Det hör väl till "in i arbetslivet på riktigt"-kriser att man får fundera på alternativa banor. Här är min topp 5:
1. Fysioterapeut/Näringsterapeut
2. Psykolog
3. Musiker
4. Astronom (vilket iofs säkert inte är så spännande som man tror)
5. Någon slags inspirationsperson som har en massa mer eller mindre välgrundade åsikter om hur andra ska leva sitt liv - life coach?
torsdag 28 april 2011
Pärlor från Discovery
Jag blev trollbunden av ett program på Discovery Science om människokroppens förmåga att prestera otänkbara saker. Ni vet, så där som pojken som lyfte en bil för att rädda sin kusin.
Discovery är nog en av orsakerna till att jag betalar för extrakanaler. Lite väl dramatiska är de ibland och mycket upprepning blir det, som de där oändliga dokumentärerna om antimateria och universums undergång. Men den här var bra, och snyggt animerad. Vi vet ju alla att det är lite långt att simma 34 km på 14 timmar över Engelska kanalen, men visste du att bara hälften som många har gjort det som de som bestigit Mount Everest. Det, ni. Men vad är det i människokroppen som gör det möjligt att fysiskt hållas typ 11 timmar längre än energi-intaget räcker till? Får mig mer och mer övertygad om att jag aldrig kommer att vara i "tillräckligt bra skick". Varför sluta utmana sig själv? Fast jag ska nog aldrig simma över Engelska kanalen.
Discovery är nog en av orsakerna till att jag betalar för extrakanaler. Lite väl dramatiska är de ibland och mycket upprepning blir det, som de där oändliga dokumentärerna om antimateria och universums undergång. Men den här var bra, och snyggt animerad. Vi vet ju alla att det är lite långt att simma 34 km på 14 timmar över Engelska kanalen, men visste du att bara hälften som många har gjort det som de som bestigit Mount Everest. Det, ni. Men vad är det i människokroppen som gör det möjligt att fysiskt hållas typ 11 timmar längre än energi-intaget räcker till? Får mig mer och mer övertygad om att jag aldrig kommer att vara i "tillräckligt bra skick". Varför sluta utmana sig själv? Fast jag ska nog aldrig simma över Engelska kanalen.
fredag 22 april 2011
Menföresfärd
Under menförestider finns det ett briljant transportmedel som tar en över isen till landet: hydrokoptern. Det är lite småläskigt att åka hydrokopter, för ibland känner man hur isen kollapsar under en. Om man åker i vattnet känner man obehagligt starkt av kylan, för koptern är gjord av tunt glasfiber. Dessutom blir man halvt döv av propellerljudet.
Men den här gången var det coolt! Man kunde inte urskilja om det var is eller vatten under, det kändes bara som en gröt av slask och isgryn. Som att färdas över en mojito ungefär.
torsdag 21 april 2011
Barbarbarism
Jag har redan länge tänkt skriva ett hatinlägg om Finlands nattklubbskultur men nu vill jag inte ens använda ordet hat längre inom ramen för mina egna tankeaktiviteter. Mer om det någon annan gång när jag orkar.
Men åtminstone tänker jag konstatera att Finland har en helt löjlig barkultur där vi som kunder ska be om ursäkt för allt och på knä be om att få komma in och trängas efter överprissatta alkoholdrycker. Värst av allt är kanske ändå att man betalar 3 euro för kapprummet, men ändå står det att kapprummet inte ansvarar för ens saker. Vad betalar jag då för, egentligen?
Om sommaren betalar man för kapprummet även om man inte bär en kappa. Kan de inte då bara kalla det för inträde så att man inte behöver känna sig grundlurad?
Under förra helgens möhippa (nummer två denna vår), blev vår hjältinna uppbjuden på scen av bändet och fick dansa där, tills en gorilla till ordningsvakt tog ner henne och slängde ut henne på baksidan av kvarteret, utan väska eller telefon. Lyckligtvis väckte detta starka känslor bland allmänheten, och hon blev överöst av beundrande och välvilliga frågor om denna dramatiska händelse. Gorillan bad om ursäkt efter att ha fått sig en rejäl utskällning. Slutet gott, allting gott, men hut råder det brist på i den helsingforska natten.
Men åtminstone tänker jag konstatera att Finland har en helt löjlig barkultur där vi som kunder ska be om ursäkt för allt och på knä be om att få komma in och trängas efter överprissatta alkoholdrycker. Värst av allt är kanske ändå att man betalar 3 euro för kapprummet, men ändå står det att kapprummet inte ansvarar för ens saker. Vad betalar jag då för, egentligen?
Om sommaren betalar man för kapprummet även om man inte bär en kappa. Kan de inte då bara kalla det för inträde så att man inte behöver känna sig grundlurad?
Under förra helgens möhippa (nummer två denna vår), blev vår hjältinna uppbjuden på scen av bändet och fick dansa där, tills en gorilla till ordningsvakt tog ner henne och slängde ut henne på baksidan av kvarteret, utan väska eller telefon. Lyckligtvis väckte detta starka känslor bland allmänheten, och hon blev överöst av beundrande och välvilliga frågor om denna dramatiska händelse. Gorillan bad om ursäkt efter att ha fått sig en rejäl utskällning. Slutet gott, allting gott, men hut råder det brist på i den helsingforska natten.
Ångest
Jag är redan nu så utmattad av att ha ångest att jag knappt orkar blogga om det som händer i vårt land. Men efter hård ångest och paranoia i två dagar kände jag äntligen en viss lättnad tack vare en ölsession med körgänget. Det är lite lättare att klara av något när man väl kommit så långt att man kan skämta om det. Det är också ett tecken på att man har kommit över den värsta chocken och uppnått ett tillstånd av ja, inte acceptans kanske, men mer kämpaglöd och stabilitet.
Min framtidstro vacklar, men jag försöker genom att på olika sätt processera det här försöka uppnå ett tillstånd som jag kan leva med.
Min framtidstro vacklar, men jag försöker genom att på olika sätt processera det här försöka uppnå ett tillstånd som jag kan leva med.
torsdag 14 april 2011
måndag 11 april 2011
Möhippeminnen
Jag var på möhippa i lördags. Jag gillar möhippor! Som tur blir det många av dem denna vår. Just den här var lätt att smälta in i trots förseningen, och den var på något sätt äkta till stämningen. Programmet matchade hjältinnan L. Det är kanske det viktigaste i en möhippa skulle jag tro, att det inte blir överdådigt, bråttom och opersonligt.
Förutom allt det där allmänna trevliga nådde man under kvällen flera höjdpunkter värda att nämna:
- Simma med uppblåsbar palm
- Snapsa till maten
- Se sitt första kycklinghjärta
- Se L få en mycket uppskattad serenad av akademarpojkarna*
- Ladda upp med Samlagspartiets egna kådisar vid tre smeders valstuga
- Skråla till "Du e vad du e" från Hype på efterfesten. Ni får säga vad ni vill men det är en fantastiskt bra poplåt
*Efter så många år av inside fun som man inte kan förklara är det bara så fint att ibland få dela med sig av körkulturen och inse hur mycket sången uppskattas
Förutom allt det där allmänna trevliga nådde man under kvällen flera höjdpunkter värda att nämna:
- Simma med uppblåsbar palm
- Snapsa till maten
- Se sitt första kycklinghjärta
- Se L få en mycket uppskattad serenad av akademarpojkarna*
- Ladda upp med Samlagspartiets egna kådisar vid tre smeders valstuga
- Skråla till "Du e vad du e" från Hype på efterfesten. Ni får säga vad ni vill men det är en fantastiskt bra poplåt
*Efter så många år av inside fun som man inte kan förklara är det bara så fint att ibland få dela med sig av körkulturen och inse hur mycket sången uppskattas
fredag 8 april 2011
Julstämning!
Vi ska spela in en julskiva och det kan man som känt inte göra ett par veckor innan. Således övar vi nu julsånger, mycket besynnerligt!
Det får mig att fundera på det där med julstämning, var sitter den egentligen? Är det bara i vetskapen om att det blir julmys och helg? Faran är att julsångerna plötsligt sen känns som "bara sånger". Meningen är att vi ska förmedla jul och den där konsertkänslan på skivan. Så man får tänka på allt det där varma som har med julen att göra och sedan försöka sjunga ut det. Folk hotar med att ta tomteluvor med sig på inspelningen, det kanske kunde göra susen?
Hur som helst blir man ibland förbryllad och tror att det är november. Men allt det andra som hör julen till, mörka kvällar, glögg och vintertrötthet finns inte där. Skumt!
Det får mig att fundera på det där med julstämning, var sitter den egentligen? Är det bara i vetskapen om att det blir julmys och helg? Faran är att julsångerna plötsligt sen känns som "bara sånger". Meningen är att vi ska förmedla jul och den där konsertkänslan på skivan. Så man får tänka på allt det där varma som har med julen att göra och sedan försöka sjunga ut det. Folk hotar med att ta tomteluvor med sig på inspelningen, det kanske kunde göra susen?
Hur som helst blir man ibland förbryllad och tror att det är november. Men allt det andra som hör julen till, mörka kvällar, glögg och vintertrötthet finns inte där. Skumt!
tisdag 5 april 2011
Graduångest blev graduiver
Nu är 70 sidor skrivna av det som ska bli min Pro Gradu-avhandling. Allt började med en desperat forskningsplan skriven i Bryssel i all hast, efter ett oväntat och icke-önskat byte av forskningsområde.
Men nu har jag faktiskt börjat känna mig hemma med min nuvarande rubrik. Då jag började semit våren 2010 så var jag inställd på att krypa över en väldigt, väldigt låg ribba. Men nu känner jag mig mer och mer taggad. Värst av allt, jag hoppas till och med på ett gott vitsord. Efter så många år av uniarbete i sällskap med mig själv borde jag ha förutsett detta. Jag är en obotlig perfektionist som alltid vill göra väl ifrån mig, men som tvångsmässigt inte kan göra 100%, bara för att se hur långt man kommer med 80-90 %.
Så med denna attityd, och ganska så mycket iver och petglädje spurtar jag nu mot min deadline om fyra veckor. So long, fritid!
Men nu har jag faktiskt börjat känna mig hemma med min nuvarande rubrik. Då jag började semit våren 2010 så var jag inställd på att krypa över en väldigt, väldigt låg ribba. Men nu känner jag mig mer och mer taggad. Värst av allt, jag hoppas till och med på ett gott vitsord. Efter så många år av uniarbete i sällskap med mig själv borde jag ha förutsett detta. Jag är en obotlig perfektionist som alltid vill göra väl ifrån mig, men som tvångsmässigt inte kan göra 100%, bara för att se hur långt man kommer med 80-90 %.
Så med denna attityd, och ganska så mycket iver och petglädje spurtar jag nu mot min deadline om fyra veckor. So long, fritid!
lördag 2 april 2011
Pytteforskning på löpande band
Jag har dragit mig tillbaka över helgen för att skriva ett litet forskningsarbete som känns helt meningslöst. Inom lärarutbildningen tänks det att vi ska vara sådana här duktiga och överambitiösa "tutkivia opettajia".* Det känns som ett desperat försök att hålla pedagogikundervisningen på akademisk nivå, när det de facto är ett otroligt praktiskt yrke som allra främst kräver vett, uppfinningsrikedom och sociala färdigheter.
Men nu sitter jag i varje fall här och skriver min tredje uppsats av kandidatavhandlingsomfattning. Till sällskap har jag mina bittra attitydproblem. Dock är det lite tillfredsställande att man kan få på den där fantastiska BS-växeln som man utvecklat under sina år vid universitetet. Jag skriver dessutom om något som egentligen väcker passion, nämligen om hur otroligt dålig och förlegad en viss läromedelsserie i engelska är. Att jag sen surar över själva arbetet är en principsak.
* Det stör mig över huvudtaget att alla lärarstuderande ska vara så jävla duktiga hela tiden. Har de inte bättre saker att göra än överprestera i alla dessa meningslösa uppgifter? Det får mig, som officiellt går där ribban är lägst åtminstone i alla teoridelar, att känna mig som en slarver.
Men nu sitter jag i varje fall här och skriver min tredje uppsats av kandidatavhandlingsomfattning. Till sällskap har jag mina bittra attitydproblem. Dock är det lite tillfredsställande att man kan få på den där fantastiska BS-växeln som man utvecklat under sina år vid universitetet. Jag skriver dessutom om något som egentligen väcker passion, nämligen om hur otroligt dålig och förlegad en viss läromedelsserie i engelska är. Att jag sen surar över själva arbetet är en principsak.
* Det stör mig över huvudtaget att alla lärarstuderande ska vara så jävla duktiga hela tiden. Har de inte bättre saker att göra än överprestera i alla dessa meningslösa uppgifter? Det får mig, som officiellt går där ribban är lägst åtminstone i alla teoridelar, att känna mig som en slarver.
Om tiden
För att komma till sommarstugan så här års måste man promenera över fjärden, en färd som normalt tar ca 3 minuter med båt.
När man ska promenera utan gator eller byggnader omkring sig har man ingen referensram, inget fysiskt som man kan mäta enligt. Om man sedan inte heller har sin ipod med 3-5-minuter långa låtar har man ingen tidsuppfattning. Jag hade ingen aning om jag hade gått i 5 eller 25 minuter, allt man ser framför sig är snö och is och holmarna runt omkring, ett gammalt skoterspår och så kröken runt holmen som man vet att man ska följa.
Det visade att promenaden tog 15 minuter fastän den på något vis kändes kort. Lika länge tar det att gå hemifrån till, säg, Tempelplatsens kyrka i rask takt, med några pauser vid trafikljusen. Min hjärna kan inte få i sig att det är samma avstånd över fjärden.
Vi är bara så vana vid att hela tiden vara medvetna om tid och rum. Om man väntar på något och inte får kolla på klockan så känns 15 minuter som en evighet. Det skulle säkert vara hälsosamt att en dag inte kolla på klockan en enda gång, och sedan bara kunna konstatera att kvällen kommer då solen går ner.
När man ska promenera utan gator eller byggnader omkring sig har man ingen referensram, inget fysiskt som man kan mäta enligt. Om man sedan inte heller har sin ipod med 3-5-minuter långa låtar har man ingen tidsuppfattning. Jag hade ingen aning om jag hade gått i 5 eller 25 minuter, allt man ser framför sig är snö och is och holmarna runt omkring, ett gammalt skoterspår och så kröken runt holmen som man vet att man ska följa.
Det visade att promenaden tog 15 minuter fastän den på något vis kändes kort. Lika länge tar det att gå hemifrån till, säg, Tempelplatsens kyrka i rask takt, med några pauser vid trafikljusen. Min hjärna kan inte få i sig att det är samma avstånd över fjärden.
Vi är bara så vana vid att hela tiden vara medvetna om tid och rum. Om man väntar på något och inte får kolla på klockan så känns 15 minuter som en evighet. Det skulle säkert vara hälsosamt att en dag inte kolla på klockan en enda gång, och sedan bara kunna konstatera att kvällen kommer då solen går ner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)