Betraktelser av en Islandsbeundrare

Jag har tänkt skriva om Island hur länge som helst, men då jag bor med en islänning kommer det hela tiden fram mer och mer saker som jag tycker ska ingå i min betraktelse om våra nordiska grannar. Kanske är det nu dags att skriva, då S snart ska åka - sen får jag återkomma då jag själv verkligen varit på Island.

Tänk er en ankdamm på ca 300 000 personer - men en som inte är belägen mitt ibland 4,5 miljoner andra som man kan rymma till om man vill, utan en som ligger isolerad på en blåsig, vulkanisk ö mitt i Atlanten. Vädret på den här ön är så dåligt att man är hjälplös utan bil, cykling året runt närmar sig redan en extrem sportgren. Språkmiljön på ön är så homogen att det egentligen inte finns några regelrätta dialekter, bara lite regionala färger. Invandringen är nästan obefintlig, och i och med det ekonomiska läget stadigt krympande. De varma källorna gör ön självförsörjande och energin är gratis. Bubbelpool finns i de flesta lägenheter.

Folket på ön sysselsätter sig mest med kultur, som t.ex. att göra musik - så till den grad att inga andra europeiska länder har samma mängd musikgrupper per capita. (Skämtet lyder: vad annat finns det att syssla med än att göra musik (eller konsumera oändliga mängder av den), och socialisera (eller festa, dricka och knarka), och föröka sig (eller bara öva). Invånarna på ön befinner sig mitt emellan USA och Europa men är mer trendiga än bägge två tillsammans. Språket är så gammalmodigt att alla redan i lågstadiet läser de gamla vikingasagorna i originalversion med bara lite extra hjälp. Alla känner alla - på gott och ont. Släkterna kan spåras noggrant och långt tillbaka i tiden, och barn kan bara ges namn som godkänts av namnkommittén och som går att böja enligt språkets fyra kasus - annars blir det lite otympligt att tala om personen i fråga (case in point: man kan inte göra ett omljud på namnet Claudio).

På ön blir man inte myggbiten, för myggorna har aldrig hittat dit. Fåglar finns det gott om, men vilda däggdjur är det sparsamt med. Vill man smaka traditionell mat så kan man ge sig på fårskalle (sic!), kött i fårmage, eller rutten hajfena. Allt som inte kan produceras på ön måste förstås importeras och är därför oerhört dyra produkter. T.ex. viner har bara druckits till vardag i en generation. Ölförbudet upphävdes först 1989 - kanske är det därför islänningarna inte hunnit ifatt finländarna i fråga om alkoholmissbruk.

Till exempel så här kan man alltså beskriva Island, lite tillspetsat, men sanningsenligt. Visst är det underbart? Jag vill åka dit!

Nederräkningen har börjat

Liksom under min förra långa utomlandsvistelse känns det nu tydligt att hemfärden närmar sig. Man (jag) befinner sig i ett emotionellt tillstånd där tankar om hemfärden dyker upp i nästan allt man gör: Tänk, kanske är det sista gången jag köper palsternacka på torget i Groningen? Det ihopfällbara nöjesfältet åkte hem och jag åkte inte en enda maskin. Hur ska jag överföra studieveckorna? Hur många träningspass hinner jag med? Om tjugoåtta dagar dricker jag vin i Helsingfors, om allt går väl. Blir det någon tur till Rotterdam och hur mycket stroopwafels (sirapsvåffelkex) får jag rum med i kappsäcken?

Jag har varit extremt emotionell på sistone, inte minst för alla goda nyheter jag får hela tiden, både om andras liv och mitt eget, men också på grund av lyrsaknad, ökad hemlängtan och allt "vad händer sen"-prat. Löften om besök utbytes och goda reunion-idéer kläcks. Men alla vet att det är upp till oss själva om något som helst någonsin förverkligas. Och med emotionell menar jag förresten inte alls bara vemodig, utan kanske snarare lyckligt vemodig, eftertänksam och känslosam, eller något sånt.

Tillbaka till Utomlands

Vilket märkligt sammanträffande. Dagen efter att jag skrev mitt förra inlägg om framtiden och Finland fick jag ett samtal från Europeiska kommissionen om att jag fått praktik där. Jag ska översätta i Bryssel i fem månader med start i oktober! Vad jag ska översätta och från vilka språk har jag ingen aning om, men kan nog gissa. EU är inte känt för att vara obyråkratiskt precis, och jag ska jobba vid en svensk enhet. Men man kan nog lugnt säga att det här är drömjobbet just nu.

Jag kommer ju dessutom att bo i Belgien för andra gången i mitt liv, och jag är helt säker på att jag kommer att se på staden med helt andra ögon. Och så har jag ju några fler år på nacken - sju blir det tror jag. Förutom jobbet i sig och det sociala nätverket som jag hört att finns mellan praktikanterna är jag jättelycklig över att få fortsätta med min franska. Den är väl okej, men kan bli så mycket mer än okej!

Det viktigaste här är kanske ändå att jag får köpa lite mer tid för att fundera på karriär och studier. Och så har jag en utomordentligt bra ursäkt att fortsätta blogga!

Besök och framtidsfrågor

Jag har haft det stora nöjet av att få rätt så många kompisar på besök till det inte helt supertillgängliga Groningen (5 räknar jag). Men då jag nyligen fick en lön och tyckte att april månad hade alltför mycket oklottrat vitt i kalendern bestämde jag mig för att själv åka på besök till Malmö för att hälsa på A, vilket visade sig vara en fantastiskt god idé.

Jag vet inte om det finns något bättre än att återse en vän eller familj - i synnerhet den där sekunden då man finner denna någon med blicken och blir så överrumplande glad. Men framför allt har jag (igen) insett att med riktigt goda vänner är det bara att fortsätta där man blev sist, och jag är helt övertygad om att det gäller också för pauser på flera år. Det kan vara en tröst, då jag under det här utbytet ifrågasatt en massa saker, bland annat om jag över huvudtaget vill bo i Finland just nu. I den frågeställningen ingår också hela mitt karriärsval, och jag känner att den ökända börja-jobba-ångest-brytingsfasen som alla talar om väntar runt hörnet (funderar ivrigt på om jag igen kunde skjuta upp den på något sätt).

Men därför är jag ännu mer glad över att jag åkte till Groningen. Jag längtade och längtade och längtade och när jag äntligen var här insåg jag att det var ett absolut måste och en god, om än något sen tidpunkt. Jag tycker alla borde unna sig miljöbytet om det bara går. Man kan åtminstone aldrig komma hem som en mindre klok person.

Det största frågetecknet är spåret jag hamnat in på, nämligen att jobba med svenskan i olika former. Jag frågar mig om det inte begränsar mig onödigt mycket och förankrar mig alltför mycket i Svenskfinland - finns det jobb för mig ute i världen också? Det måste jag helt enkelt ta reda på. Under tiden ser jag fram emot att vara hemma i Finland och smälta de senaste 11 månaderna och tänka ut nästa drag i lugn och ro. Över några glas vin med några speciella människor.

Idel festivalyra

Holländarna kan det här med massevenemang, och i maj infaller så många helger under samma vecka att det hela bara blir ett enda gatupartaj. Den 30 april firas varje år drottningens födelsedag, även om det egentligen är den tidigare drottningen som fyllde år då. Det hela påminner väldigt mycket om vappen, men man klär sig i orangefärgade kläder och yrar omkring på stan med ölen i högsta hugg. Något större ideologiskt syfte än samhörighet och nationalkänsla har jag inte kunnat isolera, men sämre orsaker att festa har jag träffat på. Intressant är att många unga holländare avskyr monarkin och väljer därför att inte klä sig i orange (kungafamiljens färg). Tvvärr finns det folk som väljer att protestera på helt andra sätt, vilket tragedin i Apeldoorn visat. 6 personer dog under Queen's Day av en bilists anfall mot kungafamiljen.

Den 4 maj minns holländarna krigets offer (och då menar jag andra världskriget, för som en föreläsare klumpigt uttryckte det "as far as the Dutch are concerned, there was no WWI." Vi får skylla den grodan på språket denna gång). Följande dag firas befrielsen från Tyskland under lättare stämning. Det ordnades en utomhusfestival i Stadspark i Groningen och det ösregnade naturligtvis hela dagen. Men holländarnas tröskel för att ge upp i regnväder verkar vara avsevärt högre än våran. Annars hade väl ingen någonsin gått ut i Nederländerna.