Betraktelser av en Islandsbeundrare

Jag har tänkt skriva om Island hur länge som helst, men då jag bor med en islänning kommer det hela tiden fram mer och mer saker som jag tycker ska ingå i min betraktelse om våra nordiska grannar. Kanske är det nu dags att skriva, då S snart ska åka - sen får jag återkomma då jag själv verkligen varit på Island.

Tänk er en ankdamm på ca 300 000 personer - men en som inte är belägen mitt ibland 4,5 miljoner andra som man kan rymma till om man vill, utan en som ligger isolerad på en blåsig, vulkanisk ö mitt i Atlanten. Vädret på den här ön är så dåligt att man är hjälplös utan bil, cykling året runt närmar sig redan en extrem sportgren. Språkmiljön på ön är så homogen att det egentligen inte finns några regelrätta dialekter, bara lite regionala färger. Invandringen är nästan obefintlig, och i och med det ekonomiska läget stadigt krympande. De varma källorna gör ön självförsörjande och energin är gratis. Bubbelpool finns i de flesta lägenheter.

Folket på ön sysselsätter sig mest med kultur, som t.ex. att göra musik - så till den grad att inga andra europeiska länder har samma mängd musikgrupper per capita. (Skämtet lyder: vad annat finns det att syssla med än att göra musik (eller konsumera oändliga mängder av den), och socialisera (eller festa, dricka och knarka), och föröka sig (eller bara öva). Invånarna på ön befinner sig mitt emellan USA och Europa men är mer trendiga än bägge två tillsammans. Språket är så gammalmodigt att alla redan i lågstadiet läser de gamla vikingasagorna i originalversion med bara lite extra hjälp. Alla känner alla - på gott och ont. Släkterna kan spåras noggrant och långt tillbaka i tiden, och barn kan bara ges namn som godkänts av namnkommittén och som går att böja enligt språkets fyra kasus - annars blir det lite otympligt att tala om personen i fråga (case in point: man kan inte göra ett omljud på namnet Claudio).

På ön blir man inte myggbiten, för myggorna har aldrig hittat dit. Fåglar finns det gott om, men vilda däggdjur är det sparsamt med. Vill man smaka traditionell mat så kan man ge sig på fårskalle (sic!), kött i fårmage, eller rutten hajfena. Allt som inte kan produceras på ön måste förstås importeras och är därför oerhört dyra produkter. T.ex. viner har bara druckits till vardag i en generation. Ölförbudet upphävdes först 1989 - kanske är det därför islänningarna inte hunnit ifatt finländarna i fråga om alkoholmissbruk.

Till exempel så här kan man alltså beskriva Island, lite tillspetsat, men sanningsenligt. Visst är det underbart? Jag vill åka dit!