Bussfasoner

Jag såg ett sånt Finlandsfenomen i dag på morgonbussen. Det där när man först sitter bredvid någon då det är fullt i bussen men sedan flyttar på sig när det blir ledigt. Så att man ska få sitta ifred.

Jag hade helt glömt att det är så man beter sig i det här landet! Är man då konstig om man sitter kvar?

Skrotstämning

Jag förde elektronikskrot till Fredrikstorget och var till min egen förvåning tio minuter tidig. Men det var också minst ett dussin tanter med släpvagnar dit de lastat gamla datorskärmar, brödrostar och målpytsar.

Det var lustigt hur det hela blev ett litet kvartersevenemang, folk hälsade glatt på varann och en tant skämtade träffsäkert om hur hon höll på att ta tårdrypande avsked av en gammal barnvagnsstomme.

När något som det här sker går stämningen plötsligt från enslig till kollektiv. Lite som några år sen då det blev akuthalt på Helsingforsgator så till den grad att det var riktigt svårt att gå normalt. Då hade plötsligt alla något gemensamt att ta sig an, och sånt känns i luften.

En timme stearinljus

I går firades Earth Hour, då vi uppmuntras att stänga av all elektronik och släcka alla lampor. Vi åt middag i ljuset av stearinljus, fast det officiellt är vår. Man får!

Till och med Stockmann, Torni och Sas-hotellet vid Sandviken hade stängt av sin ljusskyltning. Det tyckte jag var moget. Mercedes-Benz i Gräsviken får däremot minuspoäng.

I korthet, mera levande ljus! Och varför inte göra som mamma och pappa gör och "fira skymning". Låta mörkret smyga sig på och först sedan tända lamporna. Då det faktiskt behövs. Det tycker jag är fint.

Lycka är...

...att krypa ner i sin sprillans nya svarta 120 cm breda säng med fluffigt täcke, nytvättade Marimekko-lakan och bara drunkna och somna.

Det var en av de många sakerna jag skulle unna mig när jag omstartade mitt hem. Det, en soda stream (den överlägset bästa lyxprodukten som finns), mysli i glasburkar, en fransk kaffepress, ett fullt torrskaffningsskåp och ett varmt hem.

Återupplivning # 2

Nåja, nu är det dags att igen återuppliva bloggen. Den stackarn har svävat här övergiven alltför länge. Jag kommer aldrig att kunna återge de sista tre veckorna i Bryssel på något vettigt sätt och tänker därför inte försöka. Men ett säger jag, avskeden var nästan värre än efter Groningen. Där trappades allt ner sakta men säkert, men i Bryssel var det brutalt snabbt.

Men nu är jag hemma, och efter en liten kulturchocksfas (även inne i min lägenhet - säng, vad är det? Efter 5 månader på madrass väldigt välkommet, men konstigt) börjar allt vara i sin ordning.

Men vilken U-sväng alltså. Eller kanske inte en U-sväng, för det innebär ju att man åker tillbaka dit man kom ifrån. Och det är ju inte fallet. Framåt är jag på väg, men det är en stor skillnad mellan kommissionskorridorerna och lärarrummet och skolbibban. Vilket inte betyder att det ena är bättre än det andra. Men det ena kanske är bättre för just mig. Det får man se!