Läckra ord

Jag gillar ord, och då är det tacksamt att ha med nederländskan att göra. Jag skrev tidigare att språket känns "äkta" germanskt, och det är mycket tack vare ordförrådet. Man föredrar helt enkelt germanska ord och har under århundradenas lopp inte lånat så frenetiskt. De lån som finns är främst från franskan, vilket syns till exempel i oerhört vanliga cadeau (present). Visst finns det också tyska lån, men man vill helst inte ha dem, och behöver dem oftast inte heller. Samma redskap finns ju!

Här ska jag nämna några favoriter som jag fastnat vid under den här tiden. Det är inte alltid något bestämt roligt med dem, men ibland gillar jag bara ordets betydelsenyans, hur det låter, hur det är skapat, eller hur det ser ut skrivet. Och ibland är de här orden så genomskinliga att det förslår, om man bara ser på dem med rätt öga.

Ett av de absolut finaste orden är klinker (vokal, men bokstavligen "en som ljuder/klingar"). Dess motpart konsonanten kallar man medeklinker ("en som klingar med/tillsammans"). En efterrätt kallar man allmänt för toetje, vilket man skapat med hjälp av prepositionen toe 'till' och en diminutivändelse. Och det är ju det det handlar om - en liten till! Språket pragmatiska natur ser man också t.ex. i fjärrkontrollen afstandsbediening ("avståndsbetjäning") eller ordet apartheid från afrikaans som helt enkelt betyder "separat-het". Givetvis finns det också enorma mängder av faux amis, och för att fatta dem hjälper det inte att man kan tyska eller engelska. Uppmärksamhet heter aandacht (ungefär "tilltanke"), afspraak är en träff (inte ett avtal) och bestuur är i själva verket en styrelse.

Ett av två ord man måste kunna på nederländska är gezellig som betyder mysigt, trevligt, kul, stämningsfullt och minst ett dussin andra saker. Enligt nederländarna själv är fenomenet i sig något väldigt typiskt nederländskt. Det andra alluderar jag till i rubriken. Lekker är något som man kan säga om nästan vad som helst: människor, mat eller varför inte en sysselsättning som att sova, prata eller sporta.

Den lite ålderdomliga klangen jag nämnde i ett tidigare inlägg finns överallt, och det beror givetvis på att det är fråga om gamla germanska strukturer som också vi svenskspråkiga har använt. Mitt favoritexempel är ordet waarschuwen som betyder varna eller meddela, men jämför med svenskans "att varsko någon om något". På samma sätt betyder ju Ik hou van jou bokstavligen "jag håller av dig".

Vadderad kulturkrock

Trots den fina utopin om att kulturerna smälter samman och alla lär känna människor från nya länder är det inte riktigt så i praktiken här på utbytesorten. Vissa nationaliteter är ökänt förtjusta i varandras sällskap, medan andra helt enkelt känns för svåra att få kontakt med (bildligt talat alltså) pga språkproblem eller kulturskillnader.

Och mycket riktigt: i min umgängeskrets lyser orienten (och onekligen också den iberiska halvön) med sin frånvaro. Men jag träffade en kines i går som jag fick utlurad ur sitt skal trots det högljudda och druckna sällskapet - asiater är ju inte precis kända för att ta enorm plats i sociala situationer. Men jag utsatte honom för ett ordentligt korsförhör om nästan allt - studielivet, språkmiljön, religion, historia, hur han ser på västkulturerna osv. Varje gång jag ställde en av mina många frågor, vilka jag upplevde vara väl avvägda och intelligenta, visade svaret mig hur knäckande lite jag vet om Kina. Jag fick omedelbart kulturkännedomsångest.

Han berättade att i Shanghai där han studerar är det vanligt att studenterna bor i rum med 4-10 bäddplatser, och jag erkände att det här skulle vara otänkbart för mig. "Vi blir som bröder med rumskompisarna", sa han. "Västlänningar är så bekväma med att höras och synas bland andra och umgås i grupper, men i det privata har ni svårt att leva inpå varandra."

När orden plötsligt räcker till

Jag hade en bra dag i dag för att jag äntligen lyckades kravla mig upp ur min språksvacka! Det har varit ganska tungt på sistone att själv, utan kurs och utan hjälpmedel, helt och hållet ansvara för sina egna framsteg (ja vem skulle annars göra det?). Varje gång man vill tala trögflytande nederländska så anstränger man ju i någon mån sitt sällskap. Man vill bara hoppa över den där fasen av klumpigt tal, språkförvirring och oförmåga att säga det man vill. Det känns som om ens personlighet hyvlas ner till jag vet inte vad. En allmän person?

Jag fick för några veckor sedan låna en tv till mitt rum, vilket enormt har snabbat upp min språkinlärning. Det är med nederländska som med franska, utan direkt och regelbunden kontakt är det omöjligt att lära sig språket. Jag gick på min regelbundna men sporadiska kaffeträff med min nederländska kompis L, som får mig att känna mig märkligt bekväm som språkhandikappad. Ja, då man i normala fall har käften uppe hela tiden är det hårt att hela tiden vilja säga mer, snabbare och klurigare än munnen klarar av. Så slog det mig plötsligt hur onödigt självkritisk jag är på den här punkten, det går ju bra! Så nu är jag bara glad. Heel erg bedankt L!

Tiden går, jag stannar

Det var inte bara Sinterklaas som kom till Groningen, det gjorde också vintern. Det är mycket råare och isigare än i Finland, för inga berg och skogar stoppar vinden och det finns vatten överallt, luften blir fuktig. Man andas nästan isånga känns det som. Det känns också mörkare här, varför vet jag inte. En teori kunde vara att stadsdelen där jag bor är så lugn och relativt obebodd, och man sparar tydligen på gatuljus här. Ingenstans förutom i innercentrum finns det ljus som hänger tvärs över gatan. Julbelysningen är upphängd och gör nog de sena cykelfärderna hem mycket drägligare.

Det känns helt obegripligt att tre och en halv månad har gått, för många är resan nästan slut. Jag ska däremot stanna ända till juni om allt går väl, något som jag är riktigt, riktigt lycklig över. Det var inget svårt beslut att fatta - ingen beslutsångest eller vånda fattade tag i mig. Jag är helt enkelt inte klar med Nederländerna! Mina vänner väntar, och det gör dessvärre också min gradu. Här är mycket att fixa på terminslutrakan både för studierna och det praktiska, men det känns nu snarast inspirerande. Vad får jag lära mig nästa termin? Jag ser också riktigt mycket fram emot att få fira julen hemma. Har haft mer hemlängtan nu när det emotionella perspektivavståndet inte längre behövs.

Sinterklaas is coming to town

I lördags var det en stor dag för alla nederländska barn, för Sinterklaas kom till stan! Det är fråga om en gammal och lite märklig jultradition som finns kvar i Nederländerna och flamländska Belgien, men synbarligen i likande former också i Spanien, Frankrike och Italien. Det handlar om barnens eget skyddshelgon Sankt Nikolaus som var biskop i Myra (i det nuvarande Turkiet) för 1700 år sedan, och som anländer med båt från Spanien tillsammans med sina medhjälpare Zwarte Piets (Svarte-Pettrar) i november för att hämta kex och presenter till barnen. Den 5 december lämnar barnen sina skor vid öppna spisen och hittar följande morgon en present eller godis som Sinterklaas medhjälpare har klättrat in med. Många vill förresten med skorstensfärden förklara varför Zwarte Piet är så svart, men den här förklaringen började man betona först då någon påpekade för nederländarna att Zwarte Piet-bilden kan uppfattas som en aning rasistisk.

För vuxna med barn innebär Sinterklaas massmobilisering och inköp av karameller, presenter, dräkter och rekvisita. För vuxna utan barn är det en sådan där skön kollektiv dag då man går ut på stan och bara följer konceptet. Jag tyckte det var rörande hur stor grej Sinterklaas' ankomst är, med tv-sändningar, stadskarneval och svarta pettrar överallt i medierna. Barnen är så ivriga att de inte hålls stilla, och det är ju bara rätt, eftersom S:t Nick tar sig tid att åka hela vägen från Spanien varje år. Vi var trötta och lite mindre ivriga, men att se Mijnheer Sinterklaas själv komma till Groningen var definitivt värt besväret. Jag har ingen öppen spis där jag kan lämna min sko i december... synd.

Äntligen besök!

Jag fick äntligen besök av M och M hemifrån och fick visa upp mitt nuvarande hem! Det var underbart att få träffas alla tre för en ordentlig catching up-session, att få gå tillbaka till en jargong som är obegriplig för alla andra. Skönt! Besök av gamla vänner gjorde också att jag såg de nya i ett nytt ljus, och insåg hurdan tur jag haft i största allmänhet. Vi gjorde en rundvandring i stan från turistens perspektiv, och jag mindes hur främmande allting kändes då jag anlände. Numera är jag ju jävig, jag tycker massor om staden oberoende av regnet, rusket och stormen (i dag blev jag tvungen jag leda cykeln en god bit eftersom vinden blåste mig tillbaka). Men M och M bekräftade objektivt att Groningen är mysigt, solen passade ju dessutom på att skina.

På söndagen när flickorna åkt hade jag så otroligt tråkigt som jag aldrig förr haft här, och låg formligen och spottade i taket. Jag tror att tristess är ett av de värsta tillstånden som finns, eftersom det finns hundra utvägar men ingen duger. Däremot hade jag i dag en mycket bra dag. Stommen av min första essä kom till, min telefon återfick liv och lyster, jag åt Reissumies till middag och Fazers blå till efterrätt, och jag hade ett underbart träningspass. På ACLO (sportcentret) ordnar de masstimmar där ett par hundra hurtbullar tränar i ring i en stämningsbelyst sporthall. Inte ens de värsta muskelknuttarna hängde med instruktören. Jag blev kolossalt utmattad, men så glad, så glad. Den här veckan ska bara handla om att återfå förlorad energi.

En höstvecka i Berlin

Vi gjorde en regelrätt roadtrip under läsveckan (universitetets föreläsningsfria 'reading week', då alla gör allt annat än läser) och hoppade i D:s lilla Peugeot. På vägen stannade vi och övernattade i den lilla staden Hildesheim som ligger ungefär halvvägs till Berlin. Trots att vår bil inte bekvämt gick att köra över 140 km/h så åker man från Groningen till Berlin på bara sex timmar. Men jag fick en helt tillräcklig autobahn-upplevelse trots vår låga körhastighet.

Jag hade väldigt höga förväntningar inför att se Berlin, och ärligt talat blev jag inte alls besviken. Det är en så enorm stad med så mycket liv, sevärdheter, kufiska typer, kultur och subkultur. Jag gjorde all klassisk sightseeing på egen hand, eftersom mina resekumpaner har bott i staden tidigare. Det som är mest slående förutom storleken i sig, är det enorma historiska bagaget som syns överallt. Andra världskriget och muren tillsammans är en större last än man kan föreställa sig. Jag läste grundligt speciellt om Berlinermuren, som ju fanns under min livstid, men som jag visste alldeles för lite om.

Vi gjorde också några barrundor under de fem dagarna, och för det var det utmärkt att ha resesällskap som visste vart man ska gå. Både drycken och maten är så billig i Tyskland att det kändes löjligt. När jag kom tillbaka till Groningen reagerade jag genast för matpriserna...och jag fasar redan för min första shoppingtur i Finland. Resan hem var allt annat än bekväm. Sex timmar i bilen inträngd i baksätet mellan fem resväskor, ett renhuvud av plast som S införskaffade och en gräddtårta som D:s mormor bakat - på autobahn i blåst, mörker och regn. Borta bra men hemma bäst.

Regnmoln

Vardagen fortsätter här i Groningen, men den är lite kyligare och mörkare. Under de senaste dagarna har en del realiteter smugit sig inpå, till exempel den att slutessäerna kommer att kräva mer tid och ansträngning i snitt än de gör hemma. Det beror främst på att jag inte har några akademiska grundkunskaper i vissa av kurserna. Förresten röstades Rijksuniversiteit Groningen (RUG) in i topp 40 bland världens universitet, då kan man ju åtminstone känna sig väl utmanad.

Samtidigt spräcks då och då den här studentlivsbubblan vi alla flyter omkring i, den som skyddar en från riktigt ansvar och plikter som inte gäller bara en själv. Jag fick också för första gången akut hemlängtan, och den kom helt otippat mitt i Halloween-yrseln då jag berättade om våra finska bastutraditioner.

Flera kompisar har ekonomiska svårigheter, i synnerhet mina isländska vänner av förekommen anledning. Mycket av det som händer i världen blir interna skämt i studentbubblan - man ska ju kunna skratta åt misären - men samtidigt är den isländska ekonomin ett känsligt ämne för dem som drabbats värst, och alla vet inte när man ska sluta skämta. Ekonomin påverkade också mig direkt då ett visst flygbolag fick för sig att gå i konkurs just dagen innan A skulle komma och hälsa på.

Men allt är inte mörkt och regnigt här. Det är kanske snarare bara balansen mellan kul och inte-kul och den riktigt riktiga vardagen som nu äntligen är här. Jag träffade till och med min första ovänliga holländare. The honeymoon is over.

Om nederländskans (o)klurigheter

Jag börjar med att sätta varningsstämpel på det här inlägget: språknördigt! Men på språkälskarnas begäran ska jag alltså skriva lite om det nederländska språkets egenheter. Jag fick förresten ett brev - ett riktigt, handskrivet brev - på posten. Jag hade helt och hållet glömt hur trevligt det är att sprätta upp kuvertet och läsa bläck på papper. Det här brevet från mina morföräldrar var också det huvudsakliga incitamentet för det här inlägget, inte för att man på något sätt behöver tvinga mig att skriva om språk.

Nederländskan är som bekant närmast besläktad med tyskan, men nederländskans egen gren i familjeträdet börjar så långt tillbaka som kring 700 e.Kr. Kontakten mellan de västgermanska språken har ändå varit livlig under många århundraden i och med handeln och den politisk-historiska yrseln. När man väl fått koll på grunderna till nederländskan upptäcker man hur "äkta" germanskt språket verkligen är, både i fråga om ordförråd och satsbyggnad. Nederländskan har till exempel kvar de ursprungliga germanska vokalerna, som t.ex. i ordet kaas, till skillnad från Käse eller cheese. I jämförelse med nederländskan är engelskan rena rama lapptäcket.

Jämfört med tyskan är den nederländska grammatiken oerhört enkel (min brittiska vän har läst nederländska i tre år, och menade att det efter ett år inte fanns någon ny grammatik att lära sig). Nederländskan har förlorat kasussystemet, och har därför en mer fast ordföljd. Man kan forma plural på bara 2 sätt, mot tyskans 5-7 (beroende på hur man räknar), man behöver inte kongruensböja adjektiv mer än i två olika fall, och då man väljer artiklar eller pronomina har man oftast bara ett par alternativ. Alla verbformer känns kortare än tyskans, då man på nederländska säger hoeveel kost het och ik heb gepraat. Jag lärde mig också att man kan säga ik heb geskate (jag har åkt skateboard) och internetten (att surfa på internet).

Som jag tidigare skrev är uttalet utan tvekan det svåraste med det här språket. Vid det här laget kan jag schematiskt uttala orden rätt, men för att verkligen låta tillräckligt nasal och gurgla lika smidigt som den lokala befolkningen behövs det massor övning. Alla ch och g:n i stavningen med undantag för ng-ljuden uttalas alltså med "gurgelljudet". Då hjälper det inte precis att så gott som alla perfektformer börjar med ge-, som i ik heb gegeten (jag har ätit). Ordet vegetarisch som jag ju ofta behöver är inte heller någon lätt mungymnastik.

Nederländskan är flexibel och produktiv då det gäller att skapa nya och tillfälliga ord. Det är lätt att byta ordklasser som i internetten eller voetballen. Sen älskar man här att skapa diminutiva former som broodje (litet bröd, smörgås), och den här ordgruppen är närmare 10 gånger mer produktiv än i tyskan. De finns överallt, och de roar mig av någon outgrundlig orsak. Språket svämmar över av vedertagna ord som huisje (litet hus), momentje (ett ögonblick), biertje (liten öl), sprookje, (saga), meisje (tjej, tös), koekje (kex, småbröd), feestje (kalas) och alla tillfälliga kluriga diminutiver man bara kan tänka sig, som remindertje (påminnelse), stukje (en liten..., ett stycke), eller etentje (liten middagsbjudning).

Till sist vill jag dela med mig några favoritord ur det nederländska ordförrådet. För svamp använder man ordet paddestoel, en kund är en klant, en tidning är en krant, en cykel är en fiets, och för kryddstark säger man pittig. Speciellt gillar jag också ordet goedkoop som betyder billig, men bokstavligen 'gott köp'. Det komparerar man smidigt nog gottköpare, gottköpast. Helt logiskt är också ordet plattegrond för karta, bokstavligen 'platt terräng'. Sist men inte minst, vertalen, som alls inte betyder 'förtala' utan 'översätta'.

En annorlunda cykeltur

I dag åkte vi igen på exkursion, den här gången till koncentrationslägret Westerbork ca 45 kilometer söder om Groningen. Resan hörde ihop med min kurs i nederländsk 1900-talshistoria, och den gäller främst världskrigen. Just nu är jag oerhört trött, både fysiskt och psykiskt, men samtidigt väldigt, väldigt glad över att jag åkte med. Då jag i morse kikade ut och såg ösregnet kändes det sannerligen inte lockande. Det känns allmänt som om jag försatt mig i en sorts excursion overdrive, men så ska det väl vara då man är utomlands.

Westerbork ligger mitt i ingenting bland byar och åkrar, och man måste därför ta sig dit med cykel. Resan ena vägen räckte 2 1/2 timme och omfattade 45 kilometer, exklusive de 3 jag fick åka för att nå vår träffpunkt i morse. Båda vägarna cyklade vi utan nämnvärda pauser och i oerhört snabb takt. Lyckligtvis är landskapet platt, men Nederländerna gjorde sig i dag särskilt påmint om två av dess inte fullt så soliga egenskaper - det konstanta ösregnet och ostmacketvånget kring lunchtid. Det är väl bara ärligt att medge att min lekamen och mitt tålamod fick sig en ordentlig prövning under dagens 90-kilometersresa, men det är något jag utan tvekan ser som en väldigt nyttig upplevelse. Man (eller jag) prövar ju sällan gränserna för uthålligheten på det här sättet, och det är bara gott att veta var fysisk ansträngning börjar kännas riktigt påträngande.

Det andra mycket nyttiga jag gjorde i dag var själva besöket i Westerbork. Jag har aldrig förr besökt ett gammalt koncentrationsläger. Westerbork var ett läger där fångarna fick leva ett relativt normalt liv, det fanns musik och teater, läkare och rekreation. Men varje tisdag åkte två godståg fulla med judar och romer till lägren i Tyskland och Polen. Trots att just det här museet är långt mindre upprörande än det jag hört om t.ex. Auschwitz gjorde museet och lägerområdet ett djupt intryck på mig. I museet fick man främst ta del av vittnesmål och personlig egendom från det inledande skedet av allt det fruktansvärda, nämligen väskor, kläder, teckningar, brev och annat som hittats i Westerbork. Det irriterade mig att vissa av kursdeltagarna, i detta fall invånare av den iberiska halvön, alls inte kunde uppskatta resan och visa respekt vid monumenten. En frågade också oskyldigt varför tyskarna nu inte tyckte om judar? Man blir så häpen ibland.

Ute på fältet där lägret en gång fanns står judarnas monument över de avlidna, och det tyckte jag var så effektfullt att jag tycker det är värt att nämna. Järnvägen förstördes efter kriget, men en liten del bibehölls som monument. Konstnären har böjt upp spåren, och med det vill han visa två saker: att järnvägen aldrig mer får användas, men att den trots allt bar krigets offer till himlen.

Den dimmiga ön

Vi åkte över förra helgen på en exkursion till en fantastiskt vacker ö norr om Groningen som bär det mycket svåruttalade namnet Schiermonnikoog. Ön är platt och dimmig, och består mest av kilometer efter kilometer sandstrand. Där bor en liten sälkoloni och 951 människor. Mitt på ön finns en liten by med ett stycke allting - matbutik, nattklubb och syförening. Schiermonnikoog sägs vara det vackraste stället i Nederländerna, vilket jag inte riktigt ännu vill skriva under, eftersom jag inte har rest runt så mycket. Detta trots att det är enkelt resa och billigt att resa från Groningen tack vare Ryanairs rutter från Bremen. Man glömmer också lätt bort att landet är så litet att man kan åka tvärs igenom det på ungefär 5 timmar. Men det finns nog tid för fler resor.

Resan till Schiermonnikoog gick för mig huvudsakligen ut på att lära känna många halvbekanta mycket bättre. Det är slående hur lätt det är att prata med nya människor, då alla förmodligen lever utgående från tanken att de nya kontakterna och relationerna här är det viktigaste. Det är intressant att föreställa sig hur det skulle vara hemma i Finland om alla hela tiden tänkte så i sitt vardagsliv.

Min starkaste upplevelse inföll nog på fredagskvällen, då vi gick ut på stranden och umgicks kring en jättebrasa. Då vi gick utanför eldens sken blev det kolmörkt och man kunde höra stora vågor slå mot stranden, men det var omöjligt att avgöra om de var några hundra meter ifrån eller flera kilometer bort. Två fyrar slängde turvis kritvita ljuskäglor över stranden. Kusligt vackert. Där stod jag och klottade med en marshmallow och älskade min omgivning. Sånt här är förstås omöjligt att fånga på kamera, och jag skulle kanske inte ens vilja ha det på bild.

Fakta om Nederländerna

Mitt utbytesland har gjort sig förtjänt av en liten presentation, och så får ju jag också bevisa att jag verkligen lärt mig något på föreläsningarna. Det är förstås mycket som jag visste att jag inte visste om Nederländerna, men det är i många fall inte det jag trodde att jag inte visste. Till exempel är Nederländerna ett av det tätast befolkade länderna i världen, med sina knappt 17 miljoner invånare på en yta som är åtta gånger mindre än Finland. Nederländska är det tredje största germanska språket i världen, och kanske också det minsta världsspråket. Orsaken till att holländarna spelar i orangefärgad tröja är namnet på den kungliga familjen van Oranje - lite mysigt på något sätt. Nederländerna är det namn på kungariket som man helst ska använda, eftersom Holland lokalt bara syftar på två provinser i den västra delen av landet. På svenska känns det lite klumpigt att använda nederländsk(a), men på engelska eller holländska [sic] är det alls inget problem.

Och så har vi ju huvudstadsfrågan. Amsterdam är officiellt Nederländernas huvudstad, trots att den politiska ledningen, monarken och de diplomatiska beskickningarna håller till i Den Haag. Det är också till Den Haag jag får åka om jag vill rösta i kommunalvalet. Men innan grundlagen förnyades 1983 fastställdes huvudstaden inte uttryckligen i lagen, eftersom frågan var så omtvistad och alla de större städerna i väst ville befästa sig som huvudstad.

Speciellt två saker verkar genomsyra landets historia, och i synnerhet holländarnas egen uppfattning om sitt hemland och deras nationella identitet. Det ena är kolonierna och den svunna storhetstiden. Nederländerna kan ses som ett stort litet land tack vare detta, men samtidigt bär det koloniala arvet med sig en hel del etiska frågeställningar som fortfarande diskuteras. Det fanns en tid då Nederländerna kontrollerade så gott som all handel i väst- och ostindien, och 80 % av alla handelsskepp i världen seglade under nederländsk fana. Det verkar som om storhetstiden lyser igenom lite i all politisk diskurs. Och så skämtar nederländarna (pust!) ju gärna om den sämsta byteshandeln i världshistorien, nämligen då de bytte bort New York mot Surinam.

Det andra som är centralt för Nederländerna är givetvis den ständiga kampen mellan land och vatten. Här talar man om att återta land från havet, vilket beskriver precis hur det här evighetsprojektet uppfattas. Så nyligen som 50 år sedan skapade man två helt nya provinser i mellersta delen av landet, och geografin har varierat enormt under de senaste 2000 åren. I Nederländerna bekymrar man sig förstås också över polarisarna och vattennivån. Man vet att man kommer att bli tvungen att bygga högre och högre konstruktioner för att hålla undan vattnet. Men här i Groningen får vi trevligt nog hållas torra om fötterna, för Grote Markt ligger hela 8 meter över vattnet.

Scientia est potentia

Det känns som om den yra inledningen så småningom nått sitt slut. Nu lever vi i början av resten. Föreläsningarna, och följaktligen också vardagen, har kommit i gång på riktigt. Mina kurser vid universitetet handlar om det nederländska samhället och det språkliga klimatet i Nederländerna och Belgien. Jag läser också kurser i landets sociala, politiska och ekonomiska historia ur en internationell synvinkel. Språk- och litteraturstudier är ju starkt knutna till speciellt historia och filosofi, men för mig känns ekonomisk historia helt nytt, och rentav främmande. Nu får även denna ärkehumanist erkänna att det är nödvändigt att förstå världshandeln under medeltiden för att helt och hållet greppa Nederländernas enorma inflytande i historien. Och med dessa insikter kommer nyckeln till att förstå landets nationalkänsla.

Även om det finns flera rent själviska motiv bakom mitt beslut att åka utomlands kunde jag här om dagen, under en speciellt klartänkt stund, forma en mer konkret målsättning. Med lite extra ansträngning kan jag skaffa mig ett källspråk till. Som översättare måste man inte bara förstå språket, utan också kulturen som förknippas med det - och det innefattar allt från artigheter och politik till populärkultur och kaffebröd. Lyckligtvis får jag komplettera föreläsningarna med lite fältstudier, och mitt favoritställe att iaktta det här konstiga folkets beteende är inte helt oväntat krogarna.

Allt det här känns som ren och skär rekreation, vilket jag också tidigare kunnat säga om mina studier. Med lite god tur återvänder jag dessutom hem som en lite klokare människa. Kan det bli bättre?

En sund själ i en sund kropp

För tillfället är den ena klart sundare än den andra. Men så ska det inte vara längre till, för här finns fantastiska möjligheter för både själavård (av en eller annan sort) och kroppsvård. Rijksuniversiteit Groningen är ett nationellt universitet som finansieras av staten, och någon mycket klok person beslöt att satsa på studenternas hälsa på riktigt. Universitetet har ett eget sportcentrum där ett medlemskap kostar 47 euro per läsår. För det får man använda alla lokaler, boka sportplaner gratis och bara vandra in på timmar som bodypump, circuit training, pilates och massor mer.

Det bästa av allt är att centret erbjuder gratis kurser i ett stort antal olika grenar, t.ex. snorkling, klättring, pole fitness, squash, capoeira, karate, dans... Jag har därför återupptagit en gammal och kär, men helt försummad hobby från lågstadiet, nämligen tennis. Varje måndag spelar jag en timme med sju andra och en instruktör. Detta för en pant på 10 euro som jag får tillbaka om jag närvarar tillräckligt ofta. Även om jag skulle bo här i många, många år skulle jag ha sportgrenar kvar på prövolistan.

På tal om hälsa och näring, bör det påpekas att holländarna faktiskt är långa som flaggstänger. De flesta män är klart kring 190 cm långa, medan det sägs att medellängden för holländska kvinnor ligger precis över 175 cm. Dessutom ser alla här sunda och hälsosamma ut, vilket kan bero på det evinnerliga cyklandet (i Finland borde man lära sig detta) eller så får man bara det intrycket på grund av demografiska fakta - en tredjedel av stadens knappt 200 000 invånare är studenter. När man går på stan ser man därför nästan ingen som är över 60 år gammal. Undantaget är givetvis mitt kvarter, där alla söta pensionärer har bosatt sig tillsammans, långt från studentskrik och larm.

Spreekt u Nederlands?

Jag har varit relativt hjälplös på holländska sedan jag kom, men börjar äntligen få grepp om satsmelodin och uttalet. Mina kurser i holländska börjar nästa vecka och omfattar 9 timmar i veckan. Även om jag redan nu förstår en del talad och skriven holländska har jag ingen aning om vilka förutsättningar jag har att lära mig det på fem månader.

För att göra det riktigt knepigt för mig själv slog jag i ett alkoholdimmigt tillstånd vad om att jag om två månader ska kunna konversera behjälpligt utan att använda engelska fraser. Det här är naturligtvis ett helt galet vad, men man kan ju också se det som en morot. Gezellig!

Det svåraste med holländska är inte att behärska grammatiken eller ordförrådet, utan helt klart uttalet. Det är varken lent som honung eller särskilt logiskt, men hur charmigt som helst. Utmaningen är att inte låta som en tysk. Det tyska uttalet sitter överraskande starkt i ryggraden, och ändå låter tyskarna själva inte som tyskar på holländska.

Det är sällsynt sant om just holländskan att man inte blir förstådd om man uttalar det fel. För då blir det så otroligt fel. Således har jag värmt upp med mina holländska bekanta genom att säga Groningen och Scheveningen ca tusen gånger under alla blöta kvällar. Det är tillfredsställande att öva med en dutchie. Det är uppenbarligen ganska sällan som utlänningar hinner, kan eller vill lära sig det lokala språket här, så ivern att lära ut det är ganska så brinnande. Groningen går bevisligen att uttala utan att man river upp sina stämband - det är bara otroligt svårt i början.

Vimmel i Groningen

De senaste dagarna har varit väldigt intensiva, och ändå är vi bara halvvägs igenom introveckan för utbytesstudenter. Ändå är det mycket som sakta börjar stabilisera sig, inte minst jag själv på min rostiga cykel.

Tidpunkten för att komma till Groningen var ypperlig. Här pågick nämligen förra veckan en performing arts festival som bjöd på parkkonserter och en massa andra evenemang, samt ett väldigt hysteriskt, portabelt nöjesfält mitt på Grote Markt. Skulden för det får vi förvisso lägga på det lokala helgfirandet. På torsdagen firade Groningen Bommen Berend, årsdagen för stadens seger i krigen mot Frankrike 1672-1678.

Nattlivet här är helt otroligt, staden är ungefär lika stor som Åbo, men människorna fyller barerna utan problem och det vimlar av folk på gatorna i kärncentrum dygnet runt. Nattmatskulturen säger mycket om ett land, tycker jag. Här får man friterat kött, frikadeller, korv, och oändligt mycket mystiska flotträtter rakt ur en vägg vid Grote Markt. Man lägger in några slantar, och vips hoppar det ut en munsbit. Som vegetarian kan jag tyvärr inte ty mig till flottväggen.

Det finns en hel del med Nederländerna som jag redan nu verkligen uppskattar, som att kranvattnet är otroligt gott, toaletterna är fräscha och människorna tycker om utlänningar. Barerna stänger när festfolket vill gå hem, och man behöver inte be om ursäkt för att man är kund någonstans. Man kan åka vart som helst med cykel, och i centrum runt Grote Markt finns en zon där privata bilar inte får köra. Det förklarades för mig att cykeln är kungen i trafiken, och det stämmer sannerligen. Däremot är fotgängaren längst ner i ekosystemet. Bäst alltså att vara hjulbunden.

Hallo Groningen!

Jag fått mina första intryck av min provisoriska hemstad Groningen. Packandet, resan och egentligen hela den sista veckan före min avfärd gick så snabbt att jag knappt hann reflektera över åkandet. Och nu hinner jag inte reflektera över varandet heller, men det är nästan skönt så. Det är bara att ta emot allt runt en och ställa om sig för helt nya rutiner.

Mycket av de uppfattningar jag haft om Holland stämmer hittills. Den allmänna stämningen här är så avslappnad och öppen, och jag blev oerhört väl emottagen av min glada tutor som bjöd mig på kräftkalas innan jag ens kommit fram till mitt rum. Det kändes lätt ironiskt att vara den enda finlandssvensken i världen som inte kunde hjälpa de fyra holländarna med att plocka isär kräftorna på rätt sätt.

Holland, o Holland. På intromässan på universitetet kunde man skönja en svag lukt av gräs i huvudbyggnadens aula. Brajlukten blir förresten inte lika stagnerad och äcklig som tobak då den blir kvar i ett utrymme. Kanske är det därför det är tillåtet att röka gräs men inte tobak på barerna? Det här är ju inte riktigt mina enda intryck av landet, men för att vara populistisk valde jag att adressera det genast i början.

Jag trivs enormt bra med utomlandslivet, det känns uppfriskande. Man får en själslig detox, och livet hemma känns redan nu långt borta. Trots att jag inte alls är långt borta. Det här är bara en ganska trevlig geografisk plats där nordisk och mellaneuropeisk mentalitet möts, och dessutom blandas det grundligt om i grytan tack vare ett tusental utbytesstudenter.

Mitt hem är beläget ca 15 minuter från kärncentrum med cykel i en stadsdel där det mest bor pensionärer. Det är konstigt att placera ett studenthus mitt i ett pensionärskomplex. Då jag gick hemifrån i går morse vinkade en äldre herre entusiastiskt genom fönstret för att önska mig välkommen. Velocipeden kommer verkligen att bli min bästa vän. Men just nu känns den snarare som en lite spännande ny bekantskap som man ska vårda och förädla, precis som alla andra bekantskaper här.

Om att blogga

Att blogga eller inte blogga? Jag har funderat länge på saken. Att börja skriva i det oändliga offentliga som internet är innebär helt nya möjligheter, men faktiskt också nya begränsningar. Det här är ju inte en dagbok i ordets ursprungliga bemärkelse - en journal över dagens händelser som man skrev förr i tiden och som i dag fungerar som ett titthål in i det förflutna. Och så är det ju definitivt inte heller en sån där typisk privat dagbok som jag har 16 av i mina lådor, och som man allra främst skriver för sig själv. Något slags personlig eller allmän censur är ett måste för en blogg, men samtidigt är läsaren i teorin vem som helst, vilket gör det helt omöjligt att skriva "rättriktat".

Jag tror att det här kan vara en bra exercis i att bota min ”trycka på enter”-ångest. Och kanske kan jag i samma veva också lära mig att slappna av lite, kreativt och stilistiskt sett. Då skrivandet så starkt hör till yrkesbilden blir man mer än lovligt miljöförstörd. Trots det kan inte riktigt föreställa mig ett bättre övningsforum. Här finns ju rentav tilltänkta läsare. Ångesten av det Vita Tomma Pappret (eller kanske snarare Skärmen) får helt andra dimensioner. Men vi får se vad mediet kan ge mig och mitt skrivande (vilket skrivande var det?). Om man en vacker dag ska skriva riktigt bra, ska man skriva hela tiden. Vad mitt skrivande ger dig är sedan en annan femma.

Och ajo, den här bloggen ska förstås inte handla bara om mitt skrivande, utan om precis vad som helst inom området allt. Svindlande.