Med tummen mitt i hand

Jag insåg i dag också att jag inte har tillräckligt med adb-kunskaper (oops, it-kunskaper). Eller så har jag helt fel adb-kunskaper. Jag kan uppdatera vissa hemsidor, men jag kan inte ställa in marginalen på nya word. Jag kan blogga och googla med racerfart men jag kan inte hantera excel fast mitt liv skulle stå på spel.

Så går det när man hör till just den mellangeneration som spelade de där första dataspelen och som på datatimmen i skolan fick lära sig dos-kommandon och hur det ser ut inuti datorn. Då visste man inte ännu att ingen människa i världen (förutom superdatanissarna) någonsin kommer att behöva veta vad som finns i en dator. Man behöver bara veta var man ska klicka.

Slutsats: jag kan lite av allt men inget till sin fulla potential. Ska nu återvända till mitt brutala krig med Word 2007.

Hjälp mot gradustress

När jag sökte efter en graduavhandling i biblioteket visade sig att de alla ligger bakom lås och bom i den mörkaste hålan i det svartaste berget. Eller i rummet bakom datorsalen alltså. För att få fram dem måste man fylla i en manuell lapp och bibliotekarien går och hämtar dem. Sen får manuellt låna dem för några timmar men aldrig föra ut dem ur biblioteket.

Så det finns nog INGEN risk att någon någonsin läser min Pro Gradu-avhandling. Så ingen stress med andra ord.

Plock ur arkivet

Jag återupptäckte precis den här texten på min fb-profil men tyckte att den kanske platsar bättre här - i mitt eget skrivskrymsle på webben. Den hörde till en av de där störande cirkulerande plojarna - men på något sätt tilltalade den mig, och det är också den enda jag någonsin gjort. Men om något inspirerar en att skriva - hur fel kan det vara? Jag tyckte då jag först postade den att den kändes lite väl personlig men tänker att man måste våga lite ibland också. Alltför personlig är den ändå inte. Och de flesta av er som läser detta känner mig bra (nu kanske lite bättre!).

Jag skrev den våren 2009 i Nederländerna, det är lite roligt hur det syns i de senare punkterna. Ah, självreflektering.

-----------

I know these ”provide random information about yourself”-type notes are getting outta hand, but this one actually inspired me to write something. This one makes you think back on stuff.

30 years ago ...
1. I didn’t exist
2. My wonderful sister was born
3. I was a mere notion or a future possibility

20 years ago...
1. I couldn’t wait to start school
2. I didn’t know much more than one phrase in Finnish, namely ”kiitos ruoasta”, meaning literally ”thank you for the food”
3. I was very blond, very loud, very freckly and somewhat chubby

10 years ago...
1. I was doing my second round of physiotherapy for a persistent back injury
2. I was smoking 20 cigarettes a day, which I regret deeply to this day
3. I was enjoying quite a careless life of learning stuff that I was told I had to learn.

5 years ago...
1. I was visiting my friend in Norway and gave an unwilling victim a drunken lecture on Finland during the Second World War
2. I felt very strongly that my personality and my body were in disharmony with each other, and was about to start restoring that balance
3. I was stupid and rushed into writing my bachelor’s thesis on a topic which did nothing for me, and I did nothing for it.

3 years ago...
1. My life revolved almost exclusively around Lyran, the university choir that brought inspiring, ambitious singing back into my life – with a vengeance. Along with many, many new friends for life.
2. I felt I was working and networking every waking moment – and I loved it
3. I was enjoying the last weeks of living with my wonderful roommate who changed my life in some very subtle but important ways

1 year ago...
1. I had just returned to my English and Scandinavian studies after more than 1 ½ year of emotionally exhausting but challenging full-time work. It felt so wonderful that I consider it the ultimate confirmation that I have made some good choices in life
2. All I wanted to do was to leave Finland and experience something new. Yet somehow this made me make the most of my life in Finland
3. I decided to start blogging, because I finally got the excuse I needed

This year....
1. I have learned to compromise all over again
2. I have set foot in five different cities
3. I have eaten home-made chocolate-coated strawberries

Yesterday...
1. I was increadibly annoyed in gender class, which made me even more annoyed
2. I was clever enough to bring a plastic bag for the bike seat, a trick which has taken me half a year to learn, apparently
3. I took a 2,5-hour coffee break without actually having started working on anything

Today...
1. I was greeted by a little mouse carcass
2. I worked in the library for 6 hours in a stretch, autistically listening to the same 6 tracks on youtube over and over
3. I successfully turned irritation into serenity by sweating it all out in gym class

Tomorrow...
1. I will regret not having finished all the reading assignments
2. I will put my hair up, despite the fact that my hat doesn’t allow such intricate hairdos to coexist with it
3. I get to break Robinson Crusoe down to fragments and analyse the hell out of it

Fakirupplevelser

Nu har jag då äntligen prövat på den så omtalade spikmattan. På engelska heter den tydligen "acupuncture mat", en betydligt mindre skrämmande benämning.

Jag undrade om allt lov och pris var en smula överdrivet, men efter två testsessioner så kan jag bara konstatera att jag är hooked. Det känns helt konstigt, på ett mycket bra sätt. Lite sticker det i början, och sen blir man bara varm och avslappnad, och det är nästan omöjligt att inte bli dåsig. Jag har aldrig förr lyckats få ryggens och axlarnas muskler så avslappnade på icke-konstgjord väg.

Det sägs ju att den uråldriga spikmattan grundar sig på akupunkturens principer, och i så fall träffar nog spikarna rätt på de punkter som får min hjärna att utsöndra välmåendehormoner. Jag var förresten för några år sedan på en föreläsning där det förklarades att man nyligen lyckats bevisa att akupunktur fungerar, med hjälp av datortomografi (?). Tyvärr har jag inga källor att ge här. Men det funkar, det känns ju!

Livsvisdomar efterlyses

Jag gillar när eleverna frågar om grejer som inte hör till lektionsstoffet. Om till exempel livet och val som man gör. I dag undrade en om vi under hela vår skolgång gick omkring och ville bli lärare och tyckte det verkade jättesiisti. Det frågades också hur vi kan vara så intresserade av så tråkiga saker. Ja, det kan man ju ibland fråga sig.

Det har också frågats
- om jag tänker gifta mig och vad poängen med det är
- varför man måste kunna något annat språk än finska
- varför man måste kunna något då allt finns på Wikipedia
- varför jag knaxar axlarna och om jag vet att brosket mjuknar av det
- hur någon kan orka gå på fortbildningar
- om jag har en pojkvän (efter noggrannt övervägande av den frågvise blev gissningen "nej")
- hur det är i Rumänien
- om jag vill komma hem till eleven i kväll
- om jag är släkt med Miklu Forssell (ca 15 ggr)
- om jag var på Nosturi i fredags

och mycket, mycket mer...

Bland de närmsta kollegerna tycker vi väl i alla fall att den som frågar får svar. Åtminstone någon sorts svar.

Har ni tänkt på...

...att grottmännen och -kvinnorna jobbade så hårt för sin mat att de knappt kunde få kaloriintaget och förbrukningen att gå jämnt ut. För några hundra år sedan definierade man en frisk människa i gott skick, eller "fitness" som det att man orkade utföra sitt jobb utan oskälig trötthet eller fysiska problem.

Nu när allting går på löpande band får vi alla jobba arslet av oss bara för att få den motion som i princip håller oss i det skick vi alla borde vara i.

Två insikter

Jag insåg i dag, att alla elever i högstadiet visst inte är omöjliga och oinspirerade. Det var en skön insikt.

Jag insåg också att jag måste söka jobb för hösten redan nu. Det betyder också att jag måste fundera på mitt karriärsval. Vill jag till EU eller någonstans ut i världen, bli typ copywriter inom privata sektorn, bli journalist eller utbildare, eller vill jag bli lärare och påverka de små livens liv på gott och ont? Risken med läraryrket, säger många kolleger, är att tröskeln att göra något annat snabbt blir väldigt hög. Min misstanke är att lärare har ett visst rykte bland arbetsgivare. I och för sig inte ett negativt rykte tror jag, men mer i stil med "en gång lärare, alltid lärare".

Urk. Behöver tid för att fundera på detta, men den tiden finns inte riktigt.

Rumänien vackrare sidor

Rumänien är trots sina obehagliga laster ett fint land. Jag tyckte mig kunna känna av en viss samhörighet bland befolkningen (tyvärr med undantag av ungrarna i norr och romerna som är illa omtyckta), och människorna var allmänt sett otroligt vänliga. Det kan förstås bero lite grann på att jag rörde mig som incognitoturist med lokala guider. Men så är rumänerna kanske inte heller helt trötta på turister än. Bara de får infrastrukturen i skick så blir det nog ett fint turistmål. Eller, det är det redan.

Bukarest kan man se på en dag, men enligt alla bilder jag sett så ska Transylvanien, Karpaterna och Donaus deltaområde vara otroligt vackra ställen med alla slott och kloster. Och så håller ju Dracula till där i bergen så man får utrusta sig med kors och vitlök.

Och av alla de små kloster som blev besparade de stora kyrkornas öde under kommunismen så kan man se att Rumänien varit ett storslaget kulturcentrum under tidig medeltid och kanske också tidigare. Jag måste tillbaka för att utforska.

Megalomaniskt och obehagligt

Det mest synliga kvarstoden av Rumäniens forne diktators storhetsvansinne är riksdagshuset, eller parlamentpalatset som står uppe på en kulle i centrum av Bukarest. Byggnaden är helt enorm, den näst största myndighetsbyggnaden efter Pentagon sägs det, och tog fem år att bygga fram till 1989 (vilket ju inte är länge, så man utnyttjade nog arbetskraften till fullo). Byggnaden har 1 100 rum och tolv våningar och kostade kring 10 miljarder att bygga. Till material användes hela landets alla naturresurser, från marmor till guld och arbetskraft. Med bulldozer röjde man undar 30 000 människors hem för att få plats med diktatorns enorma bulevard.

Under tiden svalt folket och kommunistregimen blomstrade. Ceausescu lät bygga flera rum för att testa, och var det inte tillräckligt stort eller kul, så revs det och byggdes om från början.

Min lokala guide och nära vän rapporterade att folket i dag har otroligt starka känslor mot palatset och som det representerar. Men samtidigt vill man inte sälja det eller riva ner alla tusentals kvadratmeter marmor, för det tillhör folket - inte Donald Trump som ville göra kasino av det. I alla fall har de kalkylerat att värme och ljus för palatset kostar lika mycket som mat för flera tusen rumäner, så man släcker lamporna efter sig.

Bukarest - hundarnas huvudstad

Resan var minst sagt intressant! Bukarest som stad är rätt städig (nästan bättre än Bryssel!) och personlig men full av kontraster. Vissa gamla hus är fortfarande helt förfallna medan andra otroligt vackra har rustats upp. Bunkrarna från kommunismens Rumänien står kvar och glänser av den yttersta fulhet man kan föreställa sig. Man har helt enkelt försökt bygga något fult, och det lyckades man med.

Jag kanske hade väntat mig något liknande det jag såg i en dokumentär om gatubarn för några år sen, men det enda tecknet på riktigt förfall var egentligen den herrelösa hundarna som sprang omkring i tid och otid. Gatubarnen har de lyckligtvis hjälpt under de senaste åren.

Men även lösdrivarhundarna har minskat i antal. Då problemet var som värst ett par årtionden sedan ville man massavliva hundarna för att de hade blivit en så stor säkerhetsrisk t.ex. för barn. Men sen tyckte Brigitte Bardot att man inte får göra så med söta hundar. Det var tydligen ett sådant behjärtansvärt ändamål som krävdes för att stjärnan ens skulle titta åt Öst. Skit nu i gatubarnen och kommunismen.

Bortsett från hundarna har kriminaliteten enligt Wikipedia sjunkit till EU-medeltalet. Men det finns fortfarande många, många fattiga och många, många politikergubbar som drar hemåt så mycket de orkar på folkets och den fria konkurrensens bekostnad.

Rökfrågor

I Rumänien röker nästan alla, för rökning är tillåtet överallt. Under fyra dagar rörde vi oss med bil mest för att det är behändigast, och jag saknade att promenera. Men framför allt saknade jag frisk luft! Eftersom det röktes i bilen, i hemmet, i restaurangerna och i nattklubbarna så andades jag egentligen mest bara tobaksrök.

Så medan jag har gått omkring i Helsingfors och njutit av den friska luften och hostat bort tobakshostan har jag minnats tiderna i Finland då man fortfarande fick röka inomhus. Det känns rätt ofattbart! Kommer ni ihåg då man fortfarande behövde fråga "stör det om jag röker?" då andra tuggade i sig sin sista goda matbit?

Tydligen har Spanien nu också godkänt tobaksförbudet. Kan bli svårt för så inbitna rökare... men bra för dem! Jag gratulerar dem lika innerligt som jag gratulerade islänningarna för att MacDonald's tog sitt pick och pack och lämnade ön på grund av dålig business.

Mulţumesc Romania!

Inför mina kommande Rumänienbetraktelser här på bloggen läser jag nu wikipedia och lingvistikbok för att förstå mig på det härligt vackra språk som rumänskan är.

Någonting mellan portugisiska och italienska med något slaviskt i sig, så låter det. Jag har ju lyssnat på språket redan i Bryssel, men när man har det i skrift runt omkring sig är det lättare att bilda sig en uppfattning om det. Och nu behöver jag ytterligare komplettera iakttagelserna med lite hederlig språkvetenskap.

Men det är inte bara språket som är fint, människorna är det också. Men mer om det då jag fått sova bort reseruset.