En pust av Shakespeare

Under mina superinspirerande studieår på engelsk filologi hörde nog Shakespeare-kursen till en av mina favoritupplevelser, kanske var den till och med den bästa någonsin i en undervisningssituation. Jag skrev sedan ett prosemi om översättning till svenska av Shakespeares verk och blev om möjligt ännu ivrigare. Och det är jag, som vi vet, inte ensam om i världen.

Men nu har jag gå tillbaka till Shakespeare, eftersom jag envisas med att ta upp honom då jag undervisar teaterns historia för gymnasisterna, fastän jag borde fokusera på inhemskt och nordiskt. Men jag envisas för att han är lättare att sälja, kort och gott. Och nog är det väl en obligatorisk del av allmänbildningen att veta vad världens kändaste monolog på riktigt handlar om?

Jag har också haft turen att få två (typ) frilansuppdrag som berör Shakespeares pjäser. Det ena tog jag inte emot, och det ångrar det än idag. Jag ombads diskutera språk i och översättning av Shakespeare med en grupp teaterstuderande. Men eftersom jag hade grymt bråttom då och är en hopplös prestationsgalning tackade jag nej. Det är inget man hafsar ihop precis.

Men trots allt detta intresse har jag missat ett klipp på Youtube, som jag idag surfade in på av en händelse. Jag blev så glad, så glad. Jag råder alla mer och mindre intresserade att klicka här och lyssna när författaren till min inträdesbok till engelsk filologi pratar Early Modern English, så som det i verkligheten uttalades. Vi lärde oss det schematiskt, men aldrig har jag hört någon tala det som om det vore vilken regional dialekt som helst.

Om respons

Förutom okej, allt jag gör i klassrummet med eleverna, så är den viktigaste delen av mitt jobba att ge respons på elevernas texter. Det är en tung process att läsa essäer och försöka ge varje elev sådan uppbyggande feedback som i bästa fall kan sporra dem framåt.

Det fick mig att tänka på hur respons egentligen blivit en hårdvaluta. Riktigt ingående, intelligent och personlig respons är något man nästan alltid vill ha men sällan kan få. Det finns aldrig tid, och i vuxna livet betalar man för den lyxen. Därför får man ut så mycket av en sånglektion, därför sitter man i körleden och önskar sig ens stämvisa uppmuntringar, och därför fiskar man då och då (eller ofta) efter komplimanger i sitt sociala liv. Tyvärr är just komplimanger inte den mest ärliga och användbara feedbacken man kan få, eftersom de främst har en social funktion att uppmuntra och ömsesidigt skapa god stämning.

Jag ber allt oftare eleverna säga vad de tycker, också efter en kort uppgift. Tyvärr vågar de sällan agera ordförande för gruppen på det sättet. Ibland frågar jag också om de förstod varför vi gjorde uppgiften. Retorikgurun jag skrev om tidigare lärde mig att man av eleverna gärna också kan fråga "förklarade jag detta tydligt nog?". Då behöver inte ansvaret att förstå bara finnas hos dem.

Så när det gäller att lära sig och utvecklas är responsen det som knyter ihop de lösa trådarna och ger oss ork att jobba, det som ger en ett avstamp för fortsättningen. Respons kostar tid, ansträngning och ibland också pengar, och respons kan inte ges hur som helst av vem som helst. Den är en sällsynt valuta värd sin vikt i guld.

Farväl, marken!

Då vi i dag diskuterade stadin slangi på lektionen fick eleverna plocka ut bekanta och helt obekanta ord ur en text på ifrågavarande mål. Det visade sig att alla utom en aldrig hade hört ordet huge, för "mark". Ordet är bekant för varenda kotte som har vuxit upp i Helsingfors före 2000-talet. Dessa dagens ungdomar har däremot inte ens koll på marken, de var ju sju år gamla då euron kom. Jag kände mig som en fossil under den här diskussionen.

Men nu har faktiskt inte bara det utmärkta slangordet huge försvunnit, utan också marken, riktigt officiellt. Vi satt idag efter körövningen och tittade på de gamla markorna. Nostalgiskt värre!

Textnostalgi

Projekt Källarförråd är i full gång, och just nu håller jag på med de gamla skolmapparna. Det är ganska obehagligt att föreställa sig att så mycket ska slängas bort, men det bara måste göras. Dock har jag nu grävt fram mina gamla gymnasiemappar och uppsatser. Det känns viktigt att se vad jag själv skrev under gymnasietiden när jag nu själv står där och predikar. Det leder till ganska många intressanta iakttagelser gällande mitt eget skrivande och min egen språkförmåga. Speciellt hur man är naiv i sina texter och trodde sig vara väldigt mogen. Jag rekommenderar denna nostalgitripp till alla som har kvar sina skolpapper.

En annan intressant upplevelse var att se hur något har fallit på plats mellan finska kurs 4-5 och 6. Plötsligt skriver jag alldeles bra, före det inte fullt så bra. Ändå kan jag inte minnas vad det kunde vara som skulle ha lett till att finskan började sitta just då.

Nu gäller det alltså att välja ut det jag absolut vill spara. Det blir svårt.

Dagens revidering

Jag var på en grymt inspirerande kurs i retorikens didaktik, som hölls av gurun Monika Ekenvall, inskippad från Sverige. Det är så skönt när någon kursdragare är riktigt bra, för då kan man stänga av sitt kritiska jag för en stund. (Själv är man ju perfekt.)

En av dagens många insikter var att jag nu får ompröva min starka (och tydligen inte helt genomtänkta) åsikt om det där med att skriva för hand i skolan. Forskarna har kunnat visa att hjärnan bildar helt andra synapser då man skriver för hand, att det främjar intagandet av ny information. Och det visste jag ju. Jag blev bara så ivrig, som jag ofta blir, när jag upptäcker att jag har en jättestark åsikt om något. Sen domderar jag och skriker ut den åsikten vitt och brett. Men jag borde oftare få mothugg i realtid. Det kändes ganska sunt idag att ha riktigt jädrans fel. Så jag går med på att anteckningar och essäplanering med fördel kan göras för hand - dock inte uppsatser. Mer fel än så hade jag inte, hälsar Besserwissern.

Tack Apple!

Jag blev så inspirerad av den här videon att det är riktigt hemskt. Nu har Apple vunnit mitt hjärta, och jag inser att men skeptiska inställning till iPadden då den kom ut var helt förhastad. Videon handlar alltså om nya elektroniska läromedel för iPad, som i och för sig bara finns på engelska tills vidare. Men de ser helt otroligt saftiga ut, och om jag var elev skulle jag bli lycklig av en sådan.

Men men:et kommer här: Hur kunde den här tekniken anpassas till språk- och litteraturstudier? Det är bara så mycket du kan göra för att visualisera ett grammatikparadigm eller en dikt, eller en roman för den delen. Kan någon otroligt begåvad och kreativ person få detta att hända, eller kan Apple ta mig med i teamet för att utveckla den produkten (begåvning eller kreativitet ej garanterad, men nog engagemang).

Om Prins Daniels talartalanger

Vi analyserade tal idag, nu närmast kroppsspråket, röstanvändningen och trovärdigheten och först i andra hand retoriken.

Vi diskuterade kontrasten i trovärdighet och engagemang i följande Stephen Frys och Ann Widdicomes slutargument från BBC:s Intelligence Squared Debate. Men diskussionen och energin i gruppen var helt härlig, och dagens session hör nu till mina favoritlektioner någonsin under min hittills korta karriär.

Ännu mer schvung i debatten blev det efter att vi analyserade Anjali Appadurais närmandesätt under talet på FN-klimatförhandlingarna. Ett extra bonus var de positiva reaktionerna till att någon verkligen för de ungas talan där ute i världen.

Och som pricken på i:et, Prins Daniels stela men omtyckta tal till Victoria, komplett på Svvviidisch, med väl inövade pauser och stiligt inskriven grodprinsallusion. Sådana här dagar lever jag länge på.

Retorik och slikt

Jag jagar efter det perfekta talet att använda som exempel på diverse goda och mindre goda kvaliteter hos en talare. Djupdykningen (=youtube-surfandet) är ett rent nöje, men att lyssna på alla de goda exemplen gör att jag blir lite småstressad över den finländska retoriken. Var finns de stora gesterna, eftertrycket, den höjda rösten, passionen? Tyvärr är vår kultur kanske inte tillräckligt storgestad i sig själv för sådana talarpersonligheter.

En tendens lade jag märke till. I alla dessa tal om till exempel lika rättigheter för homosexuella talar man om "the content of my/his/her character", ett ganska snyggt formulerat begrepp som vädjar till den rationella lyssnaren. Det verkar som att det är självaste Martin Luther King Jr som alluderas till:

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.

Användningen av begreppet funkar även i Youtube-sensationen Zach Wahls tal, och i den här lilla godbiten. Hoppas det inte blir överanvänt.

Hur som helst har vi en lång väg att gå innan vi alla kan ställa oss upp och hålla brandtal som den ovan länkade fjortonåriga gossen.

Wrapup för den fördjupade litteraturen

Mitt mål i den här kursen var att diskutera och ge elever insikter i följande teser som tillsammans bildar kärnan för mitt sätt att närma sig litteraturen. Och det är väl i brist på andra förslag den jag måste utgå ifrån då jag tillämpar läroplanen.

- Vi får genom litteraturen (läs-)erfarenheter och kunskap som annars inte är tillgängliga för oss, och detta gör oss till klokare människor (sen kan man diskutera om det för alla verkligen är ett viktigt mål att bli klokare)

- Litteraturen avspeglar den tid vi lever i, och det är främst tack vare litteraturen vi vet något alls om människan som varelse, förr och nu.

- Det spelar ingen roll vad upphovskvinnan vill förmedla med sin dikt, roman, tavla, novell, pjäs, sång, det viktigaste är vad vi som individer får ut av den i form av upplevelser och insikter. Men för att få ut mer behöver vi diskutera, kritisera, granska och ställa frågor.

Relativt enkelt, tycker man? Inte, då gruppen består av elever med så olika attityder och intresse för ämnet. Men på basis av provsvaren och efter min känslogallup* (som tyvärr snart riskerar att bli överanvänd) inser jag att kursen inte var helt misslyckad. Det gör mig glad.

* Eleverna stänger ögonen och markerar då jag undrar vem som har fått minst en större insikt under kursen.

PISA-funderingar

Jag inhämtade en hel del förbryllande fakta på fortbildningen i dag.

- Inte ett enda av OECD-länderna har PISA-resultat enligt vilka pojkar skulle ha bättre läsfärdigheter än flickor
- Över hälften av Finlands pojkar läser ALDRIG för nöjes skull
- Den största diskrepansen (bland OECD-länderna) mellan flickors och pojkars läsfärdigheter finns på...ÅLAND.
- Svenskspråkiga elever i Finlands metropolområden läser bättre än i Österbotten
- De svenska skolorna i Finland är tionde bäst i världen (eller nåjå OECD-länderna) på läsförståelse, men ändå känns ju elevernas läsande inte så fantastiskt i klassrummet.

Enligt dagens föreläsning baserad på PISA-statistik är den huvudsakliga orsaken till de svenska skolornas sämre resultat främst den höga andelen elever i skolorna med annat hemspråk än svenska. Man borde väl som moddalärare få dra en suck av lättnad över att det inte bara är undervisningen som suger. Men sen när man har dragit den sucken är det bara att kavla upp ärmarna.

Mer om vad PISA 2009-resultaten betyder finns här.