Tidsresor på jobbet

Skolan firar hundra år och varje dag denna vecka blir ett anakronistiskt undervisningsexperiment. I morgon får eleverna stå upp så de svarar på en fråga och kalla läraren för magister eller fröken. Väggarna är förstås tidsenligt tapetserade med lämpligt material.

Så här såg första sidan i HBL ut söndagen den 30 juli 1938:

The return of the English teacher

Det är superskoj att undervisa i engelska igen. Min grupp består av elever som läser kort engelska, så jag får på sätt och vis fortsätta där jag slutade i högstadieundervisningen, men med bättre material! Och bättre lärarerfarenhet. Det må i och för sig bli sagt, att sällan har jag varit så yr och ostrukturerad som när vi började kursen.

Men nu minns jag nästan allt jag lärde mig under pedagogikstudierna året 10-11. Och jag minns mina käpphästar och det jag ser som viktigt i engelskundervisningen, nämligen a u t e n t i c i t e t, muntlig kommunikation och kulturkompetens. Kort sagt, det finns visst ett behov av att lära sig tala engelsk engelska, trots att en subjektivt anpassad engelska har blivit världens lingua franca. Ni vet, engelskor där man fritt gör typiska fel för sitt modersmål, och ingen verkar bry sig. Det är väl en dygd för ett lingua franca i och för sig, att inte bli försämrat i de kommunikativa egenskaperna trots det utbredda inkorrekta och oidiomatiska språkbruket.

Men alltså, mitt favoritexempel på typiska fel gäller naturligtvis holländarna som ju annars talar engelska utmärkt bra. Men 90 % av dem säger utan undantag "Did you already bought a bike". Muahaha.

Musikdebut i klassrummet

Jag höll igår min första musiklektion. Det var ett saligt kaos men eleverna var på vårspralligt humör och det skrattades mycket. De lärde sig knappast något alls, men det blev en mer pratig och lösfogad timme, också för mig. Vilket är ganska skönt. Jag kände mig annars bekväm med ämnet, men att börja sjunga och driva deras sångenergi kändes lite mycket. Som tur kan i alla fall de flesta gymnasieeleverna själva ta ansvar.

Jag förstår poängen med konstämnen i allmänbildningssyfte. Eleverna får lite släppa, men samtidigt kan de fundera lite på musik och sig själva. Jag tillämpar litterära analysmetoder på all kultur (it's all I know), så också under vår fenomenala levyraati. Varför väcker Emeli Sandés pop/r'n'b-låt (en ny bekantskap för mig) så lite känslor åt någondera hållet, medan AC/DC och Chemical Brothers delar folk? Det är ingen slump.

Om respons

Förutom okej, allt jag gör i klassrummet med eleverna, så är den viktigaste delen av mitt jobba att ge respons på elevernas texter. Det är en tung process att läsa essäer och försöka ge varje elev sådan uppbyggande feedback som i bästa fall kan sporra dem framåt.

Det fick mig att tänka på hur respons egentligen blivit en hårdvaluta. Riktigt ingående, intelligent och personlig respons är något man nästan alltid vill ha men sällan kan få. Det finns aldrig tid, och i vuxna livet betalar man för den lyxen. Därför får man ut så mycket av en sånglektion, därför sitter man i körleden och önskar sig ens stämvisa uppmuntringar, och därför fiskar man då och då (eller ofta) efter komplimanger i sitt sociala liv. Tyvärr är just komplimanger inte den mest ärliga och användbara feedbacken man kan få, eftersom de främst har en social funktion att uppmuntra och ömsesidigt skapa god stämning.

Jag ber allt oftare eleverna säga vad de tycker, också efter en kort uppgift. Tyvärr vågar de sällan agera ordförande för gruppen på det sättet. Ibland frågar jag också om de förstod varför vi gjorde uppgiften. Retorikgurun jag skrev om tidigare lärde mig att man av eleverna gärna också kan fråga "förklarade jag detta tydligt nog?". Då behöver inte ansvaret att förstå bara finnas hos dem.

Så när det gäller att lära sig och utvecklas är responsen det som knyter ihop de lösa trådarna och ger oss ork att jobba, det som ger en ett avstamp för fortsättningen. Respons kostar tid, ansträngning och ibland också pengar, och respons kan inte ges hur som helst av vem som helst. Den är en sällsynt valuta värd sin vikt i guld.

Dikter och dylikt

Jag har satsat väldigt mycket på textkompetens och skrivande i moddakurserna nu, och som ny lärare har jag känt mig lite mer osäker då jag har läst litterära texter med eleverna. Jag har känt mig både rostig och cynisk - det har känts svårt att få med eleverna. Jag har frågat mig om inte litteratur är så subjektivt att det känns lönlöst att dela känslosamma upplevelser med eleverna. Plus att jag dessutom ibland känner mig ganska privat där framför klassen. Nu har det här lite börjat släppa och jag vågar lämna ut mig själv lite mer. Man måste vara lite löjlig ibland för att vara människa för dem. Och som man så klokt säger: "Moka on lahja".

I min moddakurs om finlandssvenskhet tog jag ändå tag i det här med dikter en gång för alla. Och det blev snabbt klart att jag oroat mig helt i onödan. I de här större grupperna får eleverna stöd av varandra, och de kommer med de mest träffsäkra (om än något naiva) observationer och tolkningar. Men det är deras rätt att vara lite naiva.

Så blev våra läsningar av "tråkförfattarna" Topelius, Diktonius och Södergran plötsligt förvånansvärt insiktsfulla. Och eleverna lyste upp på ett sätt som påminner mig om det centrala jag lärde mig förstå under litteraturstudierna: De här texterna handlar verkligen om livet. Så det är kanske helt orättvist att anta att fakta och sak är lättare för dem, och att det är svårt att läsa dikter. Jag glömmer att de faktiskt inte är lika cyniska som jag.

Dagens revidering

Jag var på en grymt inspirerande kurs i retorikens didaktik, som hölls av gurun Monika Ekenvall, inskippad från Sverige. Det är så skönt när någon kursdragare är riktigt bra, för då kan man stänga av sitt kritiska jag för en stund. (Själv är man ju perfekt.)

En av dagens många insikter var att jag nu får ompröva min starka (och tydligen inte helt genomtänkta) åsikt om det där med att skriva för hand i skolan. Forskarna har kunnat visa att hjärnan bildar helt andra synapser då man skriver för hand, att det främjar intagandet av ny information. Och det visste jag ju. Jag blev bara så ivrig, som jag ofta blir, när jag upptäcker att jag har en jättestark åsikt om något. Sen domderar jag och skriker ut den åsikten vitt och brett. Men jag borde oftare få mothugg i realtid. Det kändes ganska sunt idag att ha riktigt jädrans fel. Så jag går med på att anteckningar och essäplanering med fördel kan göras för hand - dock inte uppsatser. Mer fel än så hade jag inte, hälsar Besserwissern.

Ännu om det där med digitala läromedel

Vi är så efter. Om det inte vore för studentexamen och det faktum att alla elever inte (ännu) har en skollaptop skulle jag aldrig i livet be eleverna skriva en rad på papper. Det är inget de behöver kunna i verkliga livet - det räcker bra att kunna plita ner uppköpslistan på en post-it-lapp. I riktiga livet är textredigering en fröjd, eftersom man kan klippa och klistra hur man vill och se hur texten sitter. Att redigera på dator är något gymnasisterna egentligen inte lär sig.

Min egen hand krampar när jag skriver kommenterar i deras uppsatser. Jag tycker det är odrägligt jobbigt att göra det manuella skrivarbetet. Ändå finns det inga alternativ så länge merparten av uppsatserna måste skrivas för hand. Och det finns inget sätt för oss att slinka undan byråkratin i det här landet och få saker till stånd.

Tack Apple!

Jag blev så inspirerad av den här videon att det är riktigt hemskt. Nu har Apple vunnit mitt hjärta, och jag inser att men skeptiska inställning till iPadden då den kom ut var helt förhastad. Videon handlar alltså om nya elektroniska läromedel för iPad, som i och för sig bara finns på engelska tills vidare. Men de ser helt otroligt saftiga ut, och om jag var elev skulle jag bli lycklig av en sådan.

Men men:et kommer här: Hur kunde den här tekniken anpassas till språk- och litteraturstudier? Det är bara så mycket du kan göra för att visualisera ett grammatikparadigm eller en dikt, eller en roman för den delen. Kan någon otroligt begåvad och kreativ person få detta att hända, eller kan Apple ta mig med i teamet för att utveckla den produkten (begåvning eller kreativitet ej garanterad, men nog engagemang).

En replik

Det är väl så att precis allt vi gör utvecklar oss? Varje blogginlägg, varje diskussion, varje artikel vi läser, och varje träningspass eller körövning. Det är då vi gör något monotont eller alltför bekant som vi slutar lära oss och förlorar motivation och energi.

It's a wrap!

...fast bara för den här episoden! Jag har nu avverkat alla fem delar av min underbara färdigblivningsgåva, fem sånglektioner hos Anyvoice. Efter åtminstone 23 år som aktiv sångare fick jag äntligen jobba på min egen sångröst i förhållande till sig själv, inte bara på rösten i kör. Rösten har jag ju, men det finns så mycket som inte ska behöva vara så ansträngande som det känns, och så mycket som kan låta bättre.

Det där med självutveckling är så rysligt tungt, för man måste plötsligt ge av sig själv på ett helt annat sätt än till exempel i klassrummet*. Då utbyter man energi med eleverna, nu matar man den tillbaka till sig själv. Och som med alla privatlektioner eller terapier så gör man grovjobbet själv - det är redskapen man behöver.

Så att få jobba med något eget med en lärare i stället för att själv vara pedagog är befriande och tungt, men inte så lite givande. Det blir fler inlägg om detta.

* Det är väl också därför eleverna egentligen är så trötta. De jobbar på sig själv 8-16 varje dag!

Om Prins Daniels talartalanger

Vi analyserade tal idag, nu närmast kroppsspråket, röstanvändningen och trovärdigheten och först i andra hand retoriken.

Vi diskuterade kontrasten i trovärdighet och engagemang i följande Stephen Frys och Ann Widdicomes slutargument från BBC:s Intelligence Squared Debate. Men diskussionen och energin i gruppen var helt härlig, och dagens session hör nu till mina favoritlektioner någonsin under min hittills korta karriär.

Ännu mer schvung i debatten blev det efter att vi analyserade Anjali Appadurais närmandesätt under talet på FN-klimatförhandlingarna. Ett extra bonus var de positiva reaktionerna till att någon verkligen för de ungas talan där ute i världen.

Och som pricken på i:et, Prins Daniels stela men omtyckta tal till Victoria, komplett på Svvviidisch, med väl inövade pauser och stiligt inskriven grodprinsallusion. Sådana här dagar lever jag länge på.

Wrapup för den fördjupade litteraturen

Mitt mål i den här kursen var att diskutera och ge elever insikter i följande teser som tillsammans bildar kärnan för mitt sätt att närma sig litteraturen. Och det är väl i brist på andra förslag den jag måste utgå ifrån då jag tillämpar läroplanen.

- Vi får genom litteraturen (läs-)erfarenheter och kunskap som annars inte är tillgängliga för oss, och detta gör oss till klokare människor (sen kan man diskutera om det för alla verkligen är ett viktigt mål att bli klokare)

- Litteraturen avspeglar den tid vi lever i, och det är främst tack vare litteraturen vi vet något alls om människan som varelse, förr och nu.

- Det spelar ingen roll vad upphovskvinnan vill förmedla med sin dikt, roman, tavla, novell, pjäs, sång, det viktigaste är vad vi som individer får ut av den i form av upplevelser och insikter. Men för att få ut mer behöver vi diskutera, kritisera, granska och ställa frågor.

Relativt enkelt, tycker man? Inte, då gruppen består av elever med så olika attityder och intresse för ämnet. Men på basis av provsvaren och efter min känslogallup* (som tyvärr snart riskerar att bli överanvänd) inser jag att kursen inte var helt misslyckad. Det gör mig glad.

* Eleverna stänger ögonen och markerar då jag undrar vem som har fått minst en större insikt under kursen.

Tillbaka till vardagen

Livet pre-Argentina och post-Argentina... bägge episoderna lika stressiga för att man gjorde förberedande arbete innan Resan och släckte eldar efteråt. Nu har allt lugnat sig och det finns lite tid att tänka på nästa steg, bland annat den här periodens kurser, hälsan och julstämningen.

Att plötsligt ha en kurs mindre känns märkvärdigt... så här mycket planeringstid plötsligt? Och det behövs, för jag har en ny fördjupad kurs, denna gång i muntlig kommunikation. Något som ligger mig mycket nära hjärtat.

Digital poesi

Inom ramen för mitt "inspirera de oinspirerade"-projekt i litteraturkursen ville jag diskutera poesin på bredden snarare än att komma dragande med ytterligare en Södergran-dikt*. I själva verket finns det en massa experimentell poesi som drar nytta av de medier som vi har fått tillgång till under de senaste 20-30 åren.

Egentligen är det konstigt att det inte finns mer visuell och digital poesi. I synnerhet på svenska är det ganska skralt med utbudet. Kanske beror det på att de formerna kräver en viss kompetens i animation och ljuddesign, och många traditionella poeter trivs kanske ändå bäst med penna, kaffekopp och anteckningsblock.

I varje fall är idén i digital poesi att texten flyter ihop med en visuell dimension, dikten är en bilddikt i traditionell mening, men en rörlig, animerad sådan. Utöver det kan man föra in ljud och musik som extra element. Det kan handla om dikter som läses upp till en animation, eller texter som bara presenteras genom bild och rörelse. Det blir ganska spännande och kittlande, tycker jag. Stämningen kan man heller inte klaga på i denna ganska intressanta digitala dikt av Michael Koly. För historieskrivningen kan det berättas att eleverna inte alls förstod eller tyckte om den här formen av poesi.

*Södergran är härlig, men inte för 17-åringarna.

När man väl lärt sig något är det helt omöjligt att föreställa sig hur det vad innan. Det tänkte jag på i dag när jag läste igenom lucktestet i studentskrivningarna i finska. Den rätta formen liksom hoppar ut och ger sig till känna. Och ingalunda skriver jag i dag felfri finska, men den typen av uppgifter som fanns i studentexamen är bara inte svåra längre.

Samma sak när jag rättade tvåornas förhör på de nordiska språken. Hur kan man inte se skillnad på danska och isländska? Det är väl klart man inte kan, om man inte har lärt sig det. Så när man ibland undrar om det man säger går hem är nog svaret i denna elevs fall...nej.

Men jag funderade alltså på hur mycket detaljkunskap vi går omkring och bär på...det känns som om det mesta jag vet om världen inte går att spåra. Jag vet precis hur jag lärde mig simma, när jag förstod att Karlavagnen inte var en riktig vagn, och hur det kändes att äntligen fatta hur man löser ekvationssystem. Men hur kan jag höra skillnad på dur och moll, när läste jag mitt första ord? Vem har lärt mig känna julstämning och varför kan jag kasta boll då ingen har lärt mig det?

Daglig berg-och-dalbana

Bara i dag förde arbetsdagen med sig tre totala floppar och fyra fenomenala energitoppar. Det är nog därför man på kvällen sitter och stirrar in i datorskärmen. Att känna och tänka så mycket på kort tid förbrukar enorma mängder energi. Det känns som om jag överväger sju alternativa förfaringssätt på en sekund. Till och med beslutet ryms in i samma sekund. Det var ju de här "pedagogiska besluten" som de hela tiden talade om på unis pedagogik (det var nog en av de få saker som faktiskt anknöt till Konsten Att Undervisa I Klass).

Det finns inget sätt att förutsäga hur lektionen ska gå, för ALLT händer i stunden, i gruppen. Ibland finns det underliga energier som känns som en helt konkret barriär mellan mig och eleverna, ibland bjuder den mest otippade eleven på sig själv, och ibland finns det ingen energi alls, bara slappa tonårsvibbar.

Det Nya Yrket

Om man skulle kunna vända blad på en blogg så skulle jag göra det nu. Jag har inlett hösten som utexaminerad, på en ny arbetsplats, i en ny roll, med ett nytt undervisningsämne och med 200 nya människor att lära känna. Så där till att börja med. Jag är redan nu betydligt mer ivrig än jag någonsin trodde jag skulle vara, och ämnet känns helt rätt. Engelskan får vänta.

Ingen dag är sig lik... ibland stirrar eleverna tomt och ointresserat framför sig, ibland är de engagerade, glada, förväntansfulla. Än hör jag mig själv svamla och åka in på den ena verbala återvändsgränden efter den andra, än står jag och talar med oanad precision och ett helt underbart flyt.

Det jag gör känns viktigt - och inte helt omöjligt att göra bra trots allt. Kanske är det här bara smekmånadsfasen, men ett vet jag: om morgnarna är mina steg mot arbetsplatsen lätta.

Pytteforskning på löpande band

Jag har dragit mig tillbaka över helgen för att skriva ett litet forskningsarbete som känns helt meningslöst. Inom lärarutbildningen tänks det att vi ska vara sådana här duktiga och överambitiösa "tutkivia opettajia".* Det känns som ett desperat försök att hålla pedagogikundervisningen på akademisk nivå, när det de facto är ett otroligt praktiskt yrke som allra främst kräver vett, uppfinningsrikedom och sociala färdigheter.

Men nu sitter jag i varje fall här och skriver min tredje uppsats av kandidatavhandlingsomfattning. Till sällskap har jag mina bittra attitydproblem. Dock är det lite tillfredsställande att man kan få på den där fantastiska BS-växeln som man utvecklat under sina år vid universitetet. Jag skriver dessutom om något som egentligen väcker passion, nämligen om hur otroligt dålig och förlegad en viss läromedelsserie i engelska är. Att jag sen surar över själva arbetet är en principsak.

* Det stör mig över huvudtaget att alla lärarstuderande ska vara så jävla duktiga hela tiden. Har de inte bättre saker att göra än överprestera i alla dessa meningslösa uppgifter? Det får mig, som officiellt går där ribban är lägst åtminstone i alla teoridelar, att känna mig som en slarver.

Den brutala sanningen

Jag var på ett mycket bra seminarium i dag om lärarens utomspråkliga kommunikation. Där sades rakt ut något som ofta har känts som tabu i lärarkretsar, men som jag har gått och tänkt på en hel del: Det har visst betydelse hur läraren ser ut. Men kanske är det mer fråga om att vara ren, vårdad och bära sig på ett sunt sätt än att vara snygg eller trendig. Men det har betydelse. Jag blir ibland grymt imponerad av kolleger som är så otroligt fräscha och påhittiga med sina kläder varje dag. Speciellt då jag själv får kämpa för att orka laga håret, till exempel. Men ren är jag i alla fall.

Interkulturell kommunikation och allt det där

Det snackas en hel massa bland pedagogerna (och de mer eller mindre mossiga som forskar i pedagogik) om interkulturell kommunikation och kulturförståelse och kommunikativa språkkunskaper och kulturkompetens och... you get the picture.

Det är meningen att språklärarna ska beakta de här sakerna i undervisningen. Det slog mig på föreläsningen att man kanske kunde lära eleverna sådana här saker direkt och inte alltid bara baka in det i föreläsningen? Kanske kunde man förklara för dem att språket bara är en del av kulturen, och det inte är samma sak att tala med en jämnårig på engelska som med en äldre herre. Och demonstrera hur genom dialogövningar eller något?

Kan vara lite väl ambitiöst, men kanske kan jag unna mig lyxen att vara lite idealistisk i det här skedet av mina studier. Kanske kan jag planera en sådan lektion till auskulteringen och se hur det tas emot... och vara beredd på att de ser ut som levande frågetecken.