Status: vuxen

Idag blev det plågsamt uppenbart för mig att jag anses vara en vuxen medborgare i samhället. Jag har nämligen efter elva goda år förlorat min rätt till studierabatt. Jag märkte att bussen nu kostar nästan två euro, tågbiljetten mycket i största allmänhet, och studentcaféts delikatesser kostar nästan sex euro. Det är märkligt hur bekvämt det har varit att få äta och åka tåg till halva priset.

Nu ska jag som fullvärdig medlem i samhället betala fullt pris också på teatern, vilket jag i och för sig gärna gör. Men som tur får moddalärare vip-behandling på teatrar dit de hämtar sina elevgrupper. Och där tar vip-behandlingen för lärarna slut i vårt samhälle. Så vilken tur att jag älskar mitt jobb.

Tv-känslor

Jag har levt utan tv sedan augusti, då det gamla skrället sa upp kontraktet. Jag förpassade då digibox och dvd-spelare till skåpmörkret och införskaffade i stället en ny dator, vilket var mycket mer brådskande. Under utlandstiderna blev jag ju snabbt van vid att var utan tv så tanken kändes inte alltför främmande.

Det har gått utmärkt bra att vara utan tv, trots att man på något vis måste ta ansvar för sitt tittande på nätet genom att göra medvetna val. Ibland skulle man ju bara vilja kanalsurfa. Nyheter känns gamla redan en minut efter sändningstid, sådär som man inte gärna läser dagstidningar en dag för sent. Så det blir inte mycket kollat på nyheter.

Men nu i valtider och när jag varit sjuk har jag verkligen saknat dumburken. Och lyckligtvis har jag inte gett upp idén helt och hållet - det är bara en ekonomisk fråga: När kommer det att kännas motiverat att köpa en ny burk och hur fin ska den riktigt vara? Tills dess gästar jag andras luddiga golvmattor när det behövs, ett ypperligt alternativ.

Valstorm i de sociala medierna

Jag har ingen klar minnesbild av hur det var förr. Men då fanns det i alla fall inget liknande forum där vem som helst kunde och ville visa sitt offentliga stöd för en politisk grupp eller kandidat. Nu är det ju snarare så att privatpersoner för kampanj för det de tror på utan att var det minsta generade så där i finländsk anda - man drar sig ju här i landet för att göra något som helst offentligt. Knappt får man tala i telefon i bussen så att andra hör.

Så nu lever vi i en värld där vi får färdiga åsikter presenterade för oss dagligen (inte bara av journalister), och massbeteendet förstärkt enormt. Nu är jag visserligen ingen antropolog, men den här tendensen är uppenbar att se. Ändå upplever jag det som ett tveeggat svärd - det skulle vara lätt att "tro på vad alla säger" och rösta t.ex. på Haavisto, men jag måste förvissa mig om att jag gör självständiga beslut (men hur mycket jag än efterlyser det, så finns det inget sådant som objektiv information). Å andra sidan kan de mest otroliga sakerna hända inom politiken på bara några timmar, tack vare realtidsrapporteringen i de sociala medierna.

Synbarlingen var det så att många primitiva 90-talsbloggar (under det sena 90-talet) fungerade som informationskanal under allvarliga politiska konflikter och krig, då man försökt begränsa det fria informationsflödet i det offentliga. Det är ett hisnande kommunikationsverktyg vi har att göra med, och pålitlig information är inte lätt att hitta eller urskilja. Kanske också det här blogginlägget baserar sig enbart på personliga spekulationer medan det utger sig för att vara en väl avvägd åsikt?

Ångest

Jag är redan nu så utmattad av att ha ångest att jag knappt orkar blogga om det som händer i vårt land. Men efter hård ångest och paranoia i två dagar kände jag äntligen en viss lättnad tack vare en ölsession med körgänget. Det är lite lättare att klara av något när man väl kommit så långt att man kan skämta om det. Det är också ett tecken på att man har kommit över den värsta chocken och uppnått ett tillstånd av ja, inte acceptans kanske, men mer kämpaglöd och stabilitet.

Min framtidstro vacklar, men jag försöker genom att på olika sätt processera det här försöka uppnå ett tillstånd som jag kan leva med.

Ett blixbesök i Strasbourg

Strasbourg överträffade alla mina förväntningar. Jag gillade speciellt det lite franska stänket som fanns över allt. Även om staden också var förvånansvärt tysk!

Det är ingen hemlighet att EU:s tre säten i Bryssel, Luxembourg och Strasbourg är ett vansinnigt koncept. Ledamöterna reser till Strasbourg åtminstone tolv gånger per år, och de är mer än 700 stycken, plus assistenterna. Det är galet både med tanke på jobbtakten och på miljön. Men så föreställer jag mig att Bryssel som stad skulle axla allt det praktiska EU-ansvaret. Tanken på den karusellen är rätt så skrämmande men scenariot nästan lite komiskt.

I alla fall var vårt besök uppfriskande. Att se den här ljusröda, idylliska staden var trots idel studiebesök gott för sinnet. Det får mig att vilja åka till Paris, vilket jag också tänker göra.

Varför? Why? Pourquoi? Waarom? Miksi?

Det är inte bara ett par gånger man fått frågan om varför allt ska finnas på alla språk här i EUland. Mångspråkigheten fick nyligen sin egen kommissionär som står inför den lite knepiga uppgiften att hela tiden berättiga de olika språkens existens i EU-sammanhang. För mig och många andra språkälskare känns det väl självklart, och hur trevligt språk engelskan än är behöver det inte ta över inom alla domän.

Men på EU-nivå översätts dokumenten till de 23 officiella språken om de direkt gäller medborgarna, och i regel till franska, engelska och tyska om de är interna arbetsdokument. Men varför? Jo, för att lagarna ska gå att tillämpa i medlemsstaterna - översättningarna är också bindande dokument. För att medlemsstaternas officiella språk (och faktiskt också de icke-officiella, tycker jag) har samma värde och giltighet som engelskan och franskan. Och framför allt för att varje medborgare ska ha rätt att på sitt eget språk läsa om EU-beslut som gäller honom eller henne fast vi oftast inte orkar det. Hela kalaset kostar dig och mig bara 2,5 euro per år.

Idel festivalyra

Holländarna kan det här med massevenemang, och i maj infaller så många helger under samma vecka att det hela bara blir ett enda gatupartaj. Den 30 april firas varje år drottningens födelsedag, även om det egentligen är den tidigare drottningen som fyllde år då. Det hela påminner väldigt mycket om vappen, men man klär sig i orangefärgade kläder och yrar omkring på stan med ölen i högsta hugg. Något större ideologiskt syfte än samhörighet och nationalkänsla har jag inte kunnat isolera, men sämre orsaker att festa har jag träffat på. Intressant är att många unga holländare avskyr monarkin och väljer därför att inte klä sig i orange (kungafamiljens färg). Tvvärr finns det folk som väljer att protestera på helt andra sätt, vilket tragedin i Apeldoorn visat. 6 personer dog under Queen's Day av en bilists anfall mot kungafamiljen.

Den 4 maj minns holländarna krigets offer (och då menar jag andra världskriget, för som en föreläsare klumpigt uttryckte det "as far as the Dutch are concerned, there was no WWI." Vi får skylla den grodan på språket denna gång). Följande dag firas befrielsen från Tyskland under lättare stämning. Det ordnades en utomhusfestival i Stadspark i Groningen och det ösregnade naturligtvis hela dagen. Men holländarnas tröskel för att ge upp i regnväder verkar vara avsevärt högre än våran. Annars hade väl ingen någonsin gått ut i Nederländerna.

Jag och mitt land

Som jag tidigare skrev har jag gått kurser i lokala kultur & historia (lite knäppt jag vet, det är ju inte som om jag skulle ha åkt till andra ändan av världen). Men det är i vilket fall som helst otroligt intressant, speciellt då man börjar vända och vrida på andra västerländska nationaliteter också. Folk visar så otroligt olika yttre ansikten av sitt hemland och har ibland helt märkliga idéer om hur andra uppfattar dem.

Nederländarna, den forna kulturella och ekonomiska stormakten, ursäktar sig inte bara för sitt fula och obetydliga språk (med 17 miljoner talare), utan också för sina andra kulturella tillkortakommanden. Föreläsarna vid universitetet säger att ja, här i Holland har vi ju ingen egentlig filmindustri, ingen vettig musik, inget landskap att tala om, och vi är snåla och cyniska. Jaha. Men lyckligtvis vågar de ändå vara en smula stolta över sin konst och sitt ingenjörskunnande, närmare bestämt det de ibland kallar the Dutch manscape, dvs. deras polders (=återvunnet land), och strukturerna kring dem.

Amerikanarna ursäktar sig gång på gång för masskulturen, fetman, popkulturen, presidenterna, hälsovården, språket, krigen, och jag vet inte vad. Och det får väl erkännas att de ofta också blir häftigt attackerade, alltför ofta av personer som inte vet vad de talar om (jag är en av dem, men föredrar andra diskussionsmetoder). Många har sagt att då de försvarat sitt hemland så här ofta börjar de samtidigt uppskatta vissa saker på ett helt nytt sätt.

Australien är ett av de mest intressanta fallen. De ber om ursäkt för sina bristfälliga språkkunskaper, några känner att de aldrig fått chansen ens. Även om de skulle vilja det, var finns motivationen för gemene aussie-man? Resten av västvärlden finns på andra sidan jordklotet, dit många aldrig tänker resa. Ivern att lära sig de asiatiska språken betraktas allmänt som låg eller obefintlig. De upplever att de inte har något riktigt eget, ingen kultur, ingen lång historia, utan mest laster, som den tunga frågan om the Stolen Generations, aboriginerbarnen som skulle förvandlas till västerlänningar. Jag är fascinerad av både austrialiensarnas och amerikanernas starka fascination för att spåra sitt ursprung. Det betyder något mycket mer för dem.

Och utan att gå in på en av världens svåraste skuldfrågor, så måste jag nämna det mest knäckande - två tyska fall: den ena sa att han aldrig i sitt liv känt annat än skam över att vara tysk, och den andra förnekar aktivt sin tyska identitet och undviker helst att diskutera hemlandet och språket. Egentligen skulle han väl helst bara bli holländsk.

Jag kunde förstås skriva sida upp och sida ner om alla de långa diskussioner som det allt det här baserar sig på. Och det är ju förstås bara intryck av några få individer, men det känns ibland lite knäckande - måste man gå omkring och skämmas så mycket, som om man som individ representerade hela sitt folk? Det är klart att vi alla gillar stereotypier, för det ger oss ordning bland intrycken. Men ibland blir det för mycket av det här i utisdammen, och helt enkelt för ytligt och ointressant. Man måste gräva djupare, men min livstid räcker inte till för att förstå alla de här identitetsfrågorna.

Ibland blir jag bara så glad över att själv inte behöva skämmas över att vara finsk. Visst finns det ju Lordi och allt det där stereotypipratet, men det är i grund och botten bagateller som gett oss en plats på världskartan, ett nödvändigt ont.

Om det nederländska lynnet

Det är en vanlig fråga jag får - hurdana är holländarna egentligen? Om man får generalisera grovt är det ju lätt att svara på frågan, så det tänker jag göra här, för att det roar mig.

Vad gäller utseendet är det holländska folket som känt det längsta folket i världen (en källa ger medellängden 1,83 m för alla vuxna). Både män och kvinnor är smala men ganska grova, blonda och ljushyade. Killarna tycks känna en stark förkärlek för att alltid klä sig i vanliga jeans, ljusblå kragskjorta (ibland även randig som spännande variation) och brun läderjacka. Håret ska vara långt och tillbakakammat - med aldrig tidigare skådade mängder gel. Minst hälften har pudelkrulligt hår. Flickorna klär sig stiligt och trendriktigt men ganska klassiskt. Man tar inga alltför stora risker, i synnerhet inte då man går till frisörskan.

Det holländska lynnet faller mig däremot i smaken. Unga studerande här i Groningen och i andra städer är väldigt intresserade av utlänningar och internationell verksamhet. Jag förnekar inte att det ligger en gnutta sanning i anklagelserna om rasism och cynism. Men i största allmänhet blir folk oerhört väl mottagna här av de lokala, i synnerhet eftersom de ser en möjlighet att få tala engelska. Men holländarna är också kända för sitt direkta och ärliga (eventuellt rentav ovänliga) sätt. De gillar att påpeka detta, men har svårt att ge exempel. Men jag har ett: En flicka sms:ade i biblioteket där mobiler är förbjudna och blev fullständigt utskälld av en lite äldre man. Mycket holländskt i och för sig, men ännu mer typiskt var att en annan kille steg upp och påpekade vilken idiot mannen var som var så ovänlig mot flickan. Föreställ er samma situation i Finland. Jag gillar "det holländska direkta sättet" nu när jag vant mig vid det. Det är bra mycket ärligare än det man ofta kan se hos våra kära gigantnation på andra sidan Atlanten.

Fakta om Nederländerna

Mitt utbytesland har gjort sig förtjänt av en liten presentation, och så får ju jag också bevisa att jag verkligen lärt mig något på föreläsningarna. Det är förstås mycket som jag visste att jag inte visste om Nederländerna, men det är i många fall inte det jag trodde att jag inte visste. Till exempel är Nederländerna ett av det tätast befolkade länderna i världen, med sina knappt 17 miljoner invånare på en yta som är åtta gånger mindre än Finland. Nederländska är det tredje största germanska språket i världen, och kanske också det minsta världsspråket. Orsaken till att holländarna spelar i orangefärgad tröja är namnet på den kungliga familjen van Oranje - lite mysigt på något sätt. Nederländerna är det namn på kungariket som man helst ska använda, eftersom Holland lokalt bara syftar på två provinser i den västra delen av landet. På svenska känns det lite klumpigt att använda nederländsk(a), men på engelska eller holländska [sic] är det alls inget problem.

Och så har vi ju huvudstadsfrågan. Amsterdam är officiellt Nederländernas huvudstad, trots att den politiska ledningen, monarken och de diplomatiska beskickningarna håller till i Den Haag. Det är också till Den Haag jag får åka om jag vill rösta i kommunalvalet. Men innan grundlagen förnyades 1983 fastställdes huvudstaden inte uttryckligen i lagen, eftersom frågan var så omtvistad och alla de större städerna i väst ville befästa sig som huvudstad.

Speciellt två saker verkar genomsyra landets historia, och i synnerhet holländarnas egen uppfattning om sitt hemland och deras nationella identitet. Det ena är kolonierna och den svunna storhetstiden. Nederländerna kan ses som ett stort litet land tack vare detta, men samtidigt bär det koloniala arvet med sig en hel del etiska frågeställningar som fortfarande diskuteras. Det fanns en tid då Nederländerna kontrollerade så gott som all handel i väst- och ostindien, och 80 % av alla handelsskepp i världen seglade under nederländsk fana. Det verkar som om storhetstiden lyser igenom lite i all politisk diskurs. Och så skämtar nederländarna (pust!) ju gärna om den sämsta byteshandeln i världshistorien, nämligen då de bytte bort New York mot Surinam.

Det andra som är centralt för Nederländerna är givetvis den ständiga kampen mellan land och vatten. Här talar man om att återta land från havet, vilket beskriver precis hur det här evighetsprojektet uppfattas. Så nyligen som 50 år sedan skapade man två helt nya provinser i mellersta delen av landet, och geografin har varierat enormt under de senaste 2000 åren. I Nederländerna bekymrar man sig förstås också över polarisarna och vattennivån. Man vet att man kommer att bli tvungen att bygga högre och högre konstruktioner för att hålla undan vattnet. Men här i Groningen får vi trevligt nog hållas torra om fötterna, för Grote Markt ligger hela 8 meter över vattnet.