Tillbaka till fåordighet

Stumhetsperioden gjorde jättestor nytta, men samma dag som jag var tillbaka på jobbet märkte jag att det inte räckte. Så nu, en vecka senare befinner jag mig på nytt i den situationen att mitt arbetsredskap inte fungerar som det ska. Jag har nu en vecka på mig att försöka göra det bästa av att vara sjukledigt.

Så... det är odrägligt svårt att låta bli att tala för mycket om man umgås med någon och inte utlyser stumhetsläge. Det är odrägligt att charadera dygnet runt, i synnerhet i stora grupper då man "förklarar" samma sak flera gånger. Bäst alltså att undvika sällskap helt och hållet, men också det är odrägligt.

Jag testar därför i några dagar att bara tala på kvällarna och också då med tyst och avslappnad röst. Det torde i alla fall spara min mental hälsa under viloperioden. Och om en vecka får äntligen en specialist säga sitt.

I väntan på comeback

Hela veckoslutet spenderades under tystnad, och jag medger att det börjar tära så mycket på tålamodet att jag blivit tvungen att använda rösten några enstaka gånger. Till exempel då jag tappat mitt busskort i klädbutiken. Då orkar man liksom inte skriva en lapp. Att vara på restaurang är också mystiskt, och det visar sig vara bäst att vid lämpligt tillfälle förklara situationen för att undvika att servitörerna behöver känna sig obekväma. Där märker man också skillnaden på riktigt bra restauranger, som Kolo med sin underbara service.

Men min irritationsnivå då jag har sällskap är konstant på ca 99,9 % och jag har svårt att behärska mitt tålamod när folk inte förstår mina gester. Och det är ju inte deras fel. Men nu börjar det räcka.

Ikväll börjar jag "testköra" mitt stackars struphuvud och imorgon på morgonen får läkaren ge något slags utlåtande om hur vi fortsätter. Det var inte särskilt uppmuntrande förra gången då hon mycket nedlåtande lät mig veta att jag kanske inte kan göra det jag gör i livet. Tack, det var vad jag ville veta utan att något som helst undersökningar eller viloperioder eller nånting gjorts. Så jag hoppas på en mer uppmuntrande träff, och framför allt hoppas jag att mitt testprat ikväll visar att dessa sega 18 dagar tystnad har gjort någon nytta.

Tystnadsdagboken dag 13

Jag vaknar om morgnarna och talar halvt i sömnen, mumlar god morgon eller gäspar ljudligt. Sen minns jag att sådant är förbjudet och inleder morgonenen med intensiva charader. Jag ger numera upp snabbare, då jag inser att det jag vill säga var något som i en riktigt charadsituation skulle bemötas med utropet: "VEM har skrivit den här?".

Jag blir också mer och mer trött på att skriva på telefonen med genomfrusna fingrar. Jag är också trött på att jag inte kan umgås med vem som helst. I regel är det bäst att träffa nära vänner som inte börjar klättra upp längsmed väggarna av att jag är tyst.

Men det var intressant att gå en promenad på en timme med syster och systerson. Det är väl så att då man vuxit upp tillsammans förstår man undermedvetet också det subtila. Vi förde en lång och med tanke på omständigheterna invecklad diskussion, och telefonen och de frusna fingrarna var bara framme bara två-tre gånger. Också min systerson var lite förundrad då jag bara kunde göra miner åt honom. Säkert reagerar sådana där små till stor del på bekanta röster.

Nu är det sex dagar kvar, denna dag inräknat.

Tystnadsdagboken, dag 10

Njae, dag 9 eftersom en dag var testdag för att se om rösten alls blivit bättre. Det hade den, men den tröttnade efter ca 10 minuter. Jag inser att jag skriver om den som om den var ett husdjur eller ett yttre attribut som en böld eller ett sår. Sanningen är att den sitter där långt inne, ganska nära kärnan av det man är. Den är det viktigaste redskap jag har som den person jag är, yrkesmässigt, privat, i det offentliga.

Ja, och på tal om det offentliga är det ju intressant att röra sig på stan under talförbud. Förbudet är totalt eftersom det inte går att att¨"prata lite". Det är nämligen omöjligt att avgöra vilka situationer som är "värda" att använda sin röst för. Alla människor undrar samma: "men lite kan du väl prata", och expediterna tittar konstigt på en när man inte kvitterar med ett "tack".

Faktiskt reagerar folk förvånansvärt negativt på en tyst person. När jag på apoteket som vanligt blev attackerad av en hjälpsam farmaceut pekade jag på min hals, varefter hon såg helt katastrofalt besvärad ut. "Aaaah, hon är döv/stum/invalidiserad" tänkte nog hon. "Hur ska jag bete mig nu?". Sen gick hon bara iväg utan att använda rösten och säga något, för hon antog förmodligen att jag inte heller hör något.

Alla sociala kommunikationskoder blir blottade på ett helt häpnadsväckande sätt. Jag får vara freak och vandra omkring och leva med folks märkliga reaktioner, reaktioner som många lever med varje dag i sitt liv. Visst är det förståeligt att man reagerar på att någon beter sig annorlunda eller tyvärr, ser annorlunda ut - sådana är koderna. Men föreställ er den omedelbara (och onödiga) lilla skräcken i ögonen på kassatanten: "HJÄLP! DENNA PERSON ÄR ANNORLUNDA". Kan bli en tung vecka det här.

Svenska ord efterlyses

Svenskan är ett mångsidigt språk, men i mitt personliga språkbruk saknar jag termer för vissa begrepp. Jag skulle behöva svenska motsvarigheter till:

- corny
- kettlebell
- handout
- to make sense
- reality som i "realityserie"
- täsmähimo
- stalka (t.ex. på facebook)
- the noughties (för 00-talet)
- itkuraivare

Vissa menar att man till exempel kan tala om en "handut" eller om att "stalka" men jag tvekar. Goda förslag mottages! Flera kriterier måste uppfyllas: är humorhalten rätt? Anspelar ordet på rätt sak? Är stilnivån densamma? Betyder det exakt samma sak? Sen är det bara att lansera orden för ca 10 miljoner personer.