Status: vuxen

Idag blev det plågsamt uppenbart för mig att jag anses vara en vuxen medborgare i samhället. Jag har nämligen efter elva goda år förlorat min rätt till studierabatt. Jag märkte att bussen nu kostar nästan två euro, tågbiljetten mycket i största allmänhet, och studentcaféts delikatesser kostar nästan sex euro. Det är märkligt hur bekvämt det har varit att få äta och åka tåg till halva priset.

Nu ska jag som fullvärdig medlem i samhället betala fullt pris också på teatern, vilket jag i och för sig gärna gör. Men som tur får moddalärare vip-behandling på teatrar dit de hämtar sina elevgrupper. Och där tar vip-behandlingen för lärarna slut i vårt samhälle. Så vilken tur att jag älskar mitt jobb.

Höststämning

När kvällarna blir längre, dagarna blir regnigare och himlen blir grå, då är det mysigt att sitta inne i en varm bil med radion på, se regnet skvätta mot rutan och vindrutetorkarna vispa mönster över fönstret. Om man idag, ungefär på Brändö bro, hade slitit sig från sin bilförarfiilis mitt i det mysiga gasandet genom vattenpölarna hade man dessutom kunnat njuta av en vacker syn:

En kattdränkt cyklist med iskalla vattendroppar piskande i ansiktet och pölstritt längsmed benen. Hennes fladdrande drypvåta jacka likt en trasa och en illasittande hjälm. Håret i slimsor framför ansiktet, och ansiktet vridet i ansträngd min, hopplöst koncentrerad på att inte krocka med andra oväderscyklister.

Den cyklisten var jag. Och förarnas kompletterande bidrag till mitt angenäma upplevelse idag var en flodvåg av smutsigt trafikvatten rätt över mitt ansikte.

Sommarsysselsättningar

Jag undrar lite varför jag inte är på väg och se Regina Spektor, Charlotte Gainsbourg och The Shins, som jag lyssnade på helt massor under åren 2004-2006. De spelar ikväll på beachen. Hmm. Men det är inte helt fel med flickkväll och besök hos syster och min pinfärska systerson!

Morgonstund på cykelvägen

Så var det dags för årets första flygtur från cykel. I Hagnäs har de grävt en tre meter lång fåra i cykelvägen och skalat av det översta lagret asfalt, alldeles jämnbrett så att det ska vara extra svårt att urskilja. Före 8 på morgonen lyser solen vågrätt i ögonen vilket gör att det är svårt att se ojämnheter på marken. Så jag tog mig ett skutt längsmed asfalten för högsta nöjes skull.

Det positiva var dock att mina gamla handiskunskaper i att kasta sig kom till nytta, och jag lyckades på något vis hållas i rörelse i fallet. Då blir det mindre kraft och duns och skador. Och så stannade faktiskt flera vänliga människor och undrade om det gick bra. Jag har också många gånger sett folk ignorera dylika händelser för att de har bråttom. Kanske finns det trots allt hopp för medmänskligheten i det här landet.

Tölöliv

Nu har det mesta hittat sin plats i det nya Tölöhemmet. Det ser ut som en ljusare, fräschare och luftigare mutation av mitt forna hem, eftersom alla textiler och möbler är desamma. Det gamla Artek-bordet kom mycket bättre till sin rätt i köket. Jag trivs!

Glad på ped

Jag har äntligen, sent omsider, tagit fram velocipeden och känner mig fri. Till Rödbergen kan man promenera på 10 minuter varifrån som helst - ni känner till myten om att det tar 15 minuter att ta sig vart som helst i stan. Men i Tölö har man ännu större glädje av cykeln, för då förkortas hemfärden från 30-40 till 10 minuter. Man kan förstås ta buss, men det är inte lika flexibelt och roligt.

Idag var det i och för sig inte roligt att komma hem som en dränkt katt efter en snabb tur hem på cykeln. Det väcker kära minnen från tiderna i Nederländerna där det inte ens fanns bussar, typ. Man var också beredd att tåla vad som helst i väderväg, för det var bara så man gjorde. Nåväl, man ska väl inte klaga, vattnet kom ju i alla fall ner från himlen i flytande form.

Ett nytt hem

Det värker i hela kroppen men snart är tre dagars flyttprocess över. Packningen tog ungefär nio timmar, bärandet bara sju. Nu är allt i rätt lägenhet. Och att allt inte ännu hunnit hitta sin plats i skåpen gör inget - det viktigaste är att inviga lägenheten med lite gäster. Jag nakitterade några härliga frivilliga för båda uppgifterna. Redan nu känns Sjömansgatan som ett (skitigt) minne blott och dagens morgonkaffe på balkongen var övertygande. Det blir ett bra hem det här!

Farväl Sjömansgatan

Idag börjar den stora packningen, så det kändes viktigt att dokumentera lägenheten i sitt salongsdugliga skick. Efter det här blir det lådor och damm. Det känns nog lite vemodigt att flytta, då jag precis för två vårar sen gjorde om hela lägenheten och kompletterade möblerna, köpte nya textiler och gjorde det till helt mitt eget. Men det nya hemmet bjuder på annan lyx, som till exempel en ny stadsdel, balkong och framför allt, diskmaskin. Ska vara extra fylld med vemod när jag diskar mina lite småsnuskiga kärl idag.

Möhippa med nya barupplevelser

Så har man då ordnat sin första egentligen möhippa i enlighet med brudfrämmeuppdraget. Det var grymt roligt! Och glädjande är det uppskattas och syns att man försökt planera dagen så att programmet verkligen reflekterar festföremålet. Ett bra team och ett tacksamt föremål.

En sak vi lärde oss var att det i Vallgårds dunkla kvarter döljer sig en helt underbar, brokig jazzkrog, fylld med vänligt sinnade proffs (på alkohol, inte jazz), som ändå är där genuint för musikens skull. De tyckte bra om att ha ett gäng på 15 glitterklädda tjejer, av vilka speciellt en skönsjungare blev uppkallad på scen. Häpna fick de njuta av en vokalist av högsta rang.

Vi lärde oss också att dryckesvisor i stämmor inte är välkomna på restaurang Manala, där de har en princip om att sång och dylikt oljud är förbjudet. Vi blev vänligen informerade om detta mitt i en fransk medeltida dryckesvisa med en time-out-gest. Så nu vet ni var man finner stans enda restaurang som inte uppskattar ett par dryckesvisor i körtappning. Eller unisont, för den delen.

En annan mycket trevligare upptäckt var den just nu superhippa (blev jag informerad om) baren Navy Jerry's i Kampen. Hipsterhalten var hög, men uppfriskande är det att vara på en bar där dansgolvet fylls av typ rockabillymusik. Kanske Helsingfors nattliv trots allt har något att bjuda på om stunden, sällskapet och humöret är rätt?

Farväl, marken!

Då vi i dag diskuterade stadin slangi på lektionen fick eleverna plocka ut bekanta och helt obekanta ord ur en text på ifrågavarande mål. Det visade sig att alla utom en aldrig hade hört ordet huge, för "mark". Ordet är bekant för varenda kotte som har vuxit upp i Helsingfors före 2000-talet. Dessa dagens ungdomar har däremot inte ens koll på marken, de var ju sju år gamla då euron kom. Jag kände mig som en fossil under den här diskussionen.

Men nu har faktiskt inte bara det utmärkta slangordet huge försvunnit, utan också marken, riktigt officiellt. Vi satt idag efter körövningen och tittade på de gamla markorna. Nostalgiskt värre!

Flyttplaner

Efter 29 år i Rödbergen/Ulrikasborg ska det bli Tölöbo av mig. I och för sig har jag bott i allehanda hålor och konstiga studenthus i utkanten under episoderna i Belgien och Nederländerna, men här hemma har jag haft turen att hålla mig i samma knutar som jag växte upp i. Men tur har jag nog också denna gång! Jag ser speciellt mycket fram emot en nyrenoverad, fräsch lägenhet och ett läge som ger omväxling. Jag ser fram emot springturer runt Tölöviken, morgonkaffe vid Café Regatta, och att vara cykelburen igen till våren.

Nu finns det lite tid för hysterisk möbelförsäljning och papperssortering. Lite tankeverksamhet måste också ägnas åt hur man bäst mutar flytthjälpen så nära vapphelgen.

En födelsedagsgåva

Det är precis åtta månader tills jag fyller jämna år, men jag har redan löst ut min huvudsakliga 30-årsgåva. Mamma och pappa bjuder mig på fyra dagar Flow, och där ingår öppningskonserten med Bon Iver. Den enda andra bekräftade artisten är Björk, men behöver man mera besked? Lineuppen brukar vara till belåtenhet.

Så jag drömmer mig fram till min födelsedag 2012, som ska firas i gott sällskap och till ackompanjemang av till exempel den här låten. Beställer 26 grader varmt och brandgul kvällssol, tack. Häng med, vetja!

Nu har det hänt:

Det första mötet med en elev på gymmet (ett trevligt möte, för protokollet). Nattbussen och på stan redan avkryssade, barer och keikkor finns fortfarande kvar på listan. Jag har levt i en bubbla och tänkt mig att de alla bara hänger på Brändö, typ. Men det gör de ju inte.

Fast efter närmare tanke är det inte så farligt. De inser väl snart att jag i motsats till de klassiska föreställningarna om lärare också har ett privatliv, och att vi kommer att dela vissa domäner i den här vackra stan. En närmare eftertanke leder till slutsatsen att också eleverna har ett liv utanför skolan.

Mexikansk himmel

Höstlovet, slutet på min första period som moddalärare, eller kanske bara vanlig onsdag, firades på Café de Nopal på Lönnrotsgatan. Ryktet berättade att det var fråga om en av stans nu just bästa restauranger så förväntningarna var höga.

De två hoppfulla vegetarianerna hade ändå aldrig förväntat sig att stiga in i ett mini-Mexiko där servitörerna talar spanska med en även om man inte kan tala tillbaka. När maten serverades blev vi tvungna att sluta diskutera för att smälta synen. Lite labilt och känsligt blev det till och med, så underbar var maten. Fjorton bagis kostade dagens vegemat, en kakbit för två, och två koppar kaffe.

Ja!

Jag började lördagen med att säga "ja" i ett minst sagt förvirrat sömndrucket tillstånd och blev följaktligen upplockad med 4 minuters varsel för en liten roadtripp och kaffe. Det blev inte precis en så lugn lördagsmorgon som jag hade väntat mig, men däremot fick jag ett härligt morgonmål i höstsolen på den nya bekantskapen Café Regatta, det överlägset charmigaste cafét i stan. Där får man 5 cent tillbaka för varje påtår.

Jag tänkte att detta känns som ett lämpligt avstamp till en ny omgång av livet som YES Woman. Principen är att säga "ja" till allt som inte är helt orimligt. Och då ska man då enligt den dåliga Jim Carrey-filmens filosofi uppleva mer och knussla mindre.

Framför allt är det skönt av följande orsak: man kan inte vela eftersom man har bestämt sig för att svaret alltid ska vara ja.

Om tiden

För att komma till sommarstugan så här års måste man promenera över fjärden, en färd som normalt tar ca 3 minuter med båt.

När man ska promenera utan gator eller byggnader omkring sig har man ingen referensram, inget fysiskt som man kan mäta enligt. Om man sedan inte heller har sin ipod med 3-5-minuter långa låtar har man ingen tidsuppfattning. Jag hade ingen aning om jag hade gått i 5 eller 25 minuter, allt man ser framför sig är snö och is och holmarna runt omkring, ett gammalt skoterspår och så kröken runt holmen som man vet att man ska följa.

Det visade att promenaden tog 15 minuter fastän den på något vis kändes kort. Lika länge tar det att gå hemifrån till, säg, Tempelplatsens kyrka i rask takt, med några pauser vid trafikljusen. Min hjärna kan inte få i sig att det är samma avstånd över fjärden.

Vi är bara så vana vid att hela tiden vara medvetna om tid och rum. Om man väntar på något och inte får kolla på klockan så känns 15 minuter som en evighet. Det skulle säkert vara hälsosamt att en dag inte kolla på klockan en enda gång, och sedan bara kunna konstatera att kvällen kommer då solen går ner.

Iskallt

Vem hade kunnat föreställa sig att en av de mest exotiska sakerna i Helsingfors för mitt isländska besök de facto var is. Hon var fascinerad av fruset hav och isblocken som skvalpade omkring och blev krossade under Sveaborgsfärjan. Vad skulle då ha varit mer lämpligt än att ta henne med på vinterbad.

Även för mig var det första gången. Och det var nog inte en dag för tidigt! Jag är inte alls förvånad över att många blir beroende av den kraftiga rusch man får av att stiga ner i vaken och inse att man är skvatt galen. Förbannat kallt är det.

Rökfrågor

I Rumänien röker nästan alla, för rökning är tillåtet överallt. Under fyra dagar rörde vi oss med bil mest för att det är behändigast, och jag saknade att promenera. Men framför allt saknade jag frisk luft! Eftersom det röktes i bilen, i hemmet, i restaurangerna och i nattklubbarna så andades jag egentligen mest bara tobaksrök.

Så medan jag har gått omkring i Helsingfors och njutit av den friska luften och hostat bort tobakshostan har jag minnats tiderna i Finland då man fortfarande fick röka inomhus. Det känns rätt ofattbart! Kommer ni ihåg då man fortfarande behövde fråga "stör det om jag röker?" då andra tuggade i sig sin sista goda matbit?

Tydligen har Spanien nu också godkänt tobaksförbudet. Kan bli svårt för så inbitna rökare... men bra för dem! Jag gratulerar dem lika innerligt som jag gratulerade islänningarna för att MacDonald's tog sitt pick och pack och lämnade ön på grund av dålig business.

Social rastlöshet - avskaffad

Jag brukar vara rädd för att vara borta från stan alltför länge, jag som lider av "kan inte gå från festen före den bombsäkert är över"-syndromet. Och jag vet att jag inte är ensam. Men det är skönt att inse att jag kanske vuxit ur en del av den där oron att missa något fenomenalt. Skarpsynta A sa det ganska bra: Om ditt socialliv har klarat att du varit borta i ett och ett halvt år, så månne det inte klarar av ett par veckor på landet.

Tyst som i...skogen

Det blir aldrig riktigt tyst inne i stan. Man slutar märka det eftersom man är så van. Men sen då man kommer ut till landet och det är riktigt, riktigt tyst så märker man. Eftersom viken är frusen hörs varken vågor eller båtar. På natten kan man urskilja ljudet av en kvist som bryts långt in i skogen, och kan då bara gissa om det var Mickel Räv eller Herr Kanin eller vem det var.