Det händer i Bryssel

Så gott som varannan vecka är det någon grupp som vill demonstrera vid Schumanområdet där de flesta kommissionsbyggnaderna finns. Och det passar ju bra, för det är där alla bussar och bilar ska förbi på morgonen och hundratals firmor har sina kontor.

I morse då jag undantagsvis gick igenom området fick jag göra omvägar kring taggtrådarna som polisen höll på att rigga upp. Det blir toppsäkert och svårt att ta sig in på området. Och är det en demonstration på gång, då vet man att det är stört omöjligt att ta sig hem från jobbet på vanliga vägar. Som en chockvåg sprider sig trafikkaoset flera osannolika kilometer bort från Schumanrondellen. Bara i Belgien.

Åtminstone blir det inte tråkigt! För dem som jobbar inne vid Schuman är det action mest hela tiden: prickskyttar, demonstrationer med ko och mjölkspruta, svarta limousiner med svärtade fönster, mässor, konferenser, jippon, tiggare och trafikkaos. Det saknar man ibland här ute i Genève där det är ganska fridfullt. Här har de anställda ett eget lekis för sina avkommor. Vi ser träd och horisonten genom fönstren och ett intensivt mönster av vita streck över himlen eftersom flygtrafiken är så livlig här. På kvällen blir här tyst och mörkt, och nästan lite mysigt.

Storstadsliv

Jag har bott utomlands förut och till och med bott i Bryssel förr (fast i ärlighetens namn kanske det inte räknas eftersom det var utanför). Ändå känns det här livet som ett slags naivt storstadsuppvaknande för mig: att verkligen kolla över axeln om kvällarna, att trängas i etno-metron, att iaktta de sjalbeklädda hjässorna i massan, att tippa på vem som är finländare och holländare i spårvagnen, att försöka identifiera språken. Att badga in sig till kommissionsbyggnaderna men inte få ta in gäster på morgonkaffe. Att rusa till shoppinggatan efter jobbet och blixtprova kläder på 20 minuter för att nästan bli utkastad av vakten som ska stänga butiken. Att använda engelska med kundbetjäningen bara för att ha språklig makt och på så sätt få sin vilja igenom, och att använda armbågarna för att rymmas ut ur bussen.

Man känner sig stark på något sätt då man nystat ut metrolinjerna (ingenting jämfört med London eller Paris) och känner sig tillräckligt bekväm för att gå omkring som om man äger staden. Det kan man efter 5 veckor bara för att den här staden på ett väldigt påtagligt sätt är Europas egendom. Men det är en fantastisk känsla! För mig känns en stad som ett hem, om än tillfälligt, först då jag hittat mina egna platser - mitt favoritcafé, min rulltrappsrutt i metron, mitt gym, mitt torsdagshäng och mina vänner.

Om artighet

Jag glömde en viktig detalj om varför det är trevligt att bo här. Folk är artiga! Nu vet jag i och för sig inte om det är rätt att ge just belgarna artighetspriset, för det känns som om hälften av människorna här inte är belgare. Men i alla fall så håller varendaste en karl upp dörren.

Här är det också kutym att hälsa i hissen och ha riktigt riktig ögonkontakt - något som för oss inåtvända kan kännas främmande och skrämmande. I början glömde jag bort det titt och tätt men nu sitter det väl i. Det konstiga är inte hälsandet i sig då man stiger in, utan att man högljutt och tydligt ska önska varandra en bonne journée då man stiger ut. Och liksom då jag var nittonårig au pair reagerar jag också nu på att bli kallad madame ibland. Ser jag ut som en värdig äldre kvinna kanske?

Det är också trevligt att man i DG Translations tre enorma kontorsbyggnader fortfarande talar franska med varandra i korridorerna (inte engelska), även om det är en enorm sillsallad av språkkunskaper som finns här. Men det allra artigaste hittills var på gymet då det fanns för lite mattor för magmusklerna och jag blev utan. En man upp och pickade mig på axeln och gav mig sin matta. Och jag som inte ens hade gjort detsamma!

Goda saker med Belgien...

...eller kanske snarare med Bryssel, är att staden är hisnande mångkulturell. Sitter man i metron hör man en hel massa språk talas, av vilka man känner igen hälften, med god tur. Det är något helt annat än i hesaspåran där det talas finska, punkt. Och inom det europeiska kunde man ju tro att det skulle kännas västerländskt, men jag tycker det är överraskande blandat också där. Därför känner man sig lätt att man passar in här, även om man som en del andra är lite rotlös.

Brysselborna är också bra på att dras med folk som talar medioker eller dålig franska. Däremot är de ju inte så bra på att tala holländska fastän språket syns precis överallt i stan. För mig är det en tacksam kombination som gör att jag kan hålla kunskaperna i båda språken vid liv, bland annat genom att läsa metro i två versioner på vägen till jobbet.

En klar fördel med att bo i Bryssel är att man, som jag, kan ha turen att bo vid en dyr hörnbutik med konstiga öppettider och en flamländsk snäll gubbe utan tumme som ägare. Han ger ibland mandariner som en liten cadeau då man köper något och avokadorna är perfekt mogna för att ätas varje dag.

Nattlivet kan man heller inte klaga på, det finns att välja och vraka. Dessutom finns det en samlingsplats för expats, och det hade jag inte väntat mig. Varje torsdag kväll och gärna också under resten av veckan kan man ta sig ner till Place de Luxembourg utanför Europaparlamentet och dricka öl med hundratals andra EU-glada. Jag tror stället måste ha den största mingelpotentialen jag har varit med om, men också den högsta kostymprocenten. Men speciellt glad är jag över förkortningen Plux och verbet pluxing som uppkommit som benämning på den här kära sysslan.