Jag har varit relativt hjälplös på holländska sedan jag kom, men börjar äntligen få grepp om satsmelodin och uttalet. Mina kurser i holländska börjar nästa vecka och omfattar 9 timmar i veckan. Även om jag redan nu förstår en del talad och skriven holländska har jag ingen aning om vilka förutsättningar jag har att lära mig det på fem månader.
För att göra det riktigt knepigt för mig själv slog jag i ett alkoholdimmigt tillstånd vad om att jag om två månader ska kunna konversera behjälpligt utan att använda engelska fraser. Det här är naturligtvis ett helt galet vad, men man kan ju också se det som en morot. Gezellig!
Det svåraste med holländska är inte att behärska grammatiken eller ordförrådet, utan helt klart uttalet. Det är varken lent som honung eller särskilt logiskt, men hur charmigt som helst. Utmaningen är att inte låta som en tysk. Det tyska uttalet sitter överraskande starkt i ryggraden, och ändå låter tyskarna själva inte som tyskar på holländska.
Det är sällsynt sant om just holländskan att man inte blir förstådd om man uttalar det fel. För då blir det så otroligt fel. Således har jag värmt upp med mina holländska bekanta genom att säga Groningen och Scheveningen ca tusen gånger under alla blöta kvällar. Det är tillfredsställande att öva med en dutchie. Det är uppenbarligen ganska sällan som utlänningar hinner, kan eller vill lära sig det lokala språket här, så ivern att lära ut det är ganska så brinnande. Groningen går bevisligen att uttala utan att man river upp sina stämband - det är bara otroligt svårt i början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar