Som inbiten körsångare sedan barnsben var jag förvånad då jag under mitt utbytesår inte saknade körsången alls. Den var liksom på jäähy och det var nästan skönt. Groningens universitetskör var inte socialt så lockande (det låter krasst, jag vet) så det kändes naturligt att låta bli. I Bryssel blev jag däremot rekryterad till de svenska översättarnas Luciakör - en årligen återkommande hit i DGT-komplexet. Lyckligtvis räckte det projektet inte så länge.
Att sedan komma tillbaka till en ny dirigent och ett nytt lyrliv var härligt. Lite misstänkte jag att det aldrig riktigt skulle bli som förr. Men det blev det, fast med nya människor. Ett år och ett succéjubileum senare är jag där igen och njuter av den där mystiska lyratmosfären som man inte kan sätta fingret på.
1 kommentar:
Hurra för det! Jag är övertygad om att det finns få saker som skapar så starka och mystiska band människor emellan som att göra något kreativt tillsammans. Kanske mystiken blir extra speciell i körsång där man själv producerar ett eget ljud som blandas med andras ljud, och helheten/resultatet skulle aldrig vara exakt det samma utan det egna bidraget.
Cheesch!
Skicka en kommentar