Social rastlöshet - avskaffad

Jag brukar vara rädd för att vara borta från stan alltför länge, jag som lider av "kan inte gå från festen före den bombsäkert är över"-syndromet. Och jag vet att jag inte är ensam. Men det är skönt att inse att jag kanske vuxit ur en del av den där oron att missa något fenomenalt. Skarpsynta A sa det ganska bra: Om ditt socialliv har klarat att du varit borta i ett och ett halvt år, så månne det inte klarar av ett par veckor på landet.

Morgonmål

Akta er, jag tänker kanske bli en av de där som redogör för vad de äter på facebook eller bloggen. Eller sen inte. Men jag vill i varje fall säga att jag äter världens godaste morgonmål här, gröt med färska blåbär plockade med möda, ryggont, och myggbett, av mig själv. Gröten är kokad på stora havregryn i minst 20 minuter, och får bli härligt klibbig och lite sval medan jag snoozar i 30 minuter. Det bästa är att morgonmålet får ta två timmar, vilket ju då aldrig händer i stan.

Landeliv

Man får skryta lite när livet är så här gott. Jag har bosatt mig på landet med en tung trave med urtråkiga graduböcker, men i solen känns till och med diskursanalys som ett bra tidsfördriv. Fast högst i tjugo minuters portioner.

Inte är det så tokigt när man har 50 meter till badstranden (stigen som en hinderbana med huggisar och andra kryp att akta, och så bromsarnas luftmotorväg som man måste ta sig igenom) och två meter till en sodastream. Jag är den bekväma urbaniserade människan som himlar sig över hur härligt det är att vara nära naturen men ändå klagar över myggen och triangelbromsarna och hellre ligger på solstol än i gräset. Men vackert så. På riktigt är det ju ändå inget att klaga på, men det hör till att man ska oja sig över hettan.

Ett geni

Jag vill gifta mig med den här mannen.

Om Island, del ett av många

Island var helt härligt, jag vill tillbaka snart igen. Trots all oro kring landet var humöret på topp i downtown Reykjavík, rökstaden. Det är väldigt smått, mindre än jag hade kunnat föreställa mig, men det är mera på gott än ont. Det är väldigt homogent, det är överraskande ovant. Alla talar precis samma språk och dialekt, inga hinder som språkval, knagglighet eller nåt allmän pinsamhet. Jämfört med Belgien eller Finland är det helt galet. Ändå kändes islänningarna mer utåtriktade än nåt annat folk, på ett otvingat sätt.

Synd förresten, de hade behövt en bra turistsommar men nu har ju Eyjafjallajökull party och tydligen inga avsikter att pausa. Den enda shoppingen jag gjorde var en äkta isländsk tröja, och det var kanske det bästa inköpet på ett decennium.