...alltså egentligen räddar Cokis världen!

Nu bombarderas vi av dokumentärer, reklamer, webbföreläsningar om hur isoglukos förstör våra liv och gör oss feta, och visst fan är det skrämmande. Jag har börjat snegla argt på läskautomaten i korridoren i skolan där jag jobbar, och känner mig dödsskyldig då jag ibland köper mineralvatten ur den då rättandet känns som tyngst.

Här kan ni dock se en snitsig video som berättar att Coca-Cola Company i själva verket räddar världen genom att utbilda, genom att föra samman människor, genom att erbjuda 180 olika alternativ och massor lätta sådana. Allt presenterat till en fantastiskt cornig jingle komplett med barnkörsång och eskalerande stråkkomp. Så där ser ni! Cokis är the good guys!

Fast tyvärr är det kanske inte så (vem vet nuförtiden, alla vill bara göra business och om man lite ljuger på paketet och blandar in hästkött så är väl ingen större skada skedd?). Kanske Coca-Cola, som galjonsfigur och/eller välförtjänt syndabock för hela läskindustrin, hellre skulle ha gjort en sådan här video:

Förr var trenden fettskräck, nu sockerskräck, och jag bara väntar på att trenden ska bli fokuserat på the dos i stället för the don'ts. Men "måtta med allt" är så fruktansvärt osexigt att ingen någonsin kommer att orka med det ens nära på så mycket som med denna sockerhysteri. Men det ändrar inte på det faktum att jag tycker att användning av läske- och energidrycker kräver för stor medvetenhet och kunskap för majoriteten av oss att klara av. Lite som med alkohol. Och ändå är det ju inte kärnfysik.

Tystnadsdagboken, dag 10

Njae, dag 9 eftersom en dag var testdag för att se om rösten alls blivit bättre. Det hade den, men den tröttnade efter ca 10 minuter. Jag inser att jag skriver om den som om den var ett husdjur eller ett yttre attribut som en böld eller ett sår. Sanningen är att den sitter där långt inne, ganska nära kärnan av det man är. Den är det viktigaste redskap jag har som den person jag är, yrkesmässigt, privat, i det offentliga.

Ja, och på tal om det offentliga är det ju intressant att röra sig på stan under talförbud. Förbudet är totalt eftersom det inte går att att¨"prata lite". Det är nämligen omöjligt att avgöra vilka situationer som är "värda" att använda sin röst för. Alla människor undrar samma: "men lite kan du väl prata", och expediterna tittar konstigt på en när man inte kvitterar med ett "tack".

Faktiskt reagerar folk förvånansvärt negativt på en tyst person. När jag på apoteket som vanligt blev attackerad av en hjälpsam farmaceut pekade jag på min hals, varefter hon såg helt katastrofalt besvärad ut. "Aaaah, hon är döv/stum/invalidiserad" tänkte nog hon. "Hur ska jag bete mig nu?". Sen gick hon bara iväg utan att använda rösten och säga något, för hon antog förmodligen att jag inte heller hör något.

Alla sociala kommunikationskoder blir blottade på ett helt häpnadsväckande sätt. Jag får vara freak och vandra omkring och leva med folks märkliga reaktioner, reaktioner som många lever med varje dag i sitt liv. Visst är det förståeligt att man reagerar på att någon beter sig annorlunda eller tyvärr, ser annorlunda ut - sådana är koderna. Men föreställ er den omedelbara (och onödiga) lilla skräcken i ögonen på kassatanten: "HJÄLP! DENNA PERSON ÄR ANNORLUNDA". Kan bli en tung vecka det här.

Telefonföljetongen, del 4

Ja, inte var det muntert att ge ifrån sig sin sprillans nya leksak. Nu får jag gå igenom den där enorma frustrationen som kommer då man behöver hantera en ny mackapär och allt bara är klumpigt. Har en äldre modells smarttelefon som inte är särskilt smart, och kanske det minst intuitiva jag har haft att göra med på länge, efter läroplattformen Fronter, förstås.

Men livet går vidare och två veckor lär flyga förbi rätt snabbt. Jag påminner mig själv om att det faktiskt bara är en telefon. Men våra telefoner inte bara telefoner, de är djupt personliga smådatorer där vi har allt (snart vår identitet?), så abstinensen är djup och obeveklig.

Om jag blev blixtberoende på två veckor blir det nu intressant att se hur lätt eller snabbt jag minns hur det var innan det hela började. Och minns någon förresten hur det var när man gick omkring med telefonkort?

Telefonberoende

Nåja, det har gått två veckor av den nya uppkopplade eran i mitt liv, och jag har det tvivelaktiga nöjet att meddela att jag officiellt är som alla andra med smarttelefon. Jag trodde att jag skulle orka kämpa emot, inte sitta och påta på telefonen så fort det blir en stund då "ingenting händer".

Min iPhone är min nya stöttepelare i livet. Den har hjälpt mig igenom långa "tråkiga" bussresor, löst "problemet" med att inte hitta den snabbaste bussen. Plötsligt förstår jag så väl det beteende jag har förundrat mig över i ett par år redan. Jag förstår elevernas rastlöshet, och hur de i ögonvrån på lektionen ser telefonen blinka med löften om spännande gemensamma stunder. Hur de inte kan motstå att ömt hålla om sin telefon och få betryggande beröring med åtminstone fyra minuters mellanrum.

Jag är nu en av Er.

I morgon för jag min älskling på reparation, för jag hörde (förstås) till en av de få personer som får en iPhone med ett större tekniskt fel. Min kan inte bli tyst, tystknappen reagerar alltså inte. Det här gör på många sätt min vardag intressant, för jag är nu dessutom en av dem som inte får sin telefon att hålla tyst när det gäller.

Lovar att återkomma med ingående beskrivningar på mina abstinensbesvär så fort jag lämnat bort husdjuret. Tanken på det känns inte bara lite olustig.

Dagen i är kommen

Jag trodde aldrig det verkligen skulle hända. Men dagen har kommit då jag går från knappra till peka, nätlöst till invävt, småskärm till miljontum, anträffbar till superanträffbar. Idag ska jag köpa en iPhone.

Detta beslut var inte svårt att ta då jag för ungefär sjuttonde gången konstaterade att mitt liv hade varit lättare med nät i fickan. Inte för att jag egentligen vill läsa mina mejl hela tiden (men jag inser att det blir en av följderna), utan för att jag kan kolla grejer just då det behövs. Inte som då jag satt på bibban med en massa postit-lappar och gjorde research för en översättning och ändå glömde hälften av sakerna bara för att min fil satt uppe i molnet utom räckhåll. Aldrig mer.

Och så vill jag ha fler bilder här på bloggen.

Blogga på!

Nu ni, alla som klagar på att det finns dåliga bloggar, banala bloggar, ytliga bloggar, korkade bloggar, knäppiga bloggar, pretentiösa bloggar, malliga bloggar, exhibitionistiska bloggar, pr-bloggar, onödiga bloggar:

Vill folk skriva så låt dem för all del göra det. Skrivarglädje är en bristvara! Det är så klart fråga om ett gränslöst farligt och samtidigt underbart fritt medium, men vi kan vara selektiva som läsare. Är vi selektiva med vem vi anser att får skriva är det vi själva som är ute på farligt vatten.

Svenska ord efterlyses

Svenskan är ett mångsidigt språk, men i mitt personliga språkbruk saknar jag termer för vissa begrepp. Jag skulle behöva svenska motsvarigheter till:

- corny
- kettlebell
- handout
- to make sense
- reality som i "realityserie"
- täsmähimo
- stalka (t.ex. på facebook)
- the noughties (för 00-talet)
- itkuraivare

Vissa menar att man till exempel kan tala om en "handut" eller om att "stalka" men jag tvekar. Goda förslag mottages! Flera kriterier måste uppfyllas: är humorhalten rätt? Anspelar ordet på rätt sak? Är stilnivån densamma? Betyder det exakt samma sak? Sen är det bara att lansera orden för ca 10 miljoner personer.

Bloggbrister och bildbloggande

Jag märker att jag blir mer och mer påverkad och inspirerad av andra bloggar. Min bloggläserutin går ut på att klicka upp alla mina länkade bloggar och att öppna inlägg som postas på facebook. Då och då seglar jag ut i bloggosfären via andras länklistor. Jag ser deras läckra bilder av vardagliga ting och konstaterar att bloggen idag är bildbaserad, både livsstilsbloggar och olika temabloggar. Man bygger allt oftare sin tanke kring bilden. Jag vill göra det mycket oftare, men inte alltid. Ibland ska texten få bära sig själv.

Men min poäng här var att telefonin i mitt liv är föråldrad. Detta gör att jag inte kan ladda upp bilder så snabbt som smarttelefonerare kan. Och många gånger vill jag skriva om något jag ser omkring mig eller något jag precis har gjort, byggt, iakttagit eller köpt, och då finner jag mig handlingsförlamad av en elektronisk delay som idag är jädrans sällsynt. Jag har några bildinlägg planerade, så jag får väl ta med mig digikameran på stan. Hur 00-talet är inte det?

Sampletankar

Skivrådet i klassen väckte vissa tankar. Den nya bekantskapen Emeli Sandés låt (eller åtminstone kompet) baserar uppenbart sin ljudvärld på Massive Attacks klassiker Unfinished Sympathy (om det inte rentav är ett sample som man lite har mixtrat med). Det är därför soundet känns trygg och bekant för lyssnarna, även om originalet absolut inte var det då låten kom ut. Så sluter sig än en cirkel: fragment och tendenser ur det gamla återanvänds så det föds något nytt. Förhoppningsvis med respekt för originalet och så att det finns ett mervärde i samplingen eller covern.

Och då kan jag inte låta bli att nämna min favoritsampling någonsin: Serge Gainsbourgs Bonnie and Clyde som blir till MC Solaars Nouveau Western (1993), en av de bästa hiphop-låtarna från 90-talet, ett politiskt stycke och samtidigt en hommage till den franska musiken.

Möhippa med nya barupplevelser

Så har man då ordnat sin första egentligen möhippa i enlighet med brudfrämmeuppdraget. Det var grymt roligt! Och glädjande är det uppskattas och syns att man försökt planera dagen så att programmet verkligen reflekterar festföremålet. Ett bra team och ett tacksamt föremål.

En sak vi lärde oss var att det i Vallgårds dunkla kvarter döljer sig en helt underbar, brokig jazzkrog, fylld med vänligt sinnade proffs (på alkohol, inte jazz), som ändå är där genuint för musikens skull. De tyckte bra om att ha ett gäng på 15 glitterklädda tjejer, av vilka speciellt en skönsjungare blev uppkallad på scen. Häpna fick de njuta av en vokalist av högsta rang.

Vi lärde oss också att dryckesvisor i stämmor inte är välkomna på restaurang Manala, där de har en princip om att sång och dylikt oljud är förbjudet. Vi blev vänligen informerade om detta mitt i en fransk medeltida dryckesvisa med en time-out-gest. Så nu vet ni var man finner stans enda restaurang som inte uppskattar ett par dryckesvisor i körtappning. Eller unisont, för den delen.

En annan mycket trevligare upptäckt var den just nu superhippa (blev jag informerad om) baren Navy Jerry's i Kampen. Hipsterhalten var hög, men uppfriskande är det att vara på en bar där dansgolvet fylls av typ rockabillymusik. Kanske Helsingfors nattliv trots allt har något att bjuda på om stunden, sällskapet och humöret är rätt?

Och på tal om proteiner...

...så rekommenderar jag alla proteinhungriga att införskaffa lite Skyr, som tillsammans med Björk och Sigur Rós är det bästa som kommit från Island. Så låt oss stödja deras ekonomi och köpa av denna ljuva syrade mjölkprodukt. Faktiskt innehåller den naturella versionen hela 11 g protein/100 g, de sockrade och aspartamsötade smakerna lite mindre. Aspartam är för övrigt inget att rekommendera, men det är en annan historia.

Bilden lånad från skyr.fi.

Nya beroendeförhållanden

Jag måste bekänna en guilty pleasure. Jag ser på realityserien Jutta ja superdieetit på ruutu.fi. Längtar efter varje nytt avsnitt. Det handlar om en kvinna som är personal trainer och själv tävlar i grenen body fitness, ett steg mindre än bodybuilding. Grenen går utt på att träna fram väldefinierade muskler och en så låg fettprocent som möjligt. Men utövarna är ändå på något sätt kvinnliga. Jag skulle inte själv vilja se ut så, men det är intressant hur jag under seriens gång har börjat tycka att den muskelhalten faktiskt på sitt sätt är ganska snygg. Galet!

Serien är också förankrad i vanliga människors liv, för man får följa med andra som har diverse mål och som tränar med Juttas team. Lite träningstips får man också, en del gammalt och en del inspirerande nytt. Inom mig bubblar det och jag vill skrika "PROJEKT", men samtidigt försöker jag släppa kontrollen inom diverse livsområden och motstår. Jag är väldigt nöjd med mitt skick på det stora hela, men vissa saker kunde man intensifiera inför sommaren, främst vad gäller kondisen. Därför att det är bra att ha mål i livet. Halvmaraton 2013. Om jag skriver det tillräckligt många gånger kommer det att hända!

Ett roligt bonus med serien som måste nämnas är det ofantligt stora muskelberget Bull som ser ut som något slags djur. Jag får nästan ont i ögonen då han finns i rutan.

Ljusförorening

Jag såg en dokumentär för länge sen om det tidigare nämnda fenomenet ljusförorening (light pollution). Egentligen diskuterade de typ paranormala grejer men som vetenskapligt sidospår diskuterades mörkret och bristen på äkta, djupt mörker. Vad ljusföroreningen innebär att vi kanske inte ens någonsin har upplevt det mörkaste möjliga ute i naturen. Städernas ljus bär långt, och på natthimlen syns bara en bråkdel av alla himlakroppar som verkligen rör sig där. Skillnaden märks ju redan då man på landet ser himlavalvet som rakt igenom ljusprickigt, i stället för det faktiskt ganska onaturliga orangefärgade halvmörkret vi har inne i stan.

Förr i världen, då det enda ljuset man hade var solen, månen och elden, lär man ska ha byggt vägar i vintergatans rikting därför att den då hade kraft att lysa upp natten. I dag ser vi den knappt ens. Lyckligtvis påverkar ljuset i sig inte naturen, men djur och människor påverkas av det överflödiga ljuset, vilket kan synas i humör, sinnesstämning, sömnrutiner och hur kvicka vi är på att reagera på olika stimuli.

Det finns organisationer som jobbar med att bevara den mörka natthimlen, både för naturens skull och för att användningen av artificiellt ljus ska optimeras. Man använder sig också av en skala som utgår ifrån himlakropparnas synlighet (Bortle-skalan). Beskrivningarna är fascinerande. Det mörkaste mörka innebär att all nära omgivning är fullständigt becksvart, men diverse för oss helt obekanta ljusfenomen kan urskiljas med blotta ögat, t.ex. sken från solen under horisonten och vintergatan. Den andra ändan av skalan beskrivs som stadshimmel med några enstaka stjärnor mot en ljus bakgrund.

Om en av de största

Det är svårt att bli personligt berörd då en känd person går bort - en människa som man inte känner själv och som är en talang bland många andra. Men samtidigt slår det en att allt som artisten kunde ha gjort i framtiden nu blir ogjort. Ett konstigt perspektiv då insikten sjunker in. Så var det med Whitney Houston som också med Amy Winehouse: jag känner ingen sorg, bara en del medlidande för de trots allt ganska få som är personligt berörda. Däremot är det en enorm förlust för oss andra som lyssnar på deras musik.

Det är så synd och så ironiskt att det enda som kan rädda en fallande stjärna är döden, för det är först då vi vänder blicken från drogmissbruk och nedgång och fokuserar på det mer väsentliga och höjer sedan minnet till skyarna. Där är vi alla lika skyldiga, och det är väl mänskligt.

Men i den här sången, I look to you, hör man hur vackert Whitney Houstons röst hade åldrats med åren trots att den var sliten. Och jag hoppas de har lämnat den i fred från alltför mycket autotune. RIP Whitney.

J.S. Bach - kändis i hela universum

Vi håller med kören som bäst på och jobbar med Bachs Matteuspassion som ska uppföras den 24.3 i Johanneskyrkan. Jag mindes idag på övningen att någon en gång berättade för mig att det verket fanns med i en rymdkapsel som skickades ut ur solsystemet för att finnas där för eventuella utomjordingar att finna. Idén är så söt och på något vis naiv, men på 1970-talet var rymdäventyr kanske så nytt att man tänkte sig att kapseln faktiskt kunde hamna i någons händer en dag.

Det här blev jag tvungen att kolla upp, men till min besvikelse finns Matteuspassionen inte alls med på Voyager Golden Record som sköts upp med rymdsonden Voyager år 1977. Kanske de tänkte att det blir lite för långt med alla 68 satser. Men Bach är ändå den mest representerade kompositören med hela tre verk på denna Greatest Hits of Humanity.

Men det finns en helt del annat intressant på skivan. Tanken var tydligen att man skulle presentera mänskligheten och planetens natur och kultur. På omslaget finns instruktioner i bild och binär kod (kanske det heter?). Så ingår bland annat följande:

- Hälsningar på 55 olika språk (inklusive svenska men tyvärr inte finska)
- Ljudinspelningar av bl.a. vulkanutbrott, traktorer, syrsor som spelar och förstås - en kyss!
- "Per aspera ad astra" på Morsealfabetet
- Bilder på röntgade händer, supermarketar och könsorgan
- Matematiska och kemiska formler

Den kompletta listan finns här. Men även om Matteuspassionen inte finns med är den ett verk som man måste höra en gång i sitt liv. Till exempel när Lyran och Akademen uppför den i vår!

Tack Apple!

Jag blev så inspirerad av den här videon att det är riktigt hemskt. Nu har Apple vunnit mitt hjärta, och jag inser att men skeptiska inställning till iPadden då den kom ut var helt förhastad. Videon handlar alltså om nya elektroniska läromedel för iPad, som i och för sig bara finns på engelska tills vidare. Men de ser helt otroligt saftiga ut, och om jag var elev skulle jag bli lycklig av en sådan.

Men men:et kommer här: Hur kunde den här tekniken anpassas till språk- och litteraturstudier? Det är bara så mycket du kan göra för att visualisera ett grammatikparadigm eller en dikt, eller en roman för den delen. Kan någon otroligt begåvad och kreativ person få detta att hända, eller kan Apple ta mig med i teamet för att utveckla den produkten (begåvning eller kreativitet ej garanterad, men nog engagemang).

En gammal vän

http://xkcd.com/731/

Det här är en bild som gav mig inspiration under det sista graduhalvåret, under vilket jag arbetade i tätt samarbete med min visserligen långlivade men fruktansvärt enerverande, tröga laptop. Den nådde en aktningsvärd ålder på 7 år.

Som bakgrundsbild hade jag lagt in denna genialiska xkcd, som fungerade som en daglig påminnelse om att vi inte alltid orkar se efter vad som finns under ytan. Vi bestämmer oss för hur det ligger till, och så agerar vi enligt det. Alternativt säger den här webbcomicen: Var inte så jädrans negativt inställd!

Ps. Och så tycker jag om dess färger.

25 är det nya 30

Facebook svämmar över av länkar till artiklar, webbforum, humorbloggar och alla möjliga mer eller mindre seriösa bloggar. Det är mycket mer sådant än förr, så egentligen behöver man inte läsa dagstidningar för att få det mest spetsiga innehållet serverat på silverfat. Nä, det är klart man ska läsa böcker och tidningar, men nog är det behändigt med sociala medier.

Det var dock inte det mitt inlägg skulle handla om, utan det som står i den här artikeln i Dagens Nyheter, som jag råkade på tack vare denna ivriga Facebook-delning. Artikeln handlar om begreppet quarterlife crisis, eller Den Stora Beslutsångesten hos generation Y som diskuteras då och då i medierna. Valfrihet, jämlikhet och frihet är värden som jag aldrig skulle ge upp, men vi har ändå inte anpassat oss till det nya ångestutbudet. Vi har vuxit upp med för många vägskäl och alldeles för många möjligheter, man jobbar inte längre på samma arbetsplats i 30 år, och vi vet inte vad vi vill bli när vi är 18. Vi vet det inte när vi är 25, och kanske inte heller när vi är 30.

Så glöm 30-årskrisen, nu är det yrkes- och livsriktningskris vid ca 25-30 som gäller.

En födelsedagsgåva

Det är precis åtta månader tills jag fyller jämna år, men jag har redan löst ut min huvudsakliga 30-årsgåva. Mamma och pappa bjuder mig på fyra dagar Flow, och där ingår öppningskonserten med Bon Iver. Den enda andra bekräftade artisten är Björk, men behöver man mera besked? Lineuppen brukar vara till belåtenhet.

Så jag drömmer mig fram till min födelsedag 2012, som ska firas i gott sällskap och till ackompanjemang av till exempel den här låten. Beställer 26 grader varmt och brandgul kvällssol, tack. Häng med, vetja!

Och några mottorader

Och när vi en gång är inne på den något cornyga "förnya-ditt-förhållningssätt-till-livet-för-att-det-just-bytt-år"-linjen vill jag också åt följande riktigt goda råd:



Jag ska på riktigt nu ta till mig det här.

Originalet fanns här.