Belgiska tendenser

Man kanske kunde tro att Belgien är ett land som är ytterst byråkratiskt och välorganiserat. Efter ett år plus tre mer insiktsfulla veckor i landet kan jag konstatera att det nog är byråkratiskt, men inte särskilt välorganiserat. EU-institutionerna fungerar på egen maskin i glänsande glashöghus men själva landet är något helt annat. Förutom det (språk-)politiska klimatet, där de olika språkgrupperna har bestämt egna förvaltningar är också Bryssel som stad rätt kaotisk, väldigt smutsig och på sina ställen rentav förfallen. Det känns som om det hade spårat ur i något skede, och nu tycks det vara svårt att hantera stadens med all dess mångfald och yrsel.

Här följer några exempel på belgiska stenåldersmetoder. Det finns förstås massor gott att säga om stället, men det sparar jag gladeligen till nästa inlägg.

Morgontrafiken är en mardröm (även om jag vet att det finns värre), och det tar mig 50 minuter att ta mig till jobbet om jag har tur. Som färdmedel har jag valt spårvagn-metro-buss. Varför någon skulle vilja köra bil i Bryssel är helt obegripligt för mig.

Belgarna försöker visserligen sortera avfall, men det känns lite gammalmodigt att bara slänga ut sitt avfall på gatan två gånger i veckan. Ska man köpa internet får man vänta först på en installeringskarl, och sedan på att modemet kommer hem per post. Butikerna stänger tidigt och nästan inget är öppet på söndag. Frukter säljer man, liksom för åtta år sen under mitt au-pair-äventyr, i paket på 6 st gjort av papp och elmukelmuplast. Och sist men inte minst har belgarna vaknat lite sent till EU-rekommendationerna om rökfritt i barerna, för först nu diskuteras lagen, och motståndare finns. Så det finns än så länge inget hopp om att inte lukta illa varje dag. Förutom att stanna borta från barerna förstås, men det vore väl att underkasta sig.

Varför? Why? Pourquoi? Waarom? Miksi?

Det är inte bara ett par gånger man fått frågan om varför allt ska finnas på alla språk här i EUland. Mångspråkigheten fick nyligen sin egen kommissionär som står inför den lite knepiga uppgiften att hela tiden berättiga de olika språkens existens i EU-sammanhang. För mig och många andra språkälskare känns det väl självklart, och hur trevligt språk engelskan än är behöver det inte ta över inom alla domän.

Men på EU-nivå översätts dokumenten till de 23 officiella språken om de direkt gäller medborgarna, och i regel till franska, engelska och tyska om de är interna arbetsdokument. Men varför? Jo, för att lagarna ska gå att tillämpa i medlemsstaterna - översättningarna är också bindande dokument. För att medlemsstaternas officiella språk (och faktiskt också de icke-officiella, tycker jag) har samma värde och giltighet som engelskan och franskan. Och framför allt för att varje medborgare ska ha rätt att på sitt eget språk läsa om EU-beslut som gäller honom eller henne fast vi oftast inte orkar det. Hela kalaset kostar dig och mig bara 2,5 euro per år.

Introduktionsyrsel

Hela veckan har gått åt till att bekanta sig med fenomen och information av olika slag - EU:s administrativa struktur, människor, skumpa och tilltugg, belgiska ölsorter, jobbet, jobbkompisarna och det ofattbart välstrukturerade men invecklade arbetsflödet för en EU-översättare. Det känns som om jag får börja från 0, eller åtminstone från 1 eller 2, och som om mina tidigare arbetsmetoder härstammar från stenåldern. Jag trodde att jag var rutinerad och insatt, men det är så mycket jag inte visste att jag kunde hitta och så många verktyg jag inte haft tillgång till! Det som är klart är att jag kommer att lära mig helt enorma mängder - och då menar jag för en gångs skull inte bara källtextens detaljinformation om saker som gummiskydd för elledningar och annat sprittande.

Det är intressant från min ack så humanistiska synvinkel att se hur så många andra praktikanter är redan frälsta EU-entusiaster som förstår hur EU fungerar på detaljnivå och snackar politik på kaffepausen. Talarna på introkonferensen blev grillade i frågor som gällde substansen i sig, dvs. politiken, arbetssättet och EU:s ställning i världen, till och med EU:s existens. Men jag höll ju hellre tyst och observerade hur de här sakerna talades om, vilket var alldeles tillräckligt intressant.

Rum med utsikt

Jag bor i Bryssel i ett område inte långt från kärncentrum eller EU-institutionerna, kanske på 4-5 metrostationers avstånd. Kvarteren har mycket liv, både trafik, fruktförsäljare, roskisbilsbuller, kaffesnack och nattsuddande. Trafikförbindelserna är också riktigt bra, men man måste nästan alltid vara beredd på 2-3 byten för att komma fram. Troligen innebär min jobbväg tre byten men eftersom trafiken fungerar ganska effektivt borde det ändå gå på en halvtimme.

Lägenheten är trevlig trots att den enligt beneluxisk tradition är lite dragig och fuktig och inte så målmedvetet inredd. Den ligger på hösta våningen i huset och mitt rum är i själva verket en trappa upp från resten av lägenheten. Det är som en egen liten vindsvåning, och känns som min alldeles egen hörna. Taket sluttar och ena kortväggen är övermålade tegelstenar, vilket ger en viss mysfaktor. Utsikten genom fönstret är fin. I rummet finns nästan inga möbler, men sannolikt behövs det inte egentligen mycket mer. Jag sover på tre madrasser travade ovanpå varann, lite asketiskt men helt bekvämt trots allt.

På det stora hela trivs jag riktigt bra, och med några affischer och lite mera ljus ska det nog bli riktigt hemtrevligt. Speciellt läget är definitivt en fördel fastän det räcker en stund att ta sig hit. Rumskompisen kommer jag väldigt bra överens med. Fast vi inte ofta finns i lägenheten samtidigt känns han redan som en viktig konstant i Bryssellivet.

Mitt Bryssel...

...vet jag inte någonting om, men så här långt gillar jag det. Jag minns ju väl staden från min au pair-tid 8 år tillbaka, men då var jag här med en helt annan utgångspunkt. Nu reagerade jag på det inte helt överraskande faktum att staden utvecklats sen jag senast bodde här i knutarna. Infrastrukturen är fortfarande rätt dålig, men kollektivtransporten får väl godkänt och staden är på det stora hela sympatisk. Den lever nog i hög grad på det internationella livet. Om du är praktikant, eller stagiaire som det kallas, hör du till ett enormt maskineri som hela tiden är igång. 6000 sökte, 600 antogs, och allas omöjliga mängd papper och angelägenheter ska fixas, samtidigt som de nya ansökningarna behandlas.

I dag gick jag från ovetskap och lätt ångest till någon slags insikt. Eftersom vi inte fått någon info om hela praktikantruljansen visste man heller inte vad som skulle hända, var man skulle träffa folk och var allt finns. Nu känner jag mig relativt informerad - åtminstone har jag fått veta att vi har ledigt tills måndag då introkonferensen börjar. Min första arbetsdag och kontakt med mitt DG (Directorate-General) är på onsdag. Tills dess får man hitta på annat tidsfördriv.

Höjden av resfeber

Nu passar det bra att sitta ner en stund och skriva då de allra första intrycken har börjat sjunka in. Resan gick bra trots den tidiga timmen, men då jag packade på kvällen gick jag igenom den klassiska men fruktansvärda "var är mitt pass"-episoden. Det var nu helt enkelt så att min pass alltid är på ett enda ställe och nu hade vandrat ner under sängen, något jag aldrig kommer att förlåta det för. Mina första timmar i Bryssel gick åt till att släpa omkring alla sakerna via kommissionsbyggnaderna genom hela stan och uppför de mycket smala trappuppgången till lägenheten och en 60 cm bred spiraltrappa upp till mitt rum, och till att rekognoscera omgivningen.

Jag hade bara fått ett par timmar sömn och efter flera veckors totallugn reagerade jag jättestarkt på att vara borta. Jag vet ju exakt vad det innebär att åka till en stad där man knappt känner någon, men nu kändes det bara övermäktigt tungt.

Men det är otroligt vad en god natts sömn kan göra! Jag träffade också min rumskompis D som ytterligare underlättade mitt mående genom att svara på mina frågor och vara så underbart obrydd av den byråkrati som EU är känt för (så här långt kan jag intyga att det ryktet är helt välförtjänat). Han har lärt sig att ducka och ta det lugnt i papperskriget. Vi kommer helt säkert att komma överens, men jag kommer knappast att se väldigt mycket av honom. Han är ofta bortrest, nästan alla veckoslut, och jobbar långa dagar. Men han är en smart, flexibel och snäll person. Och så bjöd han ju mig på röda vinbär till kvällsteet.