Jag gillar bokhyllor

Bokhyllor är fina. De är viktiga möblemang. Jag dömer en person efter hans eller henns bokhylla och vad som finns i den. Inte strängt, men ändå.

Nu har jag som sagt äntligen riggat upp en vettig bokhylla här hemma, och bifogar här en bild på den, så kan ni döma mig om ni så vill. Jag har färgordnat skönlitteraturen som mamma, för att jag tyckte det såg så bra ut hemma hos parenteserna. Vid tillfälle ska jag färgordna också facklitteraturen.

Jag lägger också en bild med en till bokhylla som jag tyckte var fin. Den är kompakt, attraktiv och harmonisk, som bokhyllor ska vara.

Vissa saker kan man få för pengar

Det kändes som att det var dags att skriva en lista. Jag är en vän av listor. Och det här blir ingen önskelista till jul utan en lista på saker jag önskar att jag kunde unna mig eller ha i all evig framtid:

- massage en gång i veckan
- dyrt salongschampo
- mango i fruktskålen och macadamianötter i morgongröten
- sånglektioner
- prenumeration på hesari
- organiskt tillverkade ostar från små gårdar
- gott kaffe på jobbet (kanske en omöjligthet?)
- discovery channel
- södernresa varje vinter
- nyårsresa varje nyår
- personlig fysioterapeut
- livstids prenumeration på est elle
- en örtträdgård som inte dör till hösten

Och det finns ju nog annat i mitt liv också. Men vet ni - en del av dessa inköpbara saker tänker jag faktiskt unna mig denna höst. Hur ser din lista ut?

Körglädje

Höstens konsertprojekt med kören var nog något helt nytt, i synnerhet för denna dåliga skådis med tio lyrår på nacken. Men att få göra något annorlunda var så fräscht, och man lärde sig en hel del om sig själv och sin scenvana (eller brist därpå).

Att vi bland annat läste dadaistiska texter var utmanande för att dadaistiska texter är så fruktansvärt fula. Det är liksom idén. Det gör nästan ont att uttala orden. Idén är att det inte finns någon idé, och att det inte ska vara som vacker ordkonst. De facto ville ju dadaisterna inte göra konst över huvudtaget, de var emot konst. Men tyvärr är det de gjorde i allra högsta grad konst, haha.

Så här skriver jag om konserten på körens blogg.

En annan favorit var texterna ur Yoko Onos Grapefruit (1964).

Tre damer och en bastuba

Jag tycker om hösten därför att saker kommer igång. Idag hade jag första övningen med de urskönt nischade Dollypops ! Det blir en intensiv höst, eftersom jag nu måste lära mig en helt ny repertoar enligt ett helt nytt koncept, på ganska kort tid. Det är också psykologiskt lite annorlunda att sjunga mezzo i en trekant, i stället för att dela ansvar över harmonimattan av första alt och andra sopran. Men det är helt awesome!

Nu är jag laddad på energi. Och noter. Och höstäpplen. Och saker att göra. Så föredrar jag att ha det.

Hon ska heta...

Sic! Företaget alltså. Med utropstecken, förstås. Det är officiellt registrerat nu, med alla namnbihang, parallellfirmor och annat nödvändigt. Jag insåg snabbt att alla goda namnpåhitt bara är förströelse, det gäller egentligen bara att hitta något som inte redan är taget. Men jag kom fram till detta och är sist och slutligen riktigt nöjd. Och kanske känns detta lite större än det egentligen är, men hej, vem vet om jag får lust att göra något mer av min lilla firma. Firman är jag, jag är firman.

Och lämpligt nog håller jag på med två grymt motiverande texter. Den ena är hopplöst komplicerad och svåröversatt och därför en stor utmaning, den andra sirlig, klar och sammanhängande, och min första blajversion (som normalt aldrig får nå dagens ljus) sitter redan som en enhetlig text, trots alla frågetecken och gula markeringar.

Sällan har det varit så kul att översätta. Ute frisk bris, här inne knakar det för det tänks så mycket. Mitt bränsle är jordgubbar och smörgås.

Island består av...

knastrande frodiga gräsfält, korpsvarta sandstränder, vattenfallsfrust och bäckar, svaveldoftande bubbelpölar, midnattssol och dimma, bubbliga rundiga mosstäckta stenar, oändliga svarta lavafält, fjäll och krypande glaciärer, lunnefåglar och valstjärtar, neonblåa sjöar, lupinhav, sandblåst, blixtregn och storm, öar mitt på land, ångande källor, stenjättar i havet, små pastellfärgade hus, hästflockar, fårskockar, turistfånar, islandströjor, drinkar, aspiration, inspiration.

Sådärja!

Nu har jag anmält mig till mitt livs första tävlingslopp. Det blir Midnight Run Helsinki, 10 km den 1 september. Skönt att loppet är lite avslappnat så blir det inte så nervöst. Jag är taggad. Riktigt, riktigt taggad.

Äntligen, äntligen säsongsstart!

Dagens, och obegripligt nog säsongens första, löptur överträffade alla förväntningar. Det blev 8 kilometer i mycket lugn takt, men jag hann njuta av solen, av ljuden, av dofterna från Restaurangdagens olika popup-serveringar och så hann jag iaktta hur man ska springa runt Tölöviken. Hur det finns en konsensus om huruvida man ska springa medsols eller motsols. Hur många gånger de snabbare löparna hinner komma emot på ett varv.

Nä, det var helt underbart, en emotionell upplevelse vågar jag till och med säga. Spellistan på min ipod fick äntligen premiär, och jag upptäckte att jag hade gjort några mycket bra val. Låten Within You av en av de bästa housegrupperna just nu, GusGus från Island, är perfekt för att bygga upp förväntansfull energi under de första kilometrarna. Den låter en vänta på någon slags klimax i två hela minuter minuter, och också den kommer bara några få läckra gånger. Avnjutes med hög volym i öronen och på löpstigen.

Detta tänkte jag idag

Det finns ganska mycket att vara glad över i livet. I synnerhet en solig morsdag som denna! Det är mycket som händer i andras liv just nu, och i mitt. Mycket att fundera på, mycket att vara besviken över, mycket att oroa sig över. En av de viktigaste insikterna jag fått den här våren är att de allra flesta problemen, orosmomenten kan, grovt förenklat, bemötas med en justerad inställning. Och det är det som är svårt. Jag jobbar på saken.

Det kanske tar minst 29 år innan man ens inser att det här blir livets riktiga utmaning. Den största risken för att livskvaliteten ska sjunka är just en omöjlig attityd, som E-S säger. En inställning som gör att man inte kan njuta av något mera, för att det finns något fundamentalt orättvist i världen. Vi får alla de kort vi får i livet, och det finns inget sätt att förbereda sig för det som kommer. Annat än att njuta av det vi har just nu. Kommer det en motgång gäller det att se den, acceptera den, sörja den, bearbeta den, och sedan - antar jag - att ställa upp nya mål enligt nya premisser. Svårt, men möjligt. Kommer det sedan riktigt, riktigt svåra motgångar blir det här svårare. Men det har jag ingen erfarenhet av. Kanske man ska säga, lyckligtvis? Eller kanske är jag därför mindre beredd att hantera det som kommer?

I varje fall vet jag nu bättre än någonsin att jag har de finaste och klokaste stödtrupperna i världen.

Ett nytt hem

Det värker i hela kroppen men snart är tre dagars flyttprocess över. Packningen tog ungefär nio timmar, bärandet bara sju. Nu är allt i rätt lägenhet. Och att allt inte ännu hunnit hitta sin plats i skåpen gör inget - det viktigaste är att inviga lägenheten med lite gäster. Jag nakitterade några härliga frivilliga för båda uppgifterna. Redan nu känns Sjömansgatan som ett (skitigt) minne blott och dagens morgonkaffe på balkongen var övertygande. Det blir ett bra hem det här!

Musikdebut i klassrummet

Jag höll igår min första musiklektion. Det var ett saligt kaos men eleverna var på vårspralligt humör och det skrattades mycket. De lärde sig knappast något alls, men det blev en mer pratig och lösfogad timme, också för mig. Vilket är ganska skönt. Jag kände mig annars bekväm med ämnet, men att börja sjunga och driva deras sångenergi kändes lite mycket. Som tur kan i alla fall de flesta gymnasieeleverna själva ta ansvar.

Jag förstår poängen med konstämnen i allmänbildningssyfte. Eleverna får lite släppa, men samtidigt kan de fundera lite på musik och sig själva. Jag tillämpar litterära analysmetoder på all kultur (it's all I know), så också under vår fenomenala levyraati. Varför väcker Emeli Sandés pop/r'n'b-låt (en ny bekantskap för mig) så lite känslor åt någondera hållet, medan AC/DC och Chemical Brothers delar folk? Det är ingen slump.

Om respons

Förutom okej, allt jag gör i klassrummet med eleverna, så är den viktigaste delen av mitt jobba att ge respons på elevernas texter. Det är en tung process att läsa essäer och försöka ge varje elev sådan uppbyggande feedback som i bästa fall kan sporra dem framåt.

Det fick mig att tänka på hur respons egentligen blivit en hårdvaluta. Riktigt ingående, intelligent och personlig respons är något man nästan alltid vill ha men sällan kan få. Det finns aldrig tid, och i vuxna livet betalar man för den lyxen. Därför får man ut så mycket av en sånglektion, därför sitter man i körleden och önskar sig ens stämvisa uppmuntringar, och därför fiskar man då och då (eller ofta) efter komplimanger i sitt sociala liv. Tyvärr är just komplimanger inte den mest ärliga och användbara feedbacken man kan få, eftersom de främst har en social funktion att uppmuntra och ömsesidigt skapa god stämning.

Jag ber allt oftare eleverna säga vad de tycker, också efter en kort uppgift. Tyvärr vågar de sällan agera ordförande för gruppen på det sättet. Ibland frågar jag också om de förstod varför vi gjorde uppgiften. Retorikgurun jag skrev om tidigare lärde mig att man av eleverna gärna också kan fråga "förklarade jag detta tydligt nog?". Då behöver inte ansvaret att förstå bara finnas hos dem.

Så när det gäller att lära sig och utvecklas är responsen det som knyter ihop de lösa trådarna och ger oss ork att jobba, det som ger en ett avstamp för fortsättningen. Respons kostar tid, ansträngning och ibland också pengar, och respons kan inte ges hur som helst av vem som helst. Den är en sällsynt valuta värd sin vikt i guld.

A cappella-kväll

Igår var vi på Real Groups konsert på Alexandersteatern, och det blev helt klart en positiv överraskning! Gruppen är ju långt ifrån lika pop som de var kring millennieskiftet, och flera av medlemmarna har bytts ut. Norden vimlar numera av a cappella-grupper och banbrytarna har fejdat till bakgrunden. Jag hade sett gruppen förr, men det var helt härligt att höra dem igen. Otroligt slipat är det, men mot slutet kom också några mänskliga fel igenom. Det gör det hela lättare att ta in.

Det bästa under hela konserten var dock den andra encoren Gøta, som man kan lyssna på här.

Det är lite märkligt att gå på konsert helt på svenska och dela upplevelsen med en helt frälst publik, av vilka 80 % var sångare och körsångare. Snacka om inside.

Spring i benen

Inom den här veckan borde premiärlänken ske för årets utesäsong! De riktigt hurtiga har i och för sig ingen innesäsong alls, men själv är jag lite för bekväm av mig och vill varken plumsa, slira eller hosta där ute. Men nu börjar föret vara lockande, och jag har redan i flera månader haft en ny spellista på ipodden som väntar på premiär. Den har testkörts på elliptical trainern, men det kan man knappast räkna som en länk.

Snart, snart gäller det! Rekommenderar för övrigt en satsad spellista som bygger upp energi och fart sakta men säkert. Mot mitten då man har sina första svackor ska de mest energiska låtarna komma. Helt suveränt!

Nya beroendeförhållanden

Jag måste bekänna en guilty pleasure. Jag ser på realityserien Jutta ja superdieetit på ruutu.fi. Längtar efter varje nytt avsnitt. Det handlar om en kvinna som är personal trainer och själv tävlar i grenen body fitness, ett steg mindre än bodybuilding. Grenen går utt på att träna fram väldefinierade muskler och en så låg fettprocent som möjligt. Men utövarna är ändå på något sätt kvinnliga. Jag skulle inte själv vilja se ut så, men det är intressant hur jag under seriens gång har börjat tycka att den muskelhalten faktiskt på sitt sätt är ganska snygg. Galet!

Serien är också förankrad i vanliga människors liv, för man får följa med andra som har diverse mål och som tränar med Juttas team. Lite träningstips får man också, en del gammalt och en del inspirerande nytt. Inom mig bubblar det och jag vill skrika "PROJEKT", men samtidigt försöker jag släppa kontrollen inom diverse livsområden och motstår. Jag är väldigt nöjd med mitt skick på det stora hela, men vissa saker kunde man intensifiera inför sommaren, främst vad gäller kondisen. Därför att det är bra att ha mål i livet. Halvmaraton 2013. Om jag skriver det tillräckligt många gånger kommer det att hända!

Ett roligt bonus med serien som måste nämnas är det ofantligt stora muskelberget Bull som ser ut som något slags djur. Jag får nästan ont i ögonen då han finns i rutan.

Stormen före lugnet

I nästa period, som börjar efter påsk, har jag bara en kurs på jobbet på grund av kursernas ojämna spridning över läsåret. Det vill säga 5 lektioner per vecka. Det här kommer att skapa ett ovant lyxproblem - jag kommer att ha på tok för mycket tid. Det här är på allvar helt nytt, och det känns lite konstigt. Kommer jag att bli helt passiviserad?

Just nu är det däremot annorlunda, jag har ca 120 elever som alla skriver 4-5 texter inom de närmaste fyra veckorna. Det här gör att jag inte behöver ha tråkigt på påsklovet heller. Jag har varje år sedan jag tog studenten firat påsklovet med en sådär lämplig, mysig, arbetsbörda, och det hör liksom till och förgyller landevistelsen.

Men april och maj gäller det att på allvar strukturera sin vardag. Var finns den där listan på saker jag ska lära mig då jag har tid? Förvånande nog har jag aldrig skrivit en sådan. Förslag mottages med glädje. Här bjuder jag på ett klent utkast.

- Ta emot översättningsuppdrag (det skulle egentligen lösa allt för att det ger mer jobb men samtidigt samma flexibilitet)
- Lära sig ett nytt språk
- Arrangera musik
- Gå en arbiskurs

Eller borde man bara ägna tiden åt att lära sig att njuta av ledig tid? Men samtidigt kan man inte göra ingenting i sin vardag. Tur att åtminstone flytten infaller just här.

Flyttplaner

Efter 29 år i Rödbergen/Ulrikasborg ska det bli Tölöbo av mig. I och för sig har jag bott i allehanda hålor och konstiga studenthus i utkanten under episoderna i Belgien och Nederländerna, men här hemma har jag haft turen att hålla mig i samma knutar som jag växte upp i. Men tur har jag nog också denna gång! Jag ser speciellt mycket fram emot en nyrenoverad, fräsch lägenhet och ett läge som ger omväxling. Jag ser fram emot springturer runt Tölöviken, morgonkaffe vid Café Regatta, och att vara cykelburen igen till våren.

Nu finns det lite tid för hysterisk möbelförsäljning och papperssortering. Lite tankeverksamhet måste också ägnas åt hur man bäst mutar flytthjälpen så nära vapphelgen.

J.S. Bach - kändis i hela universum

Vi håller med kören som bäst på och jobbar med Bachs Matteuspassion som ska uppföras den 24.3 i Johanneskyrkan. Jag mindes idag på övningen att någon en gång berättade för mig att det verket fanns med i en rymdkapsel som skickades ut ur solsystemet för att finnas där för eventuella utomjordingar att finna. Idén är så söt och på något vis naiv, men på 1970-talet var rymdäventyr kanske så nytt att man tänkte sig att kapseln faktiskt kunde hamna i någons händer en dag.

Det här blev jag tvungen att kolla upp, men till min besvikelse finns Matteuspassionen inte alls med på Voyager Golden Record som sköts upp med rymdsonden Voyager år 1977. Kanske de tänkte att det blir lite för långt med alla 68 satser. Men Bach är ändå den mest representerade kompositören med hela tre verk på denna Greatest Hits of Humanity.

Men det finns en helt del annat intressant på skivan. Tanken var tydligen att man skulle presentera mänskligheten och planetens natur och kultur. På omslaget finns instruktioner i bild och binär kod (kanske det heter?). Så ingår bland annat följande:

- Hälsningar på 55 olika språk (inklusive svenska men tyvärr inte finska)
- Ljudinspelningar av bl.a. vulkanutbrott, traktorer, syrsor som spelar och förstås - en kyss!
- "Per aspera ad astra" på Morsealfabetet
- Bilder på röntgade händer, supermarketar och könsorgan
- Matematiska och kemiska formler

Den kompletta listan finns här. Men även om Matteuspassionen inte finns med är den ett verk som man måste höra en gång i sitt liv. Till exempel när Lyran och Akademen uppför den i vår!

Tack Apple!

Jag blev så inspirerad av den här videon att det är riktigt hemskt. Nu har Apple vunnit mitt hjärta, och jag inser att men skeptiska inställning till iPadden då den kom ut var helt förhastad. Videon handlar alltså om nya elektroniska läromedel för iPad, som i och för sig bara finns på engelska tills vidare. Men de ser helt otroligt saftiga ut, och om jag var elev skulle jag bli lycklig av en sådan.

Men men:et kommer här: Hur kunde den här tekniken anpassas till språk- och litteraturstudier? Det är bara så mycket du kan göra för att visualisera ett grammatikparadigm eller en dikt, eller en roman för den delen. Kan någon otroligt begåvad och kreativ person få detta att hända, eller kan Apple ta mig med i teamet för att utveckla den produkten (begåvning eller kreativitet ej garanterad, men nog engagemang).

En gammal vän

http://xkcd.com/731/

Det här är en bild som gav mig inspiration under det sista graduhalvåret, under vilket jag arbetade i tätt samarbete med min visserligen långlivade men fruktansvärt enerverande, tröga laptop. Den nådde en aktningsvärd ålder på 7 år.

Som bakgrundsbild hade jag lagt in denna genialiska xkcd, som fungerade som en daglig påminnelse om att vi inte alltid orkar se efter vad som finns under ytan. Vi bestämmer oss för hur det ligger till, och så agerar vi enligt det. Alternativt säger den här webbcomicen: Var inte så jädrans negativt inställd!

Ps. Och så tycker jag om dess färger.