Teaterfredag och äventyr i hissen

Denna veckas fredag bestod mest av håsande och spring. Min arbetssituation känns just nu som om jag skulle stå i ett rum i en tornado uppsatser och kopior på tråknyttiga instruktioner om hur man skriver essä. Jag lever i ett papperskaos på ett kollektivt, professionellt och individuellt plan. Det finns bara för mycket av dem för att ha koll. Åtgärdas denna helg.

Så som tur var planen igår ändå att gå på teater och njuta av en kväll av kultur där man bara får luta sig tillbaka och ta in nya intryck och bli sporrad till nya tankar. Jag hade aldrig anat att jag:

a. skulle bli fast i en hiss med fyra främlingar och en pojkvän, av vilka en var politiker (obs, ej pojkvännen). Dramat upplöstes genom att en i hissällskapet med våld drog upp dörren och med nöd och näppe räddade undertecknad från totalpanik. Efter några evighetslånga minuter av irrande i teaterbyggnaden nådde vi teatersalen och föreställningen kunde börja cirka tio minuter efter tidtabell.

b. skulle bli bli utsatt för en metateaterupplevelse i form av Viirus senaste produktion Woyzeckmaterial, i vilken just ovan nämnda önskan om att få luta sig tillbaka och bli serverad nya impulser blir ogiltigförklarad. Eftersom jag sedan tyckte det var en av pjäsens karameller, blir jag själv en en del av metatanken, vilket just det de ville. Så meta. Och då jag säger det är jag just sådan som teaterpubliken i produktionen blir anklagad för att vara, lite nöjd då jag förstod juttun. Och nu gör jag det igen. Metacirkeln är komplett.

Så det blev ingen avslappnande fredag alls, men en fredag med både skräckupplevelser och en helt härligt myllrig, multimedial teaterupplevelse. Gå och se Woyzeckmaterial. Ajo nej, det är redan för sent! Så som det ofta är när man "nog borde gå" i flera månader och sedan aldrig får det gjort.

Körglädje

Höstens konsertprojekt med kören var nog något helt nytt, i synnerhet för denna dåliga skådis med tio lyrår på nacken. Men att få göra något annorlunda var så fräscht, och man lärde sig en hel del om sig själv och sin scenvana (eller brist därpå).

Att vi bland annat läste dadaistiska texter var utmanande för att dadaistiska texter är så fruktansvärt fula. Det är liksom idén. Det gör nästan ont att uttala orden. Idén är att det inte finns någon idé, och att det inte ska vara som vacker ordkonst. De facto ville ju dadaisterna inte göra konst över huvudtaget, de var emot konst. Men tyvärr är det de gjorde i allra högsta grad konst, haha.

Så här skriver jag om konserten på körens blogg.

En annan favorit var texterna ur Yoko Onos Grapefruit (1964).

Komedikväll

Svenskis levererade! Njöt ikväll av en äkta Shakespeare-komedi. Det var så skönt att se hur väl humorn fungerar än idag. Han förtjänar sitt rykte, den mannen (om det alls var han?). Men som det sägs, varför konspirera då vi ändå inte vet vem han är. Shakespeare är bara ett namn för oss. Som vi alla i och för sig, innerst inne, frivilligt eller ofrivilligt, föreställer sig att hör ihop med Joseph Fiennes välskapta kropp och fejs.

Island består av...

knastrande frodiga gräsfält, korpsvarta sandstränder, vattenfallsfrust och bäckar, svaveldoftande bubbelpölar, midnattssol och dimma, bubbliga rundiga mosstäckta stenar, oändliga svarta lavafält, fjäll och krypande glaciärer, lunnefåglar och valstjärtar, neonblåa sjöar, lupinhav, sandblåst, blixtregn och storm, öar mitt på land, ångande källor, stenjättar i havet, små pastellfärgade hus, hästflockar, fårskockar, turistfånar, islandströjor, drinkar, aspiration, inspiration.

En kördag med mexikanskt

På Lyrans blogg finns nu Andrew Taylors jättefina bilder från konserten Pasión fatal. Gårdagen var också i övrigt en kördag. Vi uppträdde på en storsits för 850 studenter på Senatstorget. Jag observerade allmänt att jag egentligen är helt obekant med finska studentdryckesvisor. Vidare noterade jag att jag är helt obekant med studerande från andra ämnesföreningar och nationer. Jag har liksom inte riktigt insett förrän nu att jag inte är inne i de kretsarna längre.

Men efter ett underbart mål mexikansk fusion på Shanghai cowboy, närmare bestämt en taco fylld med en varm banan, surkål, grönsaker och guacamole, tog vi oss till nästa körevenmang, och då blev jag bättre till mods. På scen under Ylioppilaskunnan laulajats charmiga konsert YL on Pop stod nämligen precis samma gäng som då när det begav sig år 2002. Skönt!

Bloggbrister och bildbloggande

Jag märker att jag blir mer och mer påverkad och inspirerad av andra bloggar. Min bloggläserutin går ut på att klicka upp alla mina länkade bloggar och att öppna inlägg som postas på facebook. Då och då seglar jag ut i bloggosfären via andras länklistor. Jag ser deras läckra bilder av vardagliga ting och konstaterar att bloggen idag är bildbaserad, både livsstilsbloggar och olika temabloggar. Man bygger allt oftare sin tanke kring bilden. Jag vill göra det mycket oftare, men inte alltid. Ibland ska texten få bära sig själv.

Men min poäng här var att telefonin i mitt liv är föråldrad. Detta gör att jag inte kan ladda upp bilder så snabbt som smarttelefonerare kan. Och många gånger vill jag skriva om något jag ser omkring mig eller något jag precis har gjort, byggt, iakttagit eller köpt, och då finner jag mig handlingsförlamad av en elektronisk delay som idag är jädrans sällsynt. Jag har några bildinlägg planerade, så jag får väl ta med mig digikameran på stan. Hur 00-talet är inte det?

Sampletankar

Skivrådet i klassen väckte vissa tankar. Den nya bekantskapen Emeli Sandés låt (eller åtminstone kompet) baserar uppenbart sin ljudvärld på Massive Attacks klassiker Unfinished Sympathy (om det inte rentav är ett sample som man lite har mixtrat med). Det är därför soundet känns trygg och bekant för lyssnarna, även om originalet absolut inte var det då låten kom ut. Så sluter sig än en cirkel: fragment och tendenser ur det gamla återanvänds så det föds något nytt. Förhoppningsvis med respekt för originalet och så att det finns ett mervärde i samplingen eller covern.

Och då kan jag inte låta bli att nämna min favoritsampling någonsin: Serge Gainsbourgs Bonnie and Clyde som blir till MC Solaars Nouveau Western (1993), en av de bästa hiphop-låtarna från 90-talet, ett politiskt stycke och samtidigt en hommage till den franska musiken.

Musikdebut i klassrummet

Jag höll igår min första musiklektion. Det var ett saligt kaos men eleverna var på vårspralligt humör och det skrattades mycket. De lärde sig knappast något alls, men det blev en mer pratig och lösfogad timme, också för mig. Vilket är ganska skönt. Jag kände mig annars bekväm med ämnet, men att börja sjunga och driva deras sångenergi kändes lite mycket. Som tur kan i alla fall de flesta gymnasieeleverna själva ta ansvar.

Jag förstår poängen med konstämnen i allmänbildningssyfte. Eleverna får lite släppa, men samtidigt kan de fundera lite på musik och sig själva. Jag tillämpar litterära analysmetoder på all kultur (it's all I know), så också under vår fenomenala levyraati. Varför väcker Emeli Sandés pop/r'n'b-låt (en ny bekantskap för mig) så lite känslor åt någondera hållet, medan AC/DC och Chemical Brothers delar folk? Det är ingen slump.

En favorit bland konstformerna

Kvällens kulturdos bestod av Viirus senaste produktion "Det lystna landet", som jag har tänkt se länge. En teaterpjäs kan antingen vara grymt stimulerande, eller också kan den utsätta publiken för den grymmaste sortens tristess. Fast när jag tänker efter har jag inte känt mig uttråkad i en teatersalong sedan gymnasiet. Ikväll var jag minsann inte uttråkad.

Kvällens pjäs var i början obegriplig, men som nästan alltid är fallet med teater så faller saker och ting på plats. Det är när man fått hela paketet som det kan börja sjunka in. Det skönaste med teater att man kan göra helt sjuka saker på scen, som film helt enkelt inte tillåter. Och det viktigaste med mången konstform är, tycker jag, att man släpper tanken om att man måste förstå författarens eller konstnärens avsikt. Intentionalitet är sällan så relevant som vi tror, och det finns inga hemliga, gömda budskap och koder som publiken utmanas att tyda. Konst får betyda precis vad som helst för dig, och det är genom reflektion och diskussion som fler och mer intressanta tolkningar kan stiga till ytan. Det här är min övertygelse, många är av annan åsikt.

Jag läste också om två recensioner i Hbl och Helsingin Sanomat, som också de var mer eller mindre obegripliga innan man sett pjäserna. Tur att man inte är recensent. Hur ska man sammanfatta två så intrycks- och uttrycksfulla men samtidigt absurda pjäser. Det är spännande att se hur olika de båda recensionerna är.

Post-passion-depression

Så var det projektet över, efter nästan tre månaders intensiv övning. Allt kulminerade i ett storverk på dryga tre timmar. Att stå stilla, sjunga och ha någon slags scennärvaro och samtidigt vårda sina lungor, fötter, rygg, axlar och nacke är ett lidande i sig. Men det var det värt, och jag skulle göra om det så snart som i morgon. Den här musiken är knasigt stor av sig, både i ren och skär impakt och i känsla och stämning. Intimt, men ändå massivt. Så här ungefär kunde slutet av första delen ha låtit med en annan dirigent, en annan orkester, och en annan kör. Vår version når tyvärr inte etern, och det gör mig lite besviken. Därför, gott folk, ska man gå på konserter!

Men nu är det bara att låta vemodet tyna bort och se fram emot nästa Livets Programpunkt.

Betraktelser av en Islandsbeundrare

Jag har tänkt skriva om Island hur länge som helst, men då jag bor med en islänning kommer det hela tiden fram mer och mer saker som jag tycker ska ingå i min betraktelse om våra nordiska grannar. Kanske är det nu dags att skriva, då S snart ska åka - sen får jag återkomma då jag själv verkligen varit på Island.

Tänk er en ankdamm på ca 300 000 personer - men en som inte är belägen mitt ibland 4,5 miljoner andra som man kan rymma till om man vill, utan en som ligger isolerad på en blåsig, vulkanisk ö mitt i Atlanten. Vädret på den här ön är så dåligt att man är hjälplös utan bil, cykling året runt närmar sig redan en extrem sportgren. Språkmiljön på ön är så homogen att det egentligen inte finns några regelrätta dialekter, bara lite regionala färger. Invandringen är nästan obefintlig, och i och med det ekonomiska läget stadigt krympande. De varma källorna gör ön självförsörjande och energin är gratis. Bubbelpool finns i de flesta lägenheter.

Folket på ön sysselsätter sig mest med kultur, som t.ex. att göra musik - så till den grad att inga andra europeiska länder har samma mängd musikgrupper per capita. (Skämtet lyder: vad annat finns det att syssla med än att göra musik (eller konsumera oändliga mängder av den), och socialisera (eller festa, dricka och knarka), och föröka sig (eller bara öva). Invånarna på ön befinner sig mitt emellan USA och Europa men är mer trendiga än bägge två tillsammans. Språket är så gammalmodigt att alla redan i lågstadiet läser de gamla vikingasagorna i originalversion med bara lite extra hjälp. Alla känner alla - på gott och ont. Släkterna kan spåras noggrant och långt tillbaka i tiden, och barn kan bara ges namn som godkänts av namnkommittén och som går att böja enligt språkets fyra kasus - annars blir det lite otympligt att tala om personen i fråga (case in point: man kan inte göra ett omljud på namnet Claudio).

På ön blir man inte myggbiten, för myggorna har aldrig hittat dit. Fåglar finns det gott om, men vilda däggdjur är det sparsamt med. Vill man smaka traditionell mat så kan man ge sig på fårskalle (sic!), kött i fårmage, eller rutten hajfena. Allt som inte kan produceras på ön måste förstås importeras och är därför oerhört dyra produkter. T.ex. viner har bara druckits till vardag i en generation. Ölförbudet upphävdes först 1989 - kanske är det därför islänningarna inte hunnit ifatt finländarna i fråga om alkoholmissbruk.

Till exempel så här kan man alltså beskriva Island, lite tillspetsat, men sanningsenligt. Visst är det underbart? Jag vill åka dit!

Idel festivalyra

Holländarna kan det här med massevenemang, och i maj infaller så många helger under samma vecka att det hela bara blir ett enda gatupartaj. Den 30 april firas varje år drottningens födelsedag, även om det egentligen är den tidigare drottningen som fyllde år då. Det hela påminner väldigt mycket om vappen, men man klär sig i orangefärgade kläder och yrar omkring på stan med ölen i högsta hugg. Något större ideologiskt syfte än samhörighet och nationalkänsla har jag inte kunnat isolera, men sämre orsaker att festa har jag träffat på. Intressant är att många unga holländare avskyr monarkin och väljer därför att inte klä sig i orange (kungafamiljens färg). Tvvärr finns det folk som väljer att protestera på helt andra sätt, vilket tragedin i Apeldoorn visat. 6 personer dog under Queen's Day av en bilists anfall mot kungafamiljen.

Den 4 maj minns holländarna krigets offer (och då menar jag andra världskriget, för som en föreläsare klumpigt uttryckte det "as far as the Dutch are concerned, there was no WWI." Vi får skylla den grodan på språket denna gång). Följande dag firas befrielsen från Tyskland under lättare stämning. Det ordnades en utomhusfestival i Stadspark i Groningen och det ösregnade naturligtvis hela dagen. Men holländarnas tröskel för att ge upp i regnväder verkar vara avsevärt högre än våran. Annars hade väl ingen någonsin gått ut i Nederländerna.

Jag och mitt land

Som jag tidigare skrev har jag gått kurser i lokala kultur & historia (lite knäppt jag vet, det är ju inte som om jag skulle ha åkt till andra ändan av världen). Men det är i vilket fall som helst otroligt intressant, speciellt då man börjar vända och vrida på andra västerländska nationaliteter också. Folk visar så otroligt olika yttre ansikten av sitt hemland och har ibland helt märkliga idéer om hur andra uppfattar dem.

Nederländarna, den forna kulturella och ekonomiska stormakten, ursäktar sig inte bara för sitt fula och obetydliga språk (med 17 miljoner talare), utan också för sina andra kulturella tillkortakommanden. Föreläsarna vid universitetet säger att ja, här i Holland har vi ju ingen egentlig filmindustri, ingen vettig musik, inget landskap att tala om, och vi är snåla och cyniska. Jaha. Men lyckligtvis vågar de ändå vara en smula stolta över sin konst och sitt ingenjörskunnande, närmare bestämt det de ibland kallar the Dutch manscape, dvs. deras polders (=återvunnet land), och strukturerna kring dem.

Amerikanarna ursäktar sig gång på gång för masskulturen, fetman, popkulturen, presidenterna, hälsovården, språket, krigen, och jag vet inte vad. Och det får väl erkännas att de ofta också blir häftigt attackerade, alltför ofta av personer som inte vet vad de talar om (jag är en av dem, men föredrar andra diskussionsmetoder). Många har sagt att då de försvarat sitt hemland så här ofta börjar de samtidigt uppskatta vissa saker på ett helt nytt sätt.

Australien är ett av de mest intressanta fallen. De ber om ursäkt för sina bristfälliga språkkunskaper, några känner att de aldrig fått chansen ens. Även om de skulle vilja det, var finns motivationen för gemene aussie-man? Resten av västvärlden finns på andra sidan jordklotet, dit många aldrig tänker resa. Ivern att lära sig de asiatiska språken betraktas allmänt som låg eller obefintlig. De upplever att de inte har något riktigt eget, ingen kultur, ingen lång historia, utan mest laster, som den tunga frågan om the Stolen Generations, aboriginerbarnen som skulle förvandlas till västerlänningar. Jag är fascinerad av både austrialiensarnas och amerikanernas starka fascination för att spåra sitt ursprung. Det betyder något mycket mer för dem.

Och utan att gå in på en av världens svåraste skuldfrågor, så måste jag nämna det mest knäckande - två tyska fall: den ena sa att han aldrig i sitt liv känt annat än skam över att vara tysk, och den andra förnekar aktivt sin tyska identitet och undviker helst att diskutera hemlandet och språket. Egentligen skulle han väl helst bara bli holländsk.

Jag kunde förstås skriva sida upp och sida ner om alla de långa diskussioner som det allt det här baserar sig på. Och det är ju förstås bara intryck av några få individer, men det känns ibland lite knäckande - måste man gå omkring och skämmas så mycket, som om man som individ representerade hela sitt folk? Det är klart att vi alla gillar stereotypier, för det ger oss ordning bland intrycken. Men ibland blir det för mycket av det här i utisdammen, och helt enkelt för ytligt och ointressant. Man måste gräva djupare, men min livstid räcker inte till för att förstå alla de här identitetsfrågorna.

Ibland blir jag bara så glad över att själv inte behöva skämmas över att vara finsk. Visst finns det ju Lordi och allt det där stereotypipratet, men det är i grund och botten bagateller som gett oss en plats på världskartan, ett nödvändigt ont.

Musikupplevelser överallt

Jag har inte bloggat så mycket om musik, insåg jag häromdagen. Det är märkligt, för jag har haft så starka musikupplevelser på sistone. Kanske jag fortfarande håller på och smälter dem. Först och främst har jag fått så mycket ny, intressant musik, inte minst isländsk sådan. De flesta av mina vänner är musikfantaster på ett eller annat sätt, en är rentav medelstor dj i sitt hemland. Den isländska musikscenen är enorm i förhållande till befolkningsmängden (själv menar de att det inte finns annat att göra), medan det holländska läget är precis tvärtom. Nederländerna är landet som gav oss 2 Unlimited, Alice Deejay, Within Temptation, Vengaboys och ... det var det! Men här i Groningen är kulturlivet ganska så koncentrerat - förmodligen tack vare den stora andelen studenter. Här ordnas festivaler hela tiden, och staden besöks av relativt stora artister inom sin genre.

För mig är musiken som tidigare en dagsrutin - jag sitter på bibban i många timmar med stora vadderade hörlurar på och jobbar - det är många låtar man hinner lyssna igenom. Den som har varit i närheten av min laptop vet att den inte var skapt för att spela musik, så hemma kör vi med ipod + dock station.

Nu i helgen hade jag två vitt olika men givande musikupplevelser... I lördags spelade tre dubstep-namn i Simplon, Groningens Tavastia. Genren är relativt ny men man lyckades fylla en ganska så stor lokal här i lilla G-stad, det var en helt fantastisk kväll. Mina fötter är möra och fulla med blåsor men mina öron värker inte ens, så exakt rätt var ljudåtergivningen. Jag kan inte förklara varför jag fastnat så starkt för just den här stilen inom electronica, den diskussionen kunde lätt bli ett eget inlägg.

Dagen efter hade jag lovat gå på körkonsert med min mycket informerade och intresserade kompis D. Här räckte det en minut innan det vred sig i magen på mig för att jag själv ville stå där uppe och sjunga med. Även för körmusik gäller "outta sight outta mind". Kören vi såg var Nederlands Studenten Kamerkoor, en nationell projektkör som turnerar en gång per år. De var otroligt bra, och deras klang liknar mycket den som (jag antar att) dominerar i Skandinavien - ljus, lätt och utan solistiska vibraton. Repertoaren var ambitiös och mångsidig - på programmet fanns såväl Bach, Rachmaninov och Debussy (lite hälsosamt publikfrieri men fulländat framfört) som Sallinen och Långbacka, och ett antal nederländska kompositörer som jag inte kände till. Över lag mycket imponerande, speciellt helheten med textläsning, koreografier (för det mesta otvingade och fungerande), humor och allvar. Jag vill också!

Biblioteket kallar

Så här i början av den andra terminen har jag och de flesta av mina vänner vaknat upp till vissa insikter gällande studierna. Här i landet studerar man verkligen hårt, och bedömningen av essäer och tenter är oerhört strikt, också vid humanistiska fakulteten, där man ofta gör mindre konkreta och mer kvalitativa bedömningar av studieprestationerna. Det råder en viss konsensus om att undervisningen inte motsvarar prestationskraven, men det får man leva med. För mig själv innebar studierna här vid RUG den första närapå-underkända prestationen i mitt liv som universitetsstuderande. Hälsosamt också det.

Därför har jag beslutat mig för att verkligen gå 'the extra mile' denna termin, och så får jag se hur långt det bär. Kurserna jag har valt är omfattande och tidskrävande, men ack så intressanta. Det ska bli nederländsk konst och litteratur, lite mer nederländsk kultur, engelsk litteratur (ska sluka 12 klassiker denna termin), popmusikanalys, och lite gender studies. Speciellt ivrig är jag över musikkursen. För värdet av 10 ECTS får jag bekanta mig med diskursen kring 1900-talets populärmusik - allt från Rock 'n' Roll, Punk och Hip hop till Jazz och Electronica. Vi behandlar genretänkandet, de tekniska innovationerna som ju ofta är avstampen för nya stilar, subkulturer som hör till musiken och det politiska perspektivet. Vilken lyx att få förvandla en fritidspassion till studiepoäng!

En höstvecka i Berlin

Vi gjorde en regelrätt roadtrip under läsveckan (universitetets föreläsningsfria 'reading week', då alla gör allt annat än läser) och hoppade i D:s lilla Peugeot. På vägen stannade vi och övernattade i den lilla staden Hildesheim som ligger ungefär halvvägs till Berlin. Trots att vår bil inte bekvämt gick att köra över 140 km/h så åker man från Groningen till Berlin på bara sex timmar. Men jag fick en helt tillräcklig autobahn-upplevelse trots vår låga körhastighet.

Jag hade väldigt höga förväntningar inför att se Berlin, och ärligt talat blev jag inte alls besviken. Det är en så enorm stad med så mycket liv, sevärdheter, kufiska typer, kultur och subkultur. Jag gjorde all klassisk sightseeing på egen hand, eftersom mina resekumpaner har bott i staden tidigare. Det som är mest slående förutom storleken i sig, är det enorma historiska bagaget som syns överallt. Andra världskriget och muren tillsammans är en större last än man kan föreställa sig. Jag läste grundligt speciellt om Berlinermuren, som ju fanns under min livstid, men som jag visste alldeles för lite om.

Vi gjorde också några barrundor under de fem dagarna, och för det var det utmärkt att ha resesällskap som visste vart man ska gå. Både drycken och maten är så billig i Tyskland att det kändes löjligt. När jag kom tillbaka till Groningen reagerade jag genast för matpriserna...och jag fasar redan för min första shoppingtur i Finland. Resan hem var allt annat än bekväm. Sex timmar i bilen inträngd i baksätet mellan fem resväskor, ett renhuvud av plast som S införskaffade och en gräddtårta som D:s mormor bakat - på autobahn i blåst, mörker och regn. Borta bra men hemma bäst.

Vimmel i Groningen

De senaste dagarna har varit väldigt intensiva, och ändå är vi bara halvvägs igenom introveckan för utbytesstudenter. Ändå är det mycket som sakta börjar stabilisera sig, inte minst jag själv på min rostiga cykel.

Tidpunkten för att komma till Groningen var ypperlig. Här pågick nämligen förra veckan en performing arts festival som bjöd på parkkonserter och en massa andra evenemang, samt ett väldigt hysteriskt, portabelt nöjesfält mitt på Grote Markt. Skulden för det får vi förvisso lägga på det lokala helgfirandet. På torsdagen firade Groningen Bommen Berend, årsdagen för stadens seger i krigen mot Frankrike 1672-1678.

Nattlivet här är helt otroligt, staden är ungefär lika stor som Åbo, men människorna fyller barerna utan problem och det vimlar av folk på gatorna i kärncentrum dygnet runt. Nattmatskulturen säger mycket om ett land, tycker jag. Här får man friterat kött, frikadeller, korv, och oändligt mycket mystiska flotträtter rakt ur en vägg vid Grote Markt. Man lägger in några slantar, och vips hoppar det ut en munsbit. Som vegetarian kan jag tyvärr inte ty mig till flottväggen.

Det finns en hel del med Nederländerna som jag redan nu verkligen uppskattar, som att kranvattnet är otroligt gott, toaletterna är fräscha och människorna tycker om utlänningar. Barerna stänger när festfolket vill gå hem, och man behöver inte be om ursäkt för att man är kund någonstans. Man kan åka vart som helst med cykel, och i centrum runt Grote Markt finns en zon där privata bilar inte får köra. Det förklarades för mig att cykeln är kungen i trafiken, och det stämmer sannerligen. Däremot är fotgängaren längst ner i ekosystemet. Bäst alltså att vara hjulbunden.