Tystnadsdagboken, dag 10

Njae, dag 9 eftersom en dag var testdag för att se om rösten alls blivit bättre. Det hade den, men den tröttnade efter ca 10 minuter. Jag inser att jag skriver om den som om den var ett husdjur eller ett yttre attribut som en böld eller ett sår. Sanningen är att den sitter där långt inne, ganska nära kärnan av det man är. Den är det viktigaste redskap jag har som den person jag är, yrkesmässigt, privat, i det offentliga.

Ja, och på tal om det offentliga är det ju intressant att röra sig på stan under talförbud. Förbudet är totalt eftersom det inte går att att¨"prata lite". Det är nämligen omöjligt att avgöra vilka situationer som är "värda" att använda sin röst för. Alla människor undrar samma: "men lite kan du väl prata", och expediterna tittar konstigt på en när man inte kvitterar med ett "tack".

Faktiskt reagerar folk förvånansvärt negativt på en tyst person. När jag på apoteket som vanligt blev attackerad av en hjälpsam farmaceut pekade jag på min hals, varefter hon såg helt katastrofalt besvärad ut. "Aaaah, hon är döv/stum/invalidiserad" tänkte nog hon. "Hur ska jag bete mig nu?". Sen gick hon bara iväg utan att använda rösten och säga något, för hon antog förmodligen att jag inte heller hör något.

Alla sociala kommunikationskoder blir blottade på ett helt häpnadsväckande sätt. Jag får vara freak och vandra omkring och leva med folks märkliga reaktioner, reaktioner som många lever med varje dag i sitt liv. Visst är det förståeligt att man reagerar på att någon beter sig annorlunda eller tyvärr, ser annorlunda ut - sådana är koderna. Men föreställ er den omedelbara (och onödiga) lilla skräcken i ögonen på kassatanten: "HJÄLP! DENNA PERSON ÄR ANNORLUNDA". Kan bli en tung vecka det här.

Praktiska problem

Språkförmågan utvecklades delvis för att människan gick upprätt och behövde samarbeta genom att yttra ljud som hade helt arbiträra samband, en abstrakt eller symbolisk betydelse. Grottmänniskorna kunde då ge varandra instruktioner under mammutjakten och de kunde tala om framtid och förfluten tid; saker som inte kan pekas på och som inte går att koppla till här och nu.

Jag har nu upptäckt en sak man ÅTMINSTONE inte kan göra utan sin talförmåga, nämligen bygga IKEA-möbler. Har nu satt ihop två lite kråtiga hyllor med hjälp av mor och pojkvän, och bägge situationerna höll på att utmynna i en riktig, hederlig itkuraivare. Man (=jag) vill säga att håll du i där medan jag trycker ner plankan, men luta inte på kanten, och sedan lyfter vi hyllan diagonalt, och så vidare. Det är uppenbart vad man (=jag) menar, men konversationspartnern tittar oförstående på en. Att språklig kommunikation underlättas av kontextbundenhet är en klen tröst.

Men de stävjade utbrotten är över, hyllorna är uppe och vardagsrummet är äntligen harmoniskt, som jag alltid drömt om att det ska vara.

The return of the English teacher

Det är superskoj att undervisa i engelska igen. Min grupp består av elever som läser kort engelska, så jag får på sätt och vis fortsätta där jag slutade i högstadieundervisningen, men med bättre material! Och bättre lärarerfarenhet. Det må i och för sig bli sagt, att sällan har jag varit så yr och ostrukturerad som när vi började kursen.

Men nu minns jag nästan allt jag lärde mig under pedagogikstudierna året 10-11. Och jag minns mina käpphästar och det jag ser som viktigt i engelskundervisningen, nämligen a u t e n t i c i t e t, muntlig kommunikation och kulturkompetens. Kort sagt, det finns visst ett behov av att lära sig tala engelsk engelska, trots att en subjektivt anpassad engelska har blivit världens lingua franca. Ni vet, engelskor där man fritt gör typiska fel för sitt modersmål, och ingen verkar bry sig. Det är väl en dygd för ett lingua franca i och för sig, att inte bli försämrat i de kommunikativa egenskaperna trots det utbredda inkorrekta och oidiomatiska språkbruket.

Men alltså, mitt favoritexempel på typiska fel gäller naturligtvis holländarna som ju annars talar engelska utmärkt bra. Men 90 % av dem säger utan undantag "Did you already bought a bike". Muahaha.

Dagens språkgnäll

Nej vet ni, jag tycker bara inte om formuleringen "att vara själv". Det är väl klart det är jag som är om jag en gång är något. Eller hur? Vi kanske bara är rädda för ordet "ensam" eller så är vi för lata för att skriva "för mig själv".

Men jag inser också att det här snart kommer att vara en accepterad form och jag förlorar kampen. Då kan vi alla bo själv, vara själv och äta själv (eller ensamma?).

Island består av...

knastrande frodiga gräsfält, korpsvarta sandstränder, vattenfallsfrust och bäckar, svaveldoftande bubbelpölar, midnattssol och dimma, bubbliga rundiga mosstäckta stenar, oändliga svarta lavafält, fjäll och krypande glaciärer, lunnefåglar och valstjärtar, neonblåa sjöar, lupinhav, sandblåst, blixtregn och storm, öar mitt på land, ångande källor, stenjättar i havet, små pastellfärgade hus, hästflockar, fårskockar, turistfånar, islandströjor, drinkar, aspiration, inspiration.

Våravslutning

Så var det läsåret slut. Nu fortsätter sommaren med semesterhäng, resor och ett par frilansjobb som förhoppningsvis ska hålla ekonomin flytande. Det känns bra att fortsätta på samma arbetsplats - det blir ju trots allt två år och därmed personligt kontinuitetsrekord. Snuttjobb i all ära, men nu behöver jag få jobba vidare med samma sak. Sen får man se. Ett positivt tillskott är att jag får undervisa lite i engelska också, en long lost friend som jag har ägnat alldeles för lite tid åt.

Mer skrivande

Jag bloggar nu också var fjärde vecka på Lyrans Hbl-blogg! Den kan man bekanta sig med här. Nu senast ville jag skriva något smått om vår konsert i söndags med Sydamerikansk musik. Det var ett inspirerande projekt när man väl tragglat sig igenom de portugisiska sångtexterna och uttalet. Jag blev till och med lite sugen på mer portugisiska.

Vår fina konsertplansch.

Nostalgi

Det är en lyx att någon enstaka gång, när stunden känns rätt, hoppa tillbaka 15-20 år i tiden och återbesöka sina stämningar från barndomen. Det där exklusiva som händer när man plötsligt känner en doft från barndomen. Men man får inte göra det för ofta, då förstörs effekten.

En bra metod är att noga välja ut en gammal låt, som med all säkerhet finns på Youtube. Lycka! Mitt sentimentala val i dag var Roxette. En annan fantastisk återupptäckt efter Argentinaresan var den här cumbia-klassikern La Colegiala som mamma och pappa hade på kassett.

OJ. Jag kom inte på rak arm ihåg om kassett skrivs med två s. Tiden går.

Svenska ord efterlyses

Svenskan är ett mångsidigt språk, men i mitt personliga språkbruk saknar jag termer för vissa begrepp. Jag skulle behöva svenska motsvarigheter till:

- corny
- kettlebell
- handout
- to make sense
- reality som i "realityserie"
- täsmähimo
- stalka (t.ex. på facebook)
- the noughties (för 00-talet)
- itkuraivare

Vissa menar att man till exempel kan tala om en "handut" eller om att "stalka" men jag tvekar. Goda förslag mottages! Flera kriterier måste uppfyllas: är humorhalten rätt? Anspelar ordet på rätt sak? Är stilnivån densamma? Betyder det exakt samma sak? Sen är det bara att lansera orden för ca 10 miljoner personer.

Dikter och dylikt

Jag har satsat väldigt mycket på textkompetens och skrivande i moddakurserna nu, och som ny lärare har jag känt mig lite mer osäker då jag har läst litterära texter med eleverna. Jag har känt mig både rostig och cynisk - det har känts svårt att få med eleverna. Jag har frågat mig om inte litteratur är så subjektivt att det känns lönlöst att dela känslosamma upplevelser med eleverna. Plus att jag dessutom ibland känner mig ganska privat där framför klassen. Nu har det här lite börjat släppa och jag vågar lämna ut mig själv lite mer. Man måste vara lite löjlig ibland för att vara människa för dem. Och som man så klokt säger: "Moka on lahja".

I min moddakurs om finlandssvenskhet tog jag ändå tag i det här med dikter en gång för alla. Och det blev snabbt klart att jag oroat mig helt i onödan. I de här större grupperna får eleverna stöd av varandra, och de kommer med de mest träffsäkra (om än något naiva) observationer och tolkningar. Men det är deras rätt att vara lite naiva.

Så blev våra läsningar av "tråkförfattarna" Topelius, Diktonius och Södergran plötsligt förvånansvärt insiktsfulla. Och eleverna lyste upp på ett sätt som påminner mig om det centrala jag lärde mig förstå under litteraturstudierna: De här texterna handlar verkligen om livet. Så det är kanske helt orättvist att anta att fakta och sak är lättare för dem, och att det är svårt att läsa dikter. Jag glömmer att de faktiskt inte är lika cyniska som jag.

Stormen före lugnet

I nästa period, som börjar efter påsk, har jag bara en kurs på jobbet på grund av kursernas ojämna spridning över läsåret. Det vill säga 5 lektioner per vecka. Det här kommer att skapa ett ovant lyxproblem - jag kommer att ha på tok för mycket tid. Det här är på allvar helt nytt, och det känns lite konstigt. Kommer jag att bli helt passiviserad?

Just nu är det däremot annorlunda, jag har ca 120 elever som alla skriver 4-5 texter inom de närmaste fyra veckorna. Det här gör att jag inte behöver ha tråkigt på påsklovet heller. Jag har varje år sedan jag tog studenten firat påsklovet med en sådär lämplig, mysig, arbetsbörda, och det hör liksom till och förgyller landevistelsen.

Men april och maj gäller det att på allvar strukturera sin vardag. Var finns den där listan på saker jag ska lära mig då jag har tid? Förvånande nog har jag aldrig skrivit en sådan. Förslag mottages med glädje. Här bjuder jag på ett klent utkast.

- Ta emot översättningsuppdrag (det skulle egentligen lösa allt för att det ger mer jobb men samtidigt samma flexibilitet)
- Lära sig ett nytt språk
- Arrangera musik
- Gå en arbiskurs

Eller borde man bara ägna tiden åt att lära sig att njuta av ledig tid? Men samtidigt kan man inte göra ingenting i sin vardag. Tur att åtminstone flytten infaller just här.

Farväl, marken!

Då vi i dag diskuterade stadin slangi på lektionen fick eleverna plocka ut bekanta och helt obekanta ord ur en text på ifrågavarande mål. Det visade sig att alla utom en aldrig hade hört ordet huge, för "mark". Ordet är bekant för varenda kotte som har vuxit upp i Helsingfors före 2000-talet. Dessa dagens ungdomar har däremot inte ens koll på marken, de var ju sju år gamla då euron kom. Jag kände mig som en fossil under den här diskussionen.

Men nu har faktiskt inte bara det utmärkta slangordet huge försvunnit, utan också marken, riktigt officiellt. Vi satt idag efter körövningen och tittade på de gamla markorna. Nostalgiskt värre!

Plock ur arkivet, del 2

Här nedan alltså min kolumn ur ungdomsbilagan SUC (12/2000), som tittade fram ur pappershögarna som uppstod i samband med projekt Källarförråd. Mer bakgrund gav jag här:

Att sköta om sig själv

Sportplanen har en speciell dragningskraft som påverkat mig sedan jag första gången satte min fot på den. På träningsmenyn stod uppfriskande jogging, passningar, skott, körningar och konditoinscirkel. Jag ville vara med varje gång. Tråkigt nog orkade ryggen inte like länge som mitt psyke. Till hjälp hade jag inga kryckor, inget stöd, ingen idrottstejp - inget som avslöjade den pulserande smärtan i min rygg. Mitt intresse för spelet vägde givetvis tyngre än mitt obefintliga intresse för läkarbesök. Människan är inte konstruerad så att hon kan komma ihåg en smärtkänsla i detalj. Därmed glömde jag tillfälligt bort smärtan så fort de två Burana 400-tabletterna började verka. Tanken att det skulle vara värre nästa morgon förträngde jag. Jag jobbade för fullt under träningarna och det kändes bra. Måste orka, måste hela tiden nå högre. På morgnarna ångrade jag det jag gjort, men följande kväll var jag där igen.

Jag är bergsäkert inte ensam i världen om detta sätt att tänka och handla, som kändes så naturligt för mig. Oavsett kön, ålder, idrottsgren, talang eller ambition finns det en faktor som kan föra vem som helst in i farozonen. Boven kallas "spelglädje" eller alternativt "intresse" och framkallar en känsla av vällust då sporten utövas. Den kryper sig in i ens varelse och kräver utrymme i hjärnskrymslet. Tyvärr är det ibland det sunda förnuftet som får ge vika. Så var fallet med mig.

Unga idrottare med lite erfarenhet av vetenskapen idrottsmedicin har inte de förutsättningar som krävs för att förutse och förebygga en ansträngningsskada, speciellt inte då lusten att träna är så överhängande. Träning är mest givande då den kan idkas till 100 procent, kroppen gör mest nytta då den fungerar. Det är lätt att hamna in i tankebanor som gör att aktiviteten blir nuinriktat, inte framtidsinriktat. Att lära sig förstå sin egen kropp tar länge och är en krävande process. En vuxen idrottare har kanske med tiden lärt sig när det är dags att besöka Farbror Doktor. En tonåring däremot vill hellre sporta än gå på fysioterapi, vilket leder till att han försöker undivka det oundvikliga med alla tänkbara medel.

Alla har vi någon gång ont i ryggen eller benet, men det viktiga är att se skillnad mellan muskelvärk och smärta av annat ursprung. Tröskeln att berätta om sina smärtor för föräldrar, vänner eller tränare kan vara väldigt hög. Det gäller att ha öronen på helspänn om man är förälder eller tränare.

Idrott som fenomen har förmågan att få en att plötsligt ranka träning som ett primärt behov, uppe på pyramidens topp tillsammans med mat och sömn. "Dumt huvud får kroppen lida" säger man ju. Jag känner mig oerhört träffad av det ordspråket. Faktum kvarstår: den rygg du har ska bära upp din kropp hela livet, de ben du har ska stödja dig tills du dör. Du och din kropp kommer att vara tillsammans länge, så det är lika bra att ni blir kompisar från första början. Låt "sköt om dig själv" bli ditt livsmotto. Då är alla nöjda.

Textnostalgi

Projekt Källarförråd är i full gång, och just nu håller jag på med de gamla skolmapparna. Det är ganska obehagligt att föreställa sig att så mycket ska slängas bort, men det bara måste göras. Dock har jag nu grävt fram mina gamla gymnasiemappar och uppsatser. Det känns viktigt att se vad jag själv skrev under gymnasietiden när jag nu själv står där och predikar. Det leder till ganska många intressanta iakttagelser gällande mitt eget skrivande och min egen språkförmåga. Speciellt hur man är naiv i sina texter och trodde sig vara väldigt mogen. Jag rekommenderar denna nostalgitripp till alla som har kvar sina skolpapper.

En annan intressant upplevelse var att se hur något har fallit på plats mellan finska kurs 4-5 och 6. Plötsligt skriver jag alldeles bra, före det inte fullt så bra. Ändå kan jag inte minnas vad det kunde vara som skulle ha lett till att finskan började sitta just då.

Nu gäller det alltså att välja ut det jag absolut vill spara. Det blir svårt.

Dagens revidering

Jag var på en grymt inspirerande kurs i retorikens didaktik, som hölls av gurun Monika Ekenvall, inskippad från Sverige. Det är så skönt när någon kursdragare är riktigt bra, för då kan man stänga av sitt kritiska jag för en stund. (Själv är man ju perfekt.)

En av dagens många insikter var att jag nu får ompröva min starka (och tydligen inte helt genomtänkta) åsikt om det där med att skriva för hand i skolan. Forskarna har kunnat visa att hjärnan bildar helt andra synapser då man skriver för hand, att det främjar intagandet av ny information. Och det visste jag ju. Jag blev bara så ivrig, som jag ofta blir, när jag upptäcker att jag har en jättestark åsikt om något. Sen domderar jag och skriker ut den åsikten vitt och brett. Men jag borde oftare få mothugg i realtid. Det kändes ganska sunt idag att ha riktigt jädrans fel. Så jag går med på att anteckningar och essäplanering med fördel kan göras för hand - dock inte uppsatser. Mer fel än så hade jag inte, hälsar Besserwissern.

Ännu om det där med digitala läromedel

Vi är så efter. Om det inte vore för studentexamen och det faktum att alla elever inte (ännu) har en skollaptop skulle jag aldrig i livet be eleverna skriva en rad på papper. Det är inget de behöver kunna i verkliga livet - det räcker bra att kunna plita ner uppköpslistan på en post-it-lapp. I riktiga livet är textredigering en fröjd, eftersom man kan klippa och klistra hur man vill och se hur texten sitter. Att redigera på dator är något gymnasisterna egentligen inte lär sig.

Min egen hand krampar när jag skriver kommenterar i deras uppsatser. Jag tycker det är odrägligt jobbigt att göra det manuella skrivarbetet. Ändå finns det inga alternativ så länge merparten av uppsatserna måste skrivas för hand. Och det finns inget sätt för oss att slinka undan byråkratin i det här landet och få saker till stånd.

Tack Apple!

Jag blev så inspirerad av den här videon att det är riktigt hemskt. Nu har Apple vunnit mitt hjärta, och jag inser att men skeptiska inställning till iPadden då den kom ut var helt förhastad. Videon handlar alltså om nya elektroniska läromedel för iPad, som i och för sig bara finns på engelska tills vidare. Men de ser helt otroligt saftiga ut, och om jag var elev skulle jag bli lycklig av en sådan.

Men men:et kommer här: Hur kunde den här tekniken anpassas till språk- och litteraturstudier? Det är bara så mycket du kan göra för att visualisera ett grammatikparadigm eller en dikt, eller en roman för den delen. Kan någon otroligt begåvad och kreativ person få detta att hända, eller kan Apple ta mig med i teamet för att utveckla den produkten (begåvning eller kreativitet ej garanterad, men nog engagemang).

Om Prins Daniels talartalanger

Vi analyserade tal idag, nu närmast kroppsspråket, röstanvändningen och trovärdigheten och först i andra hand retoriken.

Vi diskuterade kontrasten i trovärdighet och engagemang i följande Stephen Frys och Ann Widdicomes slutargument från BBC:s Intelligence Squared Debate. Men diskussionen och energin i gruppen var helt härlig, och dagens session hör nu till mina favoritlektioner någonsin under min hittills korta karriär.

Ännu mer schvung i debatten blev det efter att vi analyserade Anjali Appadurais närmandesätt under talet på FN-klimatförhandlingarna. Ett extra bonus var de positiva reaktionerna till att någon verkligen för de ungas talan där ute i världen.

Och som pricken på i:et, Prins Daniels stela men omtyckta tal till Victoria, komplett på Svvviidisch, med väl inövade pauser och stiligt inskriven grodprinsallusion. Sådana här dagar lever jag länge på.

Retorik och slikt

Jag jagar efter det perfekta talet att använda som exempel på diverse goda och mindre goda kvaliteter hos en talare. Djupdykningen (=youtube-surfandet) är ett rent nöje, men att lyssna på alla de goda exemplen gör att jag blir lite småstressad över den finländska retoriken. Var finns de stora gesterna, eftertrycket, den höjda rösten, passionen? Tyvärr är vår kultur kanske inte tillräckligt storgestad i sig själv för sådana talarpersonligheter.

En tendens lade jag märke till. I alla dessa tal om till exempel lika rättigheter för homosexuella talar man om "the content of my/his/her character", ett ganska snyggt formulerat begrepp som vädjar till den rationella lyssnaren. Det verkar som att det är självaste Martin Luther King Jr som alluderas till:

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.

Användningen av begreppet funkar även i Youtube-sensationen Zach Wahls tal, och i den här lilla godbiten. Hoppas det inte blir överanvänt.

Hur som helst har vi en lång väg att gå innan vi alla kan ställa oss upp och hålla brandtal som den ovan länkade fjortonåriga gossen.

Digital poesi

Inom ramen för mitt "inspirera de oinspirerade"-projekt i litteraturkursen ville jag diskutera poesin på bredden snarare än att komma dragande med ytterligare en Södergran-dikt*. I själva verket finns det en massa experimentell poesi som drar nytta av de medier som vi har fått tillgång till under de senaste 20-30 åren.

Egentligen är det konstigt att det inte finns mer visuell och digital poesi. I synnerhet på svenska är det ganska skralt med utbudet. Kanske beror det på att de formerna kräver en viss kompetens i animation och ljuddesign, och många traditionella poeter trivs kanske ändå bäst med penna, kaffekopp och anteckningsblock.

I varje fall är idén i digital poesi att texten flyter ihop med en visuell dimension, dikten är en bilddikt i traditionell mening, men en rörlig, animerad sådan. Utöver det kan man föra in ljud och musik som extra element. Det kan handla om dikter som läses upp till en animation, eller texter som bara presenteras genom bild och rörelse. Det blir ganska spännande och kittlande, tycker jag. Stämningen kan man heller inte klaga på i denna ganska intressanta digitala dikt av Michael Koly. För historieskrivningen kan det berättas att eleverna inte alls förstod eller tyckte om den här formen av poesi.

*Södergran är härlig, men inte för 17-åringarna.