Julhälsningar

Jag fick en julhälsning från mitt belgiska liv (vol.2): Ett mejl av världens kanske bästa chef, som i vått och torrt hade överseende med allt belgiskt strul i trafiken och överallt annanstans. Och som förstod att praktiken är en upplevelse lika mycket som ett jobb.

Jag blev lite vemodig, annars också kommer det på julen fram en massa utomlandskänslor som är latenta mesta tiden av året. Julen är liksom milstolpen efter eller mitt i utomlandsvistelsen, man får komma hem och samla krafter och återknyta lite med sitt andra liv. Jag älskade alla tre gånger att vänta på varma hus och finsk julmat och att träffa alla.

Fast inte skulle jag mot något byta ut detta, att för första gången på två hela år ha ett eget hem och ha eget julmys här hemma på egna villkor.

Överraskande gåvor: Top 3

Jag har alltid tyckt att man ska ge gåvor då man verkligen vet vad man ska ge. Om man inte vet kan man vänta tills man vet. Givarna av följande gåvor visste vad de gjorde:

1. Ett kvartettarrangemang på en för mig mycket speciell låt
2. Boken Listan: Ditt liv i listor
3. Ett inramat foto som inte är en partyselfare:)

Himmel bland nötterna

Jag dragit mig för att gå in den här butiken i fruktan om att jag ska köpa och äta mig fördärvad. Men i dag kände jag mig värd ett besök... och ur spårade det. Mums.

På slutrakan

Nu börjar auskulteringen verkligen ta på krafterna. Eller kanske främst springandet mellan skolorna och det att det är så många bollar i luften. Och så är det också två helt olika lärarroller jag lever med. I den ena rollen får man ta ut svängarna och stå på sig, i den andra måste man vara överflexibel och ödmjuk in i det sista.

Men nog blir jag klokare för varje dag, och jag börjar känna att jag kan något. Och att det hjälper att studera. Och att det hjälper att öva. Jag har äntligen fått pröva på saker, och det måste medges att detta prövande känns mer spännande på gymnasiesidan. På högstadiet handlar det om att hantera saker. Och på gymnasiet kan eleverna säga till om något är dåligt eller bra på ett sätt som är sakligt och motiverat. Åtminstone fick jag i dag positiv feedback av spioneleverna som skulle ge respons. Det kändes bra, och det behövdes just nu.

Mer mutor åt lärarna!

Auskultantgruppen var på förlagsbesök i dag. Besöket överträffade definitivt mina förväntningar, för vi förde en rätt så intressant diskussion om läromedel och brister i läroböckerna. Men bäst av allt var nog ändå det att vi fick plocka åt oss böcker. Vi är nämligen ännu i ett skede som gör oss mottagliga för mutor. Jag gissar att lärare inte alltför ofta bjuds på gratis lunchar eller dylikt, så jag valde att ta ut allt av detta besök. Jag kom hem med inte mindre än 13 böcker av väldigt hög kvalitet, för idéer och inspiration. Värst vad man blir hagalen när något erbjuds gratis.

När jag nu bläddrar i modersmålsböckerna inser jag förresten att jag skulle vara helt hjälplös på en moddatimme. Inget sitter färskt i minnet mer, så det skulle kännas lätt darrigt att stå framför en grupp gymnasieelever. Och jisses vad modersmålslärare måste vara allmänbildade och kloka, och framför allt - oerhört väl förberedda. Ingen press alltså.

Slutsatsen är att den ämnesdidaktik jag läst, som ju gäller främmande språk, har absolut ingenting med modersmålsundervisning att göra. Men jag kunde bara inte få in dubbel ämnesdidaktik i mitt liv denna gång.

Gymnasiepremiär

I dag höll jag min första lektion någonsin med en gymnasiegrupp. Gruppen är dubbelt så stor som på högstadiet, 25 elever mot 12. Den mest påfallande skillnaden är att gymnasieeleverna i princip lyssnar på läraren, och många av dem har förstått att det egentligen är givande att lära sig (detta måste naturligtvis inom en snar framtiden omskrivas till en pros/cons-lista). Fast det betyder naturligtvis inte att de inte skulle försöka komma lätt undan. Men det känner jag gott igen från min egen gymnasietid.

De kan rätt mycket engelska, men det var skönt att märka att de fortfarande har mycket att lära sig. De kan visst inte alla ord, betydelseskillnader, stilnivåer, toner, finesser...

Det jag mest av allt undrar är hur de ser på mig. Inser de att jag är en ung vuxen, men på god väg mot trettio? Eller ser de mig som närmare dem i ålder än deras vanliga lärare? Eller kanske framstår jag som en sån där tröttsam person som försöker vara yngre än jag är. Högstadieeleverna gissar oftast 24, och det får jag väl tacka dem för.

Ni får säga vad ni vill...

... men nog tycker jag det är höjden av lättja att skriva "HBD" på födelsedagsbarnets facebookvägg.

Hej från analfabeten!

Jag har inte en enda gång ännu - i min Gradu eller kanske i hela mitt liv - stavat ordet activities rätt på första försöket. Jag drabbas också av tillfällig dyslexi då jag läser ordet exercise. Ni vet, det finns ord man bara inte kan stava till. Activities beror på att jag snubblar på tangenterna, men exercise måste jag varje gång kolla för säkerhets skull. Samma gäller mina favoriter miscellaneous eller Mediterranean (lyckligtvis förekommer dessa ord varken i min Gradu eller i min vardag). På svenska kan jag framför allt inte stava till noggrann/noggrant, men det finns fler. Till den värsta sortens stavfel som andra gör (förutom särskrivning, då) hör typen kännsla och uppsatts. Japp, jag är en self-confessed språkhomilerare. It's what I do.

Jag läste i en didaktikbok om de mest felstavade orden i det engelska språket (av icke-nativa, men oberoende av modersmål). Bland dem fanns de väntade exemplen business, definitely, conscious, disappoint men också några överraskande ord som student, during och grammar. Den är inte så lätt, den där engelskan.

En fredagssimtur

Jag fick täsmähimo på den där speciella slappa utmattningen som man bara känner efter en ordentlig simtur och obligatorisk efterföljande bastu. Jag insåg att jag inte har simmat i simhall på två hela år, så det var på tiden.

Så enkelt är det att fira världens skönaste fredag. Man tar en god vän, en simtur, en basturunda och så äter man gott efteråt och dricker vin. Det ligger något mervärde i den där promenaden hem i vintervädret med helt mosiga ben, vått hår under pipon, och lite klordoft i näsborrarna. Trots det är simning nog så pass monotont att jag inte skulle göra det många gånger i veckan, som jag på gymnasiet gjorde.

Hockeykväll

Nu har jag varit riktigt finländsk och gått på ishockeymatch. Det var andra gången i mitt liv. Och faktiskt var det en riktigt trevlig tillställning med lämpligt mycket ölmagar, hotdoggar och vrål och annat som hör sportlivet till. Jag minns ju från handistiderna hur härligt spänd stämningen är i en sporthall där det spelas... alla ljud från underlaget hörs och alla skrik från spelarna och tränarna i bytesbåset. Mycket mera action och spelet ser hundra gånger snabbare och brutalare ut än på tv.

Första och förra gången jag var på hockeymatch (typ 1999) hade jag en skön blondin-moment då jag satt och förundrade mig över hur tyst det är, och varför det plötsligt kändes svårt att följa med vad som händer. Jag kan ju egentligen inte några ishockeyregler alls (för ishockey lämpar sig inte för flickor). Sen insåg jag att det ju inte finns någon skärm med info eller någon Mertaranta.

Men ganska kommersiellt är spelet nog också i Finland. Reklam precis överallt, inträngt i varje spelpaus. Jag minns bara från L.A. Lakers spel i Staples Center att ingen egentligen kollade på spelet utan bara i sin egen matportion och på all underhållning på skärmen: kändisar, kiss-cam o.dyl. När Lakers började leda ordentligt slutade man spela och började fåna sig med en massa trix och billiga stilpoäng.

Pinsamma språktystnaden

I dag på graduseminariet såg jag en omvänd version på ett mycket bekant fenomen från Groningentiden. Man säger något, personen man talar med lystrar till och blir helt vidögd och paff över att någon försöker tala språket i fråga. Sedan följer en raffinerad version av den vanliga pinsamma tystnaden, som beror på att den nativa i situationen inte vågar fortsätta diskussionen eftersom det inte är riktigt klart hur mycket utlänningen kan. För tänk om det skulle uppstå missförstånd. Urpinsamt.

I vår gradugrupp finns alltså en est, en kanadensare och en holländare. De senare två har läst finska i ca två år och har båda förbluffande bra uttal och kan förstår rätt mycket. I dag inflikade holländaren på klingande finska och alla blev så överraskade att de inte kunde fortsätta diskussionen. Jag ville bara hoppa upp och ner och skrika "heja" eller alternativt ställa en klok följdfråga, men också jag hade drabbats av fenomenet. Och en pinsam tystnad följde.

Nitpicking...

...är mitt nya favoritord på engelska, och det används ca tio gånger per graduseminarium. Och här följer ännu ett exempel ur mitt dagliga liv:

Man vet att man är i språkvetarnas universitetsbyggnad när alla wc-skyltar av typen "släng inte underliga saker i wc-byttan" är språkhomilerade. Fast nog tycker jag också det är komiskt att det står "Do not throw [sanitary towels] to the toilet bowl".

Gradulivet...

...känns helt okej, och bättre nu när Gradun är en av många saker jag borde göra och inte ett enda gigantiskt monster som hänger i knutarna och blänger på mig (lite så där som Mårran).

De facto känner jag ett litet sting av iver just nu. Det mest positiva är kanske att jag äntligen börjat greppa forskningsmetodiken, något jag lite småfuskat med sedan jag började studera. Jag har skrivit så om så många olika ämnen med halvinspis att det känns som om jag inte kan något ordentligt. Litteraturvetenskap, korpuslingvistik, översättningsvetenskap, genreanalys och sociolingvistik har just inte något gemensamt när det gäller metoderna.

Men nu känns det alltså rätt bekvämt, och jag är nu - ett halvt år efter beslutet - helt till freds med att göra genreanalys och diskursanalys i stället för översättningsteoretiskt. Blablabla, i alla fall känns det i dag som om det kanske blir en Gradu av detta en dag.

När det lider mot jul...

...så har man så förbajskat (skrivs helt säkert inte så där) mycket att göra. Jag har aldrig hört någon säga "ja, det börjar ju lugna sig så här mot jul". Men det här konstanta hyperaktivitetstillståndet hör ju till årstiden. Och det gör att man uppskattar julen mycket mer sen när den väl kommer.

Jag har egentligen helt grymt bra flyt just nu... Jag gör det jag har planerat och ger så mycket jag kan ge. Energin räcker och det går allmänt sett rätt bra. Fast skriver man så har man officiellt jinxat det. Jag tar risken denna gång. Det kanske känns bra därför att dagen är indelad i olika fack: jobb-studierna-gradu-gym-lunch-kör i olika kombinationer. Det blir aldrig långtråkigt och jag får syre i hjärnan av löpningssträckorna på axeln Brobergsterassen-Sandelsgatan-Unionsgatan-Kampen-Rödbergen. I dag fick jag dock njuta av springturen i högar av slask, vilket var mindre trevligt. (Jag har fått nog av dåliga skor och köper gummistövlar typ i morgon).

Men det allra största hurraet i dag tillägnar jag vår efterkörövningsöl. Faaaaan vilket gäng!

Hett om öronen

Jag testade BodyBalance i den heta studion i dag för första gången. Många har rekommenderat hot yoga-timmarna och jag har länge tänkt pröva. Men, the verdict is... inconclusive. Jag måste testa det på nytt för att bekräfta min misstanke - att det kanske inte är min grej. Jag svettades mer än jag någonsin svettats förut, och det var det enda jag kunde koncentrera mig på. Förutom under avslappningen i slutet, då kunde jag bara tänka på hur svalt det är ute i aulan. Någons bara fot var i mitt ansikte halva timmen. Jag hör inte till dem som tycker att fötter är aptitliga.

I princip var det skönt, men så olidligt hett. I rummet är det mellan 30 och 40 grader, och luftfuktigheten kring 50 %. Allt kändes hundra gånger tyngre, på ett sätt jag tyckte var lite jobbigt. Inte så där som träning brukar vara, utan som om jag kröp omkring i öknen i en utmattad kropp. Men efteråt kändes det urskönt! Träningsfräscht och bastufräscht på en gång.

Väl hemma måste jag omedelbart kolla vad idén bakom detta svettande är, och här kommer en sammanfattning, alldeles gratis. Wikipedia påstår att:
- värmen höjer pulsen då kroppen använder energi till att kyla ner kroppen, vilket ökar kaloriförbränningen
- värmen mjukar upp musklerna och gör det lättare att tänja utan risk för skador
- den höjda kroppstemperaturen liknar ett febertillstånd, vilket får kroppen att producera fler vita blodkroppar som ju bekämpar bakterier och virus
- träningen reducerar stress genom avslappning
- den krävande omgivningen gör att hjärnan måste kämpa för att fungera, vilket är stresslösande och stimulerande
- andningsövningarna i värmen gör att organen "öppnar sig" och blodcirkulationen blir mer effektiv

...och så vidare. Men jag tycker ändå det var lite för hett.

Lista = lycka

Jag älskar listor och kalendrar med stora fält och att skissa saker och rita kurvor och räkna och planera. Att visuellt följa upp olika aktiviteter ger åtminstone mig mersmak. Så tänk vad glad jag blev när gymmets biljettmaskin meddelade att jag tagit ut biljett 100 gånger sedan mars detta år. Och då räknar man inte med annan motion än den jag skaffat på gymmet eller mina fyra pausveckor på landet i somras.

Jag kollade också en av mina småmaniska listor på länkar jag sprungit, och såg att jag i dag springer lite på en kilometer längre på en timme än jag gjorde i maj. Och det här tänker jag anmäla på bloggen min, för jag tycker det är tillåtet att vara öppet nöjd med sådant man har uppnått och jobbat för.

Så utöver att motion (eller vad som helst som man pysslar och sysslar med) är härligt i sig självt, så är det ännu härligare att se resultat på sina listfreaklistor. Så mitt tips: skriv upp saker!

En definitionsfråga

När jag går till jobbskolan går jag "till jobbet". Jag säger alltid av misstag att jag går "till skolan", fast det ju betyder uni nuförtiden. När jag går till auskulteringsskolan går jag väl ändå till "till skolan" både för att det är min skola för tillfället och för att det är en skola i allmänhet, och dessutom min före detta skola. Låter det virrigt eller vadå?

Skillnaden mellan att "tala med" och "tala till"

Jag gjorde en viktig observation i dag under engelskalektionen, som för övrigt höll på att ta kål på mig. Tre timmar utan paus bak i ett klassrum, sysslolös. Jag kände mig lite som en rastlös elev och ville utropa "Ope, får jag gå och snyta mig". Men vi vuxna får inte göra sånt. I klassrummen gäller striktare regler än något som helst affärsmöte eller teaterpjäs eller you name it. Ingen går ut. Punkt.

I varje fall höll auskultanten en mycket organiserad timme med fantastiskt fina powerpointar och en slående logisk linje. Och hon hade ett lugn över sig som är avundsvärt. Men samtidigt så talade hon inte med eleverna. Alls. Hon talade liksom förbi dem, enligt eget protokoll. Hon gav instruktioner utan att uppmärksamma reaktionerna. Hon ställde frågor men behandlade inte svaren utan kvitterade bara dem. Inget mellansnack, inget "hur är det med er i dag", inget spontant leende emellan... Hon fick ingen kontakt med dem så det blev som en slags glasvägg mellan katedern och pulpeterna.

Auskultering på det andra inhemska

I dag följde jag med två lektioner i den finskspråkiga övningsskolan. Jag tänkte att jag vill se om det finns skillnader, och så ville jag ha lite fräschör. Min egen övningsskola är ju ändå min gamla skola, och det är ibland underligt att känna igen prylar från sin egen skoltid, som t.ex. den utomordentligt spännande tvådimensionella världskartan. (Det innebär att bergskedjorna är sådär utbuktande, häftigt va?)

Jag följde med en engelskatimme och en svenskalektion, och den senare var jag kanske mest nyfiken på. Det verkar inte som om eleverna skulle ha så svårt med svenskan alls. Tvärtom var de ganska duktiga. Jag är mer övertygad än nånsin att problemet är att det är ocoolt att gilla svenska och att det hör till att man ska hata det. Men samtidigt så känns det så absurt att de sitter där och kämpar med genusläran för...oss? Jaja, jag vet det där med Norden och allt, men jag hade en sådan där overklighetsupplevelse och det kändes bara konstigt att höra Maria Sid läsa om "Vad gör du på fritiden" på band. Hmm.

Morgonsamling

Skolan ordnade i dag morgonsamling om hälsa, motion, sömn etc... Det var grymt bra och innehöll dessutom konkreta råd. Jag tror att många elever behövde informationen, men ändå sa de i klassen efteråt att allt var gammalt och bekant. En elev menade att de fått höra samma sak i åtta år nu: Fixa hållningen, motionera, gå ut på rasterna, ät morgonmål, sov tillräckligt etc.

Är det då så att det är samma redan frälsta som är uttråkade på hälsoinfot och samma icke-frälsta som lyssnar men låter det gå ut genom andra örat? Lite som arbetsplatsens friluftsdagar. I sådana deltar alla förutom de som allra mest borde delta.

Inte vet jag vad det rör sig i en högstadielevs huvud. Förstår de hur viktig en god hållning är och vilka problem det kan bli senare? Själv förstod jag i princip, men jag kunde inte så mycket som jag kan i dag efter tre fysioperioder och flera år av filande och träning enligt fysioterapeutens instruktioner. Och först nu som 28 inser jag att just som tonåring borde ha jobbat ännu hårdare med vissa saker, för då kunde jag ha undvikit en massa krämpor jag får kämpa med att hålla borta än i dag. Mitt välmående i dag står i direkt proportion till hur mycket jag rör på mig, redan en veckas paus märks i rygg och nacke och axlar.

Så man skulle vilja säga till dem att PÅ RIKTIGT, sitt rätt. Men då låter man bara som en tröttsam gnällspik.

Lärarprat

En sak som jag visste att skulle vara en utmaning är att hitta rätt register på engelska som funkar för eleverna. Jag har visserligen inte fått någon officiell feedback än, men jag känner mig själv bekväm i hur jag låter i klassrummet och jag tror att jag träffat ungefär rätt. Jag har övat på två pratsamma stödelever under höstens lopp. Och jag märker att eleverna i princip reagerar positivt till mitt tal.

Det gäller alltså saker som hur snabbt jag talar, hur tydligt brittiskt eller amerikanskt uttalet är (jag vill tro att mitt är amerikanskt neutralt, dvs klart men inte för utpräglat eller maneristiskt), och hur svåra ord jag använder. Ibland borde man använda vissa sorts ord medvetet. Hur ska jag veta vad de snappar upp som nya ord och hur mycket som går förbi? Hur väl förstår de egentligen vad jag säger på abstrakt nivå och detaljnivå?

Ett gott missförstånd hade jag redan under min första egna lektion, då jag sa att vi ska tala om "Ireland" men eleven uppfattade det som "island" och såg ut som ett levande frågetecken.

Jag har lösningen...

...på alla världens problem. Om du lider av sömnlöshet, depression, apati, olustighet, rastlöshet, håglöshet, övervikt... börja motionera innan du gör något annat. Löser inte allt i slutändan, men jag lovar att det blir bättre.

Att lära sig att lära ut

Nu har jag egentligen arbetat som lärare aktivti ett halvt år , och studerat pedagogik i tre månader. Jag måste säga att det nästan var bra att börja jobba först och sedan läsa teori och didaktik. Jag kastades bara in i det hela och fick hitta på egna lösningar. Men jag hade inte klarat nånting utan tips från mer erfarna kolleger.

Nu känns detta som en stor tillämpningsfas. Jag har märkt att det inte är helt fel att ha en klar pedagogisk tanke bakom det man arbetar med, och att det här tankesättet har blivit klarare för mig tack vare utbildningen. Men samtidigt är utbildningen full av onödig teoretisk information som bara i enskilda fall går att tillämpa i praktiken.

Men nog har jag varit ivrig på praktiken, för nu börjar arbetet med större elevgrupper. Att hantera dem... bara detta är hälften av jobbet. Mitt jobb med enskilda elever är givande, för det känns som en personlig relation där jag hjälper någon som verkligen behöver hjälp. Nästan som en klient-patient. Inlärningssvårigheter är ändå en rätt allvarlig sak som kan göra livet besvärligt.

Nu gäller det i stället att undervisa 15-20 elever med olika inlärningstyper samtidigt. Lika krävande, men på helt andra sätt. Och nog också väldigt roligt.

Blogguppvärmning version 8.2

Jag ska bli lärare, och då ska man kunna reflektera säger professorerna. Det rekommenderades att man skulle reflektera skriftligt, t.ex. på en blogg. Vilken tur att jag har en. Och nu får den bli en riktig multi-purpose-blogg om saker som t.ex. utbytesliv, praktikantliv, graduskrivande och nu senast om vägen till lärarskapet. Och den sistnämnda är inte så lätt som man kanske kunde tro... vilket här kommer att diskuteras.

Social rastlöshet - återinträdd

Det må för historieskrivningen påpekas att jag alls inte mådde så bra i längden av det naturnära gradulivet på landet. Det var härligt på många sätt, och i synnerhet med tanke på hur mycket jag fick umgås med Ma och Pa.

Men det är väl bara så att fyra veckor utan spring på stan och kafferep och terassöl är mer än vad jag tål. På efterhand kan jag säga att jag upptäckt följande:
- det går inte bra att vara konstant umgänge
- jag är inte mer gradueffektiv för att jag har mycket tid
- det är tråkigt att ha för mycket tid

Social rastlöshet - avskaffad

Jag brukar vara rädd för att vara borta från stan alltför länge, jag som lider av "kan inte gå från festen före den bombsäkert är över"-syndromet. Och jag vet att jag inte är ensam. Men det är skönt att inse att jag kanske vuxit ur en del av den där oron att missa något fenomenalt. Skarpsynta A sa det ganska bra: Om ditt socialliv har klarat att du varit borta i ett och ett halvt år, så månne det inte klarar av ett par veckor på landet.

Morgonmål

Akta er, jag tänker kanske bli en av de där som redogör för vad de äter på facebook eller bloggen. Eller sen inte. Men jag vill i varje fall säga att jag äter världens godaste morgonmål här, gröt med färska blåbär plockade med möda, ryggont, och myggbett, av mig själv. Gröten är kokad på stora havregryn i minst 20 minuter, och får bli härligt klibbig och lite sval medan jag snoozar i 30 minuter. Det bästa är att morgonmålet får ta två timmar, vilket ju då aldrig händer i stan.

Landeliv

Man får skryta lite när livet är så här gott. Jag har bosatt mig på landet med en tung trave med urtråkiga graduböcker, men i solen känns till och med diskursanalys som ett bra tidsfördriv. Fast högst i tjugo minuters portioner.

Inte är det så tokigt när man har 50 meter till badstranden (stigen som en hinderbana med huggisar och andra kryp att akta, och så bromsarnas luftmotorväg som man måste ta sig igenom) och två meter till en sodastream. Jag är den bekväma urbaniserade människan som himlar sig över hur härligt det är att vara nära naturen men ändå klagar över myggen och triangelbromsarna och hellre ligger på solstol än i gräset. Men vackert så. På riktigt är det ju ändå inget att klaga på, men det hör till att man ska oja sig över hettan.

Ett geni

Jag vill gifta mig med den här mannen.

Om Island, del ett av många

Island var helt härligt, jag vill tillbaka snart igen. Trots all oro kring landet var humöret på topp i downtown Reykjavík, rökstaden. Det är väldigt smått, mindre än jag hade kunnat föreställa mig, men det är mera på gott än ont. Det är väldigt homogent, det är överraskande ovant. Alla talar precis samma språk och dialekt, inga hinder som språkval, knagglighet eller nåt allmän pinsamhet. Jämfört med Belgien eller Finland är det helt galet. Ändå kändes islänningarna mer utåtriktade än nåt annat folk, på ett otvingat sätt.

Synd förresten, de hade behövt en bra turistsommar men nu har ju Eyjafjallajökull party och tydligen inga avsikter att pausa. Den enda shoppingen jag gjorde var en äkta isländsk tröja, och det var kanske det bästa inköpet på ett decennium.

Tonårssmicker

En elev sa till mig att hon aldrig fattat så bra förr för att jag ritar så fina tabeller och spalter och rutor och ringar runt. Jess, äntligen har jag någon nytta av att vara tabell-rute-uppställning-och-layoutfreak! Kanske borde jag läsa mer om det där visuella tänkandet som R alltid pratar om.

Fast allvarligt talat blir man ju bara så glad av att få sådan feedback. Det handlar ju faktiskt om att de ska lära sig något. Jag är grön och har bara mitt sunda förnuft att ta till, men tydligen kommer man långt med det. Jag vet att min entusiasm är lite naiv, jag har ju inte pinats i klassrummet så mycket än, men det är skönt med en mjuklandning.

It's a sign!

Jag såg två män tala med varandra på teckenspråk i dag i spårvagnen. Jag ville bara stirra, för det är ju så underligt och expressivt. Kan liksom inte fatta att det är ett språk.

Borde man på något sätt infiltrera sig i teckenspråkiga kretsar så att man får en orsak att lära sig det? Jag minns att jag kände samma fascination efter att ha gått en superkort kurs i teckenspråk. Ett tecken kanske?

Orosaskmoln

Allt är som det ska vara men ändå inte riktigt. Jag måste återuppfinna en hel del rutiner och tillvaron känns på något sätt fragil och osäker. Ingen orsak egentligen. Kanske bara små motgångar som att inte kunna åka till Bukarest och kanske inte heller till Reykjavík på grund av det bolmande fanskapet Eyjafjallajökull. De här resorna har varit min höjdpunkt på våren, för jag känner mig fortfarande lite rastlös i Finland.

I dag känner jag mig dessutom håglös och slapp, trots solskenet och duschen och keickan jag ska gå på. Den här livsstilen passar mig inte, något måste förändras. En resa, en ny hobby, vad som helst! Eller nya mål och nya ambitioner. Jag hade (och har egentligen) nog allt det här, men just nu trampar jag på ställe lite fan.

Uppryckning på måndag.

Spring i benen

Jag var på årets första joggingtur efter en hel vinter med endast inomhusträning. Det var inte bara härligt för att det var vårkväll och fräscht i luften, utan för att det kändes så lätt. Jag har alltid lite tyckt att springkondisen reflekterar sanningen. Som J alltid säger, springa är det mest naturliga som finns för människan. Alla kan det, inga ursäkter!

I dag inte bara nådde jag ett visst personligt mål utan jag överträffade det, till min egen överraskning. Nu känner jag mig lycklig, oövervinnerlig och suverän! Kanontian, "lätt som plätt" som vår gamla handistränare brukar säga - halvmaraton nästa!

Är löpning förresten det bästa sättet att umgås nu för tiden? Jag såg sammanlagt sju bekanta på min springtur i kväll. Löpning, maraton och sånt är grymt trendigt just nu, men for the record tyckte jag om det också före det. Så det så!

Jag ser gult

Jag kollade precis på Galna dagars flygbiljetter och det gör mig sannerligen galen. Jag vill ha dem alla! Jag har nog aldrig varit så reseglad som jag är just nu. Kanske ett rudiment av mitt forna expatliv.

Jag ska få biljetter till Bukarest om det så kräver att jag får strida med tanterna om dem! Fast kanske Bukarest inte hör till toppresemålen för tanterna. Men i varje fall tänker jag infinna mig där på fredag med paraplyet eller andra hemliga vapen i högsta hugg.

Kladd

Jag bakade en kaka till fredagskaffet på jobbet i dag, och insåg att det ju inte alls är så jobbigt. Varför har jag intalat mig att det är så tidskrävande och stökigt att baka.

Jag har ju faktiskt ett fräscht kök och alla redskap jag behöver, och det är en lyx jag inte haft på nästan två år. Borde jag bli huslig så tusan och börja syssla med det här bakandet? Enda problemet är ju att få baket uppätet. Av hälsoskäl bör jag kalla på förstärkning.

Tyst som i...skogen

Det blir aldrig riktigt tyst inne i stan. Man slutar märka det eftersom man är så van. Men sen då man kommer ut till landet och det är riktigt, riktigt tyst så märker man. Eftersom viken är frusen hörs varken vågor eller båtar. På natten kan man urskilja ljudet av en kvist som bryts långt in i skogen, och kan då bara gissa om det var Mickel Räv eller Herr Kanin eller vem det var.

En ny möbel

Jag känner mig som en händig kvinna, för jag har betsat ett bord alldeles sjävl! Gick och rotade bland gamla möbler på landet och hittade en hel del som kan återanvändas. Precis när de har en viss status som egendom som tillhört tant-det-ena och tant-det-andra. Fina, bra, hederliga gamla möbler. Bordet i fråga fick sig en ordentlig brunbränna och ser nu ut som mahogny snarare än björk. Smakar ännu bättre då man gjort det själv!

Bussfasoner

Jag såg ett sånt Finlandsfenomen i dag på morgonbussen. Det där när man först sitter bredvid någon då det är fullt i bussen men sedan flyttar på sig när det blir ledigt. Så att man ska få sitta ifred.

Jag hade helt glömt att det är så man beter sig i det här landet! Är man då konstig om man sitter kvar?

Skrotstämning

Jag förde elektronikskrot till Fredrikstorget och var till min egen förvåning tio minuter tidig. Men det var också minst ett dussin tanter med släpvagnar dit de lastat gamla datorskärmar, brödrostar och målpytsar.

Det var lustigt hur det hela blev ett litet kvartersevenemang, folk hälsade glatt på varann och en tant skämtade träffsäkert om hur hon höll på att ta tårdrypande avsked av en gammal barnvagnsstomme.

När något som det här sker går stämningen plötsligt från enslig till kollektiv. Lite som några år sen då det blev akuthalt på Helsingforsgator så till den grad att det var riktigt svårt att gå normalt. Då hade plötsligt alla något gemensamt att ta sig an, och sånt känns i luften.

En timme stearinljus

I går firades Earth Hour, då vi uppmuntras att stänga av all elektronik och släcka alla lampor. Vi åt middag i ljuset av stearinljus, fast det officiellt är vår. Man får!

Till och med Stockmann, Torni och Sas-hotellet vid Sandviken hade stängt av sin ljusskyltning. Det tyckte jag var moget. Mercedes-Benz i Gräsviken får däremot minuspoäng.

I korthet, mera levande ljus! Och varför inte göra som mamma och pappa gör och "fira skymning". Låta mörkret smyga sig på och först sedan tända lamporna. Då det faktiskt behövs. Det tycker jag är fint.

Lycka är...

...att krypa ner i sin sprillans nya svarta 120 cm breda säng med fluffigt täcke, nytvättade Marimekko-lakan och bara drunkna och somna.

Det var en av de många sakerna jag skulle unna mig när jag omstartade mitt hem. Det, en soda stream (den överlägset bästa lyxprodukten som finns), mysli i glasburkar, en fransk kaffepress, ett fullt torrskaffningsskåp och ett varmt hem.

Återupplivning # 2

Nåja, nu är det dags att igen återuppliva bloggen. Den stackarn har svävat här övergiven alltför länge. Jag kommer aldrig att kunna återge de sista tre veckorna i Bryssel på något vettigt sätt och tänker därför inte försöka. Men ett säger jag, avskeden var nästan värre än efter Groningen. Där trappades allt ner sakta men säkert, men i Bryssel var det brutalt snabbt.

Men nu är jag hemma, och efter en liten kulturchocksfas (även inne i min lägenhet - säng, vad är det? Efter 5 månader på madrass väldigt välkommet, men konstigt) börjar allt vara i sin ordning.

Men vilken U-sväng alltså. Eller kanske inte en U-sväng, för det innebär ju att man åker tillbaka dit man kom ifrån. Och det är ju inte fallet. Framåt är jag på väg, men det är en stor skillnad mellan kommissionskorridorerna och lärarrummet och skolbibban. Vilket inte betyder att det ena är bättre än det andra. Men det ena kanske är bättre för just mig. Det får man se!

Nu är det dags!

När jag kommer hem ska jag starta ett nytt hushåll i min hyreslägenhet, ett riktigt grönt hushåll! Jag har gjort små förändringar mot det miljövänligare under årens lopp men nu ska det bli stor förändring. Det är egentligen det perfekta tillfället, för jag har levt kappsäcksliv länge och bott med diverse rumskompisar i olika konstellationer, men nu när jag får bo ensam i mitt eget hem kan jag göra enväldiga beslut och hålla fast vid dem. Jag skriver om detta i bloggen, så finns det ingen återvändo och inget rum för fusk - välkommen att kritisera eventuella avvikelser om ni kommer hem till mig.

Man ska väl börja någonstans, och som en stor vän av listor tänker jag börja med just en lista. Vissa åtgärder är småsaker, vissa större, vissa självklara och vissa besvärliga, men here goes med + framför det jag redan lyckats köra in:

- Kompostera
- Återvinna saker, och inte bara papper utan också metall, plast, kartong, och elektronik
- Inte köpa engångsflaskor (men nog en soda stream?)
+ Inte köpa plastkassar i matbutiken (inte = aldrig)
- Använda energisparlampor
+ Släcka lampor
- Ingen elektronik instöpslad eller på standby
- Inget hushållspapper, endast trasor
- Ekologiska tvättmedel
- Inhemska grönsaker då det finns att få, ev också ekologiskt odlade
+ Åka kollektivt eller gå
+ Ingen torktumlare
+ Äta ute så lite som möjlig, aldrig fastfood
+ Minimera användingen av vatten genom att inte låta kranen rinna och inte spola WC:n i onödan
+ Inte tvätta halvfulla maskiner
- Inte ersätta sådant som inte behöver ersättas

Om du vill se var jag blev inspirerad, gå och räkna ut ditt ekologiska footprint. Resultat blev att om alla levde som jag skulle vi behöva två och ett halvt jordklot. Så jag utmanar dig: Gör stora förändringar i hur du sköter ditt hushåll, från och med i morgon!

På besök hos tolkarna

Vi var på studiebesök på generaldirektoratet för tolkning, och det var rätt inspirerande. Översättning och tolkning är som natt och dag, och det är svårt att gå över från det ena till det andra. Man tror att det är fråga om samma sak men det är det definitivt inte. Här i engelskspråkiga världen får man ständigt påpeka vad skillnaden är mellan translating och interpreting.

Då man översätter hinner man googla men som tolk måste man var den mest allmänbildade personen i världen och i princip veta allt och ha informationen inom två nanosekunders räckhåll. Tolkarna reser och stressar. De behöver utmärkt kommunikationsförmåga... det är en helt speciell sorts kommunikation. Det är en sammanfattning som ska vara logisk och begriplig, och helst också bättre än det ursprungliga talet. Dessutom ska man ha en behaglig röst och en livlig ton. Och tydligen har en undersökning visat att det allra viktigaste är att låta intresserad. Det kanske är den största utmaningen för tolkar som har varit med länge.

Jag prövade på simultantolkning en gång, och det var roligt som fan. Och jag var rätt bra på det. Tyvärr är jag snart 28 och borde kanske ha valt detta redan från början. Det tänkte jag ju också då i tiderna, men ärligt talat var det inte värt att bo i Kouvola för. Sorgligt men sant.

Måste man vara så gammal helt plötsligt?

Äntligen besök! (del 2)

Jag har inte haft någon på besök än så länge, men nu kom äntligen de trogna två, M&M! Och det besöket sammanföll med den första vårdagen i Bryssel. Vi fick till och med uppleva lite blå himmel och ett underbart fenomen som man ska klaga på, dvs. att solljuset är så starkt och reflekteras i snön och man är rädd för att bli snöblind. Jag gillar sådana där klagomål som egentligen betyder uppskattning. I den här staden är det dessutom så att man förenas genom just klagandet.

Veckoslutet handlade i och för sig inte om klagomål. Det var skönt att få umgås med representanter från ens "andra liv" (eller kanske snarare "första liv"). Något jag har saknat här är att tala mitt eget språk. Och då menar jag mitt riktigt egna språk, inte den svenska jag använder då jag skärper mig framför mina rikssvenska språkvetarkollegor. Äkta ocensurerad slattrighet är för mig faktiskt ganska bundet till språket. Och sen det att jag säger pip , och M&M förstår precis. Terapi!

Nu är det bara så...

... att jag älskar Nederländerna och Flandern. Jag älskar språket, attityderna, platserna och människorna. Det är klart de har sina egenheter men som man så fint säger så tycker jag om dem just därför.

Vi åkte till Gent för att se staden och tillbringa en kväll där med vin, mat och snack. Det räcker en halvtimme med tåg, men genast då man är utanför Bryssel är det som om man passerat genom en magisk port till Nederland. Allt är på holländska, allt är rent och det känns precis som i Nederländerna. Staden var helt underbar, gammal, mysig, bilfri i centrum och äkta.

Ack, ack, ack om det fanns ett mer aktivt sätt att lära sig mer nederländska eller en orsak att flytta dit. Jag vet inte varför jag känner mig så bekväm i den här kulturen, men det var sjysst att märka att det gäller Flandern också. Då jag precis osat en hel del här på bloggen om det Splittrade och Oorganiserade Belgien får jag nog ta en del av det tillbaka och säga att det gäller bara Bryssel.

Motionsmagi

Jag blev tvungen att göra ett tillägg gällande träningskulturen på mitt gym. Trots förmaningar och allmänt temperamentsfullt beteende från vissa instruktörer så hade jag häromdagen en av de där riktigt stora träningsupplevelserna. Eftersom kulturen är mer skränig här så är det heller ingen som är blyg för att vråla när det går riktigt hårt. Genom att skrika lite då man känner att tröttheten sätter in kan man totalt nonchalera den. Det blir så knäppt att man får kalla kårar.

Ett blixbesök i Strasbourg

Strasbourg överträffade alla mina förväntningar. Jag gillade speciellt det lite franska stänket som fanns över allt. Även om staden också var förvånansvärt tysk!

Det är ingen hemlighet att EU:s tre säten i Bryssel, Luxembourg och Strasbourg är ett vansinnigt koncept. Ledamöterna reser till Strasbourg åtminstone tolv gånger per år, och de är mer än 700 stycken, plus assistenterna. Det är galet både med tanke på jobbtakten och på miljön. Men så föreställer jag mig att Bryssel som stad skulle axla allt det praktiska EU-ansvaret. Tanken på den karusellen är rätt så skrämmande men scenariot nästan lite komiskt.

I alla fall var vårt besök uppfriskande. Att se den här ljusröda, idylliska staden var trots idel studiebesök gott för sinnet. Det får mig att vilja åka till Paris, vilket jag också tänker göra.

En vardag i Byråkratien

De vanliga dagarna i Bryssel har två absoluta höjdpunkter: Lunchen och träningspasset. De är på något sätt varandras balanserande motpoler som resten av yrandet rättar sig efter.

Lunchritualen går ut på vissa speciella delmoment. G skickar e-post om att hon hämtar mig och min rumskompis klockan 11.57, trots att vi vet att hon varje dag gör det. Vi klagar över dagens irritationsmoment (oftast texten på bordet) i hissen och fnissar när vi håller på att bli i kläm i svängdörren. Det träffsäkra fånflinet från säkerhetsvakten möter oss i dörren. Vid praktikantbordet skrattas det åt vädret och Belgiens mindre charmiga sidor, vilken sorts kött dagens rätt plat du jour kan tänkas vara (det är inte alltid helt rätt att avgöra) och hur undertecknad alltid lyckas ta för mycket sallad och spilla hälften över kanten.

Efter jobbet åker jag buss till gymmet och är alltid för tidig därför att jag aldrig litar på bussen. Träningen är oftast suverän. Det märks en viss kulturskillnad i hur instruktörerna beter sig. De tycker det är okej att rätta till alla som gör fel genom att busvissla och skrika "Hej, du där, HÖGER ben fram". Då någon går ut mitt i timmen skriker instruktören också passionerat "Var är DU på väg". Om man då verkligen mådde dåligt skulle man säkert uppskatta det. Det trevliga med det här är att jag nu är ytterst bevandrad i gruppträningsjargong på både holländska och franska. Man vet aldrig när man kan behöva det!

Om det inte blir rehydrering med hjälp av öl efter svettningspasset går jag raka vägen hem, får en mandarin av butiksgubben utan tumme som bryter helt härligt på flamländska, och ägnar hela kvällen åt allt möjligt som min pc kan erbjuda mig. Läsning smakar inte riktigt och tv har vi inte. Men vackert så.

Framtidsfrågor

Alla talar om vad som händer "sen". Under alla de senaste mingelkvällarna är det mest jobb, karriär och framtiden som dryftas. Många har jättesvårt att bestämma sig för om de ska stanna eller inte. Och det hänger ju allt på jobbet - är arbetsplatsen inte fantastisk kan man lika bra vara i en trevligare stad. Det Bryssel har att erbjuda är just arbetsmiljön, blandningen och det internationella.

Jag brukar kunna svara att jag har en plan för den närmaste framtiden. Den är ju lite luddig och så där men jag har en. Det känns konstigt att åka hem för att stanna. Jag längtar efter det, men vet samtidigt att mina planer efter gradun är helt öppna. Som kontrollfreak blir man orolig av sådant. Det kan bli vad som helst.

Bruxelles, la suite

Jag visste redan vad jag skulle vänta mig för känslosvall då jag reste tillbaka till Bryssel inför nyårsafton. Det var samma sak förra året efter Återkomsten till Groningen, det kändes kalt och tomt och man går igenom ett par dagar av olustighet och lätt angst. Men det gick om så fort, för jag landade i ett socialt virrvarr och tre galet intensiva dagar av festande och nya fantastiska människor.

Nyårsafton blev tyvärr en tung dag emotionellt. Men då man har människor omkring en och blir medryckt i festen kan man för stunden ställa andra bekymmer åt sidan.

Nu kan jag dessvärre inte rymma mer utan allt ska behandlas och malas igenom. Mitt nya år börjar med mig, och bara mig. Mina drömmar, mina behov, min utveckling och min hälsa. Det känns ganska spännande egentligen.