Komedikväll

Svenskis levererade! Njöt ikväll av en äkta Shakespeare-komedi. Det var så skönt att se hur väl humorn fungerar än idag. Han förtjänar sitt rykte, den mannen (om det alls var han?). Men som det sägs, varför konspirera då vi ändå inte vet vem han är. Shakespeare är bara ett namn för oss. Som vi alla i och för sig, innerst inne, frivilligt eller ofrivilligt, föreställer sig att hör ihop med Joseph Fiennes välskapta kropp och fejs.

Belöning

Jag fick idag belöning. Belöning i sifferform. Jag önskar det på riktigt kunde säga klirr då lönen för mödan kommer in på kontot. Jag har väl aldrig sett mig som en materialist, men det är något i en stabil vardagsekonomi som gör mig lycklig just nu. Och kanske är det helt okej? Jag har inte haft en stabil vardagsekonomi sedan...någonsin.

Det är en vacker tanke att jag växer och utvecklas och har privilegiet att jobba med det jag gör, och jag lever väldigt långt på den. Jag älskar att jag får handskas med liv, språk kultur, texter som informerar och kanske till och med berör, människor som växer upp och till sig. Men just idag kändes det bara så jädrans viktigt att få lön.

Telefonföljetongen, del 4

Ja, inte var det muntert att ge ifrån sig sin sprillans nya leksak. Nu får jag gå igenom den där enorma frustrationen som kommer då man behöver hantera en ny mackapär och allt bara är klumpigt. Har en äldre modells smarttelefon som inte är särskilt smart, och kanske det minst intuitiva jag har haft att göra med på länge, efter läroplattformen Fronter, förstås.

Men livet går vidare och två veckor lär flyga förbi rätt snabbt. Jag påminner mig själv om att det faktiskt bara är en telefon. Men våra telefoner inte bara telefoner, de är djupt personliga smådatorer där vi har allt (snart vår identitet?), så abstinensen är djup och obeveklig.

Om jag blev blixtberoende på två veckor blir det nu intressant att se hur lätt eller snabbt jag minns hur det var innan det hela började. Och minns någon förresten hur det var när man gick omkring med telefonkort?

Telefonberoende

Nåja, det har gått två veckor av den nya uppkopplade eran i mitt liv, och jag har det tvivelaktiga nöjet att meddela att jag officiellt är som alla andra med smarttelefon. Jag trodde att jag skulle orka kämpa emot, inte sitta och påta på telefonen så fort det blir en stund då "ingenting händer".

Min iPhone är min nya stöttepelare i livet. Den har hjälpt mig igenom långa "tråkiga" bussresor, löst "problemet" med att inte hitta den snabbaste bussen. Plötsligt förstår jag så väl det beteende jag har förundrat mig över i ett par år redan. Jag förstår elevernas rastlöshet, och hur de i ögonvrån på lektionen ser telefonen blinka med löften om spännande gemensamma stunder. Hur de inte kan motstå att ömt hålla om sin telefon och få betryggande beröring med åtminstone fyra minuters mellanrum.

Jag är nu en av Er.

I morgon för jag min älskling på reparation, för jag hörde (förstås) till en av de få personer som får en iPhone med ett större tekniskt fel. Min kan inte bli tyst, tystknappen reagerar alltså inte. Det här gör på många sätt min vardag intressant, för jag är nu dessutom en av dem som inte får sin telefon att hålla tyst när det gäller.

Lovar att återkomma med ingående beskrivningar på mina abstinensbesvär så fort jag lämnat bort husdjuret. Tanken på det känns inte bara lite olustig.

En bild säger allt

Ungefär så här har jag känt mig under de senaste tre veckorna:

Men imorgon vaknar jag klockan 9, knäpper på kaffekokaren och sätter mig ner och jobbar på min egen soffa, i mitt eget hem, och låter mig inte distraheras av tusen saker. I övermorgon vaknar jag klockan 9 och gör ingenting. Åtminstone ingenting som går att planera in idag.
Från xkcd.com.

En pust av Shakespeare

Under mina superinspirerande studieår på engelsk filologi hörde nog Shakespeare-kursen till en av mina favoritupplevelser, kanske var den till och med den bästa någonsin i en undervisningssituation. Jag skrev sedan ett prosemi om översättning till svenska av Shakespeares verk och blev om möjligt ännu ivrigare. Och det är jag, som vi vet, inte ensam om i världen.

Men nu har jag gå tillbaka till Shakespeare, eftersom jag envisas med att ta upp honom då jag undervisar teaterns historia för gymnasisterna, fastän jag borde fokusera på inhemskt och nordiskt. Men jag envisas för att han är lättare att sälja, kort och gott. Och nog är det väl en obligatorisk del av allmänbildningen att veta vad världens kändaste monolog på riktigt handlar om?

Jag har också haft turen att få två (typ) frilansuppdrag som berör Shakespeares pjäser. Det ena tog jag inte emot, och det ångrar det än idag. Jag ombads diskutera språk i och översättning av Shakespeare med en grupp teaterstuderande. Men eftersom jag hade grymt bråttom då och är en hopplös prestationsgalning tackade jag nej. Det är inget man hafsar ihop precis.

Men trots allt detta intresse har jag missat ett klipp på Youtube, som jag idag surfade in på av en händelse. Jag blev så glad, så glad. Jag råder alla mer och mindre intresserade att klicka här och lyssna när författaren till min inträdesbok till engelsk filologi pratar Early Modern English, så som det i verkligheten uttalades. Vi lärde oss det schematiskt, men aldrig har jag hört någon tala det som om det vore vilken regional dialekt som helst.

Tidsresor på jobbet

Skolan firar hundra år och varje dag denna vecka blir ett anakronistiskt undervisningsexperiment. I morgon får eleverna stå upp så de svarar på en fråga och kalla läraren för magister eller fröken. Väggarna är förstås tidsenligt tapetserade med lämpligt material.

Så här såg första sidan i HBL ut söndagen den 30 juli 1938:

Resultat

Det där rättandet av texter är nog på ett sätt det allra värsta med läraryrket. Det krävs skärpa, objektivitet, pennkontroll, koll på bedömningskriterierna, empati och finkänslighet, responsork och distans. Men nu har jag faktiskt fått de första tveklösa bevisen på att en del av det jag sagt har gått hem. Det är en helt obeskrivlig känsla av lättnad. Som får mig att orka med den inte helt minimala högen texter.