En gammal vän

http://xkcd.com/731/

Det här är en bild som gav mig inspiration under det sista graduhalvåret, under vilket jag arbetade i tätt samarbete med min visserligen långlivade men fruktansvärt enerverande, tröga laptop. Den nådde en aktningsvärd ålder på 7 år.

Som bakgrundsbild hade jag lagt in denna genialiska xkcd, som fungerade som en daglig påminnelse om att vi inte alltid orkar se efter vad som finns under ytan. Vi bestämmer oss för hur det ligger till, och så agerar vi enligt det. Alternativt säger den här webbcomicen: Var inte så jädrans negativt inställd!

Ps. Och så tycker jag om dess färger.

Post-gradulivet

Det var helt otroligt att ta de två rykande varma högarna av nyutprintad graduavhandling och droppa ner dem i handledarens låsta postlåda och sen inse att det är det. En slags ritual av att helt konkret lämna in något. Hur ofta gör man det? I dag skickar man ju bara filen per e-post, och inget känns någonsin så slutgiltigt som när man skriver ut en gradu som inte mera får redigeras.

Men nu är den alltså klar, efter många timmars sistaminutenfilande. Jag ångrar ingen ångest på slutrakan, för det ledde till att jag faktiskt var nöjd med de 99 sidorna jag har skrivit. Om där sedan plötsligt finns några större metodiska problem så står det över min kapacitet att märka dem, det är handledarens problem.

Det nya livet med lediga eftermiddagar är skönt, men för en dylik arbetsjunkie känns det också lite rastlöst, och det slår över i ett tillstånd där det är ganska svårt att över huvudtaget ta sig i kragen. Men ingen panik, det finns saker att göra och to do-listan är lång. Som tur.

Slutpanik

Den välbekanta prokrastinera-och-slutstressa-taktiken funkar ju då inte fullt så bra med graduavhandlingar. Så denna ena gång - den enda i mitt studieliv - kör jag med förhandsplanerad tidtabell.

Trots det får jag väl bara konstatera att en riktigt redig slutpanik hör till upplevelsen. Kanske betalar sig all icke-ångest tillbaka? Borde jag ha angstat mer redan tidigare? I varje fall blir det en lång dag i morgon med en massa ack så ljuvt småpet.

Och det får illa lov att kännas att det har varit värt besväret, sen.

Graduångest blev graduiver

Nu är 70 sidor skrivna av det som ska bli min Pro Gradu-avhandling. Allt började med en desperat forskningsplan skriven i Bryssel i all hast, efter ett oväntat och icke-önskat byte av forskningsområde.

Men nu har jag faktiskt börjat känna mig hemma med min nuvarande rubrik. Då jag började semit våren 2010 så var jag inställd på att krypa över en väldigt, väldigt låg ribba. Men nu känner jag mig mer och mer taggad. Värst av allt, jag hoppas till och med på ett gott vitsord. Efter så många år av uniarbete i sällskap med mig själv borde jag ha förutsett detta. Jag är en obotlig perfektionist som alltid vill göra väl ifrån mig, men som tvångsmässigt inte kan göra 100%, bara för att se hur långt man kommer med 80-90 %.

Så med denna attityd, och ganska så mycket iver och petglädje spurtar jag nu mot min deadline om fyra veckor. So long, fritid!

Oinspirerande

Jag vill inte sitta på illa planerade didaktikföreläsningar (ironiskt va?) och slösa bort 120 värdefulla minuter av mitt liv tre gånger i veckan. Utan jag vill sitta på bibban med glada nötter och cappuccino och brusvatten och pynja med min Gradu, mitt mest inspirerande tvångsprojekt på länge. Examenspappren hägrar!

Hjälp mot gradustress

När jag sökte efter en graduavhandling i biblioteket visade sig att de alla ligger bakom lås och bom i den mörkaste hålan i det svartaste berget. Eller i rummet bakom datorsalen alltså. För att få fram dem måste man fylla i en manuell lapp och bibliotekarien går och hämtar dem. Sen får manuellt låna dem för några timmar men aldrig föra ut dem ur biblioteket.

Så det finns nog INGEN risk att någon någonsin läser min Pro Gradu-avhandling. Så ingen stress med andra ord.

Hej från analfabeten!

Jag har inte en enda gång ännu - i min Gradu eller kanske i hela mitt liv - stavat ordet activities rätt på första försöket. Jag drabbas också av tillfällig dyslexi då jag läser ordet exercise. Ni vet, det finns ord man bara inte kan stava till. Activities beror på att jag snubblar på tangenterna, men exercise måste jag varje gång kolla för säkerhets skull. Samma gäller mina favoriter miscellaneous eller Mediterranean (lyckligtvis förekommer dessa ord varken i min Gradu eller i min vardag). På svenska kan jag framför allt inte stava till noggrann/noggrant, men det finns fler. Till den värsta sortens stavfel som andra gör (förutom särskrivning, då) hör typen kännsla och uppsatts. Japp, jag är en self-confessed språkhomilerare. It's what I do.

Jag läste i en didaktikbok om de mest felstavade orden i det engelska språket (av icke-nativa, men oberoende av modersmål). Bland dem fanns de väntade exemplen business, definitely, conscious, disappoint men också några överraskande ord som student, during och grammar. Den är inte så lätt, den där engelskan.

Pinsamma språktystnaden

I dag på graduseminariet såg jag en omvänd version på ett mycket bekant fenomen från Groningentiden. Man säger något, personen man talar med lystrar till och blir helt vidögd och paff över att någon försöker tala språket i fråga. Sedan följer en raffinerad version av den vanliga pinsamma tystnaden, som beror på att den nativa i situationen inte vågar fortsätta diskussionen eftersom det inte är riktigt klart hur mycket utlänningen kan. För tänk om det skulle uppstå missförstånd. Urpinsamt.

I vår gradugrupp finns alltså en est, en kanadensare och en holländare. De senare två har läst finska i ca två år och har båda förbluffande bra uttal och kan förstår rätt mycket. I dag inflikade holländaren på klingande finska och alla blev så överraskade att de inte kunde fortsätta diskussionen. Jag ville bara hoppa upp och ner och skrika "heja" eller alternativt ställa en klok följdfråga, men också jag hade drabbats av fenomenet. Och en pinsam tystnad följde.

Nitpicking...

...är mitt nya favoritord på engelska, och det används ca tio gånger per graduseminarium. Och här följer ännu ett exempel ur mitt dagliga liv:

Man vet att man är i språkvetarnas universitetsbyggnad när alla wc-skyltar av typen "släng inte underliga saker i wc-byttan" är språkhomilerade. Fast nog tycker jag också det är komiskt att det står "Do not throw [sanitary towels] to the toilet bowl".

Gradulivet...

...känns helt okej, och bättre nu när Gradun är en av många saker jag borde göra och inte ett enda gigantiskt monster som hänger i knutarna och blänger på mig (lite så där som Mårran).

De facto känner jag ett litet sting av iver just nu. Det mest positiva är kanske att jag äntligen börjat greppa forskningsmetodiken, något jag lite småfuskat med sedan jag började studera. Jag har skrivit så om så många olika ämnen med halvinspis att det känns som om jag inte kan något ordentligt. Litteraturvetenskap, korpuslingvistik, översättningsvetenskap, genreanalys och sociolingvistik har just inte något gemensamt när det gäller metoderna.

Men nu känns det alltså rätt bekvämt, och jag är nu - ett halvt år efter beslutet - helt till freds med att göra genreanalys och diskursanalys i stället för översättningsteoretiskt. Blablabla, i alla fall känns det i dag som om det kanske blir en Gradu av detta en dag.

När det lider mot jul...

...så har man så förbajskat (skrivs helt säkert inte så där) mycket att göra. Jag har aldrig hört någon säga "ja, det börjar ju lugna sig så här mot jul". Men det här konstanta hyperaktivitetstillståndet hör ju till årstiden. Och det gör att man uppskattar julen mycket mer sen när den väl kommer.

Jag har egentligen helt grymt bra flyt just nu... Jag gör det jag har planerat och ger så mycket jag kan ge. Energin räcker och det går allmänt sett rätt bra. Fast skriver man så har man officiellt jinxat det. Jag tar risken denna gång. Det kanske känns bra därför att dagen är indelad i olika fack: jobb-studierna-gradu-gym-lunch-kör i olika kombinationer. Det blir aldrig långtråkigt och jag får syre i hjärnan av löpningssträckorna på axeln Brobergsterassen-Sandelsgatan-Unionsgatan-Kampen-Rödbergen. I dag fick jag dock njuta av springturen i högar av slask, vilket var mindre trevligt. (Jag har fått nog av dåliga skor och köper gummistövlar typ i morgon).

Men det allra största hurraet i dag tillägnar jag vår efterkörövningsöl. Faaaaan vilket gäng!

Social rastlöshet - återinträdd

Det må för historieskrivningen påpekas att jag alls inte mådde så bra i längden av det naturnära gradulivet på landet. Det var härligt på många sätt, och i synnerhet med tanke på hur mycket jag fick umgås med Ma och Pa.

Men det är väl bara så att fyra veckor utan spring på stan och kafferep och terassöl är mer än vad jag tål. På efterhand kan jag säga att jag upptäckt följande:
- det går inte bra att vara konstant umgänge
- jag är inte mer gradueffektiv för att jag har mycket tid
- det är tråkigt att ha för mycket tid

Framtidsfrågor

Alla talar om vad som händer "sen". Under alla de senaste mingelkvällarna är det mest jobb, karriär och framtiden som dryftas. Många har jättesvårt att bestämma sig för om de ska stanna eller inte. Och det hänger ju allt på jobbet - är arbetsplatsen inte fantastisk kan man lika bra vara i en trevligare stad. Det Bryssel har att erbjuda är just arbetsmiljön, blandningen och det internationella.

Jag brukar kunna svara att jag har en plan för den närmaste framtiden. Den är ju lite luddig och så där men jag har en. Det känns konstigt att åka hem för att stanna. Jag längtar efter det, men vet samtidigt att mina planer efter gradun är helt öppna. Som kontrollfreak blir man orolig av sådant. Det kan bli vad som helst.