Flyttplaner

Efter 29 år i Rödbergen/Ulrikasborg ska det bli Tölöbo av mig. I och för sig har jag bott i allehanda hålor och konstiga studenthus i utkanten under episoderna i Belgien och Nederländerna, men här hemma har jag haft turen att hålla mig i samma knutar som jag växte upp i. Men tur har jag nog också denna gång! Jag ser speciellt mycket fram emot en nyrenoverad, fräsch lägenhet och ett läge som ger omväxling. Jag ser fram emot springturer runt Tölöviken, morgonkaffe vid Café Regatta, och att vara cykelburen igen till våren.

Nu finns det lite tid för hysterisk möbelförsäljning och papperssortering. Lite tankeverksamhet måste också ägnas åt hur man bäst mutar flytthjälpen så nära vapphelgen.

Julhälsningar

Jag fick en julhälsning från mitt belgiska liv (vol.2): Ett mejl av världens kanske bästa chef, som i vått och torrt hade överseende med allt belgiskt strul i trafiken och överallt annanstans. Och som förstod att praktiken är en upplevelse lika mycket som ett jobb.

Jag blev lite vemodig, annars också kommer det på julen fram en massa utomlandskänslor som är latenta mesta tiden av året. Julen är liksom milstolpen efter eller mitt i utomlandsvistelsen, man får komma hem och samla krafter och återknyta lite med sitt andra liv. Jag älskade alla tre gånger att vänta på varma hus och finsk julmat och att träffa alla.

Fast inte skulle jag mot något byta ut detta, att för första gången på två hela år ha ett eget hem och ha eget julmys här hemma på egna villkor.

Återupplivning # 2

Nåja, nu är det dags att igen återuppliva bloggen. Den stackarn har svävat här övergiven alltför länge. Jag kommer aldrig att kunna återge de sista tre veckorna i Bryssel på något vettigt sätt och tänker därför inte försöka. Men ett säger jag, avskeden var nästan värre än efter Groningen. Där trappades allt ner sakta men säkert, men i Bryssel var det brutalt snabbt.

Men nu är jag hemma, och efter en liten kulturchocksfas (även inne i min lägenhet - säng, vad är det? Efter 5 månader på madrass väldigt välkommet, men konstigt) börjar allt vara i sin ordning.

Men vilken U-sväng alltså. Eller kanske inte en U-sväng, för det innebär ju att man åker tillbaka dit man kom ifrån. Och det är ju inte fallet. Framåt är jag på väg, men det är en stor skillnad mellan kommissionskorridorerna och lärarrummet och skolbibban. Vilket inte betyder att det ena är bättre än det andra. Men det ena kanske är bättre för just mig. Det får man se!

Äntligen besök! (del 2)

Jag har inte haft någon på besök än så länge, men nu kom äntligen de trogna två, M&M! Och det besöket sammanföll med den första vårdagen i Bryssel. Vi fick till och med uppleva lite blå himmel och ett underbart fenomen som man ska klaga på, dvs. att solljuset är så starkt och reflekteras i snön och man är rädd för att bli snöblind. Jag gillar sådana där klagomål som egentligen betyder uppskattning. I den här staden är det dessutom så att man förenas genom just klagandet.

Veckoslutet handlade i och för sig inte om klagomål. Det var skönt att få umgås med representanter från ens "andra liv" (eller kanske snarare "första liv"). Något jag har saknat här är att tala mitt eget språk. Och då menar jag mitt riktigt egna språk, inte den svenska jag använder då jag skärper mig framför mina rikssvenska språkvetarkollegor. Äkta ocensurerad slattrighet är för mig faktiskt ganska bundet till språket. Och sen det att jag säger pip , och M&M förstår precis. Terapi!

Nu är det bara så...

... att jag älskar Nederländerna och Flandern. Jag älskar språket, attityderna, platserna och människorna. Det är klart de har sina egenheter men som man så fint säger så tycker jag om dem just därför.

Vi åkte till Gent för att se staden och tillbringa en kväll där med vin, mat och snack. Det räcker en halvtimme med tåg, men genast då man är utanför Bryssel är det som om man passerat genom en magisk port till Nederland. Allt är på holländska, allt är rent och det känns precis som i Nederländerna. Staden var helt underbar, gammal, mysig, bilfri i centrum och äkta.

Ack, ack, ack om det fanns ett mer aktivt sätt att lära sig mer nederländska eller en orsak att flytta dit. Jag vet inte varför jag känner mig så bekväm i den här kulturen, men det var sjysst att märka att det gäller Flandern också. Då jag precis osat en hel del här på bloggen om det Splittrade och Oorganiserade Belgien får jag nog ta en del av det tillbaka och säga att det gäller bara Bryssel.

En vardag i Byråkratien

De vanliga dagarna i Bryssel har två absoluta höjdpunkter: Lunchen och träningspasset. De är på något sätt varandras balanserande motpoler som resten av yrandet rättar sig efter.

Lunchritualen går ut på vissa speciella delmoment. G skickar e-post om att hon hämtar mig och min rumskompis klockan 11.57, trots att vi vet att hon varje dag gör det. Vi klagar över dagens irritationsmoment (oftast texten på bordet) i hissen och fnissar när vi håller på att bli i kläm i svängdörren. Det träffsäkra fånflinet från säkerhetsvakten möter oss i dörren. Vid praktikantbordet skrattas det åt vädret och Belgiens mindre charmiga sidor, vilken sorts kött dagens rätt plat du jour kan tänkas vara (det är inte alltid helt rätt att avgöra) och hur undertecknad alltid lyckas ta för mycket sallad och spilla hälften över kanten.

Efter jobbet åker jag buss till gymmet och är alltid för tidig därför att jag aldrig litar på bussen. Träningen är oftast suverän. Det märks en viss kulturskillnad i hur instruktörerna beter sig. De tycker det är okej att rätta till alla som gör fel genom att busvissla och skrika "Hej, du där, HÖGER ben fram". Då någon går ut mitt i timmen skriker instruktören också passionerat "Var är DU på väg". Om man då verkligen mådde dåligt skulle man säkert uppskatta det. Det trevliga med det här är att jag nu är ytterst bevandrad i gruppträningsjargong på både holländska och franska. Man vet aldrig när man kan behöva det!

Om det inte blir rehydrering med hjälp av öl efter svettningspasset går jag raka vägen hem, får en mandarin av butiksgubben utan tumme som bryter helt härligt på flamländska, och ägnar hela kvällen åt allt möjligt som min pc kan erbjuda mig. Läsning smakar inte riktigt och tv har vi inte. Men vackert så.

Bruxelles, la suite

Jag visste redan vad jag skulle vänta mig för känslosvall då jag reste tillbaka till Bryssel inför nyårsafton. Det var samma sak förra året efter Återkomsten till Groningen, det kändes kalt och tomt och man går igenom ett par dagar av olustighet och lätt angst. Men det gick om så fort, för jag landade i ett socialt virrvarr och tre galet intensiva dagar av festande och nya fantastiska människor.

Nyårsafton blev tyvärr en tung dag emotionellt. Men då man har människor omkring en och blir medryckt i festen kan man för stunden ställa andra bekymmer åt sidan.

Nu kan jag dessvärre inte rymma mer utan allt ska behandlas och malas igenom. Mitt nya år börjar med mig, och bara mig. Mina drömmar, mina behov, min utveckling och min hälsa. Det känns ganska spännande egentligen.

Julstämning i pappila

Jag steg in i Finlands sjömankyrkas lokaler för att de hade julbasar och blev helt överväldigad. Det var som ett litet mini-Finland med dofter, skyltar och snack som kändes som hemma. Det är en samlingsplats för finländare utomlands och jag har förstått att den verkligen fyller sin funktion.

Det ordnas au pair-träffar, allmänna träffar, sång, finskaundervisning lik vår hemspråksundervisning, och givetvis också gudstjänster, även om den mesta av verksamheten inte verkar ha någon religiös underton.

Hela stället överraskade mig positivt och jag kände mig lockad att sitta ner och dricka glögg i caféet fast jag inte hade tid. Pappila säljer också finska produkter så som Oltermanni, karelska piroger, mannagryn och grötflingor, tunnbröd, glögg, Felix makukurkku och en massa annat. Jag blev lite rörd nästan när jag såg allt detta. Här har det funnits hela tiden! Det var så grått ute, och blått också, eftersom belgarna av någon mystisk orsak tycker att juldekorationer ska vara blåa. Jag ville hem till Finland omedelbart, vilket kändes lite konstigt och överrumplande med tanke på hur bra jag trots allt trivs i Bryssel och utomlands i allmänhet.

Fler konstigheter

Det enda goda med att Brysselbornas avfall ligger ute på trottoaren två gånger i veckan (det känns som varje dag) är att det får en att inse hur otroligt mycket avfall det finns. Det är faktiskt ganska obehagligt. Jag läste nyss att belgarna från och med januari bötfälls för felsortering - så långt måste man gå för att få folk att fatta.

Det pågår också en kampanj mot hundskit på gatorna. Vi informeras om att varje hund släpper 80 kilo på gatan varje år. Bäst är bilden som föreställer en cockerspaniel är så förfärad över utspridningen av sitt eget exkrement att hans öron står på ända. Någon kunde kanske berätta att det är husses problem.

En annan sak som vittnar om levnadsstandarden här i stan är att det finns butiker som erbjuder telefon, fax och internet. Tvättstugor kan jag förstå, men telefon?

Det händer i Bryssel

Så gott som varannan vecka är det någon grupp som vill demonstrera vid Schumanområdet där de flesta kommissionsbyggnaderna finns. Och det passar ju bra, för det är där alla bussar och bilar ska förbi på morgonen och hundratals firmor har sina kontor.

I morse då jag undantagsvis gick igenom området fick jag göra omvägar kring taggtrådarna som polisen höll på att rigga upp. Det blir toppsäkert och svårt att ta sig in på området. Och är det en demonstration på gång, då vet man att det är stört omöjligt att ta sig hem från jobbet på vanliga vägar. Som en chockvåg sprider sig trafikkaoset flera osannolika kilometer bort från Schumanrondellen. Bara i Belgien.

Åtminstone blir det inte tråkigt! För dem som jobbar inne vid Schuman är det action mest hela tiden: prickskyttar, demonstrationer med ko och mjölkspruta, svarta limousiner med svärtade fönster, mässor, konferenser, jippon, tiggare och trafikkaos. Det saknar man ibland här ute i Genève där det är ganska fridfullt. Här har de anställda ett eget lekis för sina avkommor. Vi ser träd och horisonten genom fönstren och ett intensivt mönster av vita streck över himlen eftersom flygtrafiken är så livlig här. På kvällen blir här tyst och mörkt, och nästan lite mysigt.

Storstadsliv

Jag har bott utomlands förut och till och med bott i Bryssel förr (fast i ärlighetens namn kanske det inte räknas eftersom det var utanför). Ändå känns det här livet som ett slags naivt storstadsuppvaknande för mig: att verkligen kolla över axeln om kvällarna, att trängas i etno-metron, att iaktta de sjalbeklädda hjässorna i massan, att tippa på vem som är finländare och holländare i spårvagnen, att försöka identifiera språken. Att badga in sig till kommissionsbyggnaderna men inte få ta in gäster på morgonkaffe. Att rusa till shoppinggatan efter jobbet och blixtprova kläder på 20 minuter för att nästan bli utkastad av vakten som ska stänga butiken. Att använda engelska med kundbetjäningen bara för att ha språklig makt och på så sätt få sin vilja igenom, och att använda armbågarna för att rymmas ut ur bussen.

Man känner sig stark på något sätt då man nystat ut metrolinjerna (ingenting jämfört med London eller Paris) och känner sig tillräckligt bekväm för att gå omkring som om man äger staden. Det kan man efter 5 veckor bara för att den här staden på ett väldigt påtagligt sätt är Europas egendom. Men det är en fantastisk känsla! För mig känns en stad som ett hem, om än tillfälligt, först då jag hittat mina egna platser - mitt favoritcafé, min rulltrappsrutt i metron, mitt gym, mitt torsdagshäng och mina vänner.

Om artighet

Jag glömde en viktig detalj om varför det är trevligt att bo här. Folk är artiga! Nu vet jag i och för sig inte om det är rätt att ge just belgarna artighetspriset, för det känns som om hälften av människorna här inte är belgare. Men i alla fall så håller varendaste en karl upp dörren.

Här är det också kutym att hälsa i hissen och ha riktigt riktig ögonkontakt - något som för oss inåtvända kan kännas främmande och skrämmande. I början glömde jag bort det titt och tätt men nu sitter det väl i. Det konstiga är inte hälsandet i sig då man stiger in, utan att man högljutt och tydligt ska önska varandra en bonne journée då man stiger ut. Och liksom då jag var nittonårig au pair reagerar jag också nu på att bli kallad madame ibland. Ser jag ut som en värdig äldre kvinna kanske?

Det är också trevligt att man i DG Translations tre enorma kontorsbyggnader fortfarande talar franska med varandra i korridorerna (inte engelska), även om det är en enorm sillsallad av språkkunskaper som finns här. Men det allra artigaste hittills var på gymet då det fanns för lite mattor för magmusklerna och jag blev utan. En man upp och pickade mig på axeln och gav mig sin matta. Och jag som inte ens hade gjort detsamma!

Goda saker med Belgien...

...eller kanske snarare med Bryssel, är att staden är hisnande mångkulturell. Sitter man i metron hör man en hel massa språk talas, av vilka man känner igen hälften, med god tur. Det är något helt annat än i hesaspåran där det talas finska, punkt. Och inom det europeiska kunde man ju tro att det skulle kännas västerländskt, men jag tycker det är överraskande blandat också där. Därför känner man sig lätt att man passar in här, även om man som en del andra är lite rotlös.

Brysselborna är också bra på att dras med folk som talar medioker eller dålig franska. Däremot är de ju inte så bra på att tala holländska fastän språket syns precis överallt i stan. För mig är det en tacksam kombination som gör att jag kan hålla kunskaperna i båda språken vid liv, bland annat genom att läsa metro i två versioner på vägen till jobbet.

En klar fördel med att bo i Bryssel är att man, som jag, kan ha turen att bo vid en dyr hörnbutik med konstiga öppettider och en flamländsk snäll gubbe utan tumme som ägare. Han ger ibland mandariner som en liten cadeau då man köper något och avokadorna är perfekt mogna för att ätas varje dag.

Nattlivet kan man heller inte klaga på, det finns att välja och vraka. Dessutom finns det en samlingsplats för expats, och det hade jag inte väntat mig. Varje torsdag kväll och gärna också under resten av veckan kan man ta sig ner till Place de Luxembourg utanför Europaparlamentet och dricka öl med hundratals andra EU-glada. Jag tror stället måste ha den största mingelpotentialen jag har varit med om, men också den högsta kostymprocenten. Men speciellt glad är jag över förkortningen Plux och verbet pluxing som uppkommit som benämning på den här kära sysslan.

Belgiska tendenser

Man kanske kunde tro att Belgien är ett land som är ytterst byråkratiskt och välorganiserat. Efter ett år plus tre mer insiktsfulla veckor i landet kan jag konstatera att det nog är byråkratiskt, men inte särskilt välorganiserat. EU-institutionerna fungerar på egen maskin i glänsande glashöghus men själva landet är något helt annat. Förutom det (språk-)politiska klimatet, där de olika språkgrupperna har bestämt egna förvaltningar är också Bryssel som stad rätt kaotisk, väldigt smutsig och på sina ställen rentav förfallen. Det känns som om det hade spårat ur i något skede, och nu tycks det vara svårt att hantera stadens med all dess mångfald och yrsel.

Här följer några exempel på belgiska stenåldersmetoder. Det finns förstås massor gott att säga om stället, men det sparar jag gladeligen till nästa inlägg.

Morgontrafiken är en mardröm (även om jag vet att det finns värre), och det tar mig 50 minuter att ta mig till jobbet om jag har tur. Som färdmedel har jag valt spårvagn-metro-buss. Varför någon skulle vilja köra bil i Bryssel är helt obegripligt för mig.

Belgarna försöker visserligen sortera avfall, men det känns lite gammalmodigt att bara slänga ut sitt avfall på gatan två gånger i veckan. Ska man köpa internet får man vänta först på en installeringskarl, och sedan på att modemet kommer hem per post. Butikerna stänger tidigt och nästan inget är öppet på söndag. Frukter säljer man, liksom för åtta år sen under mitt au-pair-äventyr, i paket på 6 st gjort av papp och elmukelmuplast. Och sist men inte minst har belgarna vaknat lite sent till EU-rekommendationerna om rökfritt i barerna, för först nu diskuteras lagen, och motståndare finns. Så det finns än så länge inget hopp om att inte lukta illa varje dag. Förutom att stanna borta från barerna förstås, men det vore väl att underkasta sig.

Rum med utsikt

Jag bor i Bryssel i ett område inte långt från kärncentrum eller EU-institutionerna, kanske på 4-5 metrostationers avstånd. Kvarteren har mycket liv, både trafik, fruktförsäljare, roskisbilsbuller, kaffesnack och nattsuddande. Trafikförbindelserna är också riktigt bra, men man måste nästan alltid vara beredd på 2-3 byten för att komma fram. Troligen innebär min jobbväg tre byten men eftersom trafiken fungerar ganska effektivt borde det ändå gå på en halvtimme.

Lägenheten är trevlig trots att den enligt beneluxisk tradition är lite dragig och fuktig och inte så målmedvetet inredd. Den ligger på hösta våningen i huset och mitt rum är i själva verket en trappa upp från resten av lägenheten. Det är som en egen liten vindsvåning, och känns som min alldeles egen hörna. Taket sluttar och ena kortväggen är övermålade tegelstenar, vilket ger en viss mysfaktor. Utsikten genom fönstret är fin. I rummet finns nästan inga möbler, men sannolikt behövs det inte egentligen mycket mer. Jag sover på tre madrasser travade ovanpå varann, lite asketiskt men helt bekvämt trots allt.

På det stora hela trivs jag riktigt bra, och med några affischer och lite mera ljus ska det nog bli riktigt hemtrevligt. Speciellt läget är definitivt en fördel fastän det räcker en stund att ta sig hit. Rumskompisen kommer jag väldigt bra överens med. Fast vi inte ofta finns i lägenheten samtidigt känns han redan som en viktig konstant i Bryssellivet.

Höjden av resfeber

Nu passar det bra att sitta ner en stund och skriva då de allra första intrycken har börjat sjunka in. Resan gick bra trots den tidiga timmen, men då jag packade på kvällen gick jag igenom den klassiska men fruktansvärda "var är mitt pass"-episoden. Det var nu helt enkelt så att min pass alltid är på ett enda ställe och nu hade vandrat ner under sängen, något jag aldrig kommer att förlåta det för. Mina första timmar i Bryssel gick åt till att släpa omkring alla sakerna via kommissionsbyggnaderna genom hela stan och uppför de mycket smala trappuppgången till lägenheten och en 60 cm bred spiraltrappa upp till mitt rum, och till att rekognoscera omgivningen.

Jag hade bara fått ett par timmar sömn och efter flera veckors totallugn reagerade jag jättestarkt på att vara borta. Jag vet ju exakt vad det innebär att åka till en stad där man knappt känner någon, men nu kändes det bara övermäktigt tungt.

Men det är otroligt vad en god natts sömn kan göra! Jag träffade också min rumskompis D som ytterligare underlättade mitt mående genom att svara på mina frågor och vara så underbart obrydd av den byråkrati som EU är känt för (så här långt kan jag intyga att det ryktet är helt välförtjänat). Han har lärt sig att ducka och ta det lugnt i papperskriget. Vi kommer helt säkert att komma överens, men jag kommer knappast att se väldigt mycket av honom. Han är ofta bortrest, nästan alla veckoslut, och jobbar långa dagar. Men han är en smart, flexibel och snäll person. Och så bjöd han ju mig på röda vinbär till kvällsteet.

Tillbaka till Utomlands

Vilket märkligt sammanträffande. Dagen efter att jag skrev mitt förra inlägg om framtiden och Finland fick jag ett samtal från Europeiska kommissionen om att jag fått praktik där. Jag ska översätta i Bryssel i fem månader med start i oktober! Vad jag ska översätta och från vilka språk har jag ingen aning om, men kan nog gissa. EU är inte känt för att vara obyråkratiskt precis, och jag ska jobba vid en svensk enhet. Men man kan nog lugnt säga att det här är drömjobbet just nu.

Jag kommer ju dessutom att bo i Belgien för andra gången i mitt liv, och jag är helt säker på att jag kommer att se på staden med helt andra ögon. Och så har jag ju några fler år på nacken - sju blir det tror jag. Förutom jobbet i sig och det sociala nätverket som jag hört att finns mellan praktikanterna är jag jättelycklig över att få fortsätta med min franska. Den är väl okej, men kan bli så mycket mer än okej!

Det viktigaste här är kanske ändå att jag får köpa lite mer tid för att fundera på karriär och studier. Och så har jag en utomordentligt bra ursäkt att fortsätta blogga!