Här en alldeles fantastisk sådan hit (och en lika fantastisk video), med allt från syntljud, reverb på allt, stora dramatiska trummor (som jag älskar), stämsång, brygga med säckpiperiff, modulering mot slutet och bäst av allt, småfalskheter som visar att inspelningen är riktig, mänsklig. Vilken är din otippade, småpinsamma favorit från 90-talet? Och det duger inte med Shakespeare's Sister, Terence Trent D'Arby eller boybänd.
Visar inlägg med etikett nostalgi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nostalgi. Visa alla inlägg
onsdag 9 januari 2013
Man måste älska 90-talet
Här en alldeles fantastisk sådan hit (och en lika fantastisk video), med allt från syntljud, reverb på allt, stora dramatiska trummor (som jag älskar), stämsång, brygga med säckpiperiff, modulering mot slutet och bäst av allt, småfalskheter som visar att inspelningen är riktig, mänsklig. Vilken är din otippade, småpinsamma favorit från 90-talet? Och det duger inte med Shakespeare's Sister, Terence Trent D'Arby eller boybänd.
torsdag 26 juli 2012
Blast from the past
Jag packade idag upp en enorm hög med cd-skivor som har legat i källaren sedan avfärden till Groningen 2008. Redan då var ju cd-skivspelare lite förlegade. Nu fick skivorna gå igenom mp3-förvandling för att bo på min datorhårdskiva.
Minns ni chilloutvågen där strax innan millennieskiftet? Jag har i timmar lyssnat på en massa bättre och sämre baleariska remixar som Ministry of Sounds, Hotel Costes och Café del Mars utgåvor, serien AnotherLateNight (som fortfarande funkar hur bra som helst). Jag var också störtförälskad i Zero 7 och Koop och hela den vågen där vid sent 1990-tal. Jag är helt översköljd av nostalgi. Inte för att jag vill tillbaka till år 2000, men minnena är ljuva.
Minns ni chilloutvågen där strax innan millennieskiftet? Jag har i timmar lyssnat på en massa bättre och sämre baleariska remixar som Ministry of Sounds, Hotel Costes och Café del Mars utgåvor, serien AnotherLateNight (som fortfarande funkar hur bra som helst). Jag var också störtförälskad i Zero 7 och Koop och hela den vågen där vid sent 1990-tal. Jag är helt översköljd av nostalgi. Inte för att jag vill tillbaka till år 2000, men minnena är ljuva.
måndag 11 juni 2012
Island kallar!
Snart börjar semestern på riktigt. Veckorna har gått åt till att fixa allt möjligt som blivit kvar samt till ett oändligt långt frilansarbete, som jag i och för sig tagit emot med öppna armar. Jag hör det klirra till i portmonnän. Men snart bär det av till Island, del två. Det blir en reunion för fem sarkastiska nordbor som fann tröst i varandras humor under året i Groningen, då halten medelhavsbor, med sina sena middagar och högljudda diskussioner, ibland blev för hög. (Själv har jag aldrig varit högljudd och förstår mig inte på sådana människor). I varje fall laddar jag nu upp med islandströja, sockor och Fazers blå och väntar på sex dagar i hedningarnas förlovade land.
lördag 19 maj 2012
Nostalgi
Det är en lyx att någon enstaka gång, när stunden känns rätt, hoppa tillbaka 15-20 år i tiden och återbesöka sina stämningar från barndomen. Det där exklusiva som händer när man plötsligt känner en doft från barndomen. Men man får inte göra det för ofta, då förstörs effekten.
En bra metod är att noga välja ut en gammal låt, som med all säkerhet finns på Youtube. Lycka! Mitt sentimentala val i dag var Roxette. En annan fantastisk återupptäckt efter Argentinaresan var den här cumbia-klassikern La Colegiala som mamma och pappa hade på kassett.
OJ. Jag kom inte på rak arm ihåg om kassett skrivs med två s. Tiden går.
En bra metod är att noga välja ut en gammal låt, som med all säkerhet finns på Youtube. Lycka! Mitt sentimentala val i dag var Roxette. En annan fantastisk återupptäckt efter Argentinaresan var den här cumbia-klassikern La Colegiala som mamma och pappa hade på kassett.
OJ. Jag kom inte på rak arm ihåg om kassett skrivs med två s. Tiden går.
söndag 13 maj 2012
Detta tänkte jag idag
Det finns ganska mycket att vara glad över i livet. I synnerhet en solig morsdag som denna! Det är mycket som händer i andras liv just nu, och i mitt. Mycket att fundera på, mycket att vara besviken över, mycket att oroa sig över. En av de viktigaste insikterna jag fått den här våren är att de allra flesta problemen, orosmomenten kan, grovt förenklat, bemötas med en justerad inställning. Och det är det som är svårt. Jag jobbar på saken.
Det kanske tar minst 29 år innan man ens inser att det här blir livets riktiga utmaning. Den största risken för att livskvaliteten ska sjunka är just en omöjlig attityd, som E-S säger. En inställning som gör att man inte kan njuta av något mera, för att det finns något fundamentalt orättvist i världen. Vi får alla de kort vi får i livet, och det finns inget sätt att förbereda sig för det som kommer. Annat än att njuta av det vi har just nu. Kommer det en motgång gäller det att se den, acceptera den, sörja den, bearbeta den, och sedan - antar jag - att ställa upp nya mål enligt nya premisser. Svårt, men möjligt. Kommer det sedan riktigt, riktigt svåra motgångar blir det här svårare. Men det har jag ingen erfarenhet av. Kanske man ska säga, lyckligtvis? Eller kanske är jag därför mindre beredd att hantera det som kommer?
I varje fall vet jag nu bättre än någonsin att jag har de finaste och klokaste stödtrupperna i världen.
Det kanske tar minst 29 år innan man ens inser att det här blir livets riktiga utmaning. Den största risken för att livskvaliteten ska sjunka är just en omöjlig attityd, som E-S säger. En inställning som gör att man inte kan njuta av något mera, för att det finns något fundamentalt orättvist i världen. Vi får alla de kort vi får i livet, och det finns inget sätt att förbereda sig för det som kommer. Annat än att njuta av det vi har just nu. Kommer det en motgång gäller det att se den, acceptera den, sörja den, bearbeta den, och sedan - antar jag - att ställa upp nya mål enligt nya premisser. Svårt, men möjligt. Kommer det sedan riktigt, riktigt svåra motgångar blir det här svårare. Men det har jag ingen erfarenhet av. Kanske man ska säga, lyckligtvis? Eller kanske är jag därför mindre beredd att hantera det som kommer?
I varje fall vet jag nu bättre än någonsin att jag har de finaste och klokaste stödtrupperna i världen.
torsdag 26 april 2012
Farväl Sjömansgatan
Idag börjar den stora packningen, så det kändes viktigt att dokumentera lägenheten i sitt salongsdugliga skick. Efter det här blir det lådor och damm. Det känns nog lite vemodigt att flytta, då jag precis för två vårar sen gjorde om hela lägenheten och kompletterade möblerna, köpte nya textiler och gjorde det till helt mitt eget. Men det nya hemmet bjuder på annan lyx, som till exempel en ny stadsdel, balkong och framför allt, diskmaskin. Ska vara extra fylld med vemod när jag diskar mina lite småsnuskiga kärl idag.
måndag 5 mars 2012
Farväl, marken!
Då vi i dag diskuterade stadin slangi på lektionen fick eleverna plocka ut bekanta och helt obekanta ord ur en text på ifrågavarande mål. Det visade sig att alla utom en aldrig hade hört ordet huge, för "mark". Ordet är bekant för varenda kotte som har vuxit upp i Helsingfors före 2000-talet. Dessa dagens ungdomar har däremot inte ens koll på marken, de var ju sju år gamla då euron kom. Jag kände mig som en fossil under den här diskussionen.
Men nu har faktiskt inte bara det utmärkta slangordet huge försvunnit, utan också marken, riktigt officiellt. Vi satt idag efter körövningen och tittade på de gamla markorna. Nostalgiskt värre!
Men nu har faktiskt inte bara det utmärkta slangordet huge försvunnit, utan också marken, riktigt officiellt. Vi satt idag efter körövningen och tittade på de gamla markorna. Nostalgiskt värre!
måndag 20 februari 2012
Plock ur arkivet, del 2
Här nedan alltså min kolumn ur ungdomsbilagan SUC (12/2000), som tittade fram ur pappershögarna som uppstod i samband med projekt Källarförråd. Mer bakgrund gav jag här:
Att sköta om sig själv
Sportplanen har en speciell dragningskraft som påverkat mig sedan jag första gången satte min fot på den. På träningsmenyn stod uppfriskande jogging, passningar, skott, körningar och konditoinscirkel. Jag ville vara med varje gång. Tråkigt nog orkade ryggen inte like länge som mitt psyke. Till hjälp hade jag inga kryckor, inget stöd, ingen idrottstejp - inget som avslöjade den pulserande smärtan i min rygg. Mitt intresse för spelet vägde givetvis tyngre än mitt obefintliga intresse för läkarbesök. Människan är inte konstruerad så att hon kan komma ihåg en smärtkänsla i detalj. Därmed glömde jag tillfälligt bort smärtan så fort de två Burana 400-tabletterna började verka. Tanken att det skulle vara värre nästa morgon förträngde jag. Jag jobbade för fullt under träningarna och det kändes bra. Måste orka, måste hela tiden nå högre. På morgnarna ångrade jag det jag gjort, men följande kväll var jag där igen.
Jag är bergsäkert inte ensam i världen om detta sätt att tänka och handla, som kändes så naturligt för mig. Oavsett kön, ålder, idrottsgren, talang eller ambition finns det en faktor som kan föra vem som helst in i farozonen. Boven kallas "spelglädje" eller alternativt "intresse" och framkallar en känsla av vällust då sporten utövas. Den kryper sig in i ens varelse och kräver utrymme i hjärnskrymslet. Tyvärr är det ibland det sunda förnuftet som får ge vika. Så var fallet med mig.
Unga idrottare med lite erfarenhet av vetenskapen idrottsmedicin har inte de förutsättningar som krävs för att förutse och förebygga en ansträngningsskada, speciellt inte då lusten att träna är så överhängande. Träning är mest givande då den kan idkas till 100 procent, kroppen gör mest nytta då den fungerar. Det är lätt att hamna in i tankebanor som gör att aktiviteten blir nuinriktat, inte framtidsinriktat. Att lära sig förstå sin egen kropp tar länge och är en krävande process. En vuxen idrottare har kanske med tiden lärt sig när det är dags att besöka Farbror Doktor. En tonåring däremot vill hellre sporta än gå på fysioterapi, vilket leder till att han försöker undivka det oundvikliga med alla tänkbara medel.
Alla har vi någon gång ont i ryggen eller benet, men det viktiga är att se skillnad mellan muskelvärk och smärta av annat ursprung. Tröskeln att berätta om sina smärtor för föräldrar, vänner eller tränare kan vara väldigt hög. Det gäller att ha öronen på helspänn om man är förälder eller tränare.
Idrott som fenomen har förmågan att få en att plötsligt ranka träning som ett primärt behov, uppe på pyramidens topp tillsammans med mat och sömn. "Dumt huvud får kroppen lida" säger man ju. Jag känner mig oerhört träffad av det ordspråket. Faktum kvarstår: den rygg du har ska bära upp din kropp hela livet, de ben du har ska stödja dig tills du dör. Du och din kropp kommer att vara tillsammans länge, så det är lika bra att ni blir kompisar från första början. Låt "sköt om dig själv" bli ditt livsmotto. Då är alla nöjda.
Att sköta om sig själv
Sportplanen har en speciell dragningskraft som påverkat mig sedan jag första gången satte min fot på den. På träningsmenyn stod uppfriskande jogging, passningar, skott, körningar och konditoinscirkel. Jag ville vara med varje gång. Tråkigt nog orkade ryggen inte like länge som mitt psyke. Till hjälp hade jag inga kryckor, inget stöd, ingen idrottstejp - inget som avslöjade den pulserande smärtan i min rygg. Mitt intresse för spelet vägde givetvis tyngre än mitt obefintliga intresse för läkarbesök. Människan är inte konstruerad så att hon kan komma ihåg en smärtkänsla i detalj. Därmed glömde jag tillfälligt bort smärtan så fort de två Burana 400-tabletterna började verka. Tanken att det skulle vara värre nästa morgon förträngde jag. Jag jobbade för fullt under träningarna och det kändes bra. Måste orka, måste hela tiden nå högre. På morgnarna ångrade jag det jag gjort, men följande kväll var jag där igen.
Jag är bergsäkert inte ensam i världen om detta sätt att tänka och handla, som kändes så naturligt för mig. Oavsett kön, ålder, idrottsgren, talang eller ambition finns det en faktor som kan föra vem som helst in i farozonen. Boven kallas "spelglädje" eller alternativt "intresse" och framkallar en känsla av vällust då sporten utövas. Den kryper sig in i ens varelse och kräver utrymme i hjärnskrymslet. Tyvärr är det ibland det sunda förnuftet som får ge vika. Så var fallet med mig.
Unga idrottare med lite erfarenhet av vetenskapen idrottsmedicin har inte de förutsättningar som krävs för att förutse och förebygga en ansträngningsskada, speciellt inte då lusten att träna är så överhängande. Träning är mest givande då den kan idkas till 100 procent, kroppen gör mest nytta då den fungerar. Det är lätt att hamna in i tankebanor som gör att aktiviteten blir nuinriktat, inte framtidsinriktat. Att lära sig förstå sin egen kropp tar länge och är en krävande process. En vuxen idrottare har kanske med tiden lärt sig när det är dags att besöka Farbror Doktor. En tonåring däremot vill hellre sporta än gå på fysioterapi, vilket leder till att han försöker undivka det oundvikliga med alla tänkbara medel.
Alla har vi någon gång ont i ryggen eller benet, men det viktiga är att se skillnad mellan muskelvärk och smärta av annat ursprung. Tröskeln att berätta om sina smärtor för föräldrar, vänner eller tränare kan vara väldigt hög. Det gäller att ha öronen på helspänn om man är förälder eller tränare.
Idrott som fenomen har förmågan att få en att plötsligt ranka träning som ett primärt behov, uppe på pyramidens topp tillsammans med mat och sömn. "Dumt huvud får kroppen lida" säger man ju. Jag känner mig oerhört träffad av det ordspråket. Faktum kvarstår: den rygg du har ska bära upp din kropp hela livet, de ben du har ska stödja dig tills du dör. Du och din kropp kommer att vara tillsammans länge, så det är lika bra att ni blir kompisar från första början. Låt "sköt om dig själv" bli ditt livsmotto. Då är alla nöjda.
Fler textminnen
Under mitt abiår gick jag en kurs i journalistik vars slutprodukt var en ungdomsbilaga till Hbl (22.12.2000). Också den hittade jag i mina mappar, och den kommer aldrig att slängas bort. Kursen var en så kallad centralt utbjuden kurs - CUK, men man tyckte väl inte på Hbl att det var lämpligt att ge ut en bilaga med den akronymen som titel, alltså blev det SUC.
Vi var en grupp från alla de fyra gymnasierna, och vi fick skriva om i stort sett vad som helst. Mina bidrag var bland annat en smålöjlig grej om musik för olika tillfällen (vad ska du lyssna på i bilen, osv.) och en intervju med den dåvarande stigande hockeystjärnan Sean Bergenheim.
Jag minns att jag var väldigt intresserad av sport just då, jag hade slutat spela handis på grund av mitt diskbråck i ryggen, men tränade juniorer och funderade mycket på det där med fysisk hälsa och träning (vilket jag ju fortfarande gör, men från lite andra vinklar). Jag skrev därför en kolumn som kändes personlig och rätt så utlämnande. I dag känns den onekligen lite naiv men den är ändå helt klart min text, mitt livsinnehåll, liksom. Transkriberar den i ett separat inlägg, för jag tycker den är värd att luftas igen.
Vi var en grupp från alla de fyra gymnasierna, och vi fick skriva om i stort sett vad som helst. Mina bidrag var bland annat en smålöjlig grej om musik för olika tillfällen (vad ska du lyssna på i bilen, osv.) och en intervju med den dåvarande stigande hockeystjärnan Sean Bergenheim.
Jag minns att jag var väldigt intresserad av sport just då, jag hade slutat spela handis på grund av mitt diskbråck i ryggen, men tränade juniorer och funderade mycket på det där med fysisk hälsa och träning (vilket jag ju fortfarande gör, men från lite andra vinklar). Jag skrev därför en kolumn som kändes personlig och rätt så utlämnande. I dag känns den onekligen lite naiv men den är ändå helt klart min text, mitt livsinnehåll, liksom. Transkriberar den i ett separat inlägg, för jag tycker den är värd att luftas igen.
Textnostalgi
Projekt Källarförråd är i full gång, och just nu håller jag på med de gamla skolmapparna. Det är ganska obehagligt att föreställa sig att så mycket ska slängas bort, men det bara måste göras. Dock har jag nu grävt fram mina gamla gymnasiemappar och uppsatser. Det känns viktigt att se vad jag själv skrev under gymnasietiden när jag nu själv står där och predikar. Det leder till ganska många intressanta iakttagelser gällande mitt eget skrivande och min egen språkförmåga. Speciellt hur man är naiv i sina texter och trodde sig vara väldigt mogen. Jag rekommenderar denna nostalgitripp till alla som har kvar sina skolpapper.
En annan intressant upplevelse var att se hur något har fallit på plats mellan finska kurs 4-5 och 6. Plötsligt skriver jag alldeles bra, före det inte fullt så bra. Ändå kan jag inte minnas vad det kunde vara som skulle ha lett till att finskan började sitta just då.
Nu gäller det alltså att välja ut det jag absolut vill spara. Det blir svårt.
En annan intressant upplevelse var att se hur något har fallit på plats mellan finska kurs 4-5 och 6. Plötsligt skriver jag alldeles bra, före det inte fullt så bra. Ändå kan jag inte minnas vad det kunde vara som skulle ha lett till att finskan började sitta just då.
Nu gäller det alltså att välja ut det jag absolut vill spara. Det blir svårt.
lördag 6 februari 2010
Äntligen besök! (del 2)
Jag har inte haft någon på besök än så länge, men nu kom äntligen de trogna två, M&M! Och det besöket sammanföll med den första vårdagen i Bryssel. Vi fick till och med uppleva lite blå himmel och ett underbart fenomen som man ska klaga på, dvs. att solljuset är så starkt och reflekteras i snön och man är rädd för att bli snöblind. Jag gillar sådana där klagomål som egentligen betyder uppskattning. I den här staden är det dessutom så att man förenas genom just klagandet.
Veckoslutet handlade i och för sig inte om klagomål. Det var skönt att få umgås med representanter från ens "andra liv" (eller kanske snarare "första liv"). Något jag har saknat här är att tala mitt eget språk. Och då menar jag mitt riktigt egna språk, inte den svenska jag använder då jag skärper mig framför mina rikssvenska språkvetarkollegor. Äkta ocensurerad slattrighet är för mig faktiskt ganska bundet till språket. Och sen det att jag säger pip , och M&M förstår precis. Terapi!
Veckoslutet handlade i och för sig inte om klagomål. Det var skönt att få umgås med representanter från ens "andra liv" (eller kanske snarare "första liv"). Något jag har saknat här är att tala mitt eget språk. Och då menar jag mitt riktigt egna språk, inte den svenska jag använder då jag skärper mig framför mina rikssvenska språkvetarkollegor. Äkta ocensurerad slattrighet är för mig faktiskt ganska bundet till språket. Och sen det att jag säger pip , och M&M förstår precis. Terapi!
torsdag 1 oktober 2009
Mitt Bryssel...
...vet jag inte någonting om, men så här långt gillar jag det. Jag minns ju väl staden från min au pair-tid 8 år tillbaka, men då var jag här med en helt annan utgångspunkt. Nu reagerade jag på det inte helt överraskande faktum att staden utvecklats sen jag senast bodde här i knutarna. Infrastrukturen är fortfarande rätt dålig, men kollektivtransporten får väl godkänt och staden är på det stora hela sympatisk. Den lever nog i hög grad på det internationella livet. Om du är praktikant, eller stagiaire som det kallas, hör du till ett enormt maskineri som hela tiden är igång. 6000 sökte, 600 antogs, och allas omöjliga mängd papper och angelägenheter ska fixas, samtidigt som de nya ansökningarna behandlas.
I dag gick jag från ovetskap och lätt ångest till någon slags insikt. Eftersom vi inte fått någon info om hela praktikantruljansen visste man heller inte vad som skulle hända, var man skulle träffa folk och var allt finns. Nu känner jag mig relativt informerad - åtminstone har jag fått veta att vi har ledigt tills måndag då introkonferensen börjar. Min första arbetsdag och kontakt med mitt DG (Directorate-General) är på onsdag. Tills dess får man hitta på annat tidsfördriv.
I dag gick jag från ovetskap och lätt ångest till någon slags insikt. Eftersom vi inte fått någon info om hela praktikantruljansen visste man heller inte vad som skulle hända, var man skulle träffa folk och var allt finns. Nu känner jag mig relativt informerad - åtminstone har jag fått veta att vi har ledigt tills måndag då introkonferensen börjar. Min första arbetsdag och kontakt med mitt DG (Directorate-General) är på onsdag. Tills dess får man hitta på annat tidsfördriv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)