Höststämning

När kvällarna blir längre, dagarna blir regnigare och himlen blir grå, då är det mysigt att sitta inne i en varm bil med radion på, se regnet skvätta mot rutan och vindrutetorkarna vispa mönster över fönstret. Om man idag, ungefär på Brändö bro, hade slitit sig från sin bilförarfiilis mitt i det mysiga gasandet genom vattenpölarna hade man dessutom kunnat njuta av en vacker syn:

En kattdränkt cyklist med iskalla vattendroppar piskande i ansiktet och pölstritt längsmed benen. Hennes fladdrande drypvåta jacka likt en trasa och en illasittande hjälm. Håret i slimsor framför ansiktet, och ansiktet vridet i ansträngd min, hopplöst koncentrerad på att inte krocka med andra oväderscyklister.

Den cyklisten var jag. Och förarnas kompletterande bidrag till mitt angenäma upplevelse idag var en flodvåg av smutsigt trafikvatten rätt över mitt ansikte.

Morgonstund på cykelvägen

Så var det dags för årets första flygtur från cykel. I Hagnäs har de grävt en tre meter lång fåra i cykelvägen och skalat av det översta lagret asfalt, alldeles jämnbrett så att det ska vara extra svårt att urskilja. Före 8 på morgonen lyser solen vågrätt i ögonen vilket gör att det är svårt att se ojämnheter på marken. Så jag tog mig ett skutt längsmed asfalten för högsta nöjes skull.

Det positiva var dock att mina gamla handiskunskaper i att kasta sig kom till nytta, och jag lyckades på något vis hållas i rörelse i fallet. Då blir det mindre kraft och duns och skador. Och så stannade faktiskt flera vänliga människor och undrade om det gick bra. Jag har också många gånger sett folk ignorera dylika händelser för att de har bråttom. Kanske finns det trots allt hopp för medmänskligheten i det här landet.

Balkongobservationer

Med mitt balkongliv gillar jag speciellt att:
- det hörs bestickljud från Picnic under balkongen
- se att folk fortfarande hänger på bibliotek
- jag ser toppen av två av Borgbackens torn och hur vagnarna ibland flyger upp ovanför hustaken
- det åker hop-on-hop-off-turistbussar förbi min balkong
- iaktta hur folk följer och inte följer trafikreglerna i korsningen
- det är här de lummiga parkerna möter busstrafiken

När du rör dig trögt...

Det är 16 plusgrader ute, solen skiner och parkstigarna skriker "Kom ut och trampa på mig!". Men lite får jag ge mig till tåls ännu innan jag är redo. Också cykeln är på jäähy ett par dagar till, sen ska det cyklas minsann! Efter att man en gång har börjat cykla känns alla andra fortskaffningsmedel, i synnerhet fötterna, som långsamma och ohippa. Jag känner mig träffad av HSL:s information som gäller "om du rör dig trögt". Det hjälper inte att jag är i deprimerande dålig form: fyra våningar trappor gör ont i benen, och backen upp mot det man just nu kan kalla en vitsippsallé, vägen som leder från metron till jobbet, gör mig rejält andfådd.

Men det som gör dagen ganska bra ändå är att det ikväll blir konsert och årsfest. Det känns lite småabsurt att hoppa in i långklänningen. Det är som om det är för fint väder för sånt, och för somrigt. Men det blir nog bra så fort sången kommer igång och glasen höjs!

Velocipedvett

Nederländerna är som bekant ett cykelland, och många arkitekturstuderande vallfärdar till cykelvänliga Groningen som erbjuder ett program i Spacial Sciences vid RUG. Det är alltså helt fenomenalt att röra sig med cykel här, om än lite kaotiskt och rått ibland. Djungels lag gäller, det är bara att tuta och köra. Bilarna ska alltid väja för cyklarna, oavsett var, hur, och när - och otroligt nog gör de det också! Om jag förstått rätt är det mer eller mindre alltid bilens fel om det sker en olycka.

Cykelstöld är god business här, man får verkligen vara försiktig. Det här är huvudorsaken till att ingen har bra, fina cyklar. Ju värre den ser ut, desto mindre attraktiv är den, men om du målar din cykel rosa eller så är det mer sannolikt att du får behålla den. En kompis blev nästan bestulen på sin cykel mitt framför näsan och mitt på ljusa dagen: "Ursäkta pysen, ids inte stjäla min cykel."

Man ser en massa knäppigt cykelbeteende här i stan. Givetvis skjutsar alla varandra på pakethållaren fastän det är förbjudet (även i fyllan), skickliga cyklister som de är. Jag såg ett par i dag med frackpojken på sadeln och damen i långklänning på packaren. Mammor cyklar med en unge fram och en bak, plus matuppköpen, alla givetvis utan hjälm. Har man köpt en soffa kan man hyra en cykel med flak så man kan cykla hem den. Är man ihop cyklar kan man gärna hand i hand eller med ena handen på den andras lår. Pensionärerna cyklar lika flitigt som småpiltarna och alla delar samma, breda cykelvägar - också mopederna och de motordrivna rullstolarna. Alla våra professorer åker cykel till jobbet, och synbarligen också premiärministern.

Jag hörde också om en man som cyklade med skidor över axeln och helt lugnt vände sig om före svängarna för att kolla trafiken. Och så tyckte jag det var lite kul att E fick ge en rullstol snålskjuts in till stan. Mera sånt! Som nybliven cykelfrälst önskar jag innerligt att Helsingfors skulle göras mer cykelvänligt - inte bara för naturens skull utan för också för hälsans skull. Jag vill cykla i Helsingfors när jag är 80!

Väderfenomen

Inom bara två veckor har vädret ändrat från rått, kallt regn till 16-19 graders blankt solsken! Sådant blir man ju helt vimmelkantig av - vad ska jag nu göra med alla inplanerade jobb- och studietimmar på mitt favoritbibliotek. Där skulle jag sitta och lyssna på musik och jobba och titta på regnet mot fönsterrutan och tänka på alla stackare som måste cykla omkring i det vågräta ösregnet. Detta alltså i väntan på våren och sommaren.

Men nu är den alltså redan här - i dag kändes det som om vi helt hoppat över våren, som ju i Finland är ganska utdragen, eller åtminstone kallare och senare. I dag var det 20 grader, sol, varm bris och ingen tycktes jobba ens på dagen. När terasserna öppnar verkar alla bara sticka från jobbet. Biblioteket var öde (där jag naturligtvis bara hämtade några böcker) men Grote Markt överbefolkat. Finast av allt är parken Noorderplantsoen där jag brukar springa. Ärligt talat snäppet snyggare än många av våra parker i Finland.

Men det är inte som om jag skulle klaga. Om det här håller i får jag tänka om allt - hur jag ska hinna med studier, jobb, resor, träning och picknick-liv inklämt under mina tio resterande veckor här i Groningen. Men som de kloka säger: If there's a will, there's a way.

Ett nytt hem

Jag har bott exakt en vecka i det nya hemmet, och det börjar verkligen kännas som hem. Lägenheten är underbar, och min rumskompis S har dekorerat flitigt, konstteoretiker som hon är. Vi har också ganska smärtfritt etablerat någon slags arbetsfördelning i hushållet. Men att ha ett eget hem betyder framför allt att man kan bjuda in folk, att man verkligen trivs med att vara hemma. Att laga mat känns också plötsligt bekvämt och meningsfullt. Och efter ett halvår med allmän dusch i korridoren känns allt med det här hemmet som lyx.

Men mest av allt gillar jag nog läget. Vi finns precis mitt i stan och dessutom intill ett torg som kallas för Vismarkt - fiskmarknaden, där det säljs fräscha grönsaker och frukter, fisk, ost och alla möjliga delikatesser fem dagar i veckan. Med cykel kommer jag till föreläsningarna på 4 minuter. Läget ändrar på en massa rutiner också. Det känns nu naturligt att bara gå på stan om man inte har något annat att göra. Om inte för att shoppa eller dricka kaffe, så för att kolla på alla andra människor. I synnerhet på lördagar är det fullt av folk, men på söndag väljer de flesta att stanna hemma och verkligen helga vilodagen. Vi följer det lokala folkets exempel utan större protester.

En annorlunda cykeltur

I dag åkte vi igen på exkursion, den här gången till koncentrationslägret Westerbork ca 45 kilometer söder om Groningen. Resan hörde ihop med min kurs i nederländsk 1900-talshistoria, och den gäller främst världskrigen. Just nu är jag oerhört trött, både fysiskt och psykiskt, men samtidigt väldigt, väldigt glad över att jag åkte med. Då jag i morse kikade ut och såg ösregnet kändes det sannerligen inte lockande. Det känns allmänt som om jag försatt mig i en sorts excursion overdrive, men så ska det väl vara då man är utomlands.

Westerbork ligger mitt i ingenting bland byar och åkrar, och man måste därför ta sig dit med cykel. Resan ena vägen räckte 2 1/2 timme och omfattade 45 kilometer, exklusive de 3 jag fick åka för att nå vår träffpunkt i morse. Båda vägarna cyklade vi utan nämnvärda pauser och i oerhört snabb takt. Lyckligtvis är landskapet platt, men Nederländerna gjorde sig i dag särskilt påmint om två av dess inte fullt så soliga egenskaper - det konstanta ösregnet och ostmacketvånget kring lunchtid. Det är väl bara ärligt att medge att min lekamen och mitt tålamod fick sig en ordentlig prövning under dagens 90-kilometersresa, men det är något jag utan tvekan ser som en väldigt nyttig upplevelse. Man (eller jag) prövar ju sällan gränserna för uthålligheten på det här sättet, och det är bara gott att veta var fysisk ansträngning börjar kännas riktigt påträngande.

Det andra mycket nyttiga jag gjorde i dag var själva besöket i Westerbork. Jag har aldrig förr besökt ett gammalt koncentrationsläger. Westerbork var ett läger där fångarna fick leva ett relativt normalt liv, det fanns musik och teater, läkare och rekreation. Men varje tisdag åkte två godståg fulla med judar och romer till lägren i Tyskland och Polen. Trots att just det här museet är långt mindre upprörande än det jag hört om t.ex. Auschwitz gjorde museet och lägerområdet ett djupt intryck på mig. I museet fick man främst ta del av vittnesmål och personlig egendom från det inledande skedet av allt det fruktansvärda, nämligen väskor, kläder, teckningar, brev och annat som hittats i Westerbork. Det irriterade mig att vissa av kursdeltagarna, i detta fall invånare av den iberiska halvön, alls inte kunde uppskatta resan och visa respekt vid monumenten. En frågade också oskyldigt varför tyskarna nu inte tyckte om judar? Man blir så häpen ibland.

Ute på fältet där lägret en gång fanns står judarnas monument över de avlidna, och det tyckte jag var så effektfullt att jag tycker det är värt att nämna. Järnvägen förstördes efter kriget, men en liten del bibehölls som monument. Konstnären har böjt upp spåren, och med det vill han visa två saker: att järnvägen aldrig mer får användas, men att den trots allt bar krigets offer till himlen.

En sund själ i en sund kropp

För tillfället är den ena klart sundare än den andra. Men så ska det inte vara längre till, för här finns fantastiska möjligheter för både själavård (av en eller annan sort) och kroppsvård. Rijksuniversiteit Groningen är ett nationellt universitet som finansieras av staten, och någon mycket klok person beslöt att satsa på studenternas hälsa på riktigt. Universitetet har ett eget sportcentrum där ett medlemskap kostar 47 euro per läsår. För det får man använda alla lokaler, boka sportplaner gratis och bara vandra in på timmar som bodypump, circuit training, pilates och massor mer.

Det bästa av allt är att centret erbjuder gratis kurser i ett stort antal olika grenar, t.ex. snorkling, klättring, pole fitness, squash, capoeira, karate, dans... Jag har därför återupptagit en gammal och kär, men helt försummad hobby från lågstadiet, nämligen tennis. Varje måndag spelar jag en timme med sju andra och en instruktör. Detta för en pant på 10 euro som jag får tillbaka om jag närvarar tillräckligt ofta. Även om jag skulle bo här i många, många år skulle jag ha sportgrenar kvar på prövolistan.

På tal om hälsa och näring, bör det påpekas att holländarna faktiskt är långa som flaggstänger. De flesta män är klart kring 190 cm långa, medan det sägs att medellängden för holländska kvinnor ligger precis över 175 cm. Dessutom ser alla här sunda och hälsosamma ut, vilket kan bero på det evinnerliga cyklandet (i Finland borde man lära sig detta) eller så får man bara det intrycket på grund av demografiska fakta - en tredjedel av stadens knappt 200 000 invånare är studenter. När man går på stan ser man därför nästan ingen som är över 60 år gammal. Undantaget är givetvis mitt kvarter, där alla söta pensionärer har bosatt sig tillsammans, långt från studentskrik och larm.

Hallo Groningen!

Jag fått mina första intryck av min provisoriska hemstad Groningen. Packandet, resan och egentligen hela den sista veckan före min avfärd gick så snabbt att jag knappt hann reflektera över åkandet. Och nu hinner jag inte reflektera över varandet heller, men det är nästan skönt så. Det är bara att ta emot allt runt en och ställa om sig för helt nya rutiner.

Mycket av de uppfattningar jag haft om Holland stämmer hittills. Den allmänna stämningen här är så avslappnad och öppen, och jag blev oerhört väl emottagen av min glada tutor som bjöd mig på kräftkalas innan jag ens kommit fram till mitt rum. Det kändes lätt ironiskt att vara den enda finlandssvensken i världen som inte kunde hjälpa de fyra holländarna med att plocka isär kräftorna på rätt sätt.

Holland, o Holland. På intromässan på universitetet kunde man skönja en svag lukt av gräs i huvudbyggnadens aula. Brajlukten blir förresten inte lika stagnerad och äcklig som tobak då den blir kvar i ett utrymme. Kanske är det därför det är tillåtet att röka gräs men inte tobak på barerna? Det här är ju inte riktigt mina enda intryck av landet, men för att vara populistisk valde jag att adressera det genast i början.

Jag trivs enormt bra med utomlandslivet, det känns uppfriskande. Man får en själslig detox, och livet hemma känns redan nu långt borta. Trots att jag inte alls är långt borta. Det här är bara en ganska trevlig geografisk plats där nordisk och mellaneuropeisk mentalitet möts, och dessutom blandas det grundligt om i grytan tack vare ett tusental utbytesstudenter.

Mitt hem är beläget ca 15 minuter från kärncentrum med cykel i en stadsdel där det mest bor pensionärer. Det är konstigt att placera ett studenthus mitt i ett pensionärskomplex. Då jag gick hemifrån i går morse vinkade en äldre herre entusiastiskt genom fönstret för att önska mig välkommen. Velocipeden kommer verkligen att bli min bästa vän. Men just nu känns den snarare som en lite spännande ny bekantskap som man ska vårda och förädla, precis som alla andra bekantskaper här.