att det var dags att skriva en lista. Jag är en vän av listor. Och det här blir ingen önskelista till jul utan en lista på saker jag önskar att jag kunde unna mig eller ha i all evig framtid:

- massage en gång i veckan
- dyrt salongschampo
- mango i fruktskålen och macadamianötter i morgongröten
- sånglektioner
- prenumeration på hesari
- organiskt tillverkade ostar från små gårdar
- gott kaffe på jobbet (kanske en omöjligthet?)
- discovery channel
- södernresa varje vinter
- nyårsresa varje nyår
- personlig fysioterapeut
- livstids prenumeration på est elle
- en örtträdgård som inte dör till hösten

Och det finns ju nog annat i mitt liv också. Men vet ni - en del av dessa inköpbara saker tänker jag faktiskt unna mig denna höst. Hur ser din lista ut?

Känsloutbrott av det oväntade slaget

Jaha, gårdagens mest otippade reaktion. Jag blev rörd till tårar av Finlands Top Model (oops, det är min guilty pleasure. Inte den finländska versionen utan över lag). De åkte till Afrika och gjorde ett obligatoriskt besök i en by där en finländsk organisation gör välgörenhet, och log vackert med alla barn.

Men faktiskt blev jag lite rörd. Vad lever vi i för bubbla egentligen? Ni kanske redan har fattat detta och sett detta. Jag vet att många av er har det. Jag är ju fullständigt medveten om att alla inte har det bra i världen, och det behövs väl ingen realityserie för att jag ska inse det. Men för att på riktigt fatta? Vi bara blundar, ju.

Borde man då alltså åka till Indien eller Afrika och undervisa eller hjälpa till på något annat sätt? Jag har alltid tänkt att jag inte är en person som någonsin skulle göra det. Och jag beundrar alla som verkligen åker. När jag tänker närmare kommer jag säkert aldrig att göra det, tyvärr, tyvärr, tyvärr. Räcker det om man betalar in pengar till välgörenhet? Så kan man blunda vidare.

Komedikväll

Svenskis levererade! Njöt ikväll av en äkta Shakespeare-komedi. Det var så skönt att se hur väl humorn fungerar än idag. Han förtjänar sitt rykte, den mannen (om det alls var han?). Men som det sägs, varför konspirera då vi ändå inte vet vem han är. Shakespeare är bara ett namn för oss. Som vi alla i och för sig, innerst inne, frivilligt eller ofrivilligt, föreställer sig att hör ihop med Joseph Fiennes välskapta kropp och fejs.

Telefonföljetongen, del 4

Ja, inte var det muntert att ge ifrån sig sin sprillans nya leksak. Nu får jag gå igenom den där enorma frustrationen som kommer då man behöver hantera en ny mackapär och allt bara är klumpigt. Har en äldre modells smarttelefon som inte är särskilt smart, och kanske det minst intuitiva jag har haft att göra med på länge, efter läroplattformen Fronter, förstås.

Men livet går vidare och två veckor lär flyga förbi rätt snabbt. Jag påminner mig själv om att det faktiskt bara är en telefon. Men våra telefoner inte bara telefoner, de är djupt personliga smådatorer där vi har allt (snart vår identitet?), så abstinensen är djup och obeveklig.

Om jag blev blixtberoende på två veckor blir det nu intressant att se hur lätt eller snabbt jag minns hur det var innan det hela började. Och minns någon förresten hur det var när man gick omkring med telefonkort?

Telefonberoende

Nåja, det har gått två veckor av den nya uppkopplade eran i mitt liv, och jag har det tvivelaktiga nöjet att meddela att jag officiellt är som alla andra med smarttelefon. Jag trodde att jag skulle orka kämpa emot, inte sitta och påta på telefonen så fort det blir en stund då "ingenting händer".

Min iPhone är min nya stöttepelare i livet. Den har hjälpt mig igenom långa "tråkiga" bussresor, löst "problemet" med att inte hitta den snabbaste bussen. Plötsligt förstår jag så väl det beteende jag har förundrat mig över i ett par år redan. Jag förstår elevernas rastlöshet, och hur de i ögonvrån på lektionen ser telefonen blinka med löften om spännande gemensamma stunder. Hur de inte kan motstå att ömt hålla om sin telefon och få betryggande beröring med åtminstone fyra minuters mellanrum.

Jag är nu en av Er.

I morgon för jag min älskling på reparation, för jag hörde (förstås) till en av de få personer som får en iPhone med ett större tekniskt fel. Min kan inte bli tyst, tystknappen reagerar alltså inte. Det här gör på många sätt min vardag intressant, för jag är nu dessutom en av dem som inte får sin telefon att hålla tyst när det gäller.

Lovar att återkomma med ingående beskrivningar på mina abstinensbesvär så fort jag lämnat bort husdjuret. Tanken på det känns inte bara lite olustig.

En pust av Shakespeare

Under mina superinspirerande studieår på engelsk filologi hörde nog Shakespeare-kursen till en av mina favoritupplevelser, kanske var den till och med den bästa någonsin i en undervisningssituation. Jag skrev sedan ett prosemi om översättning till svenska av Shakespeares verk och blev om möjligt ännu ivrigare. Och det är jag, som vi vet, inte ensam om i världen.

Men nu har jag gå tillbaka till Shakespeare, eftersom jag envisas med att ta upp honom då jag undervisar teaterns historia för gymnasisterna, fastän jag borde fokusera på inhemskt och nordiskt. Men jag envisas för att han är lättare att sälja, kort och gott. Och nog är det väl en obligatorisk del av allmänbildningen att veta vad världens kändaste monolog på riktigt handlar om?

Jag har också haft turen att få två (typ) frilansuppdrag som berör Shakespeares pjäser. Det ena tog jag inte emot, och det ångrar det än idag. Jag ombads diskutera språk i och översättning av Shakespeare med en grupp teaterstuderande. Men eftersom jag hade grymt bråttom då och är en hopplös prestationsgalning tackade jag nej. Det är inget man hafsar ihop precis.

Men trots allt detta intresse har jag missat ett klipp på Youtube, som jag idag surfade in på av en händelse. Jag blev så glad, så glad. Jag råder alla mer och mindre intresserade att klicka här och lyssna när författaren till min inträdesbok till engelsk filologi pratar Early Modern English, så som det i verkligheten uttalades. Vi lärde oss det schematiskt, men aldrig har jag hört någon tala det som om det vore vilken regional dialekt som helst.

Tidsresor på jobbet

Skolan firar hundra år och varje dag denna vecka blir ett anakronistiskt undervisningsexperiment. I morgon får eleverna stå upp så de svarar på en fråga och kalla läraren för magister eller fröken. Väggarna är förstås tidsenligt tapetserade med lämpligt material.

Så här såg första sidan i HBL ut söndagen den 30 juli 1938:

Ny telefon - nytt liv

Det här blir mitt första inlägg från min sprillans nya iPhone. Till sådana inlägg är det väl lämpligt att tillägga en snitsig bild (väldigt spontant tillkommen). Så välkommen, mitt nya, uppkopplade liv!

Dagen i är kommen

Jag trodde aldrig det verkligen skulle hända. Men dagen har kommit då jag går från knappra till peka, nätlöst till invävt, småskärm till miljontum, anträffbar till superanträffbar. Idag ska jag köpa en iPhone.

Detta beslut var inte svårt att ta då jag för ungefär sjuttonde gången konstaterade att mitt liv hade varit lättare med nät i fickan. Inte för att jag egentligen vill läsa mina mejl hela tiden (men jag inser att det blir en av följderna), utan för att jag kan kolla grejer just då det behövs. Inte som då jag satt på bibban med en massa postit-lappar och gjorde research för en översättning och ändå glömde hälften av sakerna bara för att min fil satt uppe i molnet utom räckhåll. Aldrig mer.

Och så vill jag ha fler bilder här på bloggen.

Dagens överraskning i postlådan

Jag har riktigt fina vänner. För att de har köpt mig en prenumeration av oklar längd på den nya finlandssvenska tidningen. Jag ska motstå frestelsen att recensera, och i stället hålla mun och njuta av tidningens innehåll. Många glada läsestunder står runt hörnet.

Fast så mycket kan jag väl säga att jag understöder initiativet. Men innan man startar en tidning borde man väl kolla att man har någon som kan svenska och journalistik.

Okej, det var lite syrligt - så här offentligt. Men så kan det gå.

Några rader om två sånger

Av en händelse råkade jag surfa på BBC:s konsert med Eric Whitacre och hans kör, och med en av mina favoriter Imogen Heap. Den sändes live och kan lyssnas på en tid ännu. Imogen Heap hade blivit ombedd att skriva en sång som Whitacre skulle arrangera för kör och solist.

Hon valde att be allmänheten berätta vilken sång som ännu borde skrivas, i sin projektstol The Listening Chair. Det visade sig att det inte fanns ett enda tomrum, utan ett brett spektrum av teman som borde besjungas. Så hon skrev en otroligt mystisk sång. Jag såg fram emot att höra den, och jag läste bakgrunden. Men den öppnade sig inte på första lyssning, inte ens lite. Väldigt förvånande, faktiskt, då Imogen Heap konsekvent levererar så hög kvalitet. Jag hoppas den snart finns tillgänglig i studioversion också. Så jag ska nu lyssna ett par gånger till och se om den ger belöning lite längre fram.

Idag mindes jag också den här. Tyvärr, måste jag nästan säga, för Björks musik ur von Triers film väcker fortfarande så mycket ångestkänslor fast det är över tio år sedan jag såg filmen. Men sången New World är något av det mest hjärtskärande som skrivits, med hela orkestern och horntemat. En enastående talang, den där isländskan.

Papperskrig

Nu är firmanamnet klart, men det tänker jag göra offentligt först då jag svart på vitt ser att ingen annan har hunnit före. Men före jag kan få det svart på vitt måste jag läsa igenom skatteregler och blanketter och anvisningar som innehåller ord som "Ni" och "ty" och "jämte", och som använder tre olika benämningar för enskild näringsidkare huller om buller så att det inte ska vara alltför lätt att lista ut vad som är vad. Jag får vända mig till lagen för att få veta.

Nä, sanningen är att det finns välformulerad information och så finns det mindre välformulerad information. Som före detta myndighetsöversättare vet jag nog hur de här uråldriga, mossiga texterna har kommit till, men. Men. Varför finns de kvar? Det vet jag i och för sig också. För att många tjänstemän inte tror på att det kan vara trovärdigt och exakt om de inte formuleras på det mystiska språket Myndighet. Jag, den allsmäktiga bessewissermedborgaren, ger ett papegojmärke till skattemyndigheterna och en reprimand till ytj: uppdatera era blankettanvisningar. Följ Ålands exempel och fixa till nåt uppmuntrande och sexigt som startaeget.ax.

Hur som helst myllrar det i mitt huvud och jag har 88 frågor fler än när jag började läsa. Samtidigt ser jag fram emot den dag då jag verkligen kan det här med moms och skattefrågor. Tills dess har jag huvudvärk.

Mer skrivande

Jag bloggar nu också var fjärde vecka på Lyrans Hbl-blogg! Den kan man bekanta sig med här. Nu senast ville jag skriva något smått om vår konsert i söndags med Sydamerikansk musik. Det var ett inspirerande projekt när man väl tragglat sig igenom de portugisiska sångtexterna och uttalet. Jag blev till och med lite sugen på mer portugisiska.

Vår fina konsertplansch.

Blogga på!

Nu ni, alla som klagar på att det finns dåliga bloggar, banala bloggar, ytliga bloggar, korkade bloggar, knäppiga bloggar, pretentiösa bloggar, malliga bloggar, exhibitionistiska bloggar, pr-bloggar, onödiga bloggar:

Vill folk skriva så låt dem för all del göra det. Skrivarglädje är en bristvara! Det är så klart fråga om ett gränslöst farligt och samtidigt underbart fritt medium, men vi kan vara selektiva som läsare. Är vi selektiva med vem vi anser att får skriva är det vi själva som är ute på farligt vatten.

Sampletankar

Skivrådet i klassen väckte vissa tankar. Den nya bekantskapen Emeli Sandés låt (eller åtminstone kompet) baserar uppenbart sin ljudvärld på Massive Attacks klassiker Unfinished Sympathy (om det inte rentav är ett sample som man lite har mixtrat med). Det är därför soundet känns trygg och bekant för lyssnarna, även om originalet absolut inte var det då låten kom ut. Så sluter sig än en cirkel: fragment och tendenser ur det gamla återanvänds så det föds något nytt. Förhoppningsvis med respekt för originalet och så att det finns ett mervärde i samplingen eller covern.

Och då kan jag inte låta bli att nämna min favoritsampling någonsin: Serge Gainsbourgs Bonnie and Clyde som blir till MC Solaars Nouveau Western (1993), en av de bästa hiphop-låtarna från 90-talet, ett politiskt stycke och samtidigt en hommage till den franska musiken.

Möhippa med nya barupplevelser

Så har man då ordnat sin första egentligen möhippa i enlighet med brudfrämmeuppdraget. Det var grymt roligt! Och glädjande är det uppskattas och syns att man försökt planera dagen så att programmet verkligen reflekterar festföremålet. Ett bra team och ett tacksamt föremål.

En sak vi lärde oss var att det i Vallgårds dunkla kvarter döljer sig en helt underbar, brokig jazzkrog, fylld med vänligt sinnade proffs (på alkohol, inte jazz), som ändå är där genuint för musikens skull. De tyckte bra om att ha ett gäng på 15 glitterklädda tjejer, av vilka speciellt en skönsjungare blev uppkallad på scen. Häpna fick de njuta av en vokalist av högsta rang.

Vi lärde oss också att dryckesvisor i stämmor inte är välkomna på restaurang Manala, där de har en princip om att sång och dylikt oljud är förbjudet. Vi blev vänligen informerade om detta mitt i en fransk medeltida dryckesvisa med en time-out-gest. Så nu vet ni var man finner stans enda restaurang som inte uppskattar ett par dryckesvisor i körtappning. Eller unisont, för den delen.

En annan mycket trevligare upptäckt var den just nu superhippa (blev jag informerad om) baren Navy Jerry's i Kampen. Hipsterhalten var hög, men uppfriskande är det att vara på en bar där dansgolvet fylls av typ rockabillymusik. Kanske Helsingfors nattliv trots allt har något att bjuda på om stunden, sällskapet och humöret är rätt?

A cappella-kväll

Igår var vi på Real Groups konsert på Alexandersteatern, och det blev helt klart en positiv överraskning! Gruppen är ju långt ifrån lika pop som de var kring millennieskiftet, och flera av medlemmarna har bytts ut. Norden vimlar numera av a cappella-grupper och banbrytarna har fejdat till bakgrunden. Jag hade sett gruppen förr, men det var helt härligt att höra dem igen. Otroligt slipat är det, men mot slutet kom också några mänskliga fel igenom. Det gör det hela lättare att ta in.

Det bästa under hela konserten var dock den andra encoren Gøta, som man kan lyssna på här.

Det är lite märkligt att gå på konsert helt på svenska och dela upplevelsen med en helt frälst publik, av vilka 80 % var sångare och körsångare. Snacka om inside.