Tystnadsdagboken dag 13

Jag vaknar om morgnarna och talar halvt i sömnen, mumlar god morgon eller gäspar ljudligt. Sen minns jag att sådant är förbjudet och inleder morgonenen med intensiva charader. Jag ger numera upp snabbare, då jag inser att det jag vill säga var något som i en riktigt charadsituation skulle bemötas med utropet: "VEM har skrivit den här?".

Jag blir också mer och mer trött på att skriva på telefonen med genomfrusna fingrar. Jag är också trött på att jag inte kan umgås med vem som helst. I regel är det bäst att träffa nära vänner som inte börjar klättra upp längsmed väggarna av att jag är tyst.

Men det var intressant att gå en promenad på en timme med syster och systerson. Det är väl så att då man vuxit upp tillsammans förstår man undermedvetet också det subtila. Vi förde en lång och med tanke på omständigheterna invecklad diskussion, och telefonen och de frusna fingrarna var bara framme bara två-tre gånger. Också min systerson var lite förundrad då jag bara kunde göra miner åt honom. Säkert reagerar sådana där små till stor del på bekanta röster.

Nu är det sex dagar kvar, denna dag inräknat.

Känsloutbrott av det oväntade slaget

Jaha, gårdagens mest otippade reaktion. Jag blev rörd till tårar av Finlands Top Model (oops, det är min guilty pleasure. Inte den finländska versionen utan över lag). De åkte till Afrika och gjorde ett obligatoriskt besök i en by där en finländsk organisation gör välgörenhet, och log vackert med alla barn.

Men faktiskt blev jag lite rörd. Vad lever vi i för bubbla egentligen? Ni kanske redan har fattat detta och sett detta. Jag vet att många av er har det. Jag är ju fullständigt medveten om att alla inte har det bra i världen, och det behövs väl ingen realityserie för att jag ska inse det. Men för att på riktigt fatta? Vi bara blundar, ju.

Borde man då alltså åka till Indien eller Afrika och undervisa eller hjälpa till på något annat sätt? Jag har alltid tänkt att jag inte är en person som någonsin skulle göra det. Och jag beundrar alla som verkligen åker. När jag tänker närmare kommer jag säkert aldrig att göra det, tyvärr, tyvärr, tyvärr. Räcker det om man betalar in pengar till välgörenhet? Så kan man blunda vidare.

Rosa moln

Nu är jag tillbaka med mer skriviver. Jobbet har börjat och hösten med det. Men just nu är jag lätt om fötterna, för jag är så otroligt glad över mitt 30-årsfirande och hur fina vänner jag har. Faktiskt. Och det var allt jag hade att säga just idag!

Islänningarna i ett nötskal

Jag har under min sejour här i Reykjavík kunnat konstatera följande underligheter hos islänningarna:
- Husen har enkla fönster trots att det är kallt året runt
- Fönstren står öppna hela dagen i samtliga hus och samtliga rum, eftersom energi kostar småpotatis
- Det är sommar när det är 13-14 grader och sol, och då ska man sitta ute i t-skjorta
- Folk är ganska så obrydda av den så gott som konstanta vulkanutbrottsrisken (där den värsta risken är översvämningarna)
- Alla går omkring i islandströja
- Varmvattnet luktar svavel
- Folk bryr sig bara om ens förnamn
- Huvudstadens invånare festar som galningar på torsdagar året runt

Island kallar!

Snart börjar semestern på riktigt. Veckorna har gått åt till att fixa allt möjligt som blivit kvar samt till ett oändligt långt frilansarbete, som jag i och för sig tagit emot med öppna armar. Jag hör det klirra till i portmonnän. Men snart bär det av till Island, del två. Det blir en reunion för fem sarkastiska nordbor som fann tröst i varandras humor under året i Groningen, då halten medelhavsbor, med sina sena middagar och högljudda diskussioner, ibland blev för hög. (Själv har jag aldrig varit högljudd och förstår mig inte på sådana människor). I varje fall laddar jag nu upp med islandströja, sockor och Fazers blå och väntar på sex dagar i hedningarnas förlovade land.

Balkongobservationer

Med mitt balkongliv gillar jag speciellt att:
- det hörs bestickljud från Picnic under balkongen
- se att folk fortfarande hänger på bibliotek
- jag ser toppen av två av Borgbackens torn och hur vagnarna ibland flyger upp ovanför hustaken
- det åker hop-on-hop-off-turistbussar förbi min balkong
- iaktta hur folk följer och inte följer trafikreglerna i korsningen
- det är här de lummiga parkerna möter busstrafiken

Detta tänkte jag idag

Det finns ganska mycket att vara glad över i livet. I synnerhet en solig morsdag som denna! Det är mycket som händer i andras liv just nu, och i mitt. Mycket att fundera på, mycket att vara besviken över, mycket att oroa sig över. En av de viktigaste insikterna jag fått den här våren är att de allra flesta problemen, orosmomenten kan, grovt förenklat, bemötas med en justerad inställning. Och det är det som är svårt. Jag jobbar på saken.

Det kanske tar minst 29 år innan man ens inser att det här blir livets riktiga utmaning. Den största risken för att livskvaliteten ska sjunka är just en omöjlig attityd, som E-S säger. En inställning som gör att man inte kan njuta av något mera, för att det finns något fundamentalt orättvist i världen. Vi får alla de kort vi får i livet, och det finns inget sätt att förbereda sig för det som kommer. Annat än att njuta av det vi har just nu. Kommer det en motgång gäller det att se den, acceptera den, sörja den, bearbeta den, och sedan - antar jag - att ställa upp nya mål enligt nya premisser. Svårt, men möjligt. Kommer det sedan riktigt, riktigt svåra motgångar blir det här svårare. Men det har jag ingen erfarenhet av. Kanske man ska säga, lyckligtvis? Eller kanske är jag därför mindre beredd att hantera det som kommer?

I varje fall vet jag nu bättre än någonsin att jag har de finaste och klokaste stödtrupperna i världen.

Blogga på!

Nu ni, alla som klagar på att det finns dåliga bloggar, banala bloggar, ytliga bloggar, korkade bloggar, knäppiga bloggar, pretentiösa bloggar, malliga bloggar, exhibitionistiska bloggar, pr-bloggar, onödiga bloggar:

Vill folk skriva så låt dem för all del göra det. Skrivarglädje är en bristvara! Det är så klart fråga om ett gränslöst farligt och samtidigt underbart fritt medium, men vi kan vara selektiva som läsare. Är vi selektiva med vem vi anser att får skriva är det vi själva som är ute på farligt vatten.

En obehaglig skrikhals till granne

Jag tycks ha en granne som skriker åt sin sambo. Med en obehaglig, föraktfull röst och för full hals. Det känns hemskt att höra och jag hoppas det inte händer så ofta som jag nu misstänker. Det får mig att undra, var kommer hatet ifrån? Hur har man tänjt på kommunikationstonen så att det är vardag att vråla så nedsättande till sin sambo? Man kan inte vara en trevlig människa om man låter så. Oavsett situationen.

Jag kommer från en kommunikationskultur där man inte höjer rösten. Jag minns inte att jag någonsin skulle ha skrikit till någon. Ibland kanske det i och för sig skulle vara bra att släppa ut saker med kraft. Men i kombination med den där fruktansvärt kalla undertonen som min granne ger prov på är sådant skrik helt ovärdigt. Jag vill inte tro att saken inte skulle kunna diskuteras på ett värdigare sätt.

Ja, inte vet jag ju något om min granne och vad de har för kriser, men min hemfrid kunde de låta bli att störa, tack.

Ett nytt hem

Det värker i hela kroppen men snart är tre dagars flyttprocess över. Packningen tog ungefär nio timmar, bärandet bara sju. Nu är allt i rätt lägenhet. Och att allt inte ännu hunnit hitta sin plats i skåpen gör inget - det viktigaste är att inviga lägenheten med lite gäster. Jag nakitterade några härliga frivilliga för båda uppgifterna. Redan nu känns Sjömansgatan som ett (skitigt) minne blott och dagens morgonkaffe på balkongen var övertygande. Det blir ett bra hem det här!

Möhippa med nya barupplevelser

Så har man då ordnat sin första egentligen möhippa i enlighet med brudfrämmeuppdraget. Det var grymt roligt! Och glädjande är det uppskattas och syns att man försökt planera dagen så att programmet verkligen reflekterar festföremålet. Ett bra team och ett tacksamt föremål.

En sak vi lärde oss var att det i Vallgårds dunkla kvarter döljer sig en helt underbar, brokig jazzkrog, fylld med vänligt sinnade proffs (på alkohol, inte jazz), som ändå är där genuint för musikens skull. De tyckte bra om att ha ett gäng på 15 glitterklädda tjejer, av vilka speciellt en skönsjungare blev uppkallad på scen. Häpna fick de njuta av en vokalist av högsta rang.

Vi lärde oss också att dryckesvisor i stämmor inte är välkomna på restaurang Manala, där de har en princip om att sång och dylikt oljud är förbjudet. Vi blev vänligen informerade om detta mitt i en fransk medeltida dryckesvisa med en time-out-gest. Så nu vet ni var man finner stans enda restaurang som inte uppskattar ett par dryckesvisor i körtappning. Eller unisont, för den delen.

En annan mycket trevligare upptäckt var den just nu superhippa (blev jag informerad om) baren Navy Jerry's i Kampen. Hipsterhalten var hög, men uppfriskande är det att vara på en bar där dansgolvet fylls av typ rockabillymusik. Kanske Helsingfors nattliv trots allt har något att bjuda på om stunden, sällskapet och humöret är rätt?

Jag undrar...

...vem det är som läser min blogg i Förenade Arabemiraten? Eller i Ryssland? Eller i Nya Zeeland? Den här bloggen går ju inte att googla fram så jag förundrar mig. Men vem det än är, läs för all del! Glädjande är det.

Dambjudningar

Vi har en fantastiskt bra tradition i släkten. Den går ut på att släktens damer och avec-ingifta träffas mer organiserat en gång om året för att äta gott och dricka gott. Det hela brukar urarta i allehanda högljudda debatter och allmänt skvaller. Deltagarna representerar tre generationer av samma skrot och korn - det märks att vi är släkt på humorn, talvolymen och aptiten. Jag ser fram emot kvällens begivenheter i just denna form.

Sammanhållningen kvinnor emellan i form av körer, diverse syföreningar och möhippor är viktigare och seriösare än många tror. Ibland presenteras sådan verksamhet som "flickig" och på något vis lite löjlig (och visst är möhippor i viss mån löjliga, men det är hela idén). Själv har karlfolket sina egna hemliga sällskap och övriga tomtar-och-troll-verksamhet. Lyrans funktion som forum för kontakt mellan likasinnade kvinnor av olika generationer liknas vid vilken orden som helst, om man så vill. Fast dem vet jag naturligtvis inget om.

Tantkalas for the win, säger jag.

Om respons

Förutom okej, allt jag gör i klassrummet med eleverna, så är den viktigaste delen av mitt jobba att ge respons på elevernas texter. Det är en tung process att läsa essäer och försöka ge varje elev sådan uppbyggande feedback som i bästa fall kan sporra dem framåt.

Det fick mig att tänka på hur respons egentligen blivit en hårdvaluta. Riktigt ingående, intelligent och personlig respons är något man nästan alltid vill ha men sällan kan få. Det finns aldrig tid, och i vuxna livet betalar man för den lyxen. Därför får man ut så mycket av en sånglektion, därför sitter man i körleden och önskar sig ens stämvisa uppmuntringar, och därför fiskar man då och då (eller ofta) efter komplimanger i sitt sociala liv. Tyvärr är just komplimanger inte den mest ärliga och användbara feedbacken man kan få, eftersom de främst har en social funktion att uppmuntra och ömsesidigt skapa god stämning.

Jag ber allt oftare eleverna säga vad de tycker, också efter en kort uppgift. Tyvärr vågar de sällan agera ordförande för gruppen på det sättet. Ibland frågar jag också om de förstod varför vi gjorde uppgiften. Retorikgurun jag skrev om tidigare lärde mig att man av eleverna gärna också kan fråga "förklarade jag detta tydligt nog?". Då behöver inte ansvaret att förstå bara finnas hos dem.

Så när det gäller att lära sig och utvecklas är responsen det som knyter ihop de lösa trådarna och ger oss ork att jobba, det som ger en ett avstamp för fortsättningen. Respons kostar tid, ansträngning och ibland också pengar, och respons kan inte ges hur som helst av vem som helst. Den är en sällsynt valuta värd sin vikt i guld.

Dikter och dylikt

Jag har satsat väldigt mycket på textkompetens och skrivande i moddakurserna nu, och som ny lärare har jag känt mig lite mer osäker då jag har läst litterära texter med eleverna. Jag har känt mig både rostig och cynisk - det har känts svårt att få med eleverna. Jag har frågat mig om inte litteratur är så subjektivt att det känns lönlöst att dela känslosamma upplevelser med eleverna. Plus att jag dessutom ibland känner mig ganska privat där framför klassen. Nu har det här lite börjat släppa och jag vågar lämna ut mig själv lite mer. Man måste vara lite löjlig ibland för att vara människa för dem. Och som man så klokt säger: "Moka on lahja".

I min moddakurs om finlandssvenskhet tog jag ändå tag i det här med dikter en gång för alla. Och det blev snabbt klart att jag oroat mig helt i onödan. I de här större grupperna får eleverna stöd av varandra, och de kommer med de mest träffsäkra (om än något naiva) observationer och tolkningar. Men det är deras rätt att vara lite naiva.

Så blev våra läsningar av "tråkförfattarna" Topelius, Diktonius och Södergran plötsligt förvånansvärt insiktsfulla. Och eleverna lyste upp på ett sätt som påminner mig om det centrala jag lärde mig förstå under litteraturstudierna: De här texterna handlar verkligen om livet. Så det är kanske helt orättvist att anta att fakta och sak är lättare för dem, och att det är svårt att läsa dikter. Jag glömmer att de faktiskt inte är lika cyniska som jag.

Sömnrön

I en artikel på BBC:s nyhetswebb berättas det om några forskare som menar att människan inte av naturen sover åtta timmar i ett sträck. Snarare har nattsömnen sovits i två portioner, från strax efter solnedgången till mitt på natten, och sedan ett pass till efter en liten vaken stund på ett par timmar. Mitt i natten kunde man läsa, skriva, fördjupa sig i bön eller, ja, förlusta sig. Jag skulle tro att det senaste var favoritalternativet under stenåldern.

Men det här är ju på många sätt intressant - ungefär vid 1600-talet försvinner de två passen och man börjar förespråka en lång nattsömn. I dagens läge är ju vår omgivning också ljusförorenad (ett intressant fenomen som kräver ett helt eget inlägg), så den ökade mängden ljus under de senaste 400 åren har påverkat vår naturliga sömnförmåga.

Det mest förbryllande av allt är nog att man aldrig ens har tänkt på att sömnrytmen skulle ha varit annorlunda i människans mer "naturliga" miljöer. Inte för att medeltidens livsvanor heller kan kallas naturliga. Men jag och du har alltså vant oss vid att sömnen ska sovas i ett paket därför att vissa sociokulturella faktorer har styrt utvecklingen så. Och vaknar vi på natten kan det bero på en inbyggd tvådelad sömnrytm. Coolt, va?

Om en av de största

Det är svårt att bli personligt berörd då en känd person går bort - en människa som man inte känner själv och som är en talang bland många andra. Men samtidigt slår det en att allt som artisten kunde ha gjort i framtiden nu blir ogjort. Ett konstigt perspektiv då insikten sjunker in. Så var det med Whitney Houston som också med Amy Winehouse: jag känner ingen sorg, bara en del medlidande för de trots allt ganska få som är personligt berörda. Däremot är det en enorm förlust för oss andra som lyssnar på deras musik.

Det är så synd och så ironiskt att det enda som kan rädda en fallande stjärna är döden, för det är först då vi vänder blicken från drogmissbruk och nedgång och fokuserar på det mer väsentliga och höjer sedan minnet till skyarna. Där är vi alla lika skyldiga, och det är väl mänskligt.

Men i den här sången, I look to you, hör man hur vackert Whitney Houstons röst hade åldrats med åren trots att den var sliten. Och jag hoppas de har lämnat den i fred från alltför mycket autotune. RIP Whitney.

..och en överraskande konsekvens

Den ofrivilliga kulinariska upplevelsen hade två otippade följder:
1. Jag mådde bara underligt, och det blev aldrig någon pizza
2. Köksan vars fel detta var och som fick en alldeles vänlig och saklig reprimand av undertecknad, tycker numera öppet illa om mig (av hennes blida utstrålning att döma).

Det hela påminner mig om gången då jag fick mull i min champinjonsoppa på Unicafé (har jag någon märklig dålig matkarma?), men då blev jag åtminstone generöst kompenserad med ett sakligt reklamationsbrev, en kopp kaffe och gratis efterrätt.

Bara för att något är offentligt upphandlat betyder inte att tjänsterna inte skulle kunna hålla kvaliteten. Jag vet att det är tungt och allt det där. Men det handlar inte så mycket om misstaget självt, utan hur man tar responsen.

Valstorm i de sociala medierna

Jag har ingen klar minnesbild av hur det var förr. Men då fanns det i alla fall inget liknande forum där vem som helst kunde och ville visa sitt offentliga stöd för en politisk grupp eller kandidat. Nu är det ju snarare så att privatpersoner för kampanj för det de tror på utan att var det minsta generade så där i finländsk anda - man drar sig ju här i landet för att göra något som helst offentligt. Knappt får man tala i telefon i bussen så att andra hör.

Så nu lever vi i en värld där vi får färdiga åsikter presenterade för oss dagligen (inte bara av journalister), och massbeteendet förstärkt enormt. Nu är jag visserligen ingen antropolog, men den här tendensen är uppenbar att se. Ändå upplever jag det som ett tveeggat svärd - det skulle vara lätt att "tro på vad alla säger" och rösta t.ex. på Haavisto, men jag måste förvissa mig om att jag gör självständiga beslut (men hur mycket jag än efterlyser det, så finns det inget sådant som objektiv information). Å andra sidan kan de mest otroliga sakerna hända inom politiken på bara några timmar, tack vare realtidsrapporteringen i de sociala medierna.

Synbarlingen var det så att många primitiva 90-talsbloggar (under det sena 90-talet) fungerade som informationskanal under allvarliga politiska konflikter och krig, då man försökt begränsa det fria informationsflödet i det offentliga. Det är ett hisnande kommunikationsverktyg vi har att göra med, och pålitlig information är inte lätt att hitta eller urskilja. Kanske också det här blogginlägget baserar sig enbart på personliga spekulationer medan det utger sig för att vara en väl avvägd åsikt?

25 är det nya 30

Facebook svämmar över av länkar till artiklar, webbforum, humorbloggar och alla möjliga mer eller mindre seriösa bloggar. Det är mycket mer sådant än förr, så egentligen behöver man inte läsa dagstidningar för att få det mest spetsiga innehållet serverat på silverfat. Nä, det är klart man ska läsa böcker och tidningar, men nog är det behändigt med sociala medier.

Det var dock inte det mitt inlägg skulle handla om, utan det som står i den här artikeln i Dagens Nyheter, som jag råkade på tack vare denna ivriga Facebook-delning. Artikeln handlar om begreppet quarterlife crisis, eller Den Stora Beslutsångesten hos generation Y som diskuteras då och då i medierna. Valfrihet, jämlikhet och frihet är värden som jag aldrig skulle ge upp, men vi har ändå inte anpassat oss till det nya ångestutbudet. Vi har vuxit upp med för många vägskäl och alldeles för många möjligheter, man jobbar inte längre på samma arbetsplats i 30 år, och vi vet inte vad vi vill bli när vi är 18. Vi vet det inte när vi är 25, och kanske inte heller när vi är 30.

Så glöm 30-årskrisen, nu är det yrkes- och livsriktningskris vid ca 25-30 som gäller.