Midnattslopp – premiärlopp!

Mitt första riktiga tävlingslopp var en härlig upplevelse! Jag var lite nervös inför starten på grund av min hälsa, men också för att regnet öste ner och blåsten gjorde att det kändes som om man rörde sig mitt i en tromb. I en timme väntade jag på start, genomdränkt och med iskalla muskler. Vinkade av två andra blöta löpare i högre löparklass och ställde mig till slut i egen startgrupp. Jag beslöt att springa med regnrock och tävlingströja ovanpå. Bättre så, men det hjälpte inte mot att skorna sa squish när man gick.

Starten firades med pyroteknik och benen kändes underbart lätta i början och nästan genom hela loppet. Jag höll en jämn och stadig, men relativt långsam takt och fiilisen var helt suverän, andningen smidig och benen bar. Middagen hade jag tajmat perfekt av energinivån att döma. På vägen möttes vi av allt från stråkkvartetter till fyrverkerier och partytunnlar, livemusik och hejarklackar. Men den finaste (och mest högljudda!) hejarklacken väntade i neongula mössor vid 9,8 kilometer. Jag ökade takten efter 9 km, men inser nu att jag kunde ha börjat lite tidigare. Det är inte helt lätt att planera takten och känna igen sin fart, och det är något jag får öva på inför nästa lopp. Slutrakan kom överraskade snabbt och plötsligt var det bara 100 m kvar, och då gav jag allt. Känslan att spurta mot mållinjen var helt underbar! Min vana trogen blev jag lite rörd efter målgång.

Jag är nöjd med slutresultatet, en riktigt bra första lopp, med tanke på allt. Men i synnerhet älskade jag hela stämningen och upplevelsen, känslan av att ha riktig prkl i början och frysa som en hund, men att ändå få njuta av löpningen och av ett gott samarbete med hjärta och lungor. Nästa år är jag där igen, med nya mål och nya tossor!

Några bilder från loppet på fb finns här.

Sådärja!

Nu har jag anmält mig till mitt livs första tävlingslopp. Det blir Midnight Run Helsinki, 10 km den 1 september. Skönt att loppet är lite avslappnat så blir det inte så nervöst. Jag är taggad. Riktigt, riktigt taggad.

Morgonstund på cykelvägen

Så var det dags för årets första flygtur från cykel. I Hagnäs har de grävt en tre meter lång fåra i cykelvägen och skalat av det översta lagret asfalt, alldeles jämnbrett så att det ska vara extra svårt att urskilja. Före 8 på morgonen lyser solen vågrätt i ögonen vilket gör att det är svårt att se ojämnheter på marken. Så jag tog mig ett skutt längsmed asfalten för högsta nöjes skull.

Det positiva var dock att mina gamla handiskunskaper i att kasta sig kom till nytta, och jag lyckades på något vis hållas i rörelse i fallet. Då blir det mindre kraft och duns och skador. Och så stannade faktiskt flera vänliga människor och undrade om det gick bra. Jag har också många gånger sett folk ignorera dylika händelser för att de har bråttom. Kanske finns det trots allt hopp för medmänskligheten i det här landet.

Äntligen, äntligen säsongsstart!

Dagens, och obegripligt nog säsongens första, löptur överträffade alla förväntningar. Det blev 8 kilometer i mycket lugn takt, men jag hann njuta av solen, av ljuden, av dofterna från Restaurangdagens olika popup-serveringar och så hann jag iaktta hur man ska springa runt Tölöviken. Hur det finns en konsensus om huruvida man ska springa medsols eller motsols. Hur många gånger de snabbare löparna hinner komma emot på ett varv.

Nä, det var helt underbart, en emotionell upplevelse vågar jag till och med säga. Spellistan på min ipod fick äntligen premiär, och jag upptäckte att jag hade gjort några mycket bra val. Låten Within You av en av de bästa housegrupperna just nu, GusGus från Island, är perfekt för att bygga upp förväntansfull energi under de första kilometrarna. Den låter en vänta på någon slags klimax i två hela minuter minuter, och också den kommer bara några få läckra gånger. Avnjutes med hög volym i öronen och på löpstigen.

När du rör dig trögt...

Det är 16 plusgrader ute, solen skiner och parkstigarna skriker "Kom ut och trampa på mig!". Men lite får jag ge mig till tåls ännu innan jag är redo. Också cykeln är på jäähy ett par dagar till, sen ska det cyklas minsann! Efter att man en gång har börjat cykla känns alla andra fortskaffningsmedel, i synnerhet fötterna, som långsamma och ohippa. Jag känner mig träffad av HSL:s information som gäller "om du rör dig trögt". Det hjälper inte att jag är i deprimerande dålig form: fyra våningar trappor gör ont i benen, och backen upp mot det man just nu kan kalla en vitsippsallé, vägen som leder från metron till jobbet, gör mig rejält andfådd.

Men det som gör dagen ganska bra ändå är att det ikväll blir konsert och årsfest. Det känns lite småabsurt att hoppa in i långklänningen. Det är som om det är för fint väder för sånt, och för somrigt. Men det blir nog bra så fort sången kommer igång och glasen höjs!

Glad på ped

Jag har äntligen, sent omsider, tagit fram velocipeden och känner mig fri. Till Rödbergen kan man promenera på 10 minuter varifrån som helst - ni känner till myten om att det tar 15 minuter att ta sig vart som helst i stan. Men i Tölö har man ännu större glädje av cykeln, för då förkortas hemfärden från 30-40 till 10 minuter. Man kan förstås ta buss, men det är inte lika flexibelt och roligt.

Idag var det i och för sig inte roligt att komma hem som en dränkt katt efter en snabb tur hem på cykeln. Det väcker kära minnen från tiderna i Nederländerna där det inte ens fanns bussar, typ. Man var också beredd att tåla vad som helst i väderväg, för det var bara så man gjorde. Nåväl, man ska väl inte klaga, vattnet kom ju i alla fall ner från himlen i flytande form.

Proteinåldern

Efter mina snart 16 år som vegetarian (de första tre kan man räkna som gradvis övergång med några bitar kyckling som undantag i kosten) har jag tagit ett moget beslut. Jag av min kloka mor blev ombedd att läsa på då jag var fjortis och ville bli vege, så att jag skulle veta vad det i värsta fall kan ha för konsekvenser. Jag har visserligen valt min kost mer eller mindre medvetet från sen dess, men jag omkalkylerade häromdagen och fick se sanningen i vitögat - jag får inte riktigt tillräckligt och tillräckligt mångsidiga proteiner, i synnerhet inte utan att äta massiva portioner av allt. Och så äter jag, dumt nog, den näringsmässigt urusla skolmaten varje dag. Proteiner och vissa fetter är ju de främsta livsviktiga byggstenarna som kroppen inte kan ersätta med något annat eller producera själv utan råvara.

Så en kvinna i min storlek behöver ca 60 gram per dag för att bara vara och upp till 110 gram per dag om jag tränar (0,8-1,5 gram per kilo kroppsvikt). Det är inte särskilt tröstande att det mest proteinhaltiga jag kan tänka mig äta som vege, nämligen den royala raejosten, ger mig 23 g per 200-gramsburk. Fyra sådana per dag alltså. Men allt får inte vara från samma källa.

Så som sagt kom jag fram till att det äntligen är dags att trotsa vissa fördomar (om att proteintillskott bara är för muskelberg och muskelbergswannabes) och köpa ett proteintillskott. Jag valde naturellt vassleprotein efter en lång diskussion med försäljaren i Forums hälsobutik. Orsakerna var flera, men vassleproteinet har den bästa uppsättningen och balansen av aminosyror. En annan fördel är att produkten inte innehåller något annat än vassleprotein extraherad ut mjölk. Så hej, nya proteinrika liv! Jag är nyfiken på vilka effekter det kan ha, i synnerhet på koncentrationen och eventuell mental trötthet. Något muskelberg lär jag i alla fall inte bli, så bäst att satsa på knoppen.

Den skrämmande förpackningen.

Spring i benen

Inom den här veckan borde premiärlänken ske för årets utesäsong! De riktigt hurtiga har i och för sig ingen innesäsong alls, men själv är jag lite för bekväm av mig och vill varken plumsa, slira eller hosta där ute. Men nu börjar föret vara lockande, och jag har redan i flera månader haft en ny spellista på ipodden som väntar på premiär. Den har testkörts på elliptical trainern, men det kan man knappast räkna som en länk.

Snart, snart gäller det! Rekommenderar för övrigt en satsad spellista som bygger upp energi och fart sakta men säkert. Mot mitten då man har sina första svackor ska de mest energiska låtarna komma. Helt suveränt!

I have a dream...

...och det är att jag skulle ha obegränsad mängd pengar som jag kunde använda till massagesessioner en gång i veckan i resten av mitt liv. Jag har fått ett citydeal-presentkort i gåva och får gå tre gånger. Det var en kunnig massör som gjorde en massa märkliga iakttagelser om min muskelstruktur på det ena och det andra stället. Ganska träffsäkra antagelser gjorde han också.

Förutom att det är skönt så ska ju en bra massage göra ont också. Ställen domnar och det sticker och värker. Blodet cirkulerar och man blir fläckig i ansiktet. Halsen känns märklig av att musklerna där kring slappnar av, och man är helt myllrig i huvudet efteråt. Massören menade att det är en lika stor ansträngning för musklerna som ett träningspass, fast på annat sätt. Det känns nog ganska sladdrigt idag och huvudet är som en sån där Pez-karkkimaskin.

Nya beroendeförhållanden

Jag måste bekänna en guilty pleasure. Jag ser på realityserien Jutta ja superdieetit på ruutu.fi. Längtar efter varje nytt avsnitt. Det handlar om en kvinna som är personal trainer och själv tävlar i grenen body fitness, ett steg mindre än bodybuilding. Grenen går utt på att träna fram väldefinierade muskler och en så låg fettprocent som möjligt. Men utövarna är ändå på något sätt kvinnliga. Jag skulle inte själv vilja se ut så, men det är intressant hur jag under seriens gång har börjat tycka att den muskelhalten faktiskt på sitt sätt är ganska snygg. Galet!

Serien är också förankrad i vanliga människors liv, för man får följa med andra som har diverse mål och som tränar med Juttas team. Lite träningstips får man också, en del gammalt och en del inspirerande nytt. Inom mig bubblar det och jag vill skrika "PROJEKT", men samtidigt försöker jag släppa kontrollen inom diverse livsområden och motstår. Jag är väldigt nöjd med mitt skick på det stora hela, men vissa saker kunde man intensifiera inför sommaren, främst vad gäller kondisen. Därför att det är bra att ha mål i livet. Halvmaraton 2013. Om jag skriver det tillräckligt många gånger kommer det att hända!

Ett roligt bonus med serien som måste nämnas är det ofantligt stora muskelberget Bull som ser ut som något slags djur. Jag får nästan ont i ögonen då han finns i rutan.

Plock ur arkivet, del 2

Här nedan alltså min kolumn ur ungdomsbilagan SUC (12/2000), som tittade fram ur pappershögarna som uppstod i samband med projekt Källarförråd. Mer bakgrund gav jag här:

Att sköta om sig själv

Sportplanen har en speciell dragningskraft som påverkat mig sedan jag första gången satte min fot på den. På träningsmenyn stod uppfriskande jogging, passningar, skott, körningar och konditoinscirkel. Jag ville vara med varje gång. Tråkigt nog orkade ryggen inte like länge som mitt psyke. Till hjälp hade jag inga kryckor, inget stöd, ingen idrottstejp - inget som avslöjade den pulserande smärtan i min rygg. Mitt intresse för spelet vägde givetvis tyngre än mitt obefintliga intresse för läkarbesök. Människan är inte konstruerad så att hon kan komma ihåg en smärtkänsla i detalj. Därmed glömde jag tillfälligt bort smärtan så fort de två Burana 400-tabletterna började verka. Tanken att det skulle vara värre nästa morgon förträngde jag. Jag jobbade för fullt under träningarna och det kändes bra. Måste orka, måste hela tiden nå högre. På morgnarna ångrade jag det jag gjort, men följande kväll var jag där igen.

Jag är bergsäkert inte ensam i världen om detta sätt att tänka och handla, som kändes så naturligt för mig. Oavsett kön, ålder, idrottsgren, talang eller ambition finns det en faktor som kan föra vem som helst in i farozonen. Boven kallas "spelglädje" eller alternativt "intresse" och framkallar en känsla av vällust då sporten utövas. Den kryper sig in i ens varelse och kräver utrymme i hjärnskrymslet. Tyvärr är det ibland det sunda förnuftet som får ge vika. Så var fallet med mig.

Unga idrottare med lite erfarenhet av vetenskapen idrottsmedicin har inte de förutsättningar som krävs för att förutse och förebygga en ansträngningsskada, speciellt inte då lusten att träna är så överhängande. Träning är mest givande då den kan idkas till 100 procent, kroppen gör mest nytta då den fungerar. Det är lätt att hamna in i tankebanor som gör att aktiviteten blir nuinriktat, inte framtidsinriktat. Att lära sig förstå sin egen kropp tar länge och är en krävande process. En vuxen idrottare har kanske med tiden lärt sig när det är dags att besöka Farbror Doktor. En tonåring däremot vill hellre sporta än gå på fysioterapi, vilket leder till att han försöker undivka det oundvikliga med alla tänkbara medel.

Alla har vi någon gång ont i ryggen eller benet, men det viktiga är att se skillnad mellan muskelvärk och smärta av annat ursprung. Tröskeln att berätta om sina smärtor för föräldrar, vänner eller tränare kan vara väldigt hög. Det gäller att ha öronen på helspänn om man är förälder eller tränare.

Idrott som fenomen har förmågan att få en att plötsligt ranka träning som ett primärt behov, uppe på pyramidens topp tillsammans med mat och sömn. "Dumt huvud får kroppen lida" säger man ju. Jag känner mig oerhört träffad av det ordspråket. Faktum kvarstår: den rygg du har ska bära upp din kropp hela livet, de ben du har ska stödja dig tills du dör. Du och din kropp kommer att vara tillsammans länge, så det är lika bra att ni blir kompisar från första början. Låt "sköt om dig själv" bli ditt livsmotto. Då är alla nöjda.

Fler textminnen

Under mitt abiår gick jag en kurs i journalistik vars slutprodukt var en ungdomsbilaga till Hbl (22.12.2000). Också den hittade jag i mina mappar, och den kommer aldrig att slängas bort. Kursen var en så kallad centralt utbjuden kurs - CUK, men man tyckte väl inte på Hbl att det var lämpligt att ge ut en bilaga med den akronymen som titel, alltså blev det SUC.

Vi var en grupp från alla de fyra gymnasierna, och vi fick skriva om i stort sett vad som helst. Mina bidrag var bland annat en smålöjlig grej om musik för olika tillfällen (vad ska du lyssna på i bilen, osv.) och en intervju med den dåvarande stigande hockeystjärnan Sean Bergenheim.

Jag minns att jag var väldigt intresserad av sport just då, jag hade slutat spela handis på grund av mitt diskbråck i ryggen, men tränade juniorer och funderade mycket på det där med fysisk hälsa och träning (vilket jag ju fortfarande gör, men från lite andra vinklar). Jag skrev därför en kolumn som kändes personlig och rätt så utlämnande. I dag känns den onekligen lite naiv men den är ändå helt klart min text, mitt livsinnehåll, liksom. Transkriberar den i ett separat inlägg, för jag tycker den är värd att luftas igen.

Flyttplaner

Efter 29 år i Rödbergen/Ulrikasborg ska det bli Tölöbo av mig. I och för sig har jag bott i allehanda hålor och konstiga studenthus i utkanten under episoderna i Belgien och Nederländerna, men här hemma har jag haft turen att hålla mig i samma knutar som jag växte upp i. Men tur har jag nog också denna gång! Jag ser speciellt mycket fram emot en nyrenoverad, fräsch lägenhet och ett läge som ger omväxling. Jag ser fram emot springturer runt Tölöviken, morgonkaffe vid Café Regatta, och att vara cykelburen igen till våren.

Nu finns det lite tid för hysterisk möbelförsäljning och papperssortering. Lite tankeverksamhet måste också ägnas åt hur man bäst mutar flytthjälpen så nära vapphelgen.

Nu har det hänt:

Det första mötet med en elev på gymmet (ett trevligt möte, för protokollet). Nattbussen och på stan redan avkryssade, barer och keikkor finns fortfarande kvar på listan. Jag har levt i en bubbla och tänkt mig att de alla bara hänger på Brändö, typ. Men det gör de ju inte.

Fast efter närmare tanke är det inte så farligt. De inser väl snart att jag i motsats till de klassiska föreställningarna om lärare också har ett privatliv, och att vi kommer att dela vissa domäner i den här vackra stan. En närmare eftertanke leder till slutsatsen att också eleverna har ett liv utanför skolan.

Hälsofunderingar

Det har varit lite si och så med hälsan ända sedan början av september, då ett helvete av 14 veckors mykoplasma bröt ut. Jag har långsamt drivit in i ett vardagsmående som inte är på en nivå som jag kan acceptera. Dålig kost, alltför mycket socker och motion bara i form av promenaderna till jobbet och en enstaka hotpilates här och där, samt den mest enträgna hostan i mitt hela liv har gjort vardagen seg. Alltför seg, då det kännbart påverkar min psykiska spänstighet.

Det galna är att man inte märker hur stor skillnaden är före man är tillbaka på rätt spår. Nu efter ringa 30 timmar utan sockerpeakar och efter ett enda autistiskt träningspass i lågt tempo är jag som pånyttfödd. Lämpligt i tid före det riktiga rövarlivet börjar. Men man får poäng för att försöka. Rekommenderas!

Nya grenar

Jag har testat två nya grenar (eller gymtimmar kanske man borde kalla det). Kettlebell och Zumba, båda har fått en bas av hysteriska efterföljare.

Kettlebell var överraskande tungt med en liten vikt, och jag kände att den träningen var riktigt riktigt bra för mig. Övningarna var funktionella och krävde hård corekontroll och arbete av hela kroppen och inte bara isolerade muskler - som man t.ex. under BodyPump får kämpa med att hålla isolerade. Grym muskelvärk i dag, men det var lite svårt att gestalta rörelserna i början. Men när jag fick armarna att göra som jag ville var det faktiskt ganska givande. En givande träning är då man faktiskt gör sitt allt utan teknikkrångel och bristande fokus, tycker jag.

Zumba var inte särskilt medryckande. Jag förstår på den mer sakkunniga E att en bättre ledare kan få timmen riktigt bra. Men tyvärr bekräftade dagens timme bara mina fördomar om att Zumba är för överviktiga tanter som inte riktigt vill göra annat. Det hjälpte inte att instruktören talade till oss som just dylika. Visserligen är det bra att det finns motionsformer för alla sorters personer, och kanske är mitt icke helt brinnande intresse för latinodans en bidragande orsak. Men allt jag kände hela timmen är att jag ville hoppa omkring som en galning och få ut all överlopps energi, men det ska man ju väl inte då man ska göra mysiga salsasteg och vicka på höfterna och vara jätteperky.

Spydigt värre

Och på tal om sport så inleddes beachvolleysäsongen med ett i och för sig riktigt bra spel, men en så irriterande lagkompis att jag höll på att tappa förståndet. Lite uppfriskande att känna på ytterliga känslor igen, det är länge sen jag har nått så höga irritationsnivåer.

Det gäller alltså karlfolk som inte spelar mycket bättre än jag, men som ändå tycker att det är nödvändigt att ge teknikråd så fort jag missar en boll. Jag är ju medveten om att bollen ska över nätet, hur man ska slå den, och vart man ska sikta. Oftast går bollen dit den ska. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag servade i nätet medan han pladdrade något om att lobba, varefter han tillrättavisade mig med att utbrista "men lyssna först". Öööööh, förlåt - hur kunde jag vara så tanklös att jag servar utan att först få veta vart jag ska serva den?

Detta var visserligen inte det värsta, utan det värsta var att inga andra killar som också missar bollar fick sin behövliga dos av denna underbara teknikkonsultering.
Det var bara det jag ville ryta till om i dag.

Pärlor från Discovery

Jag blev trollbunden av ett program på Discovery Science om människokroppens förmåga att prestera otänkbara saker. Ni vet, så där som pojken som lyfte en bil för att rädda sin kusin.

Discovery är nog en av orsakerna till att jag betalar för extrakanaler. Lite väl dramatiska är de ibland och mycket upprepning blir det, som de där oändliga dokumentärerna om antimateria och universums undergång. Men den här var bra, och snyggt animerad. Vi vet ju alla att det är lite långt att simma 34 km på 14 timmar över Engelska kanalen, men visste du att bara hälften som många har gjort det som de som bestigit Mount Everest. Det, ni. Men vad är det i människokroppen som gör det möjligt att fysiskt hållas typ 11 timmar längre än energi-intaget räcker till? Får mig mer och mer övertygad om att jag aldrig kommer att vara i "tillräckligt bra skick". Varför sluta utmana sig själv? Fast jag ska nog aldrig simma över Engelska kanalen.

Iskallt

Vem hade kunnat föreställa sig att en av de mest exotiska sakerna i Helsingfors för mitt isländska besök de facto var is. Hon var fascinerad av fruset hav och isblocken som skvalpade omkring och blev krossade under Sveaborgsfärjan. Vad skulle då ha varit mer lämpligt än att ta henne med på vinterbad.

Även för mig var det första gången. Och det var nog inte en dag för tidigt! Jag är inte alls förvånad över att många blir beroende av den kraftiga rusch man får av att stiga ner i vaken och inse att man är skvatt galen. Förbannat kallt är det.

Sanningen om snabba extrakilon

Jag läste en artikel som närmare förklarar det tidigare obegripliga, att man kan gå upp ett kilo på två dagar. Och hur är det på riktigt med det här att man samlar vätska? Och hur kan man gå ner 1,5 kilo på fyra dagar för att man skippade saltet?

Nu kan jag sova lugnt om nätterna, speciellt nätterna mellan söndag och måndag.

Och det är ju klart att vågen inte är den enda hälsomätaren - långt ifrån. Men då man ändå stiger upp på den med jämna mellanrum behöver man alltså nu inte titt och tätt få skrämselhicka, utan kan följa med på längre sikt.