Jag undrar...

...vem det är som läser min blogg i Förenade Arabemiraten? Eller i Ryssland? Eller i Nya Zeeland? Den här bloggen går ju inte att googla fram så jag förundrar mig. Men vem det än är, läs för all del! Glädjande är det.

Dambjudningar

Vi har en fantastiskt bra tradition i släkten. Den går ut på att släktens damer och avec-ingifta träffas mer organiserat en gång om året för att äta gott och dricka gott. Det hela brukar urarta i allehanda högljudda debatter och allmänt skvaller. Deltagarna representerar tre generationer av samma skrot och korn - det märks att vi är släkt på humorn, talvolymen och aptiten. Jag ser fram emot kvällens begivenheter i just denna form.

Sammanhållningen kvinnor emellan i form av körer, diverse syföreningar och möhippor är viktigare och seriösare än många tror. Ibland presenteras sådan verksamhet som "flickig" och på något vis lite löjlig (och visst är möhippor i viss mån löjliga, men det är hela idén). Själv har karlfolket sina egna hemliga sällskap och övriga tomtar-och-troll-verksamhet. Lyrans funktion som forum för kontakt mellan likasinnade kvinnor av olika generationer liknas vid vilken orden som helst, om man så vill. Fast dem vet jag naturligtvis inget om.

Tantkalas for the win, säger jag.

Och på tal om proteiner...

...så rekommenderar jag alla proteinhungriga att införskaffa lite Skyr, som tillsammans med Björk och Sigur Rós är det bästa som kommit från Island. Så låt oss stödja deras ekonomi och köpa av denna ljuva syrade mjölkprodukt. Faktiskt innehåller den naturella versionen hela 11 g protein/100 g, de sockrade och aspartamsötade smakerna lite mindre. Aspartam är för övrigt inget att rekommendera, men det är en annan historia.

Bilden lånad från skyr.fi.

Post-passion-depression

Så var det projektet över, efter nästan tre månaders intensiv övning. Allt kulminerade i ett storverk på dryga tre timmar. Att stå stilla, sjunga och ha någon slags scennärvaro och samtidigt vårda sina lungor, fötter, rygg, axlar och nacke är ett lidande i sig. Men det var det värt, och jag skulle göra om det så snart som i morgon. Den här musiken är knasigt stor av sig, både i ren och skär impakt och i känsla och stämning. Intimt, men ändå massivt. Så här ungefär kunde slutet av första delen ha låtit med en annan dirigent, en annan orkester, och en annan kör. Vår version når tyvärr inte etern, och det gör mig lite besviken. Därför, gott folk, ska man gå på konserter!

Men nu är det bara att låta vemodet tyna bort och se fram emot nästa Livets Programpunkt.

Proteinåldern

Efter mina snart 16 år som vegetarian (de första tre kan man räkna som gradvis övergång med några bitar kyckling som undantag i kosten) har jag tagit ett moget beslut. Jag av min kloka mor blev ombedd att läsa på då jag var fjortis och ville bli vege, så att jag skulle veta vad det i värsta fall kan ha för konsekvenser. Jag har visserligen valt min kost mer eller mindre medvetet från sen dess, men jag omkalkylerade häromdagen och fick se sanningen i vitögat - jag får inte riktigt tillräckligt och tillräckligt mångsidiga proteiner, i synnerhet inte utan att äta massiva portioner av allt. Och så äter jag, dumt nog, den näringsmässigt urusla skolmaten varje dag. Proteiner och vissa fetter är ju de främsta livsviktiga byggstenarna som kroppen inte kan ersätta med något annat eller producera själv utan råvara.

Så en kvinna i min storlek behöver ca 60 gram per dag för att bara vara och upp till 110 gram per dag om jag tränar (0,8-1,5 gram per kilo kroppsvikt). Det är inte särskilt tröstande att det mest proteinhaltiga jag kan tänka mig äta som vege, nämligen den royala raejosten, ger mig 23 g per 200-gramsburk. Fyra sådana per dag alltså. Men allt får inte vara från samma källa.

Så som sagt kom jag fram till att det äntligen är dags att trotsa vissa fördomar (om att proteintillskott bara är för muskelberg och muskelbergswannabes) och köpa ett proteintillskott. Jag valde naturellt vassleprotein efter en lång diskussion med försäljaren i Forums hälsobutik. Orsakerna var flera, men vassleproteinet har den bästa uppsättningen och balansen av aminosyror. En annan fördel är att produkten inte innehåller något annat än vassleprotein extraherad ut mjölk. Så hej, nya proteinrika liv! Jag är nyfiken på vilka effekter det kan ha, i synnerhet på koncentrationen och eventuell mental trötthet. Något muskelberg lär jag i alla fall inte bli, så bäst att satsa på knoppen.

Den skrämmande förpackningen.

Om respons

Förutom okej, allt jag gör i klassrummet med eleverna, så är den viktigaste delen av mitt jobba att ge respons på elevernas texter. Det är en tung process att läsa essäer och försöka ge varje elev sådan uppbyggande feedback som i bästa fall kan sporra dem framåt.

Det fick mig att tänka på hur respons egentligen blivit en hårdvaluta. Riktigt ingående, intelligent och personlig respons är något man nästan alltid vill ha men sällan kan få. Det finns aldrig tid, och i vuxna livet betalar man för den lyxen. Därför får man ut så mycket av en sånglektion, därför sitter man i körleden och önskar sig ens stämvisa uppmuntringar, och därför fiskar man då och då (eller ofta) efter komplimanger i sitt sociala liv. Tyvärr är just komplimanger inte den mest ärliga och användbara feedbacken man kan få, eftersom de främst har en social funktion att uppmuntra och ömsesidigt skapa god stämning.

Jag ber allt oftare eleverna säga vad de tycker, också efter en kort uppgift. Tyvärr vågar de sällan agera ordförande för gruppen på det sättet. Ibland frågar jag också om de förstod varför vi gjorde uppgiften. Retorikgurun jag skrev om tidigare lärde mig att man av eleverna gärna också kan fråga "förklarade jag detta tydligt nog?". Då behöver inte ansvaret att förstå bara finnas hos dem.

Så när det gäller att lära sig och utvecklas är responsen det som knyter ihop de lösa trådarna och ger oss ork att jobba, det som ger en ett avstamp för fortsättningen. Respons kostar tid, ansträngning och ibland också pengar, och respons kan inte ges hur som helst av vem som helst. Den är en sällsynt valuta värd sin vikt i guld.

A cappella-kväll

Igår var vi på Real Groups konsert på Alexandersteatern, och det blev helt klart en positiv överraskning! Gruppen är ju långt ifrån lika pop som de var kring millennieskiftet, och flera av medlemmarna har bytts ut. Norden vimlar numera av a cappella-grupper och banbrytarna har fejdat till bakgrunden. Jag hade sett gruppen förr, men det var helt härligt att höra dem igen. Otroligt slipat är det, men mot slutet kom också några mänskliga fel igenom. Det gör det hela lättare att ta in.

Det bästa under hela konserten var dock den andra encoren Gøta, som man kan lyssna på här.

Det är lite märkligt att gå på konsert helt på svenska och dela upplevelsen med en helt frälst publik, av vilka 80 % var sångare och körsångare. Snacka om inside.

Dikter och dylikt

Jag har satsat väldigt mycket på textkompetens och skrivande i moddakurserna nu, och som ny lärare har jag känt mig lite mer osäker då jag har läst litterära texter med eleverna. Jag har känt mig både rostig och cynisk - det har känts svårt att få med eleverna. Jag har frågat mig om inte litteratur är så subjektivt att det känns lönlöst att dela känslosamma upplevelser med eleverna. Plus att jag dessutom ibland känner mig ganska privat där framför klassen. Nu har det här lite börjat släppa och jag vågar lämna ut mig själv lite mer. Man måste vara lite löjlig ibland för att vara människa för dem. Och som man så klokt säger: "Moka on lahja".

I min moddakurs om finlandssvenskhet tog jag ändå tag i det här med dikter en gång för alla. Och det blev snabbt klart att jag oroat mig helt i onödan. I de här större grupperna får eleverna stöd av varandra, och de kommer med de mest träffsäkra (om än något naiva) observationer och tolkningar. Men det är deras rätt att vara lite naiva.

Så blev våra läsningar av "tråkförfattarna" Topelius, Diktonius och Södergran plötsligt förvånansvärt insiktsfulla. Och eleverna lyste upp på ett sätt som påminner mig om det centrala jag lärde mig förstå under litteraturstudierna: De här texterna handlar verkligen om livet. Så det är kanske helt orättvist att anta att fakta och sak är lättare för dem, och att det är svårt att läsa dikter. Jag glömmer att de faktiskt inte är lika cyniska som jag.

Spring i benen

Inom den här veckan borde premiärlänken ske för årets utesäsong! De riktigt hurtiga har i och för sig ingen innesäsong alls, men själv är jag lite för bekväm av mig och vill varken plumsa, slira eller hosta där ute. Men nu börjar föret vara lockande, och jag har redan i flera månader haft en ny spellista på ipodden som väntar på premiär. Den har testkörts på elliptical trainern, men det kan man knappast räkna som en länk.

Snart, snart gäller det! Rekommenderar för övrigt en satsad spellista som bygger upp energi och fart sakta men säkert. Mot mitten då man har sina första svackor ska de mest energiska låtarna komma. Helt suveränt!

I have a dream...

...och det är att jag skulle ha obegränsad mängd pengar som jag kunde använda till massagesessioner en gång i veckan i resten av mitt liv. Jag har fått ett citydeal-presentkort i gåva och får gå tre gånger. Det var en kunnig massör som gjorde en massa märkliga iakttagelser om min muskelstruktur på det ena och det andra stället. Ganska träffsäkra antagelser gjorde han också.

Förutom att det är skönt så ska ju en bra massage göra ont också. Ställen domnar och det sticker och värker. Blodet cirkulerar och man blir fläckig i ansiktet. Halsen känns märklig av att musklerna där kring slappnar av, och man är helt myllrig i huvudet efteråt. Massören menade att det är en lika stor ansträngning för musklerna som ett träningspass, fast på annat sätt. Det känns nog ganska sladdrigt idag och huvudet är som en sån där Pez-karkkimaskin.

Nya beroendeförhållanden

Jag måste bekänna en guilty pleasure. Jag ser på realityserien Jutta ja superdieetit på ruutu.fi. Längtar efter varje nytt avsnitt. Det handlar om en kvinna som är personal trainer och själv tävlar i grenen body fitness, ett steg mindre än bodybuilding. Grenen går utt på att träna fram väldefinierade muskler och en så låg fettprocent som möjligt. Men utövarna är ändå på något sätt kvinnliga. Jag skulle inte själv vilja se ut så, men det är intressant hur jag under seriens gång har börjat tycka att den muskelhalten faktiskt på sitt sätt är ganska snygg. Galet!

Serien är också förankrad i vanliga människors liv, för man får följa med andra som har diverse mål och som tränar med Juttas team. Lite träningstips får man också, en del gammalt och en del inspirerande nytt. Inom mig bubblar det och jag vill skrika "PROJEKT", men samtidigt försöker jag släppa kontrollen inom diverse livsområden och motstår. Jag är väldigt nöjd med mitt skick på det stora hela, men vissa saker kunde man intensifiera inför sommaren, främst vad gäller kondisen. Därför att det är bra att ha mål i livet. Halvmaraton 2013. Om jag skriver det tillräckligt många gånger kommer det att hända!

Ett roligt bonus med serien som måste nämnas är det ofantligt stora muskelberget Bull som ser ut som något slags djur. Jag får nästan ont i ögonen då han finns i rutan.

Stormen före lugnet

I nästa period, som börjar efter påsk, har jag bara en kurs på jobbet på grund av kursernas ojämna spridning över läsåret. Det vill säga 5 lektioner per vecka. Det här kommer att skapa ett ovant lyxproblem - jag kommer att ha på tok för mycket tid. Det här är på allvar helt nytt, och det känns lite konstigt. Kommer jag att bli helt passiviserad?

Just nu är det däremot annorlunda, jag har ca 120 elever som alla skriver 4-5 texter inom de närmaste fyra veckorna. Det här gör att jag inte behöver ha tråkigt på påsklovet heller. Jag har varje år sedan jag tog studenten firat påsklovet med en sådär lämplig, mysig, arbetsbörda, och det hör liksom till och förgyller landevistelsen.

Men april och maj gäller det att på allvar strukturera sin vardag. Var finns den där listan på saker jag ska lära mig då jag har tid? Förvånande nog har jag aldrig skrivit en sådan. Förslag mottages med glädje. Här bjuder jag på ett klent utkast.

- Ta emot översättningsuppdrag (det skulle egentligen lösa allt för att det ger mer jobb men samtidigt samma flexibilitet)
- Lära sig ett nytt språk
- Arrangera musik
- Gå en arbiskurs

Eller borde man bara ägna tiden åt att lära sig att njuta av ledig tid? Men samtidigt kan man inte göra ingenting i sin vardag. Tur att åtminstone flytten infaller just här.

Farväl, marken!

Då vi i dag diskuterade stadin slangi på lektionen fick eleverna plocka ut bekanta och helt obekanta ord ur en text på ifrågavarande mål. Det visade sig att alla utom en aldrig hade hört ordet huge, för "mark". Ordet är bekant för varenda kotte som har vuxit upp i Helsingfors före 2000-talet. Dessa dagens ungdomar har däremot inte ens koll på marken, de var ju sju år gamla då euron kom. Jag kände mig som en fossil under den här diskussionen.

Men nu har faktiskt inte bara det utmärkta slangordet huge försvunnit, utan också marken, riktigt officiellt. Vi satt idag efter körövningen och tittade på de gamla markorna. Nostalgiskt värre!

Ljusförorening

Jag såg en dokumentär för länge sen om det tidigare nämnda fenomenet ljusförorening (light pollution). Egentligen diskuterade de typ paranormala grejer men som vetenskapligt sidospår diskuterades mörkret och bristen på äkta, djupt mörker. Vad ljusföroreningen innebär att vi kanske inte ens någonsin har upplevt det mörkaste möjliga ute i naturen. Städernas ljus bär långt, och på natthimlen syns bara en bråkdel av alla himlakroppar som verkligen rör sig där. Skillnaden märks ju redan då man på landet ser himlavalvet som rakt igenom ljusprickigt, i stället för det faktiskt ganska onaturliga orangefärgade halvmörkret vi har inne i stan.

Förr i världen, då det enda ljuset man hade var solen, månen och elden, lär man ska ha byggt vägar i vintergatans rikting därför att den då hade kraft att lysa upp natten. I dag ser vi den knappt ens. Lyckligtvis påverkar ljuset i sig inte naturen, men djur och människor påverkas av det överflödiga ljuset, vilket kan synas i humör, sinnesstämning, sömnrutiner och hur kvicka vi är på att reagera på olika stimuli.

Det finns organisationer som jobbar med att bevara den mörka natthimlen, både för naturens skull och för att användningen av artificiellt ljus ska optimeras. Man använder sig också av en skala som utgår ifrån himlakropparnas synlighet (Bortle-skalan). Beskrivningarna är fascinerande. Det mörkaste mörka innebär att all nära omgivning är fullständigt becksvart, men diverse för oss helt obekanta ljusfenomen kan urskiljas med blotta ögat, t.ex. sken från solen under horisonten och vintergatan. Den andra ändan av skalan beskrivs som stadshimmel med några enstaka stjärnor mot en ljus bakgrund.