..och en överraskande konsekvens

Den ofrivilliga kulinariska upplevelsen hade två otippade följder:
1. Jag mådde bara underligt, och det blev aldrig någon pizza
2. Köksan vars fel detta var och som fick en alldeles vänlig och saklig reprimand av undertecknad, tycker numera öppet illa om mig (av hennes blida utstrålning att döma).

Det hela påminner mig om gången då jag fick mull i min champinjonsoppa på Unicafé (har jag någon märklig dålig matkarma?), men då blev jag åtminstone generöst kompenserad med ett sakligt reklamationsbrev, en kopp kaffe och gratis efterrätt.

Bara för att något är offentligt upphandlat betyder inte att tjänsterna inte skulle kunna hålla kvaliteten. Jag vet att det är tungt och allt det där. Men det handlar inte så mycket om misstaget självt, utan hur man tar responsen.

En ofrivillig kulinarisk upplevelse

I ett klarhetens ögonblick motstod jag frestelsen att spy ut ärendet nedan på det mer öppna forumet fb och väljer i stället att skriva ett inlägg i hopp om att det ska föra med sig någon slags katharsis-effekt.

I dag var alltså första gången sedan år 1999 (Naurava Nakki-Incidenten i regi av två äldre och förståndigare vänner som hänsynslöst missbrukade sin sociala makt(offret dock delvis frivilligt att ta en tugga på grund av alkoholrus)) som jag har blivit lurad att äta kött. Denna gång av de onda köksorna som planterade en vanlig lasagne i vegebassängen. Annars ser man ju nog skillnad på vegetarisk mat och köttmat, men:
a) Palmia får även lasagen att se ut som en hopplös sörja, och
b) sojan som används i vegematen i skolan är tyvärr gjord för att imitera kött, vilket den gör i smak och utseende. Endast konsistensen ger klara svar.

Nåväl, intet ont anande tar jag en portion på tallriken, eftersom jag litar på skyltning, och kväser mina misstankar genom att kontrollera med köksan. Efter några tuggor inser jag att mina farhågor är sanna, och får bekräftelse då kollegan kommer in med en "läcker" vegelasagne i ställe för denna mulkvistversion som sladdrar omkring på min tallrik.

Jag har alltså mumsat i mig ett obehagligt halvfabrikat där svinets klövar och tryne och knorr mosats ner i en köttkvarn - och lite färg fulländar looken. Nu återstår det stora nöjet att se om och hur mycket jag kastar upp, då min mage får tampats med att bryta ner köttproteiner efter 15 års paus (korvincidenten undantagen).

Och igen, ta inte mig fel kära köttätare. Ni får hjärtans gärna äta allt kött ni vill. Men jag vill inte ha något, för att jag helt enkelt inte tycker om det. Och nu när jag fått i mig lite så gråter jag inte över svinets öde som jag ändå inte kunnat påverka, utan surar helt själviskt över mitt eget kommande illamående.

Dagens revidering

Jag var på en grymt inspirerande kurs i retorikens didaktik, som hölls av gurun Monika Ekenvall, inskippad från Sverige. Det är så skönt när någon kursdragare är riktigt bra, för då kan man stänga av sitt kritiska jag för en stund. (Själv är man ju perfekt.)

En av dagens många insikter var att jag nu får ompröva min starka (och tydligen inte helt genomtänkta) åsikt om det där med att skriva för hand i skolan. Forskarna har kunnat visa att hjärnan bildar helt andra synapser då man skriver för hand, att det främjar intagandet av ny information. Och det visste jag ju. Jag blev bara så ivrig, som jag ofta blir, när jag upptäcker att jag har en jättestark åsikt om något. Sen domderar jag och skriker ut den åsikten vitt och brett. Men jag borde oftare få mothugg i realtid. Det kändes ganska sunt idag att ha riktigt jädrans fel. Så jag går med på att anteckningar och essäplanering med fördel kan göras för hand - dock inte uppsatser. Mer fel än så hade jag inte, hälsar Besserwissern.

Ännu om det där med digitala läromedel

Vi är så efter. Om det inte vore för studentexamen och det faktum att alla elever inte (ännu) har en skollaptop skulle jag aldrig i livet be eleverna skriva en rad på papper. Det är inget de behöver kunna i verkliga livet - det räcker bra att kunna plita ner uppköpslistan på en post-it-lapp. I riktiga livet är textredigering en fröjd, eftersom man kan klippa och klistra hur man vill och se hur texten sitter. Att redigera på dator är något gymnasisterna egentligen inte lär sig.

Min egen hand krampar när jag skriver kommenterar i deras uppsatser. Jag tycker det är odrägligt jobbigt att göra det manuella skrivarbetet. Ändå finns det inga alternativ så länge merparten av uppsatserna måste skrivas för hand. Och det finns inget sätt för oss att slinka undan byråkratin i det här landet och få saker till stånd.

Tack Apple!

Jag blev så inspirerad av den här videon att det är riktigt hemskt. Nu har Apple vunnit mitt hjärta, och jag inser att men skeptiska inställning till iPadden då den kom ut var helt förhastad. Videon handlar alltså om nya elektroniska läromedel för iPad, som i och för sig bara finns på engelska tills vidare. Men de ser helt otroligt saftiga ut, och om jag var elev skulle jag bli lycklig av en sådan.

Men men:et kommer här: Hur kunde den här tekniken anpassas till språk- och litteraturstudier? Det är bara så mycket du kan göra för att visualisera ett grammatikparadigm eller en dikt, eller en roman för den delen. Kan någon otroligt begåvad och kreativ person få detta att hända, eller kan Apple ta mig med i teamet för att utveckla den produkten (begåvning eller kreativitet ej garanterad, men nog engagemang).

Valstorm i de sociala medierna

Jag har ingen klar minnesbild av hur det var förr. Men då fanns det i alla fall inget liknande forum där vem som helst kunde och ville visa sitt offentliga stöd för en politisk grupp eller kandidat. Nu är det ju snarare så att privatpersoner för kampanj för det de tror på utan att var det minsta generade så där i finländsk anda - man drar sig ju här i landet för att göra något som helst offentligt. Knappt får man tala i telefon i bussen så att andra hör.

Så nu lever vi i en värld där vi får färdiga åsikter presenterade för oss dagligen (inte bara av journalister), och massbeteendet förstärkt enormt. Nu är jag visserligen ingen antropolog, men den här tendensen är uppenbar att se. Ändå upplever jag det som ett tveeggat svärd - det skulle vara lätt att "tro på vad alla säger" och rösta t.ex. på Haavisto, men jag måste förvissa mig om att jag gör självständiga beslut (men hur mycket jag än efterlyser det, så finns det inget sådant som objektiv information). Å andra sidan kan de mest otroliga sakerna hända inom politiken på bara några timmar, tack vare realtidsrapporteringen i de sociala medierna.

Synbarlingen var det så att många primitiva 90-talsbloggar (under det sena 90-talet) fungerade som informationskanal under allvarliga politiska konflikter och krig, då man försökt begränsa det fria informationsflödet i det offentliga. Det är ett hisnande kommunikationsverktyg vi har att göra med, och pålitlig information är inte lätt att hitta eller urskilja. Kanske också det här blogginlägget baserar sig enbart på personliga spekulationer medan det utger sig för att vara en väl avvägd åsikt?

En gammal vän

http://xkcd.com/731/

Det här är en bild som gav mig inspiration under det sista graduhalvåret, under vilket jag arbetade i tätt samarbete med min visserligen långlivade men fruktansvärt enerverande, tröga laptop. Den nådde en aktningsvärd ålder på 7 år.

Som bakgrundsbild hade jag lagt in denna genialiska xkcd, som fungerade som en daglig påminnelse om att vi inte alltid orkar se efter vad som finns under ytan. Vi bestämmer oss för hur det ligger till, och så agerar vi enligt det. Alternativt säger den här webbcomicen: Var inte så jädrans negativt inställd!

Ps. Och så tycker jag om dess färger.

25 är det nya 30

Facebook svämmar över av länkar till artiklar, webbforum, humorbloggar och alla möjliga mer eller mindre seriösa bloggar. Det är mycket mer sådant än förr, så egentligen behöver man inte läsa dagstidningar för att få det mest spetsiga innehållet serverat på silverfat. Nä, det är klart man ska läsa böcker och tidningar, men nog är det behändigt med sociala medier.

Det var dock inte det mitt inlägg skulle handla om, utan det som står i den här artikeln i Dagens Nyheter, som jag råkade på tack vare denna ivriga Facebook-delning. Artikeln handlar om begreppet quarterlife crisis, eller Den Stora Beslutsångesten hos generation Y som diskuteras då och då i medierna. Valfrihet, jämlikhet och frihet är värden som jag aldrig skulle ge upp, men vi har ändå inte anpassat oss till det nya ångestutbudet. Vi har vuxit upp med för många vägskäl och alldeles för många möjligheter, man jobbar inte längre på samma arbetsplats i 30 år, och vi vet inte vad vi vill bli när vi är 18. Vi vet det inte när vi är 25, och kanske inte heller när vi är 30.

Så glöm 30-årskrisen, nu är det yrkes- och livsriktningskris vid ca 25-30 som gäller.

En replik

Det är väl så att precis allt vi gör utvecklar oss? Varje blogginlägg, varje diskussion, varje artikel vi läser, och varje träningspass eller körövning. Det är då vi gör något monotont eller alltför bekant som vi slutar lära oss och förlorar motivation och energi.

It's a wrap!

...fast bara för den här episoden! Jag har nu avverkat alla fem delar av min underbara färdigblivningsgåva, fem sånglektioner hos Anyvoice. Efter åtminstone 23 år som aktiv sångare fick jag äntligen jobba på min egen sångröst i förhållande till sig själv, inte bara på rösten i kör. Rösten har jag ju, men det finns så mycket som inte ska behöva vara så ansträngande som det känns, och så mycket som kan låta bättre.

Det där med självutveckling är så rysligt tungt, för man måste plötsligt ge av sig själv på ett helt annat sätt än till exempel i klassrummet*. Då utbyter man energi med eleverna, nu matar man den tillbaka till sig själv. Och som med alla privatlektioner eller terapier så gör man grovjobbet själv - det är redskapen man behöver.

Så att få jobba med något eget med en lärare i stället för att själv vara pedagog är befriande och tungt, men inte så lite givande. Det blir fler inlägg om detta.

* Det är väl också därför eleverna egentligen är så trötta. De jobbar på sig själv 8-16 varje dag!

En födelsedagsgåva

Det är precis åtta månader tills jag fyller jämna år, men jag har redan löst ut min huvudsakliga 30-årsgåva. Mamma och pappa bjuder mig på fyra dagar Flow, och där ingår öppningskonserten med Bon Iver. Den enda andra bekräftade artisten är Björk, men behöver man mera besked? Lineuppen brukar vara till belåtenhet.

Så jag drömmer mig fram till min födelsedag 2012, som ska firas i gott sällskap och till ackompanjemang av till exempel den här låten. Beställer 26 grader varmt och brandgul kvällssol, tack. Häng med, vetja!

Utanför hemmazonen

Det är skönt med semester men nog känns det bra att få börja med det riktiga vardagslivet snart. Det måste betyda att mitt vardagsliv är ganska trevligt. Jag har alltid varit lite dålig på längre semestrar, eller närmare bestämt ledighet utan program. Jag blir lätt rastlös.

Men man kan på semestern ta tid att göra sådant man aldrig annars hinner göra. Jag är speciellt glad över att mina två korta besök på annan ort blev av, till Ekenäs och Borgå. Det mentala avståndet är så mycket längre än det verkliga avståndet.

Samma gäller det där med att hälsa på sina kompisar utomlands. Visst kostar det, men man måste bara besluta sig för att åka. Annars blir det aldrig någonting av någonting. Avklarade är redan Skottland, Island, Rumänien och USA, kanske dags för ett varv till snart? Det kliar i resetårna.

Överraskningar i skåpet

Jag ska flytta om senast fyra månader och har därför startat projektet "tömma torrskaffningsskåpet" i god tid. Ändå vet jag att det kommer att bli bråttom. Men om jag bara lite rubbar på vissa matvanefördomar så fixar jag det säkert. Allt ska ätas upp, så man får vara kreativ. Som experimentell vegetarian har jag dessutom en massa underliga frön, flingor och flarn i skåpet. Men jag vet innerst inne hur okreativ jag i själva verket kommer att vara.

Dagens lyckliga val var att koka mannagrynsgröt till kvällsmål, då middagen blev lite hastig. Gröten smakade barndom och vinterkväll. Rekommenderar.

Wow, vilket hemmafruinlägg det här blev!

Och några mottorader

Och när vi en gång är inne på den något cornyga "förnya-ditt-förhållningssätt-till-livet-för-att-det-just-bytt-år"-linjen vill jag också åt följande riktigt goda råd:



Jag ska på riktigt nu ta till mig det här.

Originalet fanns här.

Nyårslöften

Nyåret är firat och mottaget! Välkommen - året då jag ska vara i mitt livs bästa skick (bara hostan ger vika först).

Några andra mål för året:
- en längre resa (till obesegrad kontinent)
- en halvmaraton
- en trygg personlig ekonomi
- ett nytt hem

Och så till två viktiga nyårslöften som avgavs under alkoholpåverkan men ändå borde gå att uppfylla. För som vi så utförligt diskuterade under kvällen är nyårslöften helt poänglösa om de är för svåra eller tidskrävande, eller på något sätt tröskellöften. Det ska vara fråga om enkla saker i vardagslivet som kanske gör ens liv lite lättare.

Jag har ett sådant konkret och okomplicerat löfte, och ett svårt.
1. Jag ska tid att läsa mera och verkligen njuta av det.
2. Jag ska sluta oroa mig för sådant som jag ändå inte kan göra något åt eller påverka. Även sådant som jag kan påverka ska jag oroa mig mindre över. Lättare sagt än gjort - vi får se.

Jag tycker också om E:s tanke om ett övergripande tema för varje år. Man väljer något generellt man ska fokusera på i sitt pysslande och sysslande - något som går att tillämpa i smått som stort.

I mitt fall kunde det vara just detta - att inte tänka på vad som kanske kommer emot i framtiden utan bygga upp energi i stället.