Jag vaknar om morgnarna och talar halvt i sömnen, mumlar god morgon eller gäspar ljudligt. Sen minns jag att sådant är förbjudet och inleder morgonenen med intensiva charader. Jag ger numera upp snabbare, då jag inser att det jag vill säga var något som i en riktigt charadsituation skulle bemötas med utropet: "VEM har skrivit den här?".
Jag blir också mer och mer trött på att skriva på telefonen med genomfrusna fingrar. Jag är också trött på att jag inte kan umgås med vem som helst. I regel är det bäst att träffa nära vänner som inte börjar klättra upp längsmed väggarna av att jag är tyst.
Men det var intressant att gå en promenad på en timme med syster och systerson. Det är väl så att då man vuxit upp tillsammans förstår man undermedvetet också det subtila. Vi förde en lång och med tanke på omständigheterna invecklad diskussion, och telefonen och de frusna fingrarna var bara framme bara två-tre gånger. Också min systerson var lite förundrad då jag bara kunde göra miner åt honom. Säkert reagerar sådana där små till stor del på bekanta röster.
Nu är det sex dagar kvar, denna dag inräknat.
Visar inlägg med etikett apati. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett apati. Visa alla inlägg
tisdag 8 januari 2013
söndag 21 oktober 2012
Telefonberoende
Nåja, det har gått två veckor av den nya uppkopplade eran i mitt liv, och jag har det tvivelaktiga nöjet att meddela att jag officiellt är som alla andra med smarttelefon. Jag trodde att jag skulle orka kämpa emot, inte sitta och påta på telefonen så fort det blir en stund då "ingenting händer".
Min iPhone är min nya stöttepelare i livet. Den har hjälpt mig igenom långa "tråkiga" bussresor, löst "problemet" med att inte hitta den snabbaste bussen. Plötsligt förstår jag så väl det beteende jag har förundrat mig över i ett par år redan. Jag förstår elevernas rastlöshet, och hur de i ögonvrån på lektionen ser telefonen blinka med löften om spännande gemensamma stunder. Hur de inte kan motstå att ömt hålla om sin telefon och få betryggande beröring med åtminstone fyra minuters mellanrum.
Jag är nu en av Er.
I morgon för jag min älskling på reparation, för jag hörde (förstås) till en av de få personer som får en iPhone med ett större tekniskt fel. Min kan inte bli tyst, tystknappen reagerar alltså inte. Det här gör på många sätt min vardag intressant, för jag är nu dessutom en av dem som inte får sin telefon att hålla tyst när det gäller.
Lovar att återkomma med ingående beskrivningar på mina abstinensbesvär så fort jag lämnat bort husdjuret. Tanken på det känns inte bara lite olustig.
Min iPhone är min nya stöttepelare i livet. Den har hjälpt mig igenom långa "tråkiga" bussresor, löst "problemet" med att inte hitta den snabbaste bussen. Plötsligt förstår jag så väl det beteende jag har förundrat mig över i ett par år redan. Jag förstår elevernas rastlöshet, och hur de i ögonvrån på lektionen ser telefonen blinka med löften om spännande gemensamma stunder. Hur de inte kan motstå att ömt hålla om sin telefon och få betryggande beröring med åtminstone fyra minuters mellanrum.
Jag är nu en av Er.
I morgon för jag min älskling på reparation, för jag hörde (förstås) till en av de få personer som får en iPhone med ett större tekniskt fel. Min kan inte bli tyst, tystknappen reagerar alltså inte. Det här gör på många sätt min vardag intressant, för jag är nu dessutom en av dem som inte får sin telefon att hålla tyst när det gäller.
Lovar att återkomma med ingående beskrivningar på mina abstinensbesvär så fort jag lämnat bort husdjuret. Tanken på det känns inte bara lite olustig.
tisdag 6 mars 2012
Stormen före lugnet
I nästa period, som börjar efter påsk, har jag bara en kurs på jobbet på grund av kursernas ojämna spridning över läsåret. Det vill säga 5 lektioner per vecka. Det här kommer att skapa ett ovant lyxproblem - jag kommer att ha på tok för mycket tid. Det här är på allvar helt nytt, och det känns lite konstigt. Kommer jag att bli helt passiviserad?
Just nu är det däremot annorlunda, jag har ca 120 elever som alla skriver 4-5 texter inom de närmaste fyra veckorna. Det här gör att jag inte behöver ha tråkigt på påsklovet heller. Jag har varje år sedan jag tog studenten firat påsklovet med en sådär lämplig, mysig, arbetsbörda, och det hör liksom till och förgyller landevistelsen.
Men april och maj gäller det att på allvar strukturera sin vardag. Var finns den där listan på saker jag ska lära mig då jag har tid? Förvånande nog har jag aldrig skrivit en sådan. Förslag mottages med glädje. Här bjuder jag på ett klent utkast.
- Ta emot översättningsuppdrag (det skulle egentligen lösa allt för att det ger mer jobb men samtidigt samma flexibilitet)
- Lära sig ett nytt språk
- Arrangera musik
- Gå en arbiskurs
Eller borde man bara ägna tiden åt att lära sig att njuta av ledig tid? Men samtidigt kan man inte göra ingenting i sin vardag. Tur att åtminstone flytten infaller just här.
Just nu är det däremot annorlunda, jag har ca 120 elever som alla skriver 4-5 texter inom de närmaste fyra veckorna. Det här gör att jag inte behöver ha tråkigt på påsklovet heller. Jag har varje år sedan jag tog studenten firat påsklovet med en sådär lämplig, mysig, arbetsbörda, och det hör liksom till och förgyller landevistelsen.
Men april och maj gäller det att på allvar strukturera sin vardag. Var finns den där listan på saker jag ska lära mig då jag har tid? Förvånande nog har jag aldrig skrivit en sådan. Förslag mottages med glädje. Här bjuder jag på ett klent utkast.
- Ta emot översättningsuppdrag (det skulle egentligen lösa allt för att det ger mer jobb men samtidigt samma flexibilitet)
- Lära sig ett nytt språk
- Arrangera musik
- Gå en arbiskurs
Eller borde man bara ägna tiden åt att lära sig att njuta av ledig tid? Men samtidigt kan man inte göra ingenting i sin vardag. Tur att åtminstone flytten infaller just här.
torsdag 2 februari 2012
Sjukledighetsfunderingar
Jag har aldrig varit bra på att vara sjuk. Jag hade en massa under de tidiga tonåren, men sen opererades mina tonsiller bort och efter det har jag inte varit så sjuk alls, otroligt nog. Risig blir man, krämpor får man, och en gammal klassikerspysjuka kan man inte springa undan. Men den vanliga feberflunsan har inte fått fäste sedan halsmandelborttagningen. Men nu när man blivit äldre (kan inte fatta att jag skriver så), så börjar man märka att t.ex. för lite sömn verkligen har konsekvenser för hälsan.
Svårast är det väl att bedöma vad "sjuk" är. Där tycks alla ha lite olika tröskel. Den här gången blev jag tillsagd från flera olika håll att hostan låter så oroväckande hemsk att jag ska stanna hemma. Det är ju äckligt för andra att lyssna på och så kan de bli smittade. Och visst bryr de sig också. Men med yrket kommer en intressant ny dimension - om rösten är borta, då går det inte att jobba fast man skulle stå på huvudet. Det är åtminstone ett klart kriterium som håller.
Svårast är det väl att bedöma vad "sjuk" är. Där tycks alla ha lite olika tröskel. Den här gången blev jag tillsagd från flera olika håll att hostan låter så oroväckande hemsk att jag ska stanna hemma. Det är ju äckligt för andra att lyssna på och så kan de bli smittade. Och visst bryr de sig också. Men med yrket kommer en intressant ny dimension - om rösten är borta, då går det inte att jobba fast man skulle stå på huvudet. Det är åtminstone ett klart kriterium som håller.
torsdag 19 januari 2012
En gammal vän
http://xkcd.com/731/
Det här är en bild som gav mig inspiration under det sista graduhalvåret, under vilket jag arbetade i tätt samarbete med min visserligen långlivade men fruktansvärt enerverande, tröga laptop. Den nådde en aktningsvärd ålder på 7 år.
Som bakgrundsbild hade jag lagt in denna genialiska xkcd, som fungerade som en daglig påminnelse om att vi inte alltid orkar se efter vad som finns under ytan. Vi bestämmer oss för hur det ligger till, och så agerar vi enligt det. Alternativt säger den här webbcomicen: Var inte så jädrans negativt inställd!
Ps. Och så tycker jag om dess färger.
tisdag 17 januari 2012
25 är det nya 30
Facebook svämmar över av länkar till artiklar, webbforum, humorbloggar och alla möjliga mer eller mindre seriösa bloggar. Det är mycket mer sådant än förr, så egentligen behöver man inte läsa dagstidningar för att få det mest spetsiga innehållet serverat på silverfat. Nä, det är klart man ska läsa böcker och tidningar, men nog är det behändigt med sociala medier.
Det var dock inte det mitt inlägg skulle handla om, utan det som står i den här artikeln i Dagens Nyheter, som jag råkade på tack vare denna ivriga Facebook-delning. Artikeln handlar om begreppet quarterlife crisis, eller Den Stora Beslutsångesten hos generation Y som diskuteras då och då i medierna. Valfrihet, jämlikhet och frihet är värden som jag aldrig skulle ge upp, men vi har ändå inte anpassat oss till det nya ångestutbudet. Vi har vuxit upp med för många vägskäl och alldeles för många möjligheter, man jobbar inte längre på samma arbetsplats i 30 år, och vi vet inte vad vi vill bli när vi är 18. Vi vet det inte när vi är 25, och kanske inte heller när vi är 30.
Så glöm 30-årskrisen, nu är det yrkes- och livsriktningskris vid ca 25-30 som gäller.
Det var dock inte det mitt inlägg skulle handla om, utan det som står i den här artikeln i Dagens Nyheter, som jag råkade på tack vare denna ivriga Facebook-delning. Artikeln handlar om begreppet quarterlife crisis, eller Den Stora Beslutsångesten hos generation Y som diskuteras då och då i medierna. Valfrihet, jämlikhet och frihet är värden som jag aldrig skulle ge upp, men vi har ändå inte anpassat oss till det nya ångestutbudet. Vi har vuxit upp med för många vägskäl och alldeles för många möjligheter, man jobbar inte längre på samma arbetsplats i 30 år, och vi vet inte vad vi vill bli när vi är 18. Vi vet det inte när vi är 25, och kanske inte heller när vi är 30.
Så glöm 30-årskrisen, nu är det yrkes- och livsriktningskris vid ca 25-30 som gäller.
söndag 15 januari 2012
En replik
Det är väl så att precis allt vi gör utvecklar oss? Varje blogginlägg, varje diskussion, varje artikel vi läser, och varje träningspass eller körövning. Det är då vi gör något monotont eller alltför bekant som vi slutar lära oss och förlorar motivation och energi.
måndag 26 december 2011
Julaktiviteter
Julhelgen kom vid en välkommen tidpunkt, och sömnskulden från början av oktober har äntligen återbetalats med ränta. Följden av att sova mycket är att tröttheten slår över och man behöver mer aktivitet för att pigga upp sig. Gjorde ett närmast patetiskt försök att röra på mig och få syre som resulterade i bara 20 minuter promenad. Men det gör inget, det är bara annandag jul.
I stället tjuvstartade jag på den långa to do-listan för fixandet i hemmet. Där ingår bland annat att sälja gamla möbler, gå igenom klädskåpet (igen) och föra grejer till julgrytorna. Jag försöker att för en gångs skull vara förutseende inför flytten, som kan bli av någonstans mellan 1.1 och 30.4. Det får tiden visa.
I stället tjuvstartade jag på den långa to do-listan för fixandet i hemmet. Där ingår bland annat att sälja gamla möbler, gå igenom klädskåpet (igen) och föra grejer till julgrytorna. Jag försöker att för en gångs skull vara förutseende inför flytten, som kan bli av någonstans mellan 1.1 och 30.4. Det får tiden visa.
tisdag 20 december 2011
Solbrist
Nu minns jag inte längre när jag senast har sett solen. Den enda säkra gissningen är i Argentina för fem veckor sedan. Har laddat upp med D-vitamin, och kalciumintaget är under kontroll i och med de fem kilona ost och yoghurt som jag har inmundigat under de senaste veckorna.
Det är första gången in mitt liv som jag på riktigt upplever att jag inte får tillräckligt med ljus. Intressant fenomen. Men situationen går att underlätta med bland annat följande:
- levande ljus
- hot yoga eller pilates
- plättstekning
- körsång
- kramar o.dyl.
- julmusik
- glögg med eller utan spets
- yllesockor
- brunchar och skvallersessioner
- bloggande
- choklad
Det är första gången in mitt liv som jag på riktigt upplever att jag inte får tillräckligt med ljus. Intressant fenomen. Men situationen går att underlätta med bland annat följande:
- levande ljus
- hot yoga eller pilates
- plättstekning
- körsång
- kramar o.dyl.
- julmusik
- glögg med eller utan spets
- yllesockor
- brunchar och skvallersessioner
- bloggande
- choklad
onsdag 14 december 2011
Hälsofunderingar
Det har varit lite si och så med hälsan ända sedan början av september, då ett helvete av 14 veckors mykoplasma bröt ut. Jag har långsamt drivit in i ett vardagsmående som inte är på en nivå som jag kan acceptera. Dålig kost, alltför mycket socker och motion bara i form av promenaderna till jobbet och en enstaka hotpilates här och där, samt den mest enträgna hostan i mitt hela liv har gjort vardagen seg. Alltför seg, då det kännbart påverkar min psykiska spänstighet.
Det galna är att man inte märker hur stor skillnaden är före man är tillbaka på rätt spår. Nu efter ringa 30 timmar utan sockerpeakar och efter ett enda autistiskt träningspass i lågt tempo är jag som pånyttfödd. Lämpligt i tid före det riktiga rövarlivet börjar. Men man får poäng för att försöka. Rekommenderas!
Det galna är att man inte märker hur stor skillnaden är före man är tillbaka på rätt spår. Nu efter ringa 30 timmar utan sockerpeakar och efter ett enda autistiskt träningspass i lågt tempo är jag som pånyttfödd. Lämpligt i tid före det riktiga rövarlivet börjar. Men man får poäng för att försöka. Rekommenderas!
måndag 30 maj 2011
Resfeber
Nu är då alltså en två veckor lång Argentinaresa bokad och om fyra veckor bär det av till USA, något jag har längtat efter länge redan. Eller egentligen längtar jag i största allmänhet efter att resa, för det börjar kännas i kropp och knopp att det är länge sen. Det blir inte bättre av att minnas att det redan är ett helt år sen jag besökte Island! Tiden går så snabbt att det uppriktigt sagt är skrämmande!
Men USA-resan behövs just nu, för att
- rädda mig från sommarangsten som kommer om man har för mycket ledigt och för lite riktning
- påminna mig om att världen verkligen finns där for the taking
- återförena mig med mina vänner som jag vägrar låta rinna ut i sanden
- uppmuntra mig att översätta i snabbare takt och inte ha kvar alltför mycket jobb när jag kommer hem
Men alltså Argentina... det fattar jag nog inte förrän jag sitter på planet.
Men USA-resan behövs just nu, för att
- rädda mig från sommarangsten som kommer om man har för mycket ledigt och för lite riktning
- påminna mig om att världen verkligen finns där for the taking
- återförena mig med mina vänner som jag vägrar låta rinna ut i sanden
- uppmuntra mig att översätta i snabbare takt och inte ha kvar alltför mycket jobb när jag kommer hem
Men alltså Argentina... det fattar jag nog inte förrän jag sitter på planet.
lördag 21 maj 2011
Post-gradulivet
Det var helt otroligt att ta de två rykande varma högarna av nyutprintad graduavhandling och droppa ner dem i handledarens låsta postlåda och sen inse att det är det. En slags ritual av att helt konkret lämna in något. Hur ofta gör man det? I dag skickar man ju bara filen per e-post, och inget känns någonsin så slutgiltigt som när man skriver ut en gradu som inte mera får redigeras.
Men nu är den alltså klar, efter många timmars sistaminutenfilande. Jag ångrar ingen ångest på slutrakan, för det ledde till att jag faktiskt var nöjd med de 99 sidorna jag har skrivit. Om där sedan plötsligt finns några större metodiska problem så står det över min kapacitet att märka dem, det är handledarens problem.
Det nya livet med lediga eftermiddagar är skönt, men för en dylik arbetsjunkie känns det också lite rastlöst, och det slår över i ett tillstånd där det är ganska svårt att över huvudtaget ta sig i kragen. Men ingen panik, det finns saker att göra och to do-listan är lång. Som tur.
Men nu är den alltså klar, efter många timmars sistaminutenfilande. Jag ångrar ingen ångest på slutrakan, för det ledde till att jag faktiskt var nöjd med de 99 sidorna jag har skrivit. Om där sedan plötsligt finns några större metodiska problem så står det över min kapacitet att märka dem, det är handledarens problem.
Det nya livet med lediga eftermiddagar är skönt, men för en dylik arbetsjunkie känns det också lite rastlöst, och det slår över i ett tillstånd där det är ganska svårt att över huvudtaget ta sig i kragen. Men ingen panik, det finns saker att göra och to do-listan är lång. Som tur.
tisdag 18 januari 2011
Har ni tänkt på...
...att grottmännen och -kvinnorna jobbade så hårt för sin mat att de knappt kunde få kaloriintaget och förbrukningen att gå jämnt ut. För några hundra år sedan definierade man en frisk människa i gott skick, eller "fitness" som det att man orkade utföra sitt jobb utan oskälig trötthet eller fysiska problem.
Nu när allting går på löpande band får vi alla jobba arslet av oss bara för att få den motion som i princip håller oss i det skick vi alla borde vara i.
Nu när allting går på löpande band får vi alla jobba arslet av oss bara för att få den motion som i princip håller oss i det skick vi alla borde vara i.
tisdag 7 december 2010
Ni får säga vad ni vill...
... men nog tycker jag det är höjden av lättja att skriva "HBD" på födelsedagsbarnets facebookvägg.
onsdag 10 november 2010
Morgonsamling
Skolan ordnade i dag morgonsamling om hälsa, motion, sömn etc... Det var grymt bra och innehöll dessutom konkreta råd. Jag tror att många elever behövde informationen, men ändå sa de i klassen efteråt att allt var gammalt och bekant. En elev menade att de fått höra samma sak i åtta år nu: Fixa hållningen, motionera, gå ut på rasterna, ät morgonmål, sov tillräckligt etc.
Är det då så att det är samma redan frälsta som är uttråkade på hälsoinfot och samma icke-frälsta som lyssnar men låter det gå ut genom andra örat? Lite som arbetsplatsens friluftsdagar. I sådana deltar alla förutom de som allra mest borde delta.
Inte vet jag vad det rör sig i en högstadielevs huvud. Förstår de hur viktig en god hållning är och vilka problem det kan bli senare? Själv förstod jag i princip, men jag kunde inte så mycket som jag kan i dag efter tre fysioperioder och flera år av filande och träning enligt fysioterapeutens instruktioner. Och först nu som 28 inser jag att just som tonåring borde ha jobbat ännu hårdare med vissa saker, för då kunde jag ha undvikit en massa krämpor jag får kämpa med att hålla borta än i dag. Mitt välmående i dag står i direkt proportion till hur mycket jag rör på mig, redan en veckas paus märks i rygg och nacke och axlar.
Så man skulle vilja säga till dem att PÅ RIKTIGT, sitt rätt. Men då låter man bara som en tröttsam gnällspik.
Är det då så att det är samma redan frälsta som är uttråkade på hälsoinfot och samma icke-frälsta som lyssnar men låter det gå ut genom andra örat? Lite som arbetsplatsens friluftsdagar. I sådana deltar alla förutom de som allra mest borde delta.
Inte vet jag vad det rör sig i en högstadielevs huvud. Förstår de hur viktig en god hållning är och vilka problem det kan bli senare? Själv förstod jag i princip, men jag kunde inte så mycket som jag kan i dag efter tre fysioperioder och flera år av filande och träning enligt fysioterapeutens instruktioner. Och först nu som 28 inser jag att just som tonåring borde ha jobbat ännu hårdare med vissa saker, för då kunde jag ha undvikit en massa krämpor jag får kämpa med att hålla borta än i dag. Mitt välmående i dag står i direkt proportion till hur mycket jag rör på mig, redan en veckas paus märks i rygg och nacke och axlar.
Så man skulle vilja säga till dem att PÅ RIKTIGT, sitt rätt. Men då låter man bara som en tröttsam gnällspik.
tisdag 9 november 2010
Jag har lösningen...
...på alla världens problem. Om du lider av sömnlöshet, depression, apati, olustighet, rastlöshet, håglöshet, övervikt... börja motionera innan du gör något annat. Löser inte allt i slutändan, men jag lovar att det blir bättre.
tisdag 10 augusti 2010
Social rastlöshet - återinträdd
Det må för historieskrivningen påpekas att jag alls inte mådde så bra i längden av det naturnära gradulivet på landet. Det var härligt på många sätt, och i synnerhet med tanke på hur mycket jag fick umgås med Ma och Pa.
Men det är väl bara så att fyra veckor utan spring på stan och kafferep och terassöl är mer än vad jag tål. På efterhand kan jag säga att jag upptäckt följande:
- det går inte bra att vara konstant umgänge
- jag är inte mer gradueffektiv för att jag har mycket tid
- det är tråkigt att ha för mycket tid
Men det är väl bara så att fyra veckor utan spring på stan och kafferep och terassöl är mer än vad jag tål. På efterhand kan jag säga att jag upptäckt följande:
- det går inte bra att vara konstant umgänge
- jag är inte mer gradueffektiv för att jag har mycket tid
- det är tråkigt att ha för mycket tid
lördag 17 april 2010
Orosaskmoln
Allt är som det ska vara men ändå inte riktigt. Jag måste återuppfinna en hel del rutiner och tillvaron känns på något sätt fragil och osäker. Ingen orsak egentligen. Kanske bara små motgångar som att inte kunna åka till Bukarest och kanske inte heller till Reykjavík på grund av det bolmande fanskapet Eyjafjallajökull. De här resorna har varit min höjdpunkt på våren, för jag känner mig fortfarande lite rastlös i Finland.
I dag känner jag mig dessutom håglös och slapp, trots solskenet och duschen och keickan jag ska gå på. Den här livsstilen passar mig inte, något måste förändras. En resa, en ny hobby, vad som helst! Eller nya mål och nya ambitioner. Jag hade (och har egentligen) nog allt det här, men just nu trampar jag på ställe lite fan.
Uppryckning på måndag.
I dag känner jag mig dessutom håglös och slapp, trots solskenet och duschen och keickan jag ska gå på. Den här livsstilen passar mig inte, något måste förändras. En resa, en ny hobby, vad som helst! Eller nya mål och nya ambitioner. Jag hade (och har egentligen) nog allt det här, men just nu trampar jag på ställe lite fan.
Uppryckning på måndag.
tisdag 20 januari 2009
Tillbaka i vardagen
Det kändes oerhört skumt att återvända till Groningen efter det egentligen ganska korta uppehället från livet som utbytesstudent. Allt såg så främmande bekant ut när jag tog bussen hem från tågstationen. Nästa dag kändes allt redan mer rätt - trodde jag.
Det är ett enormt mysterium för mig att jag NU har haft anpassningssvårigheter. De två första veckorna präglades av rastlöshet och håglöshet, strukturer fattades, några viktiga vänner var plågsamt frånvarande både här och i Finland, och vädret var om möjligt ännu ruttnare än innan jag åkte. Ändå känner jag staden, behärskar språket delvis, vet var "mina ställen" finns, och sällskap och fester är det ingen brist på. På femton dagar klämde jag in tolv träningspass, för det kändes (och känns fortfarande) som det mest meningsfulla att syssla med. Men träningen hjälpte frustrerande nog bara för stunden - en diskrepans som jag aldrig förr upplevt. Men kanske var oförståelsen kring min rastlöshet just en av orsakerna bakom den. Ett trevligt litet ekorrhjul.
Men sådana här episoder gör bara att man lär sig mer om sig själv, och den bästa lärdomen jag tagit under de här två veckorna är följande: Tristess och olustighet kan man avskaffa själv, bara man vill det. Men problemet är just att man inte vill det och därför känner sig olustig. Då är det enda som behövs en rejäl, royal spark i sin egen bak. En sådan fick jag till, och i dag satt livet äntligen på sin plats i Groningen.
Det är ett enormt mysterium för mig att jag NU har haft anpassningssvårigheter. De två första veckorna präglades av rastlöshet och håglöshet, strukturer fattades, några viktiga vänner var plågsamt frånvarande både här och i Finland, och vädret var om möjligt ännu ruttnare än innan jag åkte. Ändå känner jag staden, behärskar språket delvis, vet var "mina ställen" finns, och sällskap och fester är det ingen brist på. På femton dagar klämde jag in tolv träningspass, för det kändes (och känns fortfarande) som det mest meningsfulla att syssla med. Men träningen hjälpte frustrerande nog bara för stunden - en diskrepans som jag aldrig förr upplevt. Men kanske var oförståelsen kring min rastlöshet just en av orsakerna bakom den. Ett trevligt litet ekorrhjul.
Men sådana här episoder gör bara att man lär sig mer om sig själv, och den bästa lärdomen jag tagit under de här två veckorna är följande: Tristess och olustighet kan man avskaffa själv, bara man vill det. Men problemet är just att man inte vill det och därför känner sig olustig. Då är det enda som behövs en rejäl, royal spark i sin egen bak. En sådan fick jag till, och i dag satt livet äntligen på sin plats i Groningen.
måndag 10 november 2008
Äntligen besök!
Jag fick äntligen besök av M och M hemifrån och fick visa upp mitt nuvarande hem! Det var underbart att få träffas alla tre för en ordentlig catching up-session, att få gå tillbaka till en jargong som är obegriplig för alla andra. Skönt! Besök av gamla vänner gjorde också att jag såg de nya i ett nytt ljus, och insåg hurdan tur jag haft i största allmänhet. Vi gjorde en rundvandring i stan från turistens perspektiv, och jag mindes hur främmande allting kändes då jag anlände. Numera är jag ju jävig, jag tycker massor om staden oberoende av regnet, rusket och stormen (i dag blev jag tvungen jag leda cykeln en god bit eftersom vinden blåste mig tillbaka). Men M och M bekräftade objektivt att Groningen är mysigt, solen passade ju dessutom på att skina.
På söndagen när flickorna åkt hade jag så otroligt tråkigt som jag aldrig förr haft här, och låg formligen och spottade i taket. Jag tror att tristess är ett av de värsta tillstånden som finns, eftersom det finns hundra utvägar men ingen duger. Däremot hade jag i dag en mycket bra dag. Stommen av min första essä kom till, min telefon återfick liv och lyster, jag åt Reissumies till middag och Fazers blå till efterrätt, och jag hade ett underbart träningspass. På ACLO (sportcentret) ordnar de masstimmar där ett par hundra hurtbullar tränar i ring i en stämningsbelyst sporthall. Inte ens de värsta muskelknuttarna hängde med instruktören. Jag blev kolossalt utmattad, men så glad, så glad. Den här veckan ska bara handla om att återfå förlorad energi.
På söndagen när flickorna åkt hade jag så otroligt tråkigt som jag aldrig förr haft här, och låg formligen och spottade i taket. Jag tror att tristess är ett av de värsta tillstånden som finns, eftersom det finns hundra utvägar men ingen duger. Däremot hade jag i dag en mycket bra dag. Stommen av min första essä kom till, min telefon återfick liv och lyster, jag åt Reissumies till middag och Fazers blå till efterrätt, och jag hade ett underbart träningspass. På ACLO (sportcentret) ordnar de masstimmar där ett par hundra hurtbullar tränar i ring i en stämningsbelyst sporthall. Inte ens de värsta muskelknuttarna hängde med instruktören. Jag blev kolossalt utmattad, men så glad, så glad. Den här veckan ska bara handla om att återfå förlorad energi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)