Time-out på landet

Som vanligt är det härligt på sommarstugan. Sommaren kommer närmare inpå, det finns för en gångs skull tid att fundera på allt möjligt som behöver funderas på. Man kan ta morgondopp och kvällsdopp och får somna på soffan så sent (eller tidigt) som åtta på kvällen. Syret gör att man man tuppar av.

Det finns en ny, liten familjemedlem att förundra sig över, samtidigt som man försöker vänja sig vid att en mormor inte längre finns med oss för att fira sommaren.

Stormen före lugnet

I nästa period, som börjar efter påsk, har jag bara en kurs på jobbet på grund av kursernas ojämna spridning över läsåret. Det vill säga 5 lektioner per vecka. Det här kommer att skapa ett ovant lyxproblem - jag kommer att ha på tok för mycket tid. Det här är på allvar helt nytt, och det känns lite konstigt. Kommer jag att bli helt passiviserad?

Just nu är det däremot annorlunda, jag har ca 120 elever som alla skriver 4-5 texter inom de närmaste fyra veckorna. Det här gör att jag inte behöver ha tråkigt på påsklovet heller. Jag har varje år sedan jag tog studenten firat påsklovet med en sådär lämplig, mysig, arbetsbörda, och det hör liksom till och förgyller landevistelsen.

Men april och maj gäller det att på allvar strukturera sin vardag. Var finns den där listan på saker jag ska lära mig då jag har tid? Förvånande nog har jag aldrig skrivit en sådan. Förslag mottages med glädje. Här bjuder jag på ett klent utkast.

- Ta emot översättningsuppdrag (det skulle egentligen lösa allt för att det ger mer jobb men samtidigt samma flexibilitet)
- Lära sig ett nytt språk
- Arrangera musik
- Gå en arbiskurs

Eller borde man bara ägna tiden åt att lära sig att njuta av ledig tid? Men samtidigt kan man inte göra ingenting i sin vardag. Tur att åtminstone flytten infaller just här.

Ljusförorening

Jag såg en dokumentär för länge sen om det tidigare nämnda fenomenet ljusförorening (light pollution). Egentligen diskuterade de typ paranormala grejer men som vetenskapligt sidospår diskuterades mörkret och bristen på äkta, djupt mörker. Vad ljusföroreningen innebär att vi kanske inte ens någonsin har upplevt det mörkaste möjliga ute i naturen. Städernas ljus bär långt, och på natthimlen syns bara en bråkdel av alla himlakroppar som verkligen rör sig där. Skillnaden märks ju redan då man på landet ser himlavalvet som rakt igenom ljusprickigt, i stället för det faktiskt ganska onaturliga orangefärgade halvmörkret vi har inne i stan.

Förr i världen, då det enda ljuset man hade var solen, månen och elden, lär man ska ha byggt vägar i vintergatans rikting därför att den då hade kraft att lysa upp natten. I dag ser vi den knappt ens. Lyckligtvis påverkar ljuset i sig inte naturen, men djur och människor påverkas av det överflödiga ljuset, vilket kan synas i humör, sinnesstämning, sömnrutiner och hur kvicka vi är på att reagera på olika stimuli.

Det finns organisationer som jobbar med att bevara den mörka natthimlen, både för naturens skull och för att användningen av artificiellt ljus ska optimeras. Man använder sig också av en skala som utgår ifrån himlakropparnas synlighet (Bortle-skalan). Beskrivningarna är fascinerande. Det mörkaste mörka innebär att all nära omgivning är fullständigt becksvart, men diverse för oss helt obekanta ljusfenomen kan urskiljas med blotta ögat, t.ex. sken från solen under horisonten och vintergatan. Den andra ändan av skalan beskrivs som stadshimmel med några enstaka stjärnor mot en ljus bakgrund.

Menföresfärd

Under menförestider finns det ett briljant transportmedel som tar en över isen till landet: hydrokoptern. Det är lite småläskigt att åka hydrokopter, för ibland känner man hur isen kollapsar under en. Om man åker i vattnet känner man obehagligt starkt av kylan, för koptern är gjord av tunt glasfiber. Dessutom blir man halvt döv av propellerljudet.


Men den här gången var det coolt! Man kunde inte urskilja om det var is eller vatten under, det kändes bara som en gröt av slask och isgryn. Som att färdas över en mojito ungefär.

Om tiden

För att komma till sommarstugan så här års måste man promenera över fjärden, en färd som normalt tar ca 3 minuter med båt.

När man ska promenera utan gator eller byggnader omkring sig har man ingen referensram, inget fysiskt som man kan mäta enligt. Om man sedan inte heller har sin ipod med 3-5-minuter långa låtar har man ingen tidsuppfattning. Jag hade ingen aning om jag hade gått i 5 eller 25 minuter, allt man ser framför sig är snö och is och holmarna runt omkring, ett gammalt skoterspår och så kröken runt holmen som man vet att man ska följa.

Det visade att promenaden tog 15 minuter fastän den på något vis kändes kort. Lika länge tar det att gå hemifrån till, säg, Tempelplatsens kyrka i rask takt, med några pauser vid trafikljusen. Min hjärna kan inte få i sig att det är samma avstånd över fjärden.

Vi är bara så vana vid att hela tiden vara medvetna om tid och rum. Om man väntar på något och inte får kolla på klockan så känns 15 minuter som en evighet. Det skulle säkert vara hälsosamt att en dag inte kolla på klockan en enda gång, och sedan bara kunna konstatera att kvällen kommer då solen går ner.

Social rastlöshet - återinträdd

Det må för historieskrivningen påpekas att jag alls inte mådde så bra i längden av det naturnära gradulivet på landet. Det var härligt på många sätt, och i synnerhet med tanke på hur mycket jag fick umgås med Ma och Pa.

Men det är väl bara så att fyra veckor utan spring på stan och kafferep och terassöl är mer än vad jag tål. På efterhand kan jag säga att jag upptäckt följande:
- det går inte bra att vara konstant umgänge
- jag är inte mer gradueffektiv för att jag har mycket tid
- det är tråkigt att ha för mycket tid

Social rastlöshet - avskaffad

Jag brukar vara rädd för att vara borta från stan alltför länge, jag som lider av "kan inte gå från festen före den bombsäkert är över"-syndromet. Och jag vet att jag inte är ensam. Men det är skönt att inse att jag kanske vuxit ur en del av den där oron att missa något fenomenalt. Skarpsynta A sa det ganska bra: Om ditt socialliv har klarat att du varit borta i ett och ett halvt år, så månne det inte klarar av ett par veckor på landet.

Morgonmål

Akta er, jag tänker kanske bli en av de där som redogör för vad de äter på facebook eller bloggen. Eller sen inte. Men jag vill i varje fall säga att jag äter världens godaste morgonmål här, gröt med färska blåbär plockade med möda, ryggont, och myggbett, av mig själv. Gröten är kokad på stora havregryn i minst 20 minuter, och får bli härligt klibbig och lite sval medan jag snoozar i 30 minuter. Det bästa är att morgonmålet får ta två timmar, vilket ju då aldrig händer i stan.

Landeliv

Man får skryta lite när livet är så här gott. Jag har bosatt mig på landet med en tung trave med urtråkiga graduböcker, men i solen känns till och med diskursanalys som ett bra tidsfördriv. Fast högst i tjugo minuters portioner.

Inte är det så tokigt när man har 50 meter till badstranden (stigen som en hinderbana med huggisar och andra kryp att akta, och så bromsarnas luftmotorväg som man måste ta sig igenom) och två meter till en sodastream. Jag är den bekväma urbaniserade människan som himlar sig över hur härligt det är att vara nära naturen men ändå klagar över myggen och triangelbromsarna och hellre ligger på solstol än i gräset. Men vackert så. På riktigt är det ju ändå inget att klaga på, men det hör till att man ska oja sig över hettan.