Vissa saker kan man få för pengar

Det kändes som att det var dags att skriva en lista. Jag är en vän av listor. Och det här blir ingen önskelista till jul utan en lista på saker jag önskar att jag kunde unna mig eller ha i all evig framtid:

- massage en gång i veckan
- dyrt salongschampo
- mango i fruktskålen och macadamianötter i morgongröten
- sånglektioner
- prenumeration på hesari
- organiskt tillverkade ostar från små gårdar
- gott kaffe på jobbet (kanske en omöjligthet?)
- discovery channel
- södernresa varje vinter
- nyårsresa varje nyår
- personlig fysioterapeut
- livstids prenumeration på est elle
- en örtträdgård som inte dör till hösten

Och det finns ju nog annat i mitt liv också. Men vet ni - en del av dessa inköpbara saker tänker jag faktiskt unna mig denna höst. Hur ser din lista ut?

Rivieran

Det var perfekt tajming på flickresan till Cannes. Det var min första gång på Rivieran och en skön parafrasering av våra lite vildare flickresor till Södern back in the days. Nu lite mer vuxet (i alla fall vill vi tro det) med hyrbil, champagne och mer solskyddsfaktor än då vi var unga och dumma. Det blev sol-, vin- och sällskapsterapi av hisnande hög kvalitet. Nu är det bara att vänta in årsdagen, the big 30. Och det är inte så tokigt det.

Island består av...

knastrande frodiga gräsfält, korpsvarta sandstränder, vattenfallsfrust och bäckar, svaveldoftande bubbelpölar, midnattssol och dimma, bubbliga rundiga mosstäckta stenar, oändliga svarta lavafält, fjäll och krypande glaciärer, lunnefåglar och valstjärtar, neonblåa sjöar, lupinhav, sandblåst, blixtregn och storm, öar mitt på land, ångande källor, stenjättar i havet, små pastellfärgade hus, hästflockar, fårskockar, turistfånar, islandströjor, drinkar, aspiration, inspiration.

Islänningarna i ett nötskal

Jag har under min sejour här i Reykjavík kunnat konstatera följande underligheter hos islänningarna:
- Husen har enkla fönster trots att det är kallt året runt
- Fönstren står öppna hela dagen i samtliga hus och samtliga rum, eftersom energi kostar småpotatis
- Det är sommar när det är 13-14 grader och sol, och då ska man sitta ute i t-skjorta
- Folk är ganska så obrydda av den så gott som konstanta vulkanutbrottsrisken (där den värsta risken är översvämningarna)
- Alla går omkring i islandströja
- Varmvattnet luktar svavel
- Folk bryr sig bara om ens förnamn
- Huvudstadens invånare festar som galningar på torsdagar året runt

Island kallar!

Snart börjar semestern på riktigt. Veckorna har gått åt till att fixa allt möjligt som blivit kvar samt till ett oändligt långt frilansarbete, som jag i och för sig tagit emot med öppna armar. Jag hör det klirra till i portmonnän. Men snart bär det av till Island, del två. Det blir en reunion för fem sarkastiska nordbor som fann tröst i varandras humor under året i Groningen, då halten medelhavsbor, med sina sena middagar och högljudda diskussioner, ibland blev för hög. (Själv har jag aldrig varit högljudd och förstår mig inte på sådana människor). I varje fall laddar jag nu upp med islandströja, sockor och Fazers blå och väntar på sex dagar i hedningarnas förlovade land.

Utanför hemmazonen

Det är skönt med semester men nog känns det bra att få börja med det riktiga vardagslivet snart. Det måste betyda att mitt vardagsliv är ganska trevligt. Jag har alltid varit lite dålig på längre semestrar, eller närmare bestämt ledighet utan program. Jag blir lätt rastlös.

Men man kan på semestern ta tid att göra sådant man aldrig annars hinner göra. Jag är speciellt glad över att mina två korta besök på annan ort blev av, till Ekenäs och Borgå. Det mentala avståndet är så mycket längre än det verkliga avståndet.

Samma gäller det där med att hälsa på sina kompisar utomlands. Visst kostar det, men man måste bara besluta sig för att åka. Annars blir det aldrig någonting av någonting. Avklarade är redan Skottland, Island, Rumänien och USA, kanske dags för ett varv till snart? Det kliar i resetårna.

Nyårslöften

Nyåret är firat och mottaget! Välkommen - året då jag ska vara i mitt livs bästa skick (bara hostan ger vika först).

Några andra mål för året:
- en längre resa (till obesegrad kontinent)
- en halvmaraton
- en trygg personlig ekonomi
- ett nytt hem

Och så till två viktiga nyårslöften som avgavs under alkoholpåverkan men ändå borde gå att uppfylla. För som vi så utförligt diskuterade under kvällen är nyårslöften helt poänglösa om de är för svåra eller tidskrävande, eller på något sätt tröskellöften. Det ska vara fråga om enkla saker i vardagslivet som kanske gör ens liv lite lättare.

Jag har ett sådant konkret och okomplicerat löfte, och ett svårt.
1. Jag ska tid att läsa mera och verkligen njuta av det.
2. Jag ska sluta oroa mig för sådant som jag ändå inte kan göra något åt eller påverka. Även sådant som jag kan påverka ska jag oroa mig mindre över. Lättare sagt än gjort - vi får se.

Jag tycker också om E:s tanke om ett övergripande tema för varje år. Man väljer något generellt man ska fokusera på i sitt pysslande och sysslande - något som går att tillämpa i smått som stort.

I mitt fall kunde det vara just detta - att inte tänka på vad som kanske kommer emot i framtiden utan bygga upp energi i stället.

Tillbaka till vardagen

Livet pre-Argentina och post-Argentina... bägge episoderna lika stressiga för att man gjorde förberedande arbete innan Resan och släckte eldar efteråt. Nu har allt lugnat sig och det finns lite tid att tänka på nästa steg, bland annat den här periodens kurser, hälsan och julstämningen.

Att plötsligt ha en kurs mindre känns märkvärdigt... så här mycket planeringstid plötsligt? Och det behövs, för jag har en ny fördjupad kurs, denna gång i muntlig kommunikation. Något som ligger mig mycket nära hjärtat.

Islandsfeber

Jag höll lektion om Island och isländska nu i veckan - det är en lyx att jag får sköta alla Nordenkurser under detta läsår. Jag tycker ju rätt mycket om Norden. Jag tror inte det undgick eleverna att jag i synnerhet tycker om Island och isländskan, så som jag pratade på om heta källor, musikgrupper per capita och roliga isländska nyord. Jag hörde mig själv utbrista "Visst är de fina, de här orden?", en replik som möttes av 33 levande frågetecken.

Men det fick mig att inse att
a) jag måste ta mig till Island mycket snart, och
b) jag måste lära mig mer isländska.
Men det blir lite problematiskt nu då jag också måste lära mig spanska inför Argentinaresan.

Den där personlig-utveckling-to-do-listan är lång för tillfället.

Resfeber

Nu är då alltså en två veckor lång Argentinaresa bokad och om fyra veckor bär det av till USA, något jag har längtat efter länge redan. Eller egentligen längtar jag i största allmänhet efter att resa, för det börjar kännas i kropp och knopp att det är länge sen. Det blir inte bättre av att minnas att det redan är ett helt år sen jag besökte Island! Tiden går så snabbt att det uppriktigt sagt är skrämmande!

Men USA-resan behövs just nu, för att
- rädda mig från sommarangsten som kommer om man har för mycket ledigt och för lite riktning
- påminna mig om att världen verkligen finns där for the taking
- återförena mig med mina vänner som jag vägrar låta rinna ut i sanden
- uppmuntra mig att översätta i snabbare takt och inte ha kvar alltför mycket jobb när jag kommer hem

Men alltså Argentina... det fattar jag nog inte förrän jag sitter på planet.

Två insikter

Jag insåg i dag, att alla elever i högstadiet visst inte är omöjliga och oinspirerade. Det var en skön insikt.

Jag insåg också att jag måste söka jobb för hösten redan nu. Det betyder också att jag måste fundera på mitt karriärsval. Vill jag till EU eller någonstans ut i världen, bli typ copywriter inom privata sektorn, bli journalist eller utbildare, eller vill jag bli lärare och påverka de små livens liv på gott och ont? Risken med läraryrket, säger många kolleger, är att tröskeln att göra något annat snabbt blir väldigt hög. Min misstanke är att lärare har ett visst rykte bland arbetsgivare. I och för sig inte ett negativt rykte tror jag, men mer i stil med "en gång lärare, alltid lärare".

Urk. Behöver tid för att fundera på detta, men den tiden finns inte riktigt.

Rumänien vackrare sidor

Rumänien är trots sina obehagliga laster ett fint land. Jag tyckte mig kunna känna av en viss samhörighet bland befolkningen (tyvärr med undantag av ungrarna i norr och romerna som är illa omtyckta), och människorna var allmänt sett otroligt vänliga. Det kan förstås bero lite grann på att jag rörde mig som incognitoturist med lokala guider. Men så är rumänerna kanske inte heller helt trötta på turister än. Bara de får infrastrukturen i skick så blir det nog ett fint turistmål. Eller, det är det redan.

Bukarest kan man se på en dag, men enligt alla bilder jag sett så ska Transylvanien, Karpaterna och Donaus deltaområde vara otroligt vackra ställen med alla slott och kloster. Och så håller ju Dracula till där i bergen så man får utrusta sig med kors och vitlök.

Och av alla de små kloster som blev besparade de stora kyrkornas öde under kommunismen så kan man se att Rumänien varit ett storslaget kulturcentrum under tidig medeltid och kanske också tidigare. Jag måste tillbaka för att utforska.

Megalomaniskt och obehagligt

Det mest synliga kvarstoden av Rumäniens forne diktators storhetsvansinne är riksdagshuset, eller parlamentpalatset som står uppe på en kulle i centrum av Bukarest. Byggnaden är helt enorm, den näst största myndighetsbyggnaden efter Pentagon sägs det, och tog fem år att bygga fram till 1989 (vilket ju inte är länge, så man utnyttjade nog arbetskraften till fullo). Byggnaden har 1 100 rum och tolv våningar och kostade kring 10 miljarder att bygga. Till material användes hela landets alla naturresurser, från marmor till guld och arbetskraft. Med bulldozer röjde man undar 30 000 människors hem för att få plats med diktatorns enorma bulevard.

Under tiden svalt folket och kommunistregimen blomstrade. Ceausescu lät bygga flera rum för att testa, och var det inte tillräckligt stort eller kul, så revs det och byggdes om från början.

Min lokala guide och nära vän rapporterade att folket i dag har otroligt starka känslor mot palatset och som det representerar. Men samtidigt vill man inte sälja det eller riva ner alla tusentals kvadratmeter marmor, för det tillhör folket - inte Donald Trump som ville göra kasino av det. I alla fall har de kalkylerat att värme och ljus för palatset kostar lika mycket som mat för flera tusen rumäner, så man släcker lamporna efter sig.

Bukarest - hundarnas huvudstad

Resan var minst sagt intressant! Bukarest som stad är rätt städig (nästan bättre än Bryssel!) och personlig men full av kontraster. Vissa gamla hus är fortfarande helt förfallna medan andra otroligt vackra har rustats upp. Bunkrarna från kommunismens Rumänien står kvar och glänser av den yttersta fulhet man kan föreställa sig. Man har helt enkelt försökt bygga något fult, och det lyckades man med.

Jag kanske hade väntat mig något liknande det jag såg i en dokumentär om gatubarn för några år sen, men det enda tecknet på riktigt förfall var egentligen den herrelösa hundarna som sprang omkring i tid och otid. Gatubarnen har de lyckligtvis hjälpt under de senaste åren.

Men även lösdrivarhundarna har minskat i antal. Då problemet var som värst ett par årtionden sedan ville man massavliva hundarna för att de hade blivit en så stor säkerhetsrisk t.ex. för barn. Men sen tyckte Brigitte Bardot att man inte får göra så med söta hundar. Det var tydligen ett sådant behjärtansvärt ändamål som krävdes för att stjärnan ens skulle titta åt Öst. Skit nu i gatubarnen och kommunismen.

Bortsett från hundarna har kriminaliteten enligt Wikipedia sjunkit till EU-medeltalet. Men det finns fortfarande många, många fattiga och många, många politikergubbar som drar hemåt så mycket de orkar på folkets och den fria konkurrensens bekostnad.

Rökfrågor

I Rumänien röker nästan alla, för rökning är tillåtet överallt. Under fyra dagar rörde vi oss med bil mest för att det är behändigast, och jag saknade att promenera. Men framför allt saknade jag frisk luft! Eftersom det röktes i bilen, i hemmet, i restaurangerna och i nattklubbarna så andades jag egentligen mest bara tobaksrök.

Så medan jag har gått omkring i Helsingfors och njutit av den friska luften och hostat bort tobakshostan har jag minnats tiderna i Finland då man fortfarande fick röka inomhus. Det känns rätt ofattbart! Kommer ni ihåg då man fortfarande behövde fråga "stör det om jag röker?" då andra tuggade i sig sin sista goda matbit?

Tydligen har Spanien nu också godkänt tobaksförbudet. Kan bli svårt för så inbitna rökare... men bra för dem! Jag gratulerar dem lika innerligt som jag gratulerade islänningarna för att MacDonald's tog sitt pick och pack och lämnade ön på grund av dålig business.

Mulţumesc Romania!

Inför mina kommande Rumänienbetraktelser här på bloggen läser jag nu wikipedia och lingvistikbok för att förstå mig på det härligt vackra språk som rumänskan är.

Någonting mellan portugisiska och italienska med något slaviskt i sig, så låter det. Jag har ju lyssnat på språket redan i Bryssel, men när man har det i skrift runt omkring sig är det lättare att bilda sig en uppfattning om det. Och nu behöver jag ytterligare komplettera iakttagelserna med lite hederlig språkvetenskap.

Men det är inte bara språket som är fint, människorna är det också. Men mer om det då jag fått sova bort reseruset.

Om Island, del ett av många

Island var helt härligt, jag vill tillbaka snart igen. Trots all oro kring landet var humöret på topp i downtown Reykjavík, rökstaden. Det är väldigt smått, mindre än jag hade kunnat föreställa mig, men det är mera på gott än ont. Det är väldigt homogent, det är överraskande ovant. Alla talar precis samma språk och dialekt, inga hinder som språkval, knagglighet eller nåt allmän pinsamhet. Jämfört med Belgien eller Finland är det helt galet. Ändå kändes islänningarna mer utåtriktade än nåt annat folk, på ett otvingat sätt.

Synd förresten, de hade behövt en bra turistsommar men nu har ju Eyjafjallajökull party och tydligen inga avsikter att pausa. Den enda shoppingen jag gjorde var en äkta isländsk tröja, och det var kanske det bästa inköpet på ett decennium.

Jag ser gult

Jag kollade precis på Galna dagars flygbiljetter och det gör mig sannerligen galen. Jag vill ha dem alla! Jag har nog aldrig varit så reseglad som jag är just nu. Kanske ett rudiment av mitt forna expatliv.

Jag ska få biljetter till Bukarest om det så kräver att jag får strida med tanterna om dem! Fast kanske Bukarest inte hör till toppresemålen för tanterna. Men i varje fall tänker jag infinna mig där på fredag med paraplyet eller andra hemliga vapen i högsta hugg.

Ett blixbesök i Strasbourg

Strasbourg överträffade alla mina förväntningar. Jag gillade speciellt det lite franska stänket som fanns över allt. Även om staden också var förvånansvärt tysk!

Det är ingen hemlighet att EU:s tre säten i Bryssel, Luxembourg och Strasbourg är ett vansinnigt koncept. Ledamöterna reser till Strasbourg åtminstone tolv gånger per år, och de är mer än 700 stycken, plus assistenterna. Det är galet både med tanke på jobbtakten och på miljön. Men så föreställer jag mig att Bryssel som stad skulle axla allt det praktiska EU-ansvaret. Tanken på den karusellen är rätt så skrämmande men scenariot nästan lite komiskt.

I alla fall var vårt besök uppfriskande. Att se den här ljusröda, idylliska staden var trots idel studiebesök gott för sinnet. Det får mig att vilja åka till Paris, vilket jag också tänker göra.

En uppsluppen kommentar...

...om hur underbart det var att åka till Mallorca på solskensterapi. Det kändes helt knäppt att kunna flyga till södern på mindre än två timmar och för 60 euro. Det här kan jag betrakta som en av mina bästa ekonomiska investeringar på länge. De billiga flygbolagen har förstås vissa mindre charmiga sidor, men jag blev ändå övertygad.

Höjdpunkten under resan var faktiskt dagssömnen på stranden i ca 19 grader sval eftermiddagssol och havsluft. Där låg vi som fyra packade sillar på rad och snusade i sanden. Ljudet från havet är en lyx som i Helsingfors finns behändigt nära, men i Bryssel är det en raritet, eller snarare en omöjlighet.

Att åka på resa med nya vänner är också hälsosamt. Man slutar tids nog vara artig och låter sin personlighet komma fram. Ofta är det då man förstår varför man egentligen umgås med varandra och vad det betyder att ha olika bakgrund. En växte upp i kommunismens Rumänien, en annan i regniga och alkoholstänkta Skottland, en tredje i det byråkratiska paradiset Tyskland. Och så jag, från Norden, vad det nu sen innebär.

Jag åt också för första gången en riktigt spansk paella. Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med paella men gör det nu.