Graduångest blev graduiver

Nu är 70 sidor skrivna av det som ska bli min Pro Gradu-avhandling. Allt började med en desperat forskningsplan skriven i Bryssel i all hast, efter ett oväntat och icke-önskat byte av forskningsområde.

Men nu har jag faktiskt börjat känna mig hemma med min nuvarande rubrik. Då jag började semit våren 2010 så var jag inställd på att krypa över en väldigt, väldigt låg ribba. Men nu känner jag mig mer och mer taggad. Värst av allt, jag hoppas till och med på ett gott vitsord. Efter så många år av uniarbete i sällskap med mig själv borde jag ha förutsett detta. Jag är en obotlig perfektionist som alltid vill göra väl ifrån mig, men som tvångsmässigt inte kan göra 100%, bara för att se hur långt man kommer med 80-90 %.

Så med denna attityd, och ganska så mycket iver och petglädje spurtar jag nu mot min deadline om fyra veckor. So long, fritid!

Mulţumesc Romania!

Inför mina kommande Rumänienbetraktelser här på bloggen läser jag nu wikipedia och lingvistikbok för att förstå mig på det härligt vackra språk som rumänskan är.

Någonting mellan portugisiska och italienska med något slaviskt i sig, så låter det. Jag har ju lyssnat på språket redan i Bryssel, men när man har det i skrift runt omkring sig är det lättare att bilda sig en uppfattning om det. Och nu behöver jag ytterligare komplettera iakttagelserna med lite hederlig språkvetenskap.

Men det är inte bara språket som är fint, människorna är det också. Men mer om det då jag fått sova bort reseruset.

Julhälsningar

Jag fick en julhälsning från mitt belgiska liv (vol.2): Ett mejl av världens kanske bästa chef, som i vått och torrt hade överseende med allt belgiskt strul i trafiken och överallt annanstans. Och som förstod att praktiken är en upplevelse lika mycket som ett jobb.

Jag blev lite vemodig, annars också kommer det på julen fram en massa utomlandskänslor som är latenta mesta tiden av året. Julen är liksom milstolpen efter eller mitt i utomlandsvistelsen, man får komma hem och samla krafter och återknyta lite med sitt andra liv. Jag älskade alla tre gånger att vänta på varma hus och finsk julmat och att träffa alla.

Fast inte skulle jag mot något byta ut detta, att för första gången på två hela år ha ett eget hem och ha eget julmys här hemma på egna villkor.

Återupplivning # 2

Nåja, nu är det dags att igen återuppliva bloggen. Den stackarn har svävat här övergiven alltför länge. Jag kommer aldrig att kunna återge de sista tre veckorna i Bryssel på något vettigt sätt och tänker därför inte försöka. Men ett säger jag, avskeden var nästan värre än efter Groningen. Där trappades allt ner sakta men säkert, men i Bryssel var det brutalt snabbt.

Men nu är jag hemma, och efter en liten kulturchocksfas (även inne i min lägenhet - säng, vad är det? Efter 5 månader på madrass väldigt välkommet, men konstigt) börjar allt vara i sin ordning.

Men vilken U-sväng alltså. Eller kanske inte en U-sväng, för det innebär ju att man åker tillbaka dit man kom ifrån. Och det är ju inte fallet. Framåt är jag på väg, men det är en stor skillnad mellan kommissionskorridorerna och lärarrummet och skolbibban. Vilket inte betyder att det ena är bättre än det andra. Men det ena kanske är bättre för just mig. Det får man se!

Äntligen besök! (del 2)

Jag har inte haft någon på besök än så länge, men nu kom äntligen de trogna två, M&M! Och det besöket sammanföll med den första vårdagen i Bryssel. Vi fick till och med uppleva lite blå himmel och ett underbart fenomen som man ska klaga på, dvs. att solljuset är så starkt och reflekteras i snön och man är rädd för att bli snöblind. Jag gillar sådana där klagomål som egentligen betyder uppskattning. I den här staden är det dessutom så att man förenas genom just klagandet.

Veckoslutet handlade i och för sig inte om klagomål. Det var skönt att få umgås med representanter från ens "andra liv" (eller kanske snarare "första liv"). Något jag har saknat här är att tala mitt eget språk. Och då menar jag mitt riktigt egna språk, inte den svenska jag använder då jag skärper mig framför mina rikssvenska språkvetarkollegor. Äkta ocensurerad slattrighet är för mig faktiskt ganska bundet till språket. Och sen det att jag säger pip , och M&M förstår precis. Terapi!

Nu är det bara så...

... att jag älskar Nederländerna och Flandern. Jag älskar språket, attityderna, platserna och människorna. Det är klart de har sina egenheter men som man så fint säger så tycker jag om dem just därför.

Vi åkte till Gent för att se staden och tillbringa en kväll där med vin, mat och snack. Det räcker en halvtimme med tåg, men genast då man är utanför Bryssel är det som om man passerat genom en magisk port till Nederland. Allt är på holländska, allt är rent och det känns precis som i Nederländerna. Staden var helt underbar, gammal, mysig, bilfri i centrum och äkta.

Ack, ack, ack om det fanns ett mer aktivt sätt att lära sig mer nederländska eller en orsak att flytta dit. Jag vet inte varför jag känner mig så bekväm i den här kulturen, men det var sjysst att märka att det gäller Flandern också. Då jag precis osat en hel del här på bloggen om det Splittrade och Oorganiserade Belgien får jag nog ta en del av det tillbaka och säga att det gäller bara Bryssel.

Motionsmagi

Jag blev tvungen att göra ett tillägg gällande träningskulturen på mitt gym. Trots förmaningar och allmänt temperamentsfullt beteende från vissa instruktörer så hade jag häromdagen en av de där riktigt stora träningsupplevelserna. Eftersom kulturen är mer skränig här så är det heller ingen som är blyg för att vråla när det går riktigt hårt. Genom att skrika lite då man känner att tröttheten sätter in kan man totalt nonchalera den. Det blir så knäppt att man får kalla kårar.

Ett blixbesök i Strasbourg

Strasbourg överträffade alla mina förväntningar. Jag gillade speciellt det lite franska stänket som fanns över allt. Även om staden också var förvånansvärt tysk!

Det är ingen hemlighet att EU:s tre säten i Bryssel, Luxembourg och Strasbourg är ett vansinnigt koncept. Ledamöterna reser till Strasbourg åtminstone tolv gånger per år, och de är mer än 700 stycken, plus assistenterna. Det är galet både med tanke på jobbtakten och på miljön. Men så föreställer jag mig att Bryssel som stad skulle axla allt det praktiska EU-ansvaret. Tanken på den karusellen är rätt så skrämmande men scenariot nästan lite komiskt.

I alla fall var vårt besök uppfriskande. Att se den här ljusröda, idylliska staden var trots idel studiebesök gott för sinnet. Det får mig att vilja åka till Paris, vilket jag också tänker göra.

En vardag i Byråkratien

De vanliga dagarna i Bryssel har två absoluta höjdpunkter: Lunchen och träningspasset. De är på något sätt varandras balanserande motpoler som resten av yrandet rättar sig efter.

Lunchritualen går ut på vissa speciella delmoment. G skickar e-post om att hon hämtar mig och min rumskompis klockan 11.57, trots att vi vet att hon varje dag gör det. Vi klagar över dagens irritationsmoment (oftast texten på bordet) i hissen och fnissar när vi håller på att bli i kläm i svängdörren. Det träffsäkra fånflinet från säkerhetsvakten möter oss i dörren. Vid praktikantbordet skrattas det åt vädret och Belgiens mindre charmiga sidor, vilken sorts kött dagens rätt plat du jour kan tänkas vara (det är inte alltid helt rätt att avgöra) och hur undertecknad alltid lyckas ta för mycket sallad och spilla hälften över kanten.

Efter jobbet åker jag buss till gymmet och är alltid för tidig därför att jag aldrig litar på bussen. Träningen är oftast suverän. Det märks en viss kulturskillnad i hur instruktörerna beter sig. De tycker det är okej att rätta till alla som gör fel genom att busvissla och skrika "Hej, du där, HÖGER ben fram". Då någon går ut mitt i timmen skriker instruktören också passionerat "Var är DU på väg". Om man då verkligen mådde dåligt skulle man säkert uppskatta det. Det trevliga med det här är att jag nu är ytterst bevandrad i gruppträningsjargong på både holländska och franska. Man vet aldrig när man kan behöva det!

Om det inte blir rehydrering med hjälp av öl efter svettningspasset går jag raka vägen hem, får en mandarin av butiksgubben utan tumme som bryter helt härligt på flamländska, och ägnar hela kvällen åt allt möjligt som min pc kan erbjuda mig. Läsning smakar inte riktigt och tv har vi inte. Men vackert så.

Bruxelles, la suite

Jag visste redan vad jag skulle vänta mig för känslosvall då jag reste tillbaka till Bryssel inför nyårsafton. Det var samma sak förra året efter Återkomsten till Groningen, det kändes kalt och tomt och man går igenom ett par dagar av olustighet och lätt angst. Men det gick om så fort, för jag landade i ett socialt virrvarr och tre galet intensiva dagar av festande och nya fantastiska människor.

Nyårsafton blev tyvärr en tung dag emotionellt. Men då man har människor omkring en och blir medryckt i festen kan man för stunden ställa andra bekymmer åt sidan.

Nu kan jag dessvärre inte rymma mer utan allt ska behandlas och malas igenom. Mitt nya år börjar med mig, och bara mig. Mina drömmar, mina behov, min utveckling och min hälsa. Det känns ganska spännande egentligen.

Julstämning i pappila

Jag steg in i Finlands sjömankyrkas lokaler för att de hade julbasar och blev helt överväldigad. Det var som ett litet mini-Finland med dofter, skyltar och snack som kändes som hemma. Det är en samlingsplats för finländare utomlands och jag har förstått att den verkligen fyller sin funktion.

Det ordnas au pair-träffar, allmänna träffar, sång, finskaundervisning lik vår hemspråksundervisning, och givetvis också gudstjänster, även om den mesta av verksamheten inte verkar ha någon religiös underton.

Hela stället överraskade mig positivt och jag kände mig lockad att sitta ner och dricka glögg i caféet fast jag inte hade tid. Pappila säljer också finska produkter så som Oltermanni, karelska piroger, mannagryn och grötflingor, tunnbröd, glögg, Felix makukurkku och en massa annat. Jag blev lite rörd nästan när jag såg allt detta. Här har det funnits hela tiden! Det var så grått ute, och blått också, eftersom belgarna av någon mystisk orsak tycker att juldekorationer ska vara blåa. Jag ville hem till Finland omedelbart, vilket kändes lite konstigt och överrumplande med tanke på hur bra jag trots allt trivs i Bryssel och utomlands i allmänhet.

EU-svenska är svenska

Jag var osäker i början på hur det skulle gå med min finlandssvenskhet. Min erfarenhet grundar sig ju dessutom exklusivt på den finländska förvaltningen. Men jag insåg snabbt att den rädslan var helt obefogad, för jag blev tillsagd: "Vi översätter för svenskspråkiga, inte för Sverige".

I Finland är man inom förvaltningen mer konservativ och känner sig bunden till det finska originalet. Hjälp, vad händer det för katastrofalt om jag byter form här eller tar bort det där? Svar: Ingenting. Det kanske rentav blir bättre. Den (riks-)svenska klarspråkstraditionen är mycket längre hunnen och mer genomtänkt och genomförd. Det syns också här i Bryssel. Lagspråket tillhör inte bara juristerna, och tolkningen av dem är inte och ska inte vara experternas ensamrätt. Det var så det funkade på 1800-talet.

I början blev jag inte sällan överraskad då mina lagtexter kom tillbaka med förenklingar, medan klarspråksförsök i Finland oftast blir tillbakavisade. Då först insåg jag hur svårt det verkligen är att skriva enkelt i en intensiv lagtext, men också hur klart det verkligen kan bli. Man kan vara hur medveten som helst om sitt eget bruk och sina register men bara respons får en att utvecklas. Så är det bara.

Det kan allt sammanfattas i min handledares beskrivande kommentar: "Vi sysslar ju mest med svenska här, inte något obegripligt EU-språk". Samtidigt får jag ju ett ordentligt rikssvenskt språkbad! Det är som en varm bubbelpool. Och på avdelningen känns det lite som om man jobbade i en stor kram hela tiden.

Och så var det ju själva jobbet!

EU-översättning låter knappast så sprittande, men det har definitivt många unika erfarenheter att ge mig. Det sades oss att det här är det största och mest effektiva översättningsmaskineriet i världen... det låter väl maffigt, men tänker man närmare på det måste det ju vara sant. Var annars hittar man en 23-faldig samtidig produktion av så här mycket översatt text?

Vi har också de bästa möjliga arbetsredskapen som ska göra arbetet effektivt. Och då menar jag kanske inte en stor flatscreen, utan databaser, flera interna söksystem, redigeringsprogram, bibliotek, språkkurser, utbildningar och ordböcker så det understa ruttnar. I början gick praktikanterna på kurs i sju olika program, och fortfarande behärskar jag inte alla till deras fulla potential.

Alla texter, ca en miljon sidor per år bara från kommissionen, lagras i en databas där de kan plockas fram i vilken språkkombination som helst. Det här är ett mycket mäktigt verktyg.

Det jag älskar mest (och som överraskade mig mest) är att få så fria händer, både stilistiskt (och det ska jag skriva mer om senare) och helt praktiskt. Jag går själv och rotar i högen och väljer dagens text. Alla texter granskas, inte bara mina, så det känns tryggt fastän ansvaret är stort och nivån ibland hisnande hög. Så vitt jag förstår håller DGT:s översättare i regel mycket hög kvalitet. Mina kolleger är våldsamt kunniga och minst lika hjälpsamma.

Kort sagt är det här en fantastisk arbetsplats av en mängd olika orsaker. Det är givet att vi sitter vid sidan om det stora policyarbetet och är en stödtjänst för EU:s arbete. Men vi är samtidigt tillsammans med tolkarna det som verkligen gör flerspråkligheten verklig. Åtminstone på det ideologiska planet.

Fler konstigheter

Det enda goda med att Brysselbornas avfall ligger ute på trottoaren två gånger i veckan (det känns som varje dag) är att det får en att inse hur otroligt mycket avfall det finns. Det är faktiskt ganska obehagligt. Jag läste nyss att belgarna från och med januari bötfälls för felsortering - så långt måste man gå för att få folk att fatta.

Det pågår också en kampanj mot hundskit på gatorna. Vi informeras om att varje hund släpper 80 kilo på gatan varje år. Bäst är bilden som föreställer en cockerspaniel är så förfärad över utspridningen av sitt eget exkrement att hans öron står på ända. Någon kunde kanske berätta att det är husses problem.

En annan sak som vittnar om levnadsstandarden här i stan är att det finns butiker som erbjuder telefon, fax och internet. Tvättstugor kan jag förstå, men telefon?

Det händer i Bryssel

Så gott som varannan vecka är det någon grupp som vill demonstrera vid Schumanområdet där de flesta kommissionsbyggnaderna finns. Och det passar ju bra, för det är där alla bussar och bilar ska förbi på morgonen och hundratals firmor har sina kontor.

I morse då jag undantagsvis gick igenom området fick jag göra omvägar kring taggtrådarna som polisen höll på att rigga upp. Det blir toppsäkert och svårt att ta sig in på området. Och är det en demonstration på gång, då vet man att det är stört omöjligt att ta sig hem från jobbet på vanliga vägar. Som en chockvåg sprider sig trafikkaoset flera osannolika kilometer bort från Schumanrondellen. Bara i Belgien.

Åtminstone blir det inte tråkigt! För dem som jobbar inne vid Schuman är det action mest hela tiden: prickskyttar, demonstrationer med ko och mjölkspruta, svarta limousiner med svärtade fönster, mässor, konferenser, jippon, tiggare och trafikkaos. Det saknar man ibland här ute i Genève där det är ganska fridfullt. Här har de anställda ett eget lekis för sina avkommor. Vi ser träd och horisonten genom fönstren och ett intensivt mönster av vita streck över himlen eftersom flygtrafiken är så livlig här. På kvällen blir här tyst och mörkt, och nästan lite mysigt.

Storstadsliv

Jag har bott utomlands förut och till och med bott i Bryssel förr (fast i ärlighetens namn kanske det inte räknas eftersom det var utanför). Ändå känns det här livet som ett slags naivt storstadsuppvaknande för mig: att verkligen kolla över axeln om kvällarna, att trängas i etno-metron, att iaktta de sjalbeklädda hjässorna i massan, att tippa på vem som är finländare och holländare i spårvagnen, att försöka identifiera språken. Att badga in sig till kommissionsbyggnaderna men inte få ta in gäster på morgonkaffe. Att rusa till shoppinggatan efter jobbet och blixtprova kläder på 20 minuter för att nästan bli utkastad av vakten som ska stänga butiken. Att använda engelska med kundbetjäningen bara för att ha språklig makt och på så sätt få sin vilja igenom, och att använda armbågarna för att rymmas ut ur bussen.

Man känner sig stark på något sätt då man nystat ut metrolinjerna (ingenting jämfört med London eller Paris) och känner sig tillräckligt bekväm för att gå omkring som om man äger staden. Det kan man efter 5 veckor bara för att den här staden på ett väldigt påtagligt sätt är Europas egendom. Men det är en fantastisk känsla! För mig känns en stad som ett hem, om än tillfälligt, först då jag hittat mina egna platser - mitt favoritcafé, min rulltrappsrutt i metron, mitt gym, mitt torsdagshäng och mina vänner.

Om artighet

Jag glömde en viktig detalj om varför det är trevligt att bo här. Folk är artiga! Nu vet jag i och för sig inte om det är rätt att ge just belgarna artighetspriset, för det känns som om hälften av människorna här inte är belgare. Men i alla fall så håller varendaste en karl upp dörren.

Här är det också kutym att hälsa i hissen och ha riktigt riktig ögonkontakt - något som för oss inåtvända kan kännas främmande och skrämmande. I början glömde jag bort det titt och tätt men nu sitter det väl i. Det konstiga är inte hälsandet i sig då man stiger in, utan att man högljutt och tydligt ska önska varandra en bonne journée då man stiger ut. Och liksom då jag var nittonårig au pair reagerar jag också nu på att bli kallad madame ibland. Ser jag ut som en värdig äldre kvinna kanske?

Det är också trevligt att man i DG Translations tre enorma kontorsbyggnader fortfarande talar franska med varandra i korridorerna (inte engelska), även om det är en enorm sillsallad av språkkunskaper som finns här. Men det allra artigaste hittills var på gymet då det fanns för lite mattor för magmusklerna och jag blev utan. En man upp och pickade mig på axeln och gav mig sin matta. Och jag som inte ens hade gjort detsamma!

Goda saker med Belgien...

...eller kanske snarare med Bryssel, är att staden är hisnande mångkulturell. Sitter man i metron hör man en hel massa språk talas, av vilka man känner igen hälften, med god tur. Det är något helt annat än i hesaspåran där det talas finska, punkt. Och inom det europeiska kunde man ju tro att det skulle kännas västerländskt, men jag tycker det är överraskande blandat också där. Därför känner man sig lätt att man passar in här, även om man som en del andra är lite rotlös.

Brysselborna är också bra på att dras med folk som talar medioker eller dålig franska. Däremot är de ju inte så bra på att tala holländska fastän språket syns precis överallt i stan. För mig är det en tacksam kombination som gör att jag kan hålla kunskaperna i båda språken vid liv, bland annat genom att läsa metro i två versioner på vägen till jobbet.

En klar fördel med att bo i Bryssel är att man, som jag, kan ha turen att bo vid en dyr hörnbutik med konstiga öppettider och en flamländsk snäll gubbe utan tumme som ägare. Han ger ibland mandariner som en liten cadeau då man köper något och avokadorna är perfekt mogna för att ätas varje dag.

Nattlivet kan man heller inte klaga på, det finns att välja och vraka. Dessutom finns det en samlingsplats för expats, och det hade jag inte väntat mig. Varje torsdag kväll och gärna också under resten av veckan kan man ta sig ner till Place de Luxembourg utanför Europaparlamentet och dricka öl med hundratals andra EU-glada. Jag tror stället måste ha den största mingelpotentialen jag har varit med om, men också den högsta kostymprocenten. Men speciellt glad är jag över förkortningen Plux och verbet pluxing som uppkommit som benämning på den här kära sysslan.

Belgiska tendenser

Man kanske kunde tro att Belgien är ett land som är ytterst byråkratiskt och välorganiserat. Efter ett år plus tre mer insiktsfulla veckor i landet kan jag konstatera att det nog är byråkratiskt, men inte särskilt välorganiserat. EU-institutionerna fungerar på egen maskin i glänsande glashöghus men själva landet är något helt annat. Förutom det (språk-)politiska klimatet, där de olika språkgrupperna har bestämt egna förvaltningar är också Bryssel som stad rätt kaotisk, väldigt smutsig och på sina ställen rentav förfallen. Det känns som om det hade spårat ur i något skede, och nu tycks det vara svårt att hantera stadens med all dess mångfald och yrsel.

Här följer några exempel på belgiska stenåldersmetoder. Det finns förstås massor gott att säga om stället, men det sparar jag gladeligen till nästa inlägg.

Morgontrafiken är en mardröm (även om jag vet att det finns värre), och det tar mig 50 minuter att ta mig till jobbet om jag har tur. Som färdmedel har jag valt spårvagn-metro-buss. Varför någon skulle vilja köra bil i Bryssel är helt obegripligt för mig.

Belgarna försöker visserligen sortera avfall, men det känns lite gammalmodigt att bara slänga ut sitt avfall på gatan två gånger i veckan. Ska man köpa internet får man vänta först på en installeringskarl, och sedan på att modemet kommer hem per post. Butikerna stänger tidigt och nästan inget är öppet på söndag. Frukter säljer man, liksom för åtta år sen under mitt au-pair-äventyr, i paket på 6 st gjort av papp och elmukelmuplast. Och sist men inte minst har belgarna vaknat lite sent till EU-rekommendationerna om rökfritt i barerna, för först nu diskuteras lagen, och motståndare finns. Så det finns än så länge inget hopp om att inte lukta illa varje dag. Förutom att stanna borta från barerna förstås, men det vore väl att underkasta sig.

Varför? Why? Pourquoi? Waarom? Miksi?

Det är inte bara ett par gånger man fått frågan om varför allt ska finnas på alla språk här i EUland. Mångspråkigheten fick nyligen sin egen kommissionär som står inför den lite knepiga uppgiften att hela tiden berättiga de olika språkens existens i EU-sammanhang. För mig och många andra språkälskare känns det väl självklart, och hur trevligt språk engelskan än är behöver det inte ta över inom alla domän.

Men på EU-nivå översätts dokumenten till de 23 officiella språken om de direkt gäller medborgarna, och i regel till franska, engelska och tyska om de är interna arbetsdokument. Men varför? Jo, för att lagarna ska gå att tillämpa i medlemsstaterna - översättningarna är också bindande dokument. För att medlemsstaternas officiella språk (och faktiskt också de icke-officiella, tycker jag) har samma värde och giltighet som engelskan och franskan. Och framför allt för att varje medborgare ska ha rätt att på sitt eget språk läsa om EU-beslut som gäller honom eller henne fast vi oftast inte orkar det. Hela kalaset kostar dig och mig bara 2,5 euro per år.