Jag har bott utomlands förut och till och med bott i Bryssel förr (fast i ärlighetens namn kanske det inte räknas eftersom det var utanför). Ändå känns det här livet som ett slags naivt storstadsuppvaknande för mig: att verkligen kolla över axeln om kvällarna, att trängas i etno-metron, att iaktta de sjalbeklädda hjässorna i massan, att tippa på vem som är finländare och holländare i spårvagnen, att försöka identifiera språken. Att badga in sig till kommissionsbyggnaderna men inte få ta in gäster på morgonkaffe. Att rusa till shoppinggatan efter jobbet och blixtprova kläder på 20 minuter för att nästan bli utkastad av vakten som ska stänga butiken. Att använda engelska med kundbetjäningen bara för att ha språklig makt och på så sätt få sin vilja igenom, och att använda armbågarna för att rymmas ut ur bussen.
Man känner sig stark på något sätt då man nystat ut metrolinjerna (ingenting jämfört med London eller Paris) och känner sig tillräckligt bekväm för att gå omkring som om man äger staden. Det kan man efter 5 veckor bara för att den här staden på ett väldigt påtagligt sätt är Europas egendom. Men det är en fantastisk känsla! För mig känns en stad som ett hem, om än tillfälligt, först då jag hittat mina egna platser - mitt favoritcafé, min rulltrappsrutt i metron, mitt gym, mitt torsdagshäng och mina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar