Nederräkningen har börjat

Liksom under min förra långa utomlandsvistelse känns det nu tydligt att hemfärden närmar sig. Man (jag) befinner sig i ett emotionellt tillstånd där tankar om hemfärden dyker upp i nästan allt man gör: Tänk, kanske är det sista gången jag köper palsternacka på torget i Groningen? Det ihopfällbara nöjesfältet åkte hem och jag åkte inte en enda maskin. Hur ska jag överföra studieveckorna? Hur många träningspass hinner jag med? Om tjugoåtta dagar dricker jag vin i Helsingfors, om allt går väl. Blir det någon tur till Rotterdam och hur mycket stroopwafels (sirapsvåffelkex) får jag rum med i kappsäcken?

Jag har varit extremt emotionell på sistone, inte minst för alla goda nyheter jag får hela tiden, både om andras liv och mitt eget, men också på grund av lyrsaknad, ökad hemlängtan och allt "vad händer sen"-prat. Löften om besök utbytes och goda reunion-idéer kläcks. Men alla vet att det är upp till oss själva om något som helst någonsin förverkligas. Och med emotionell menar jag förresten inte alls bara vemodig, utan kanske snarare lyckligt vemodig, eftertänksam och känslosam, eller något sånt.