Jag glömde en viktig detalj om varför det är trevligt att bo här. Folk är artiga! Nu vet jag i och för sig inte om det är rätt att ge just belgarna artighetspriset, för det känns som om hälften av människorna här inte är belgare. Men i alla fall så håller varendaste en karl upp dörren.
Här är det också kutym att hälsa i hissen och ha riktigt riktig ögonkontakt - något som för oss inåtvända kan kännas främmande och skrämmande. I början glömde jag bort det titt och tätt men nu sitter det väl i. Det konstiga är inte hälsandet i sig då man stiger in, utan att man högljutt och tydligt ska önska varandra en bonne journée då man stiger ut. Och liksom då jag var nittonårig au pair reagerar jag också nu på att bli kallad madame ibland. Ser jag ut som en värdig äldre kvinna kanske?
Det är också trevligt att man i DG Translations tre enorma kontorsbyggnader fortfarande talar franska med varandra i korridorerna (inte engelska), även om det är en enorm sillsallad av språkkunskaper som finns här. Men det allra artigaste hittills var på gymet då det fanns för lite mattor för magmusklerna och jag blev utan. En man upp och pickade mig på axeln och gav mig sin matta. Och jag som inte ens hade gjort detsamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar