Tystnadsdagboken, dag 10

Njae, dag 9 eftersom en dag var testdag för att se om rösten alls blivit bättre. Det hade den, men den tröttnade efter ca 10 minuter. Jag inser att jag skriver om den som om den var ett husdjur eller ett yttre attribut som en böld eller ett sår. Sanningen är att den sitter där långt inne, ganska nära kärnan av det man är. Den är det viktigaste redskap jag har som den person jag är, yrkesmässigt, privat, i det offentliga.

Ja, och på tal om det offentliga är det ju intressant att röra sig på stan under talförbud. Förbudet är totalt eftersom det inte går att att¨"prata lite". Det är nämligen omöjligt att avgöra vilka situationer som är "värda" att använda sin röst för. Alla människor undrar samma: "men lite kan du väl prata", och expediterna tittar konstigt på en när man inte kvitterar med ett "tack".

Faktiskt reagerar folk förvånansvärt negativt på en tyst person. När jag på apoteket som vanligt blev attackerad av en hjälpsam farmaceut pekade jag på min hals, varefter hon såg helt katastrofalt besvärad ut. "Aaaah, hon är döv/stum/invalidiserad" tänkte nog hon. "Hur ska jag bete mig nu?". Sen gick hon bara iväg utan att använda rösten och säga något, för hon antog förmodligen att jag inte heller hör något.

Alla sociala kommunikationskoder blir blottade på ett helt häpnadsväckande sätt. Jag får vara freak och vandra omkring och leva med folks märkliga reaktioner, reaktioner som många lever med varje dag i sitt liv. Visst är det förståeligt att man reagerar på att någon beter sig annorlunda eller tyvärr, ser annorlunda ut - sådana är koderna. Men föreställ er den omedelbara (och onödiga) lilla skräcken i ögonen på kassatanten: "HJÄLP! DENNA PERSON ÄR ANNORLUNDA". Kan bli en tung vecka det här.

Status: vuxen

Idag blev det plågsamt uppenbart för mig att jag anses vara en vuxen medborgare i samhället. Jag har nämligen efter elva goda år förlorat min rätt till studierabatt. Jag märkte att bussen nu kostar nästan två euro, tågbiljetten mycket i största allmänhet, och studentcaféts delikatesser kostar nästan sex euro. Det är märkligt hur bekvämt det har varit att få äta och åka tåg till halva priset.

Nu ska jag som fullvärdig medlem i samhället betala fullt pris också på teatern, vilket jag i och för sig gärna gör. Men som tur får moddalärare vip-behandling på teatrar dit de hämtar sina elevgrupper. Och där tar vip-behandlingen för lärarna slut i vårt samhälle. Så vilken tur att jag älskar mitt jobb.

Farväl, marken!

Då vi i dag diskuterade stadin slangi på lektionen fick eleverna plocka ut bekanta och helt obekanta ord ur en text på ifrågavarande mål. Det visade sig att alla utom en aldrig hade hört ordet huge, för "mark". Ordet är bekant för varenda kotte som har vuxit upp i Helsingfors före 2000-talet. Dessa dagens ungdomar har däremot inte ens koll på marken, de var ju sju år gamla då euron kom. Jag kände mig som en fossil under den här diskussionen.

Men nu har faktiskt inte bara det utmärkta slangordet huge försvunnit, utan också marken, riktigt officiellt. Vi satt idag efter körövningen och tittade på de gamla markorna. Nostalgiskt värre!

Tv-känslor

Jag har levt utan tv sedan augusti, då det gamla skrället sa upp kontraktet. Jag förpassade då digibox och dvd-spelare till skåpmörkret och införskaffade i stället en ny dator, vilket var mycket mer brådskande. Under utlandstiderna blev jag ju snabbt van vid att var utan tv så tanken kändes inte alltför främmande.

Det har gått utmärkt bra att vara utan tv, trots att man på något vis måste ta ansvar för sitt tittande på nätet genom att göra medvetna val. Ibland skulle man ju bara vilja kanalsurfa. Nyheter känns gamla redan en minut efter sändningstid, sådär som man inte gärna läser dagstidningar en dag för sent. Så det blir inte mycket kollat på nyheter.

Men nu i valtider och när jag varit sjuk har jag verkligen saknat dumburken. Och lyckligtvis har jag inte gett upp idén helt och hållet - det är bara en ekonomisk fråga: När kommer det att kännas motiverat att köpa en ny burk och hur fin ska den riktigt vara? Tills dess gästar jag andras luddiga golvmattor när det behövs, ett ypperligt alternativ.

..och en överraskande konsekvens

Den ofrivilliga kulinariska upplevelsen hade två otippade följder:
1. Jag mådde bara underligt, och det blev aldrig någon pizza
2. Köksan vars fel detta var och som fick en alldeles vänlig och saklig reprimand av undertecknad, tycker numera öppet illa om mig (av hennes blida utstrålning att döma).

Det hela påminner mig om gången då jag fick mull i min champinjonsoppa på Unicafé (har jag någon märklig dålig matkarma?), men då blev jag åtminstone generöst kompenserad med ett sakligt reklamationsbrev, en kopp kaffe och gratis efterrätt.

Bara för att något är offentligt upphandlat betyder inte att tjänsterna inte skulle kunna hålla kvaliteten. Jag vet att det är tungt och allt det där. Men det handlar inte så mycket om misstaget självt, utan hur man tar responsen.

Valstorm i de sociala medierna

Jag har ingen klar minnesbild av hur det var förr. Men då fanns det i alla fall inget liknande forum där vem som helst kunde och ville visa sitt offentliga stöd för en politisk grupp eller kandidat. Nu är det ju snarare så att privatpersoner för kampanj för det de tror på utan att var det minsta generade så där i finländsk anda - man drar sig ju här i landet för att göra något som helst offentligt. Knappt får man tala i telefon i bussen så att andra hör.

Så nu lever vi i en värld där vi får färdiga åsikter presenterade för oss dagligen (inte bara av journalister), och massbeteendet förstärkt enormt. Nu är jag visserligen ingen antropolog, men den här tendensen är uppenbar att se. Ändå upplever jag det som ett tveeggat svärd - det skulle vara lätt att "tro på vad alla säger" och rösta t.ex. på Haavisto, men jag måste förvissa mig om att jag gör självständiga beslut (men hur mycket jag än efterlyser det, så finns det inget sådant som objektiv information). Å andra sidan kan de mest otroliga sakerna hända inom politiken på bara några timmar, tack vare realtidsrapporteringen i de sociala medierna.

Synbarlingen var det så att många primitiva 90-talsbloggar (under det sena 90-talet) fungerade som informationskanal under allvarliga politiska konflikter och krig, då man försökt begränsa det fria informationsflödet i det offentliga. Det är ett hisnande kommunikationsverktyg vi har att göra med, och pålitlig information är inte lätt att hitta eller urskilja. Kanske också det här blogginlägget baserar sig enbart på personliga spekulationer medan det utger sig för att vara en väl avvägd åsikt?

Solbrist

Nu minns jag inte längre när jag senast har sett solen. Den enda säkra gissningen är i Argentina för fem veckor sedan. Har laddat upp med D-vitamin, och kalciumintaget är under kontroll i och med de fem kilona ost och yoghurt som jag har inmundigat under de senaste veckorna.

Det är första gången in mitt liv som jag på riktigt upplever att jag inte får tillräckligt med ljus. Intressant fenomen. Men situationen går att underlätta med bland annat följande:

- levande ljus
- hot yoga eller pilates
- plättstekning
- körsång
- kramar o.dyl.
- julmusik
- glögg med eller utan spets
- yllesockor
- brunchar och skvallersessioner
- bloggande
- choklad

En otippad morgon

Vi lever i ett underligt land där spontana diskussioner med främlingar är så sällsynta att de kan pigga upp ens dag helt galet mycket. Jag uppskattade USA därför att man blev tilltalad hela tiden, case in point: "Girl, I LOVE your shoes" på busshållplatsen i Pittsburgh på klingande African-American English.

Men i dag morse promenerade jag alltså på Fredriksgatan klockan 06.45 och såg en i och för sig inte så lycklig situation veckla ut sig - en man låg mitt på trottoaren och rullade omkring, berusad men vid liv. Det här ledde till en kort men på något sätt innerlig dialog mellan mig och en man på cykel, som just hade kollat att han levde. Båda fick nog en lite bättre start på dagen, medan fyllot å sin sida hade en jävligt dålig start på dagen. Känns ironiskt och lite fel att hans misär bidrog så mycket till mitt goda morgonhumör.

Sen blev morgonen ännu bättre då jag fick njuta av en helt underbar soluppgång från Brändö bro.

Ångest

Jag är redan nu så utmattad av att ha ångest att jag knappt orkar blogga om det som händer i vårt land. Men efter hård ångest och paranoia i två dagar kände jag äntligen en viss lättnad tack vare en ölsession med körgänget. Det är lite lättare att klara av något när man väl kommit så långt att man kan skämta om det. Det är också ett tecken på att man har kommit över den värsta chocken och uppnått ett tillstånd av ja, inte acceptans kanske, men mer kämpaglöd och stabilitet.

Min framtidstro vacklar, men jag försöker genom att på olika sätt processera det här försöka uppnå ett tillstånd som jag kan leva med.

Körglädje

Som inbiten körsångare sedan barnsben var jag förvånad då jag under mitt utbytesår inte saknade körsången alls. Den var liksom på jäähy och det var nästan skönt. Groningens universitetskör var inte socialt så lockande (det låter krasst, jag vet) så det kändes naturligt att låta bli. I Bryssel blev jag däremot rekryterad till de svenska översättarnas Luciakör - en årligen återkommande hit i DGT-komplexet. Lyckligtvis räckte det projektet inte så länge.

Att sedan komma tillbaka till en ny dirigent och ett nytt lyrliv var härligt. Lite misstänkte jag att det aldrig riktigt skulle bli som förr. Men det blev det, fast med nya människor. Ett år och ett succéjubileum senare är jag där igen och njuter av den där mystiska lyratmosfären som man inte kan sätta fingret på.

En lättnad mitt i blåsvädret

Det enda inspirerande i pedagogikstudierna just nu är föreläsningsserien om utbildningens historiska och filosofiska grunder. Föreläsaren inledde helheten med den kända humanistiska mantran: Historian är alltid vinklad ur historieskrivarens perspektiv. Det finns ingen neutral återgivning av det förflutna.

Aldrig har det här ändå känts så sant och så påtagligt. Att lyssna på vår finländska skolas utveckling på finska med alla finska uttryck och hela den finska diskursen bekräftade än en gång för mig hur vinklat språket är bara i sig självt. Jag önskar att alla var mer känsliga för detta, men det är en invecklad sak att förstå. Och man orkar kanske inte sätta sig in i detta om man inte är språkintresserad.

Men i vilket fall som helst var föreläsarens utläggingar neutrala, sobra och klyftiga, och ärligt subjektiva, men inte för färgade av känslor (vilket ju brukar tära på trovärdigheten). Ändå är det inte bekvämt att höra någon i sitt hemland hänvisa till finlandssvenskar som "dem" och "deras inverkan" och "den borgerliga eliten". Men faktum är ju att det är sant, de svenskspråkiga i Finland fick utbildning före och mer utbrett än de finskspråkiga. Och de historiska orsakerna bakom dessa tragiska omständigheter förstår vi alla hoppas jag. Finland hade helt enkelt inte hunnit så långt med alla nödvändiga reformer.

All den här negativa atmosfären mot svenskan i dag får mig att sitta som på nålar då känsliga saker som språket i undervisningen diskuteras under våra föreläsningar. Så föreställ dig vilken lättnad det var då den helt finskspråkiga föreläsaren sakligt och ärligt förklarade varför han tycker att svenskan är har varit och är viktig, och att han hoppas att vi lärare för den insikten vidare.

Julhälsningar

Jag fick en julhälsning från mitt belgiska liv (vol.2): Ett mejl av världens kanske bästa chef, som i vått och torrt hade överseende med allt belgiskt strul i trafiken och överallt annanstans. Och som förstod att praktiken är en upplevelse lika mycket som ett jobb.

Jag blev lite vemodig, annars också kommer det på julen fram en massa utomlandskänslor som är latenta mesta tiden av året. Julen är liksom milstolpen efter eller mitt i utomlandsvistelsen, man får komma hem och samla krafter och återknyta lite med sitt andra liv. Jag älskade alla tre gånger att vänta på varma hus och finsk julmat och att träffa alla.

Fast inte skulle jag mot något byta ut detta, att för första gången på två hela år ha ett eget hem och ha eget julmys här hemma på egna villkor.

Hockeykväll

Nu har jag varit riktigt finländsk och gått på ishockeymatch. Det var andra gången i mitt liv. Och faktiskt var det en riktigt trevlig tillställning med lämpligt mycket ölmagar, hotdoggar och vrål och annat som hör sportlivet till. Jag minns ju från handistiderna hur härligt spänd stämningen är i en sporthall där det spelas... alla ljud från underlaget hörs och alla skrik från spelarna och tränarna i bytesbåset. Mycket mera action och spelet ser hundra gånger snabbare och brutalare ut än på tv.

Första och förra gången jag var på hockeymatch (typ 1999) hade jag en skön blondin-moment då jag satt och förundrade mig över hur tyst det är, och varför det plötsligt kändes svårt att följa med vad som händer. Jag kan ju egentligen inte några ishockeyregler alls (för ishockey lämpar sig inte för flickor). Sen insåg jag att det ju inte finns någon skärm med info eller någon Mertaranta.

Men ganska kommersiellt är spelet nog också i Finland. Reklam precis överallt, inträngt i varje spelpaus. Jag minns bara från L.A. Lakers spel i Staples Center att ingen egentligen kollade på spelet utan bara i sin egen matportion och på all underhållning på skärmen: kändisar, kiss-cam o.dyl. När Lakers började leda ordentligt slutade man spela och började fåna sig med en massa trix och billiga stilpoäng.

Pinsamma språktystnaden

I dag på graduseminariet såg jag en omvänd version på ett mycket bekant fenomen från Groningentiden. Man säger något, personen man talar med lystrar till och blir helt vidögd och paff över att någon försöker tala språket i fråga. Sedan följer en raffinerad version av den vanliga pinsamma tystnaden, som beror på att den nativa i situationen inte vågar fortsätta diskussionen eftersom det inte är riktigt klart hur mycket utlänningen kan. För tänk om det skulle uppstå missförstånd. Urpinsamt.

I vår gradugrupp finns alltså en est, en kanadensare och en holländare. De senare två har läst finska i ca två år och har båda förbluffande bra uttal och kan förstår rätt mycket. I dag inflikade holländaren på klingande finska och alla blev så överraskade att de inte kunde fortsätta diskussionen. Jag ville bara hoppa upp och ner och skrika "heja" eller alternativt ställa en klok följdfråga, men också jag hade drabbats av fenomenet. Och en pinsam tystnad följde.

Auskultering på det andra inhemska

I dag följde jag med två lektioner i den finskspråkiga övningsskolan. Jag tänkte att jag vill se om det finns skillnader, och så ville jag ha lite fräschör. Min egen övningsskola är ju ändå min gamla skola, och det är ibland underligt att känna igen prylar från sin egen skoltid, som t.ex. den utomordentligt spännande tvådimensionella världskartan. (Det innebär att bergskedjorna är sådär utbuktande, häftigt va?)

Jag följde med en engelskatimme och en svenskalektion, och den senare var jag kanske mest nyfiken på. Det verkar inte som om eleverna skulle ha så svårt med svenskan alls. Tvärtom var de ganska duktiga. Jag är mer övertygad än nånsin att problemet är att det är ocoolt att gilla svenska och att det hör till att man ska hata det. Men samtidigt så känns det så absurt att de sitter där och kämpar med genusläran för...oss? Jaja, jag vet det där med Norden och allt, men jag hade en sådan där overklighetsupplevelse och det kändes bara konstigt att höra Maria Sid läsa om "Vad gör du på fritiden" på band. Hmm.

Bussfasoner

Jag såg ett sånt Finlandsfenomen i dag på morgonbussen. Det där när man först sitter bredvid någon då det är fullt i bussen men sedan flyttar på sig när det blir ledigt. Så att man ska få sitta ifred.

Jag hade helt glömt att det är så man beter sig i det här landet! Är man då konstig om man sitter kvar?

Skrotstämning

Jag förde elektronikskrot till Fredrikstorget och var till min egen förvåning tio minuter tidig. Men det var också minst ett dussin tanter med släpvagnar dit de lastat gamla datorskärmar, brödrostar och målpytsar.

Det var lustigt hur det hela blev ett litet kvartersevenemang, folk hälsade glatt på varann och en tant skämtade träffsäkert om hur hon höll på att ta tårdrypande avsked av en gammal barnvagnsstomme.

När något som det här sker går stämningen plötsligt från enslig till kollektiv. Lite som några år sen då det blev akuthalt på Helsingforsgator så till den grad att det var riktigt svårt att gå normalt. Då hade plötsligt alla något gemensamt att ta sig an, och sånt känns i luften.

Återupplivning # 2

Nåja, nu är det dags att igen återuppliva bloggen. Den stackarn har svävat här övergiven alltför länge. Jag kommer aldrig att kunna återge de sista tre veckorna i Bryssel på något vettigt sätt och tänker därför inte försöka. Men ett säger jag, avskeden var nästan värre än efter Groningen. Där trappades allt ner sakta men säkert, men i Bryssel var det brutalt snabbt.

Men nu är jag hemma, och efter en liten kulturchocksfas (även inne i min lägenhet - säng, vad är det? Efter 5 månader på madrass väldigt välkommet, men konstigt) börjar allt vara i sin ordning.

Men vilken U-sväng alltså. Eller kanske inte en U-sväng, för det innebär ju att man åker tillbaka dit man kom ifrån. Och det är ju inte fallet. Framåt är jag på väg, men det är en stor skillnad mellan kommissionskorridorerna och lärarrummet och skolbibban. Vilket inte betyder att det ena är bättre än det andra. Men det ena kanske är bättre för just mig. Det får man se!

Julstämning i pappila

Jag steg in i Finlands sjömankyrkas lokaler för att de hade julbasar och blev helt överväldigad. Det var som ett litet mini-Finland med dofter, skyltar och snack som kändes som hemma. Det är en samlingsplats för finländare utomlands och jag har förstått att den verkligen fyller sin funktion.

Det ordnas au pair-träffar, allmänna träffar, sång, finskaundervisning lik vår hemspråksundervisning, och givetvis också gudstjänster, även om den mesta av verksamheten inte verkar ha någon religiös underton.

Hela stället överraskade mig positivt och jag kände mig lockad att sitta ner och dricka glögg i caféet fast jag inte hade tid. Pappila säljer också finska produkter så som Oltermanni, karelska piroger, mannagryn och grötflingor, tunnbröd, glögg, Felix makukurkku och en massa annat. Jag blev lite rörd nästan när jag såg allt detta. Här har det funnits hela tiden! Det var så grått ute, och blått också, eftersom belgarna av någon mystisk orsak tycker att juldekorationer ska vara blåa. Jag ville hem till Finland omedelbart, vilket kändes lite konstigt och överrumplande med tanke på hur bra jag trots allt trivs i Bryssel och utomlands i allmänhet.

Besök och framtidsfrågor

Jag har haft det stora nöjet av att få rätt så många kompisar på besök till det inte helt supertillgängliga Groningen (5 räknar jag). Men då jag nyligen fick en lön och tyckte att april månad hade alltför mycket oklottrat vitt i kalendern bestämde jag mig för att själv åka på besök till Malmö för att hälsa på A, vilket visade sig vara en fantastiskt god idé.

Jag vet inte om det finns något bättre än att återse en vän eller familj - i synnerhet den där sekunden då man finner denna någon med blicken och blir så överrumplande glad. Men framför allt har jag (igen) insett att med riktigt goda vänner är det bara att fortsätta där man blev sist, och jag är helt övertygad om att det gäller också för pauser på flera år. Det kan vara en tröst, då jag under det här utbytet ifrågasatt en massa saker, bland annat om jag över huvudtaget vill bo i Finland just nu. I den frågeställningen ingår också hela mitt karriärsval, och jag känner att den ökända börja-jobba-ångest-brytingsfasen som alla talar om väntar runt hörnet (funderar ivrigt på om jag igen kunde skjuta upp den på något sätt).

Men därför är jag ännu mer glad över att jag åkte till Groningen. Jag längtade och längtade och längtade och när jag äntligen var här insåg jag att det var ett absolut måste och en god, om än något sen tidpunkt. Jag tycker alla borde unna sig miljöbytet om det bara går. Man kan åtminstone aldrig komma hem som en mindre klok person.

Det största frågetecknet är spåret jag hamnat in på, nämligen att jobba med svenskan i olika former. Jag frågar mig om det inte begränsar mig onödigt mycket och förankrar mig alltför mycket i Svenskfinland - finns det jobb för mig ute i världen också? Det måste jag helt enkelt ta reda på. Under tiden ser jag fram emot att vara hemma i Finland och smälta de senaste 11 månaderna och tänka ut nästa drag i lugn och ro. Över några glas vin med några speciella människor.